Nicolas Malebranche föddes
1638 och var från sina tidigaste år så sjuklig att
han närmast kan betraktas som invalid. När han skriver i sina
meditationer att det inte behövs någon särskild
kallelse för att avstå från världen men väl
för att stanna kvar mitt ibland dess faror, har han av allt att
döma sagt sanningen om sig själv.
Hans liv blev fyllt av inre
dramatik men tomt på yttre, strängt asketiskt och helt
ställt i andens tjänst. Denna tjänst
skötte han inte bara som präst utan också som forskare
och tänkare. Hur samvetsgrant han än utförde sina
kyrkliga ämbetsplikter förefaller han ha sett sin viktigaste
uppgift i att förena den nya
filosofin med kristendomen. Hans livs stora händelse var
mötet med Descartes' skrifter. Detta gav honom impulsen till
grundliga studier i metafysik, moral och även naturvetenskap.
Den lärdom han
förvärvade lyckades han trots sin motspänstiga fysik
omsätta
i ett relativt omfångsrikt författarskap, som invecklade
honom i många strider men också ledde till stora och
för samtidens intellektuella livaktighet betecknande
framgångar. Den första upplagan på 4.000 exemplar av
Metafysiska och kristna meditationer blev slutsåld på en
vecka. Det berättas att en engelsk officer som hade råkat i
krigsfångenskap tröstade sig över sitt öde i
hoppet om att få se två så stora män som Ludvig
XIV och pere Malebranche.
Celebriteten hade också sina
vådor: filosofen Berkeley lär ha varit så
angelägen om ett samtal med Malebranche att han trängde sig
in i dennes sjukrum och alldeles tröttade ut honom med en
lång diskussion. Man har till och med menat att detta kom att
påskynda Malebranches död, som inträffade 1715.
Denne store intellektualist var
trots sitt fridsamma väsen en skarp kritiker av de intellektuellas
olater. Som alltid stod härvidlag hans cartesianism i förbund
med hans kristendom. Skolastiken förkastade han som en hednisk
inträngling. Humanismen, som hade varit på modet sedan
renässansen, råkade ut för hans
bitande satir. Humanisternas moral var i allmänhet stoiskt
färgad, och stoicismen utsattes vid denna tiden för
anfall från skilda håll. Fénelon
reducerade dygdemönstret Cato till en gammal kverulant, La
Rochefoucauld sade att Seneca var en hycklare men Epikuros
alt helgon, och Descartes själv dömde hårt om
stoikernas dygd:
"Ofta är det som de nämna
vid ett så vackert namn ingenting annat än en
okänslighet, eller en högfärd, eller en förtvivlan,
eller ett kungamord.»
Malebranche följde sin
mästare i spåren: »Stoikerna är en smula
visionärer, och visionärer är våldsamma;
därför tvingar de med lätthet på andra de falska
känslor som de är betagna av.»
En annan sida hos humanisterna som
misshagade Malebranche var deras lärdomspedanteri. Följande
utdrag ur "Recherche de la vérité" ger en
föreställning om hans verve som satiriker, samtidigt som det
visar hur väl hans egen metod vid sanningssökandet
överensstämde med Descartes'.
"OM DET tygellösa
begäret att bli lärd ofta gör människorna mera mera
okunniga, gör begäret efter att synas lärd dem inte
bara
mera okunniga utan tycks helt och hållet vända upp och ned
på deras förstånd; ty det finns en oändlig massa
människor
som förlorar sunt förnuft därför att de vill
överträffa det; och som inte säger annat än
dumheter därför att de inte vill säga något
annat än paradoxer. De avlägsnar sig så
grundligt från alla vanliga tankar i avsikt att
förvärva anseende som
sällsynta och utomordentliga andar, att de i verkligheten
också Iyckas med detta, så att man inte längre
betraktar dem med
annat än beundran eller med stort förakt.
Man betraktar dem ibland med
beundran, när de ha blivit upphöjda till någon
värdighet som skyler dem och man inbillar sig att de stå
lika högt över andra genom sitt geni och sin Iärdom som
genom sin rang eller sin födsel; men oftast betraktar
man dem med förakt, och ibland till och med som galningar,
när man ser dem på närmare håll och deras
storhet inte
döljer dem för främmande blickar.
De falska lärda visar uppenbarligen vad de gå för i de
böcker
som de skriver ihop och i sina sedvanliga konversationer. Det
är kanske på sin plats att säga ett och annat om den
saken.
Liksom det är fåfänga och begär att synas
förmer än andra
som driver dem till studier, så är det passionen och
begäret
efter upphöjelse som vaknar i dem och rycker dem med sig
så snart de befinner sig i ett samtal. De stiger med en
gång så
högt att hela världen liksom förlorar dem ur sikte och
så
att de ofta inte ens själva veta var de är. De har en
sådan
förskräckelse för att inte stå över alla som
hör på dem, att
de bli misslynta till och med om man följer med dem och tar
illa vid sig om man ber dem om någon upplysning; gör man
den minsta invändning mot dem, sätter de upp en
högdragen
min. Med ett ord, de säger saker som är så nya och
extra-
ordinära men så avlägsna från sunt förnuft,
att de klokaste
har mycket svårt för att hålla sig för skratt,
under det att de
andra blir helt och hållet bedövade.
Sedan deras första hetta har gett med sig händer det att
någon som är tillräckligt stark och tillräckligt
säker för att
inte bli kastad överända visar dem att de bedra sig, men de
avstå inte för den sakens skull från att obstinat
hålla fast
vid sina villfarelser. Deras miner som de har bedövat bedöva
dem själva; åsynen av alla beundrare som de ha
övertygat
genom att göra intryck på dem övertygar dem själva
genom
växelverkan; eller om än inte denna åsyn övertygar
dem, så
blåser den åtminstone upp deras mod tillräckligt
för att de
skola kunna hålla fast vid sina falska åsikter.
Fåfängan tillåter dem inte att ta tillbaka ett ord. De
söka alltid något skäl för att försvara sig;
aldrig tala de heller med större värme och
iver än när de ingenting ha att säga; de inbilla sig att
man
förolämpar dem, att man söker göra dem
föraktliga för varje
skäl som man drar fram mot dem; och ju starkare och mera
befogade dessa är, dess mer uppväcka de deras ovilja och
deras högmod.
Det bästa sättet att försvara sanningen mot dem är
inte att
disputera, ty det är dock till sist bättre för
både dem och oss
att lämna dem i deras villfarelser än att dra på sig
deras
ovilja. Man får inte såra dem i hjärtat när man
vill bota
deras förstånd, därför att hjärtats sår
är farligare än för-
ståndets. ....
Du eviga Vishet, jag är inte mitt eget ljus; och kropparna
som omger mig kan inte upplysa mig; till och med Intelli-
genserna innefattar inte i sitt väsen det Förnuft som
gör dem
visa, och kan därför inte ge min ande del av detta
förnuft.
Du ensam är änglarnas och människornas ljus. Du ensam
är
andarnas universella Förnuft.
Du är Faderns Vishet själv, den eviga, orubbliga,
nödvändiga
Visheten, som gör skapelsen och till och med Skaparen visa,
fastän på ett alldeles olika sätt.
O min sanne och ende Mästare, visa dig för mig, låt mig
se
ljuset i ditt ljus. Jag vänder mig endast till dig; jag vill inte
söka råd annat än hos dig. Tala, eviga Ord, Faderns
Ord, Ord
som alltid har varit sagt, som sägs och evigt skall sägas:
tala,
och tala tillräckligt högt för att göra dig
hörd trots det för-
virrade larm som mina sinnen och mina passioner utan
avbrott väcka i min ande . ..
O min Frälsare, om vakan är av nöden till och med
för dem
som lever i avskildheten, hur stor bör inte oron vara för dem
som vistas mitt i städerna och i gemenskap med den stora
världen: denna värld full av flärd och högmod, som
inte
strävar efter något annat än att upphöja sig,
denna värld
dränkt i vällust, som inte tänker på annat än
att njuta.
Må de som har en tillräckligt fast inbillningskraft för
att inte rub-
bas av deras oro som löper efter äran, och ett
tillräckligt rent
hjärta för att inte bli fördärvade av luften och de
smittsamma
sederna hos dem som inte andas annat än nöjen, må dessa
leva i de förtrollade palats där ärans håvor
utdelas, eller i de
nöjenas hus där vällusten bor. Men må de som
låta sig bedras
av dessa fåfängliga ting veta att det bara är en teater-
dekoration, gjord av väv eller papp; eller snarare tomma,
skuggor som inte tåla ljuset, och som sväva bort som
rök när
man kommer dem närmare för att omfamna dem.
