Under medeltiden, 500-1500, har Europa två kulturområden där litteratur skapas: det bysantinska och det västeuropeiska.
 

Det bysantinska kulturområdet

Den bysantinska litteraturen är den litteratur som skapades i det bysantinska riket. Den är grekisk och utgör en direkt fortsättning av den antika grekiska litteraturen. 

Det bysantinska riket upphörde först 1453 genom turkarnas erövring av Konstantinopel. Den bysantinska litteraturen sträcker sig sålunda genom hela medeltiden. Dess begynnelse är svårare att fixera men kan gott sättas vid medeltidens början, från omkring år 500. 

Visserligen hade redan tidigare romarrikets tyngdpunkt förflyttats Österut. Politiskt hade detta markerats år 330 genom kejsar Konstantins val av den gamla grekiska kolonin Bysans vid Bosporen till rikshuvudstad, efter honom omdöpt till Konstantinopel, och genom att riket vid kejsar Theodosius den stores död år 395 delades i två hälfter, Väst- Rom och Öst-Rom. 

Men först sedan det västromerska riket i slutet av 400-talet formellt hade upphört att existera, övertog det östromerska kejsardömet helt och hållet den politiska och kulturella ledningen och stod i själva verket ensamt som kontinuerlig fortsättning av det romerska världsriket. Dess invånare kallade sig rentav roméer, dvs. romare. Den bysantinska tiden i historia, litteratur och konst börjar.

Västeuropa splittrades nu i germanstyrda delstater, men den östra delen av Europa bestod odelad och lyckades även behålla mellersta och södra Italien med Rom och Sicilien. I Främre Orienten omfattade det bysantinska riket Mindre Asien, Syrien, Palestina, Egypten och Cyrenaica.

Den kraftfulla kejsar Justinianus (527-565) lyckades genom sina skickliga fältherrar Belisarius och Narses till och med återerövra stora områden från germanerna, Nordafrika från vandalerna, Norditalien från östgoterna, södra Spanien från västgoterna. 

Men endast tre år efter Justinianus' död förlorades Norditalien igen, denna gång till langobarderna, som snart trängde fram också i mellersta och södra Italien. Justinianus plan att återställa det romerska världsväldet i hela dess omfattning lyckades alltså bara till en del och till en tid. 

Och att han vägrade att ställa den grekiska kyrkan under påvens i Rom överhöghet och själv tog ledningen av den, alltså vad man kallat cesareopapismen, innebar en klar schism mellan romersk-katolsk och grekisk-katolsk kyrka, mer avgörande i själva verket än de subtila dogmatiska skiljaktigheterna.

Det officiella språket fortsatte även i Ost-Rom ännu ett par århundraden framåt att vara latin, och på latin var boken "Corpus juris civitis" skriven, den stora samling av lagar och rättsregler som Justinianus föranstaltade och avsåg till grundstomme i sitt världsrike, liksom hans magnifika kyrka, Hagia Sofia, var avsedd som dess samlande religiösa och arkitektoniska symbol. 

Till Hagia Sofias invigning författade Paulus Silentiarius en "Beskrivning av den Heliga Vishetens tempel", i en genre som omhuldades mycket av bysantinarna och passade dem väl: beskrivning (ékfrasis), av byggnader och konstverk.

Det litterära språket i det bysantinska riket var grekiskan, och en grekiska, som nästan pedantiskt anslöt sig till klassiska och hellenistiska mönster. Så kom det litterära språket att alltmera skilja sig från den folkliga, talade grekiskan och få en lärd och konstlad prägel. 

Först sent började folkspråket att hävda sig litterärt, och kampen pågår ännu i våra dagars nygrekiska mellan kathareúousa, det "rena", bildade, lärda språket, och det grammatiskt förenklade folkspråket, demotiké (nygrekiska uttal: dimotikl).

I sitt samhällsskick var bysantinarna byråkratiska, i sin re- ligion ortodoxa och trogna traditionen, i sin litteratur konservativa, klassicerande. Den litteraturart som de företrädesvis odlade var historieskrivningen, både lärda, höglitterära verk, och även enkla, folkliga krönikor. 

I en praktiskt taget obruten serie av historiska skildringar kan vi följa rikets historia i hela dess förlopp. Det börjar med kejsar Justinianus' hovhistoriograf Prokopios från Caesarea i Palestina. Han var väl utbildad och väl insatt i sin tids politiska händelser och fick följa Belisarius på hans vidsträckta fälttåg.

Prokopios' huvudverk behandlar på ett språk, som medvetet imiterar det klassiska Greklands störste historieskrivare, Thukydides, främst krigshistorien under de första tjugofem åren av Justinianus' regering, med värdefulla etnografiska notiser, däribland vederhäftiga uppgifter om förhållandena på ön Thule, dvs. Skandinavien. 

Den bysantinske kejsaren framställdes i bildkonsten som härskare över hela jordens krets med segergudinnan svävande vid sidan. Tellus, jordens gudinna, stöder hans ena fot, och dold bakom lansen skymtar en barbar i skytisk dräkt. Över kejsarens huvud välsignar Kristus hans verk, och under hästens fötter frambär sändebud från Asien och Afrika gåvor. 
 
 

600-700-talet

600- och 700-talet är en litterärt fattig period i Europa. De präglas av hotet från araberna, som nu explosionsartat breder ut sig över Främre Orienten och Nordafrika och attackerar Europa längs hela dess sydgräns. Den arabiska litteraturen får däremot ett starkt uppsving genom Koranen som med levande och hängiven poesi skapade en ny arabiska som skulle betyda mycket för hela den kommande arabiska litteraturen.

Den arabiska expansionen förefaller nästan otrolig: under det enda århundradet från Muhammeds död 632 tills deras framryckning år 732 stoppades av Karl Martell vid Poitiers i Frankrike hade islam nått hela Nordafrika och större delen av Spanien, balkanhalvön, Syrien och Turkiet.

De muslimska områdena stimulerades av en internationell kultur där både judiska och kristna författare kunde verka i frihet. Teologi och filosofi blomstrade och en ibland överdådig skönhetslängtan kom till uttryck i byggnader som  Alhambra i det spanska Granada.

Det bysantinska riket förlorade genom araberna tidigt två av sina även litterärt sett mest livskraftiga provinser, 636 Syrien (året därpå blev Jerusalem och Palestina muslimskt) och 639 Egypten med deras respektive huvudstäder och bildningscentra Antiokia och Alexandria. 

Spridningen av islam underlättades genom dessa länders uppfattning om Jesus.  De var s. k. monofysiter, dvs. menade att Jesus var Gud, dvs endast hade en enda natur, den gudomliga. Han var inte verklig människa.

Bysans hävdade däremot den ortodoxa uppfattningen som menade att Jesus hade två naturer i en person, en gudomlig och en mänsklig, "utan sammanblandning eller förvandling, men oupplösligt och oskiljaktigt förenade" enligt den bekännelse som hade antagits på kyrkomötet i Kalcedon 451. 

Dogmstrider av det här slaget hade stor inverkan på den medeltida troende människans liv, de var inte spetsfundigheter för teologerna. Om Jesus var en människa som oss andra, samtidigt som han var Gud, fick kristendomen en helt annan inriktning än om Jesus endast var Gud i människoliknande form. Ännu i vår moderna tid finns denna diskussion kvar, i många fall olöst.

Samtidigt med arabernas anstormning börjar bulgarer och slaver att tränga på i norr. Läget var i sanning betryckt för Europa, men det reducerade riket tog sig slutligen samman och överlevde. 

Vändpunkten var kejsar Leo IIIs framgångsrika motstånd mot arabernas årslånga belägring av Konstantinopel 717- 718. Därmed räddades den gången Bysans, Västerlandet och kristendomen. Segern åstadkom en konsolidering av riket och utlöste också en litterär renässans.

Men även inre, teologiska strider hade man vid denna tid att utstå. Bildstormare, ikonoklaster, gick till angrepp mot den överdrivna bilddyrkan, idololatrin. Liksom muslimerna hävdade man att Gud inte kan och inte bör avbildas. De fick kejsaren, samme Leo III, på sin sida och genom ett edikt av år 726 förbjöd han allt bruk av bilder. 

Det mötte upprört motstånd från ikonodulernas, bildbrukarnas, håll. De menade att Jesus genom sin inkarnation redan var en sinnlig bild som på ett naturligt sätt kunde avbildas, liksom även apostlar och helgon och hans moder Maria kunde avbildas för hängivet minne av Guds son och hans kyrka.

Först efter hundraårig strid avgick bildbrukarna med seger och bilderna återinfördes. I dagens ortodoxa kyrka kan vi också se hur mycket ikonerna, de heliga bilderna, betyder för tron. Man dyrkar naturligtvis inte själva bilderna utan det som föreställs i dem.
 

Theofanes Bekännaren

Bildstridens främste hävdatecknare var Theofanes Bekän- naren (död 817), för övrigt den förste som skrev historia på folkspråket. Hans krönika går ända från Diokletianus (omkr. 300) till år 813 och är en viktig källa för dessa tidigare århundradens historia, varför den också utnyttjades mycket, även i Västern, ty den översattes tidigt till latin.
 
 

Theodoros Studiten

En sympatisk försvarare av bilderna var också Theodoros Studiten (759-826). Tillnamnet härrör sig av att han var abbot i klostret Studion i Konstantinopel och gjorde detta kloster till en ortodoxins högborg. 

Theodoros var därutöver en betydande diktare av hymner, epigram och smådikter (på klassisk jambisk trimeter), till stor del med motiv från det grekiska klosterlivet, som han reformerade. Också som brevskrivare var han produktiv: mer än ett halvt tusental finns i behåll. De är dels av polemisk natur, dels är de förmanings- och tröstebrev, präglade av klokhet, gott hjärta, god smak och stilistisk talang. För vår kännedom om det andliga livet i Ost-Rom omkring år 800 är de en viktig källa.
 
 

Medeltidens renässans (omkr. 850-1100)

Med rikets konsolidering och maktutvidgning på 800- och 900-talet - stora områden återerövrades från araberna - följde en litterär uppblomstring och ett nyvaknat intresse för antiken, den stora klassiska forntiden. 

Medan i de närmast föregående århundradenas strider mycket av den gamla litteraturen gått tillspillo för alltid, var man nu mån om att samla ihop och bevara resterna, skriva av handskrifter och förklara texterna, en verksamhet som förskaffat bysantinarna det både hedrande och något spydiga namnet "mänsklighetens bibliotekarier". 

I spetsen gick tidens kulturellt ledande man, patriarken Fotios i Konstantinopel (800-talet), en myndig och mäktig kyrkofurste, som, när påven i Rom avsatte honom, svarade med att avsätta påven. Hans eget författarskap rörde sig mest på det teologiska området, ofta i form av polemik, och han var en av den grekiska kyrkans största exegeter, dvs. utläggare och förklarare av de bibliska texterna. 

Han var också väl beläst i den antika litteraturen. Det visar särskilt hans s. k. Bibliotheke, en rik samling läsefrukter med stilistisk kommentar ur den litteratur han i yngre dagar läst, vilket visar sig vara imponerande mycket och ungefär lika fördelat på hedniskt-antikt och kristet. 

Det var också Fotios som år 863 i Konstantinopel grundade Europas äldsta universitet.

Till denna tid hör också en av de mest fascinerande bysantinska hymndiktarna, nunnan Kasia. Hennes vackra hymn den ångerfulla synderskan (Luk. 7:36-50) har fått en genklang hos Grundtvig i psalmen 131 i den danska psalmboken.

Bildningsintresset smittade av sig också på kejsarna. 
Leo VI, kallad den vise (886-912), som hade varit lärjunge till Fotios, understödde det och var själv litterär dilettant med blomsterrika predikningar och hymner. 

Avgjort mera betydande litterära insatser gjorde hans son Konstantin VII Porfyrogennetos (919-959). Trängd åt sidan av en kraftfull general, som gjorde sig själv till medkejsare och med framgång bekämpade bulgarerna, ägnade sig Konstantin åt mera vittra lekar. Han författade ett äreminne över sin farfar Basilius I, en skrift om hovceremonielet och en om rikets styrelse dedicerad till hans son och efterträdare. 

Dessutom gjorde han eller lät göra excerpter ur den antika litteraturen från olika synpunkter: belägringar, beskickningar, lantbruk osv, och räddade därigenom till oss åtskilligt av vikt som annars skulle ha gått helt förlorat. 

Hans skrift om hoveceremonierna är viktig inte bara därför att detta bysantinska hoveceremoniel sedermera blev Europas utan också för att den ger vida inblickar i bysantinskt samhällsliv. 

Lika betydande är arbetet om riksstyrelsen. Det innehåller värdefulla upplysningar om relationerna till grannländerna, om dessas geografi och etnografi och om bysantinsk diplomati. Ryssar, turkar, araber, armenier, bulgarer, dalmatier, franker, italienare och andra beskrivs. 

Av speciellt intresse för nordbor är skildringen av våra förfäders liv och verksamhet i Ryssland. Dnjeperforsarnas namn ges på två språk, slaviska och "ryska", vilket här vill säga skandinaviska.

Den litterära kejsaren stimulerade också andra. Han lät utarbeta en fortsättning av Theofanes' krönika, den s. k. Theophanes continuatus (Theofanes fortsatt), och på hans uppmaning gjorde hans namne Konstantin från Rhodos en versifierad beskrivning, ékfrasis, av de Heliga apostlarnas kyrka, de bysantinska kejsarnas begravningskyrka. Beskrivningen är så mycket värdefullare som den rikt påkostade och vackra byggnaden totalförstördes av turkarna vid Konstantinopels erövring 1453. 
 

Digenis Akritas

Till 900-talet hänför sig en stor del av de händelser som återspeglas i det stora folkeposet om Digenis Akritas. Digenis betyder "den tvefödde", "bastarden" (jfr Halvdan =halvdansk) och syftar på sonen till en muhammedansk fader och en kristen moder. 

Akritas är ett tillnamn som betyder någonting i stil med "gränsriddare" eller "markgreve". Gränsen som åsyftas är den östra i Mindre Asien, vid Taurus, den mot araberna. I dessa gränsområden härjade också statslösa rövare, och Digenis Akritas var hjälten som kämpade mot båda slagens inkräktare. 

Innehållet i eposet är i korthet följande. Digenis' fader, en muslimsk emir, rövar bort en bysantinsk adelsdam. Hennes bröder förföljer honom och tvingar honom att bli kristen för att han skall få gifta sig med den bortrövade. Sonen Digenis enleverar i sin tur sitt hjärtas dam, bröllopet står och hustrun följer honom sedan troget på hans jakt- och krigsäventyr. 

Vid Eufrat - så långt trängde bysantinarna tidvis fram - bygger han ett lysande palats, blir ärad i hela riket, men dör i sjukdom vid trettiotre års ålder (jfr Alexander den store). 

I den episka handlingen är inlagda tämligen fristående episoder och beskrivningar, delvis väl rester av ursprungligen fristående sånger, och det hela har, sannolikt först vid slutredigeringen, fått en viss didaktisk, undervisande ton.
 

Det förefaller som Digenis som sagogestalt i sig upptagit två åtminstone delvis historiska, men redan legendariska personer från 700-talet, en muhammedansk och en bysantinsk. Så har sångerna traderats muntligt och sammanförts till ett epos, liksom så många andra kända sådana, de homeriska Illiaden och Odyséen, Nibelungen- lied, Rolandssången och El Cid. 

Med de båda sistnämnda företer Digeniseposet nära frändskap också däri att även dessa återspeglar, i sin ända av Europa, försvarskampen mot araberna. Även med arabiska och turkiska epos har släktskap påvisats, liksom med sagorna i Tusen och en natt. 

Digeniseposet var mycket populärt, också i Ryssland, dit det som så mycket annat bysantinskt spred sig, och det fick där inflytande på utvecklingen av den fornryska litteraturen. I Mindre Asien och på Cypern lär man ännu i våra dagar kunna få höra sånger om den bysantinske sagohjälten.
 

Mikael Psellos

1000-talets dominerande kulturpersonlighet var Mikael Psellos, en man som någon tid var munk men trivdes bättre på tinnarna - en tid var han statsminister. När 1045 universitetet i Konstantinopel nygrundades, blev han rektor för dess filosofiska fakultet och föreläste själv i filosofi och retorik. 

Han stack inte under stol med sin begåvning och sin hellenistiska bildning och i sin historieskrivning var han inte fri från subjektivitet. Inte desto mindre är hans historieverk, betitlat "Chronographia", den viktigaste källan för kännedomen om 1000-talets historia - det täcker ett helt århundrade, från 976 till 1077, året före hans död. 

Psellos' förmåga till livfull och elegant framställning och till åskådlig personteckning är påfallande. Också andra litteraturgrenar idkade han med framgång: teologi, filosofi - där visar han sig vara en fullfjädrad platoniker-  filologi, naturvetenskap, juridik, tal, brev, diktning. 
 

Komnenernas århundrade

Mot slutet av 1000-talet ansattes det bysantinska kejsardömet ånyo hårt av yttre fiender. Året 1071 betecknar en ödesdiger vändpunkt. Normannerna tog Bari, bysantinarnas sista fäste i Syditalien och gick även över till Balkanhalvön och härjade dess kuster. 

Vad värre var, de turkiska seldjukerna uppenbarade sig på arenan och samlade sig i Armenien för anfall på Mindre asien. Kejsaren led ett fruktansvärt nederlag och turkarna invaderade hela Mindre asien och gjorde det muslimskt.

Dessutom startade nu de fyra korstågen som skulle skapa kaos och krigstillstånd i Bysans. År 1204 överföll riddarna i det fjärde korståget  Konstantinopel och upprättade ett latinskt kejsardöme efter att ha plundrat staden.

En bysantinsk regim lyckades hålla sig kvar i Nicea i nordvästra Mindre Asien, en annan i Trebizond längre bort på Mindre Asiens nordkust och en tredje i Epirus - det var ungefär allt vad som nu var kvar av det forna stolta bysantiska kejsardömet. 

Också Athen föll i latinarnas händer. Dess ärkebiskop Mikael Choniates flydde till en av öarna och skrev där en klagodikt över sin älskade stads olycksöde.

Det var verkligen ett förödande slag som dessa riddare, skenheliga representanter för den västerländska kyrkan, tilldelade Europas dåvarande kulturella högborg. 

Oändliga och oersättliga mängder av konstverk och handskrifter, hopsamlade med möda och flit under århundradenas lopp, skingrades och förstördes. Kristenhetens bålverk mot öster raserades och kris- tendomens påstådda försvarare beredde därmed vägen för en islamisering.
 

Theodoros Prodromos

Oberörd av de politiska stormarna men desto mera berörd av sin egen fattigdom och bekymmer för dagen, som tvingade honom att ödmjuka sig och smickra varje tänkbar mecenat, strödde diktaren Theodoros Prodromos sina tillfällighetsdikter omkring sig. 

Men hans register är större än så, hans produktion är rik och mångskiftande. Utom lyckönsknings-, bröllops- och tiggardikter - i en klagar han över sin hustru som grälar på honom för att han inte kan skaffa mat till familjen - skrev han epigram, lukianska satirer, ett parodiska djurdrama om Kriget mellan råttorna och katten, en poetisk kalender, en versroman i senantik stil om Rodanthe och Dosikles, religiösa dikter, en astrologisk dikt, filosofiska essäer, brev och tal - om nu allt är av samme Prodromos, man har nämligen laborerat med både två och tre Prodromer! 
 

Timarion

Den bästa av de många bysantinska imitationerna av Lu- kianos' dialoger är anonym men härrör från ungefär 1100-talet. Den går under namnet Timarion, som dock möjligen är just författarens nanm. Timarion berättar om sin resa till Hades och om de samtal han därvid fört
med döda personer, kejsare, litteratörer och andra. 

Dialogen är elegant skriven och har mycket av Lukianos' frejdighet och humor över sig. Den är också intressant genom de många glimtarna från bysantinskt samhälls- och vardagsliv, bl. a. i skildringen av en marknad i Thessalonike, det nuvarande Saloniki.
 

Tzetzes: Kiliaderna 

1100-talet hade också sin lärde antikvarie. Han hette Tzetzes och hade läst sina klassiker och kunde dem. Men han var fattig'och fick sälja dem, tills han, som han påstår, bara hade Plutarkos kvar. 

"Mitt huvud är mitt bibliotek. På grund av min fattigdom har jag inga böcker." Därmed ursäktar han sig för osäkerhet beträffande en och annan uppgift. Men, hävdar han, "Gud har aldrig varken förr eller nu skådat någon som har ett bättre minne än Tzetzes". Vi är alltså förvarnade. 

Icke desto mindre rymmer hans stora produktion tack vare hans beläsenhet ofantligt mycket av värde, i synnerhet hans kritiska kommentarer till Homeros, Hesiodos, Aristofanes och andra. På den folkliga, politiska versen skrev han Allegorier till Homeros och Hesiodos, varmed han ville göra dessa skalders "osedda djup" till- gängliga för alla, och "Historiernas bok", också kallad Kiliaderna (Tusentalen), därför att den av sin förste utgivare enkelt och, som han väl menade, praktiskt indelades i avdelningar om tusen rader i varje. 

Kiliaderna är en kommentar på vers till ett hundratal brev av Tzetzes' egen hand, i vilka han ger en god bild inte bara av sig själv utan också av sina adressater. Han är en lärd, men inte någon elegant skribent.
 

Mellanakt i Nicea (1204-1261)

Väl satt frankerna i Bysans, men ännu hade inte det gamla kejsardömet sagt sitt sista ord. Exilkejsarna i Nicea var både driftiga och kulturintresserade män. De ivrade för bildning, skolor och bibliotek, från vilka t. o. m. hemlån fick göras. 

Till denna blygsamma rest av det ursprungliga riket flydde många av kulturlivets koryféer, däribland brodern till Mika- el Choniates, den nyssnämnde ärkebiskopen i Athen. Denne broder, Niketas Choniates, är litterärt känd dels för en välgörande objektiv skildring av denna förödmjukelsens tid, dels för en teologisk avhandling som hette och ville vara "Ortodoxins skattkammare".
 

Nikeforos 

Men Niceaperiodens främsta kulturpersonlighet var utan tvivel Nikeforos Blemmydes. Han var väl förtrogen med bildningens alla grenar, grammatik, retorik, logik, filosofi, aritmetik, geometri, fysik, astronomi och medicin. Hos kejsarhuset stod han i hög gunst och kom som lärare för en av dess prinsar och blivande kejsare att stimulera härskamas kulturella intressen. 

I sin traktat om "Härskarbilden", tillägnad den höge eleven, tecknar han idealhärskaren som ett mönster av dygd, godhet och omtanke om sina undersåtar. 

"Först måste en kejsare lära sig behärska sig själv, sedan att styra sitt folk." I en brevväxling med eleven-kejsaren och i två självbiografier ger han en bild inte bara av sig själv utan också av sin tid, dess historia och dess sociala förhållanden. 

Hans Logik och Fysik visar honom som en aristotelismens förmedlare, ett par skrifter i geografi och några dikter antyder ytterligare bredden av hans litterära aktivitet. På ålderns dagar drog sig den lärde och stillsamma mannen tillbaka till ett kloster som han själv hade grundat och dog där år 1272 efter att ha fått uppleva Konstantinopels återtagande.
 

Paleologernas tid (1261-1453)

1261 lyckades Niceakejsaren Mikael Paleologus återerövra Konstantinopel och insätta det bysantinska kejsardömet på dess rätta plats. Man kunde andas ut. Ännu hade man nästan tvåhundra år på sig.

Litterärt sett hade frankernas välde i det gamla Bysans inte gått spårlöst förbi. Deras närvaro där och kontakter västerut förde med sig en viss kännedom om västerländsk litteratur till Grekland. De märkliga samband med medeltida franska romaner som kan spåras i bysantinska versromaner från 1200- och 1300-talet förklaras enklast på detta sätt, fast saken ingalunda kan anses klar. 

Bysantinsk konst var under århundraden mönsterbildande i större delen av Europa; den spreds först och främst genom förnämliga handskrifter, som nådde så långt som till Island. Manuskripten blev förebilder för många kyrkodekorationer och bokillustrationer.
 

Slutet

Men nu närmade sig undergången. Den ottomanska skruven drogs hårdare och hårdare åt. Efter sju veckors hjältemodigt men hopplöst försvar kom den 29 maj 1453 den stora stormningen som betydde Konstantinopels fall, en av de mest tragiska händelserna i Europas på tragedier rika historia. 

I tre dagar och tre nätter var den olyckliga staden utlämnad åt ett skoningslöst plundrande och mördande, också inne i Hagia Sofia, dit mängder av människor hade tagit sin tillflykt. Den turkiske sultanen drog in i de bysantinska kejsarnas palats och Hagia Sofia, kristenhetens jämte Peterskyrkan i Rom förnämsta helgedom, blev muslimsk moské. 

Turkarna lade sin förlamande hand över Europas främsta kulturland som aldrig hämtat sig. Dess undergång lossade för en sista gång fördämningarna för det lyriska flödet, som bröt fram i gripande klagosånger, Threnoi. Och den siste i raden av bysantinska krönikören, Laonikos Chalkokondyles, fick på sin lott att - fortfarande på felfri gammalgrekiska efter Thukydides' mönster - skriva den bysantinska historiens sista avsnitt ur turkisk synvinkel och skildra ottomanernas framträngande under 1300- och 1400-talen. Den nästan makabra slutvinjetten är Kritobulos' devota hyllning till den muhammedanske segerherren, vars namn var Muhammed II.
 

Sammanfattning

Det bysantinska rikets saga var all. I tusen år hade det bestått och under större delen av denna tid varit Europas ledande stat i både politiskt och kulturellt hänseende. Den grekiska kulturen hade vidmakthållits genom hela medeltiden och den grekiska litteraturens rester räddats över till renässanshumanisterna i väster. 

Så kunde den på två vägar nå fram till Västerlandet och bli grundvalen för dess kultur, genom romersk och genom bysantinsk förmedling.

För det slaviska Östeuropa fick Bysans mera direkt kultur- givande betydelse. Bulgarer och ryssar kristnades därifrån till den grekisk-ortodoxa kyrkan, de fick sin skrift, sin mystik och livsvisdom och sina första litterära impulser därifrån, delvis genomgripande såsom i fråga om krönikeskrivning, kanske också i folkligt epos. Kristendomen i Väst håller i våra dagar sina dörrar öppna för att lära sig av denna kristna visdom och liturgi. 

Genom korsfarare, vikingar och handelsmän och kanske i någon mån väringar gick påverkningar längre västerut och norrut, och grekiska medeltidssagor avsatte spår på olika håll, även i Saxos danska krönika. Till Sverige kom kanske de första kristna härifrån.

Själva var bysantinarna mera konservativa än nyskapande. Deras beundran för sina antika föregångare var utan gräns, deras klassicism ett väsensdrag. Samlingar, lexikon, encyklopedier och kommentarer kännetecknade deras verksamhet och vad de åstadkom i den vägen har varit av bestående värde.

För egen litterär verksamhet, särskilt poetisk, saknade de två viktiga förutsättningar: originalitet och fantasi. Deras styrka låg i beskrivandet. Deras förnämsta insats ligger på historieskrivningens område. I en fortlöpande följd av historieverk och krönikor har de med omsorg och kärlek skildrat sin egen historia, i epos och dikter förhärligat sina stora män. Också epigrammen har ofta historiska motiv. Och en rikedom av brev kompletterar bilden.

Äkta, ursprunglig poesi skapade de egentligen blott i den kristna ortdodoxa hymndiktningen som är flödande och rik. "bönerna gör teologen" heter det i den bysantinska traditionen. Där gav den religiösa inspirationen dem en poetisk rikedom som i andra former var dem förmenad. Ett stort folkligt epos har de också frambragt, liksom några betydande romaner.

Från de gamla grekerna och den tidiga ursprungliga kristna östkyrkan hade bysantinarna ärvt intresset för filosofi och metafysisk diskussion. Teologiska frågor och dogmatiska reflektioner upptog sådana genier som Johannes Damascenus, Basilius och Gregorius av Nyssa och avspeglas i deras litteratur. Men det var de som gav den genuina kristna kyrkan, även den romerska, den fasthet som säkrade dess bestånd och makt.

Det var främst genom bysantinarna som grekisk filosofi kom att genomsyra kristendomen och därmed göra den filosofiskt och teologiskt mer komplett. Också österländskt inspirerad mystik och meditativt klosterliv förmedlades genom Bysans. Idag är de bysantinska kyrkofäderna levande litteratur -- t. ex. samlingen Filokalia -- och utgivning av nya utgåvor och översättningar sker ständigt på alla de europeiska språken.

Bysantinsk kultur, konst och litteratur är genomträngd av ursprunglig kristendom. Såsom utpost mot Orienten kom den även i övrigt att utsättas för starka orientaliska inflytelser. Sammansmältningen av dessa med det kristna och gammalgrekiska arvet var det som gav det bysantinska riket dess kulturella storhet och betydelse.