Under medeltiden, 500-1500, har Europa två kulturområden där litteratur skapas: det bysantinska och det västeuropeiska.
 

Det västeuropeiska kulturområdet

1 Den flytande gränsen

Historien har dragit gränsen mellan antik och medeltid på mycket olika punkter av tidens skala - vid år 325, då de kristna fick religionsfrihet, vid år 380, när kristendomen blev romersk statsreligion, vid år 529, när Akademien i Athen stängdes och Benedikt av Nursia inrättade sitt kloster på Monte Cassino.

Gränsen har också stakats ut mellan den bakåtskådande Cassiodorus och den framåtskådande Gregorius, och den har ibland till och med satts så sent som år  687, då Karl Martells fader, hushovmästaren Pippin, genom sin seger i slaget vid Tertry visade världen och sina franker att det var hos honom, och inte hos hans merovingiske herre, som makten låg.

Litterärt och litterturhistoriskt sett är det lika svårt att finna någon bestämd skiljelinje, där antiken kan sägas sluta och medeltiden börja. Böckerna kommer så småningom att se litet annorlunda ut än på alexandrinsk och romersk tid - de är inte längre "volymer" skrivna på papyrus, de är i kodexform liksom nutidens böcker, och de är skrivna på osmidigt men hållbart pergament. 

Men bokbeståndet i de stora biblioteken är, om också betydligt avglesnat, i mångt och mycket detsamma som i de stora hellenistiska och romerska biblioteken - vi har bevarade bibliotekskataloger ända från slutet av 700-talet och vi har dessutom också en del förteckningar över innehållet i klosterföreståndarnas privata samlingar. 

Och fastän latinet liksom alla andra levande språk efter hand förändras och man in på 500-talet är tvungen att sätta samman gammallatinska-nylatinska lexika, så finns det ännu på 1000-talet människor som både läser och skriver språket i dess rent ciceronianska form.
 

2 Diktning på de germanska folkspråken

Finns det ingen egentlig litterär gräns mellan antik och medeltid, så finns det emellertid i stället en företeelse liknande den som fanns under övergångstiden mellan alexandrinskt och romerskt - det finns en under sekler fortgående infiltration mellan det gamla kulturgodset och en ny folklighet, det finns en de nya folkens egen dikt, som börjar skönjas vid olika tidpunkter i de olika länderna:

- i det anglosaxiska England redan vid slutet av 600-talet, 
- i länderna öster om Rhen in på 800-talet, 
- i de landsdelar som kom att kallas för Frankrike ännu ett århundrade senare.

Talar man om folklig dikt i den börjande medeltidens Europa, så måste man emellertid göra en bestämd skillnad mellan folkligt språk och folkligt stoff. Klerkerna skrev kristlig dikt på de olika folkens egna mål, och denna diktning var ett led i deras missionerande gärning. Folkens egna sångare sjöng sånger, som hämtade sina ämnen från en mytvärld som varken var antik eller biblisk utan som hade växt upp direkt ur folkvandringstidens kaos av våldsamma omstörtningar och mänskliga olycksöden, och dessa sånger kom senare i någon liten utsträckning att tecknas upp och ibland också att parafraseras på latin.
 

3 Anglosaxisk klosterdiktning

Beda berättax i sin engelska kyrkohistoria, att det i klostret i Whitby på den tiden då detta styrdes av den lärda abbedissan Hilda - alltså före år 680 - fanns en broder Caedmon, som först vid ganska hög ålder hade gått in i orden och som därför inte hade lärt sig hur det gick till att författa vers. 

När man satt tillsammans och var och en i tur och ordning sjöng någonting för att underhålla de andra, så brukade han därför resa sig och gå, när han såg att det instrument som gick ur hand i hand närmade sig hans plats. Men en
dag möter han så Kristus i skogen och Kristus säger: "Caedmon, sjung en sång för mig" - och sedan sjunger han hela Bibeln på sitt eget språk alltifrån skapelsen och alltintill den yttersta,dom då Kristus skall döma både levande och döda.

Om det finns någonting av Caedmon i någon av de tre stora manuskriptsamlingar från 900- och 1000-talen, som i sig bevarar den tidiga engelska sångskatten, är osäkert. Hela den stora mängden av apostla- och helgonhistorier, av legender och bibelberättelser är anonym - undantag är bara de dikter där sångaren att döma av det akrostikon hän har flätat in i vissa rader har hetat Cynewulf - vad nu detta har att betyda.
 

4 Klosterdiktningen 

Anonyma är också de något yngre folkspråksdikter som vi har från kontinenten - Heliand är på gammalsaxiska och berättar evangeliernas innehåll på ett sätt som tydligt var avsett att tilltala en germansk publik - Jesus är en stor hövding och lärjungarna hans högättade hirdmän, och speciell vikt läggs vid pittoreska slagsmål och likaså pittoreskt festande. 

Muspilli är på bajerskt mål och skildrar hur själen i döden skiljs från kroppen och hur den kallas inför yttersta domen och får åskåda den stora slutstriden mellan det ondas och det godas härskaror. 

På bajerskt mål är också det fragment som efter klostret Wessobrunn har kallats för Wessobrunnbönen och som handlar om hur världen en gång skapades ur kaos.

Alla dessa tidiga germanska dikter är, trots att författarna kanske inte alltid var av germanskt blod, avfattade på den gemensamt germanska allittererade accentversen, som var delad i halvrader och som hade två betonade och ett varierande antal obetonade stavelsen i varje halvrad. 

Omkring 860 har vi emellertid en evangeliedikt på frankisk dialekt, som är skriven av en namngiven person - munken Othfrid från klotret Weissenburg - och som efter mönstret av den latinska kyrklyriken har ersatt allitterationen med rim på så sätt att båda halvorna av varje rad rimmar med varandra. 

Och då några årtionden senare den verkligt franska litteraturen tar sin begynnelse med en Cantiléne de Sainte Eulalie, Sankta Eulalias kantilena, - den litteratur som inte är på frankiska utan på, en franskdialekt av det folkliga latin som kallades roman - så är tekniken återigen en annan - versen är strofisk och stroferna samman, hålles av de ofullständiga vokalrim som har fått namnet assonanser.

Buona pulcella fut Eulalie,
Bel auret Corps, bellezaur anima.
 
 

5 Hildebrandslied och andra fragment

I företalet till sin dikt berättar Othfrid av Weissenburg att han har skrivit den såsom en ersättning för "de världsligas oanständiga sånger" och för att visa att det också på folkets språk kan skrivas sådant som inte ovärdigt kan sättas vid sidan av antikens och den tidiga kristendomens dikter. 

Vad det var för världsliga och oanständiga sånger han menade, det vet man inte direkt. Men att det på frankiskt område fanns sånger - barbara et antiquissima carmina - som handlade om gamla konungars krig och bragder, det vittnar emellertid Einhard om: i Vita Caroli berättar han att Karl den store hade befallt att sådana skulle tecknas upp. 

Och vi kan troligtvis få en idé om hur de tedde sig genom att läsa den slarviga och tydligtvis i största hast tillkomna nerteckning, som två personer någon gång omkring år 800 har gjort på de tomma omslagssidorna till en latinsk teologisk skrift. 

Hildebrandslied är på gammelhögtyska och berättar i allittererad vers om hur den gamle Hildebrand efter en lång vistelse i Italien hos konung Didrik, det vill säga Teoderik, kommer tillbaka till sitt land men möts av en här i vars spets står hans egen son Hadubrand:
 

Det hörde jag sägas
i gamla sägner,
att till tvekamp möttes
två kämpar,
Hildebrand och Hadubrand,
mellan tvenne härar.
Sonen och fadern
fattade spjuten,
spände sina brynjor,
med svärd sig gjordade.
Hjältarna redo
rustade till kampen. 
(Sven B.F.Jansson)
 

Ord skiftas i korta, episkt tvärhuggna repliker, spjut slungas, svärd korsas - och så slutar dikten plötsligt, mycket uppenbart därför att pergamentet tog slut och den skrivande måste se sig om efter något annat att fortsätta på.

Hildebrandslied kan snarast liknas vid en Iiten klipptopp, som sticker upp ur ett eljest tidsöversvämmat landskap av myter och berättelser. Det finns andra sådana klipptoppar - lösa blad med litet skrift på, som har hittats här och där i Europas bibliotek, bland annat de båda anglosaxiska så kallade Waldherefragmenten, som är avfattade på allittererad vers någon gång på 600-talet och som berättar brottstycken ur en historia, som ännu så sent som på 900-talet måste ha varit i omlopp också på kontinenten och som då på latinsk hexameter återberättades av två munkar från S:t Gallen, son båda hette Ekkehard och som senare för ordningens skull har kommit att benämnas Ekkehard I och Ekkehard II.

Eposet hette Waltharius Manu Fortis och handlar om hur Walther av Aquitanien och Hildegund av Burgund båda är gisslan hos hunnerkungen Attila, hur de älskar varandra och om hur de lyckas med både att först fly från hunnerhovet och att sedan klara sig ur ett bakhåll som har lagts ut av frankerkungen, som åtrår den burgunderskatt de har fört med sig.

Ytterligare ett fragment finns från denna tid: Det anglosaxiska Finnesburghfragmentet skildrar i några få nästan självlysande rader hur en ung konung en natt i flödande månljus försvarar en nordisk kungsgård mot ett plötsligt smygöverfalI.
 

6 Beowulf

Beowulf är det enda kompletta germaniska epos vi har från tiden omedelbart efter folkvandringskaoset. Det har kommit över till vår tid i ett enda svårt brandskadat manuskript, avfattat någon gång på 700-talet på northumbrisk dialekt.
Det har tillkommit i det gamla Mercia i mellersta England. Dikten, som flera gånger berör nordisk
historia, är till sin huvuddel författad i England, förmodligen av en enda diktare.

Versen är den vanliga samgermanska - bara utomordentligt rikt allittererad - och kvädet berättar om hur den halvgudomlige konung Beowulf först nerkämpar trollet Grendel och dennes moder och om hur han senare många år efteråt slår en drake men efter striden dör av sina sår. 

Dikten är genomsusad av nordiska havsvindar och av sprutande nordsjöskum, den glimmar av vapen och av töckensken från avgrundslågor - den är saga och myt och den låter gång på gång i gäckande rader en mytkrets skymta som vi eljest inte vet något om - att striden om Finns hall hör hit framgår emellertid av att i Beowulf en sångare träder fram och sjunger "en välkänd visa" om den:

"Toner och sång
tillsammans ljödo inför kung Halvdans
härhövitsmän. Hrodgars hovskald
på harpan slog -
till gamman för männen
som i mjödbänk sutto 
ville han en välkänd
visa sjunga
om skyldungen Hnäf, halfdaners hjälte,
hur han hade fallit
i det frisiska kriget med Finns ättmän,
då ofärd nådde dem." 
(övers.Björn Collinder)

Beowulf är här litteraturhistoriska intressant i den meningen att sångaren agerar ungefär på samma sätt som han femtonhundra år tidigare visades i de homeriska dikterna. På ett annat ställe tecknar eposet en klar bild av sångens rent materiella förutsättningar och av sångarens ställning, kanske sådan som den var på 700-talet, kanske sådan som sångareneller "thylen" som han kallas, önskade att den skulle vara. Ty thylen eller thulen är i Beowulf en förnäm företeelse, en vördad medlem av konungens följe, en tolkare av världsgåtan, en skildrare av gudars och människors ursprung, en vis, vars sång väcker upp vreden hos den mörka makt som heter Grendel:

"Utbölingsanden
i avgrundsmörkret grämde sig gränslöst
i gruvlig ilska
då han hörde i hallen
hela dygnet om
högljutt gamman
och harposlag, klangfull skaldesång.
Den kunnige kväder om ätters upphov
i urtidsdagar,
hur Allmaktsfadern
formade jorden - ljusfager vång
med vatten omkring 
segerstolt satte han
solens och månens strålglans till ljus
åt jordens folk. 
Landamären
och marker pryddes med grenars grönska.
Det grodde liv
i alla arter.
 
 

7 Den poetiska Eddan

Den kunnige, det var thylen eller, som han också kallades, thulen - och det är väl inte något tvivel om att det är en thul som en gång har ägt den lilla, oansenliga, svårt skadade pergamentbok som genom ett missförstånd, när den drogs fram på 1600-talet fick, namnet Sämunds Edda, trots att den varken var någon lärobok i poetik som Snorres Edda eller hade med någon Sämund att göra.

Denna Edda - vanligen kallad den poetiska Eddan - är det andra av de åtminstone något så när fullständiga manuskript vi har som meddelar sånger ur den samgermanska myt- och sagovärlden, och vi kan i den finna prov på allt sådant som i Beowulf räknades till "den kunniges" repertoar - gudasånger, sånger om världens skapelse och för övrigt också om världens undergång, sånger om troll och hjältar och om ätters upphov.

Sämunds Edda är en antologi där element från olika tider finns blandade i avfattningar från olika tider. Här kan den nyfikne finna hela den saga om den konstskicklige smeden Völund som antyds i flera kontinentala och anglosaxiska fragment - hur han togs tillfånga och stympades av en ondskefull konung och hur han hämnades genom att döda
konungens späda söner och våldta hans unga dotter. 

Här kan man också leta fram de trådar som binder historien om de fångna burgunderna vid Attilas hov till historien om Hildebrand och Didrik, och som också knyter båda dessa motiv till den Sigurdsmyt som synes ha varit de germanska vandrande stammarnas mest grandiosa hjälteberättelse.

I sånger, av vilka de äldsta går tillbaka på versioner århundraden äldre än Beowulf, berättas här om den unge Sigurd, som slår draken Fafner och tar nibelungskatten, men som sedan går under genom två kvinnor - hustrun Gudrun, som han älskar med en dagsklar kärlek, och så Brynhild, som är hans svågers hustru och som han också älskar, men med en drömkärlek som har dövats och drivits ner i mörker genom en trolldryck.

Det har varit stora och medvetna konstnärer som har skapat dessa Eddadikter, som vi känner genom den poetiska Eddan och för övrigt också genom en rad fragment och några mindre manuskript. 

Sångarna talar med auktoritet om de germanskt-nordiska gudarna, om Oden, Tor och Fröja och Frigga och hela denna gudomliga och demoniska värld.

Det händer också att dessa diktare talar som om de inte bara var gudens befullmäktigade krönikörer utan också guden inkarnerad - de handskas med orden som mästare, de finner skakande, suggestiva uttryck för stämningar och lidelser, och de kan i en enda isig replik ge ett helt människolivs dolda, hemska omöjlighet sådan som den uppenbaras när den vakna självbehärskningen brister sönder och det stängda, välbevakade själsinnehållet pressar sig fram.

Repliker sådana som Brynhilds plötsliga "Hetsa eller hindra mig - hugget har fallit, jag skriker min sorg - eller skrider i graven", när hon vaknar på natten, efter det att hon kvällen förut har suttit till bords i glädje och somnat lugnt sedan hon fått det bud hon så mycket längtat efter - budet att det mord hon har fått make och svågrar till att utföra äntligen har lyckats och att Sigurd är död.

Gudasånger, med ämnen ur fornnordisk mytologi, och hjältedikter, med ämnen ur germansk hjältesaga - det är alltså de tvenne huvudgrupperna av dikter i den poetiska Eddan. Handskriften - den berömda Codex regius, som så länge förvarats i Köpenhamn men som islänningarna nu sent omsider återfått - står de mytologiska dikterna först,
hjältedikterna därefter. Författarna känner vi inte till namnen; sannolikt sträcker sig Eddadikternas tillkomsthistoria över tre eller flera århundraden.

Liksom Hildebrandslied och Beowulf är Eddadikterna stavrimmade. Men till skillnad från de tyska och engelska eposen är Eddadikterna därjämte strofindelade. 

Versmåtten i Eddan är två: fornyrdislag och ljodahattr. Det förra, använt i de berättande dikterna, exempelvis i dikten om 
hammarhämtningen, Thrymskvida, är en åttaradig strof; ljodahattr, som är sexradig, nyttjas framför allt i de Eddasånger som har didaktisk karaktär. Så 
t ex i Havamal, med dess många ordspråksartade sentenser, som i knapp form rymmer så mycket av fornnordisk livssyn: 

"Träd över ingens tröskel in, förrn du spejat och spanat; 
tro ej flygande pil, fallande bölja, nattgammal is, ringlagd orm, bruds bäddpladder eller bräckt svärd."

Berömd är den storslagna strofen om död mans eftermäle:

"Bort dör din hjord
bort dö dina fränder,
bort dör ock du en gång. 
Men ett vet jag
som aldrig dör:
domen över en död.
(Övers.A. A. Afzelius)

Utom av stavrimmen smyckas den isländska poesin av ett formelartat bildspråk, av heiti och kenningar. Solen kallas "den alltid lysande" eller "det lysande hjulet"; fursten är "visdomens främjare"; krigaren är "svärdets svingare" 

I skaldediktningen, en nordisk motsvarighet till den kontinentala trubadurpoesin, utvecklas och invecklas bildspråket, speciellt kenningarna, i gåtlika former.
 

8 Norge eller Island

Det finns en rad frågor kring problemet om Eddadikternas ursprung. 

Först och främst: var har de uppstått, i Norge eller på Island?

Det enda vi med full säkerhet vet om Edda- kvädenas hemland är, att den bevarade handskriften är av isländskt ursprung, likaså att alla senare bevarade avskrifter av Eddadikter är gjorda på Island av islänningar. 

Vad som inte går att förneka är emellertid att språk, skrifttyp och ortografi visar starkt beroende av norsk skrifttradition. Norska forskare har med sinnrik argumentering velat återerövra Eddan som ursprunglig norsk egendom. 

Andra åter, bland dem flera isländska forskare, har velat förklara språköverensstämmelserna på annat sätt, genom en generell norsk påverkan på det isländska språket. Saken är oklar.
 

9 Munken Gerbert och nunnan Hrotsvita

Det var en gång en förrymd munk från Fleury, som tyckte att de vanliga skolämnena aritmetik, musik, astronomi och geometri inte var tillräckliga. Han flydde till Spanien, studerade magi i Toledo, stal med hjälp av läromästarens dotter en kodex, som innehöll hela magins konst och som låg under mästarens huvudkudde.

Han blev förföljd, och då han fann att stjärnorna hotade att röja i vilken riktning han flydde, så klättrade han in under en bro och hängde där mellan jord, vatten och luft så att stjärnorna förlorade hans spår. Sedan anropade han djävulen och blev av honom hjälpt över Biscayabukten, kom tillbaka till Frankrike och blev skolasticus i Reims, där han bland sina lärjungar hade Otto, blivande kejsare i Tyskland, Robert, blivande konung i Frankrike, och Fulbert, blivande biskop i Chartres. 

Så tillverkade han en vattenorgel, ett ur och ett kopparhuvud som kunde lösa matematiska problem. När Otto sedan blev kejsare efter sin fader, gjorde han munken först till ärkebiskop av Ravenna och sedan till påve. 

Det är krönikören William av Malmesbury, som på 1100-talet berättar denna pittoreska historia i sin De gestis regum Angliae. Hjälten i den är Gerbert d'Aurillac, som vid sekelskiftet år 1000 hade det ytterst tvivelaktiga nöjet att sitta på Sankt Peters stol i Rom.

Gerbert var munk, han hade efter eget vittnesbörd tillbragt sina lyckligaste studieår i Spanien och var enligt andras vittnesbörd en av sin tids mest kringsynta och välbalanserade män. Hur han hade det med den "djävul" som så småningom hade blivit de kringsvärmande demonernas och de framstormande lasternas herre och anförare, det vet man inte. Han tycks emellertid inte ha hyst något intresse för den framemot år 1000 på nytt så moderna magin, och han var för övrigt inte heller någon rymling från Fleury utan upprätthöll livet igenom de vänligaste förbindelser med sina gamla lärare i klostret Aurillac, där han hade vuxit upp.

I sina många bevarade brev visar hian sig som en grundlärd humanist - han är antik i tankar, k&auuml;nslor och handlingar, han är en genomslipad latinsk stilist och han är en outtröttlig samlare av hela den klassiska antikens litteratur. 

Som lärare i retorik i Reims tycks han ha tränat och övat sina lärjungar inte för disputationssalen utan för livet, och han tycks innan han överhuvud släppte fram dem till det retoriska studiet ha låtit dem gå igenom en grundlig kurs i litteratur - "han läste och förklarrade för oss poeterna Vergilius, Statius och Terentius, satirikerna Juvenalis, Persius och Horatius och likaså histerieskrivaren Lucanus", skriver en av dessa lärjungar om honom.
 

10 Tyskland på 900-talet

Den karolingiska 800-talsrenässansen hade på 900-talet fått en mager efterblomstring vid det tyska kejsarhovet. Fyra saker står ut tydligt under denna tid:

1 Det var den så kallade ottoniska restaurationen, då kejsar Otto I:s broder Bruno var ärkebiskop i Köln och ledare för den kejserliga hovskolan, då munken Widukind skrev saxarnas historia

2 En okänd penna omarbetade den gamla grekiska romanen om Apollonius från Tyrus till Gesta Apollonii

3 De båda Ekkehardarna formade sitt Walthariusepos. 

4 Nunnan Hrotsvita av Gandersheim levde och skrev det stora hexametereposet Lapsus et conversio Theophili, som är det första litterära verk som behandlar det senare så populära temat om mannen som skriver kontrakt med djävulen. Hon skrev dessutom en serie läskomedier som hör tilldet mest tjusande som mänskligheten har lämnat efter sig och som med stark psykologisk inlevelse tar upp en hel rad av de motiv som sexhundra år tidigare behandlades i de grekiska prosaromanerna och deras kristliga dubbelgångare. 

Dessa läskomedier handlar om unga människor ur mot varandra fientliga familjer som kämpar för att få gifta sig med varandra (jämför Shakespeares Romeo och Julia), om unga makar som beslutar i apostlarnas stil att leva tillsammans i "kristlig kärlek", om äventyr i bordeller och äventyr i kloster, och i åtminstone ett fall går det att lägga ett grekiskt original bredvid Hrotsvitas latinska efterdiktning - den Kallimakos, som hos nunnan-fförfattarinnan jagar en Drusilla i döden med sina icke önskade kärleksbetygelser och som sedan bryter sig in i hennes grav, är direkt hämtad från 
Johannesakternas berättelse om den liderlige Kallimakos och den fromma Drusiana - inte ens ormen, som till sist biter Kallimakos, saknas.

Gerbert d'Aurillac knöt an till denna ottonska restauration - han var lärare åt kejsar Otto III. Han var dessutom inte någon efterbildare utan en klassicist i Ciceros och Horatius' anda, som med sina litteraturstudier syftade till att fånga inte det förflutnas yttre former utan dess inre själ: 

"det finns för oss ingenting ädlare än kunskap om de mest utmärkta män"

skriver han i ett brev.
Tack vare honom, om också inte enbart tack vare honom, är det som en stark ström av humanistiska traditioner leds upp genom den tid då varje hus var en befäst borg, då vikingarna härjade, riksregementet var slaget i spillror. Vilda gäng med ledare som var baroner slaktade, torterade och stympade folk lika ogenerat självklart som de hade gjort den gången när Gregorius den store satsade sin skröpliga hälsa och sin obrytbara vilja på att hålla dem stången.
 

11 Den romanska kulturen

Historien om filosofen Aristoteles och horan Phyllis finns inte i den antika litteraturen men dyker upp under medeltiden i form av en liknelse över de dårskaper kärleken förleder människorna till. Under sitt försök att vända kejsar Alexanders kärlek från horan Phyllis, grips Aristoteles själv av en väldig åtrå till henne. Hon har nu makten och begär som en pant på hans kärlek att hon ska rida honom som en häst och piska honom på rumpan. Denna scen äger rum alldeles under kejsarens fönster, och därigenom får han en åskådningsundervisning om lustens härjningar som är effektivare än många predikningar. 

Humanismen under denna katolska medeltid, det är inte bara kärlek till böcker och boklig bildning utan det är också en viss tro på människans möjligheter, på människans förmåga till godhet och på det jordiska livets helighet och storhet. Den första medeltidsasketismen kämpade inte heller direkt mot humanismen utan snarare för vad vi skulle kunna kalla vanlig anständighet. 

Det behövdes en sådan reform eftersom sex och god mat spelade en alltför utrbredd roll både i klostren och i samhället i stort. Manliga och kvinnliga prostituterade kunde nå långt i samhället och nu skärps attityden mot kärlekens och bordets delikatesser. Rubriken "sodomi" börjar dyka upp för att ange ett alltför lössläppt moraliskt liv. Som en fäljd av denna moraliska skärpning kommer en viss sexualsskräck att växa fram - något som också leder till en viss skräck för kvinna och hennes känslor. Det manliga celibatet påbjuds nu för det högre prästerskapet och senare också för det lägre. Ännu i vår tid har katolska kyrkan kvar detta påbud medan reformationens kyrkor i regel befriade sig från det på 1500-talet.
 

12 Abailard och Héloise

Men det var inte asketismen eller påbud om celibat som skulle knäcka den humanistiska bildningen, det var den andra av tidens stora makter, det var den nya intellektualismen. 

John av Salisbury klagar en gång vid 1100-talets mitt över ungdomen:

"Vad vill den där gamla åsnan?" säger den till honom. "Varför kommer han till oss med de gamles yttranden och handlingar? Vi skapar vårt vetande ur oss själva, vi erkänner inte de antika!" 

Det är de nya universiteten som rycker fram och tränger undan de gamla skolorna, det är lärdomen för lärdomens egen skull, förnuftet som gör uppror mot all auktoritet, dialektiken, som står upp igen under namnet logik och lägger strypsnaran kring både retoriken och det som kallades grammatik men som enligt nutida språkbruk snarare borde kallas litteraturstudier.

Främst i de ungas skaror kommer i en aura av dristig briljans Pierre Abelard. Han har ett upp- trädande som en furste, han för sitt svärd som en dansör och han lägger under sina många föreläsningsresor genom Frankrike den ene efter den andre av motståndarna sig till fota genom sin dräpande kvickhet och sin obönhörligt skarpa logik. 

Han retar fantasin, han är sexuellt attraktiv, somliga kallar honom vid ett av djävulens namn och nämner honom Lucifer, och Bernhard av Clairvaux skriver om honom att han både stigit upp till himlen och ner i helvetet.

"Vem bland kungar och filosofer kan tävla med dig i rykte? Vilket land, vilken stad törstade inte efter att få se dig? Vem, frågar jag, skyndade inte till, när du framträdde offentligt och vem sträckte inte på halsen för att få kasta en sista blick på dig, när du reste? Vilken kvinna, vilken flicka längtade inte efter dig, när du inte var tillstädes, och brann inte för dig, när du var närvarande? Vilken drottning avundades inte mig mina kärleksfröjder och vår kärleksbädd?

Så heter det i ett annat av tidens brev  skrivet av en kvinna, och det är möjligt att beskrivningen av den popularitet som Abelard åtnjöt såsom resande lärd något är tilltagen i överkant, ty brevskriverskan är Héloïse, den kvinna, som först var Abelards äl- skarinna och moder till hans ende son, sedan hans vigda hustru och till sist abbedissa i det kloster som han hade inrättat på sin lantegendom Paraclet. 

Men om också denna överväldigande personliga charm föga framträder i Abeards vetenskapliga skrifter, så kan vi i vår tid ändå möta den avklädd allt det som en gång kom den att gnistra och lysa, dels i hans egen av uppriktighetens nakna behag stämplade, trött ironiska Historia calamitatum, "skriven till en vän", dels i det brev som Petrus Venerabilis, den gode abboten av CIuny, skrev till Héloïse när Abelard bruten av många olyckor men mest av Bernhard av Clairvaux hade kommit till hans kloster och dött där i fred och bland vänner.

Abelard var det nya tänkandets store inspiratör, men han låste inte fast, sig i någon bestämd attityd. Med kyrkan kom han på kant genom att insistera på människas storhet och på att Gud var fullt fattbar för förnuftet. Å andra sidan genomskådade han det faktum som humanisterna mitt i sin platonism inte förstod, nämligen att de med sin litteraturdyrkan inte alls följde Platon - han gjorde dem spydiga frå;gor i stil med den "varför inte biskopar från gudsstaten uteslöt sådana författare som Platon hade uteslutit från sin jordiska stat".
 

Men efter Abelard kommer pedanternas led - Parisuniversitetet uppstår delvis ur Abelards egen skola S:t Geneviève - disputationema blir allt tommare och mera slentriamässiga.
 

13 Chansons de geste

"Boine chanchon plairoit vous a oir 
De fiere geste?

Lyster det Er att höra
en sång om tapper bragd?"

Så sjöng en jonglör någonstans i Frankrike någon gång vid 1100-talets början eller mitt - orden har bevarats i manuskriptet till den sång som heter Le moinage Guillaume och som handlar om hur den store krigaren Guillaume av Orange går i kloster, men sedan lämnar det och på nytt griper till vapen när kejsar Karl den store behöver honom.

Och det är inte den enda gången som jonglören träder fram i full aktion i dessa sånger, som kallades för chansons de geste, det vill säga "sånger om hjältedåd", och som har fått behålla det namnet. Jonglören annonserar sin existens i början av sin sång, "nu skall ni får höra om ni vill betala", kan det heta; han talar ibland om att nu nalkas kvällen men att han innan dess skall hinna med att tala om diverse intressanta ting, han gör omtagningar som visar att han vill friska upp åhörarnas minne av vad det var han sade dagen innan - inflikade uppmaningar till åhörarna att öppna sina börsar är inte ovanliga, och en gång händer det också att berättelsens gång i ett manuskript avbryts av en extra aptitretare, som manar åhörarna att plocka fram mera pengar om de vill höra hur det egentligen gick till när saracenen (muslimen) Corsolt skar näsan av Guillaume.

De äldre chansons de geste är avfattade på den franska folkliga tiostaviga versen, och raderna sammanhålles till "laisses" av olika längd genom likljudande assonanser - de yngre är rimmade och ofta på åttastavig vers. 

Dikterna sjöngs eller reciterades till enkla melodier - i det lilla herdespelet Jeu de Robin et Marion från omkring 1250 har vi bevarad en enda rad notskrift, som parodierar en sådan, då redan urmodig melodi.

Handlingen i chansons de geste är Karl den stores strider mot saracenerna i Spanien, strider mellan baroner och vasaller inbördes och så händelser från korstågen. 

Förhållandena chanson de geste är feodala, man har det invecklade system av vasaller och undervasaller, av tjänste- och troskapsförhållanden. Detta komplicerade system utvecklade sig speciellt i Frankrike sedan 900-talets stora orostid hade sopat undan resterna av det romerska ämbetsmannasystemet.

Man har samma ändlösa småkrig som kyrkan gång på gång försökte stävja genom påbud om "Guds vapenstillestånd" och "Guds fred" - man har samma på en gång brutala och fromma anda som den Urban II vädjar till, när han på mötet i Clermont vänder sig till de samlade stormännen och först läser lagen för dem:

"ni följer inte den vägen, som leder till frälsning, ni plundrar föräldralösa och änkor, ni mördar, skändar och roffar, ni gjuter kristet blod som om ni vore rövare"

- och sedan spelar på andra strängar:

"Jerusalem kallar er, det är där som det är ljuvt att dö för Krist ty det är där, som Kristus dog för er" - 

och så lovar han syndernas förlåtelse åt alla som väpnar sig mot de otrogna och martyrskapets krona åt dem som stupar.
 

14 Rolandssången

Den främsta av de franska chansons de geste är den där Roland står som mittfigur, en dikt där riddaranda och klerkernas ideal ingått förening: stridsmannen Roland dör som martyr för kristendomens seger. 

Det historiska underlaget är sprött; en notis i Einharts Vita Caroli. Mer än trehundra år ligger mellan den historiska tilldragelsen och den av oss kända Rolandssången, och den historiska kärnan är knappast igenkännlig. En omformning av det historiska stoffet måste ha ägt rum - men mellanleden är oss till största delen okända.

Bédiers berömda tes om Rolandssångens tillblivelse kan kort sammanfattas så: 
I begynnelsen var vägen, pilgrimsvägen till Santiago da Compostela i Spanien. Längs denna väg växte en legendflora fram, knuten till kyrkor, kloster och andra heliga platser, utformad av klerker och distribuerad av jonglörerna, tjänande som underhållning för de korsfarare och pilgrimer som drog söderut. 

Kulmen i medeltidens riddarliv var annars de furstliga festerna med tornerspelen, som beskrivs ingående i t. ex. den anonyma romanen Partenopeus de Blois från 1182-45. De mest konstnärliga framställningarna av riddamas kämpalek återfinns i en utgåva av Le livre des tournois av René d'Anjou.

I den krigiskt religiösa korstågsatmosfären kring år 1100 griper en stor diktare in och skriver ned Rolandsången enligt Bédier.

Mot denna tes har andra forskare hävdat att legenden om Roland utformats först efter diktens tillblivelse, av klerker som icke diktat men väl exploaterat dikten. Först efter det att Rolandssången diktats döptes ett stenkors på vägen till Crux Caroli, Karl den stores kors; först efter det att dikten blivit bekant visade munkarna Rolands horn i, Bordeaux och hjältarnas gravar i Blaye. Det var inte vägen som var det första; i begynnelsen var Eneiden och andra antika epos. 

Rolandssången är genomsyrad av de latinska poeternas konst i sin komposition, i sättet att arrangera episodema, ja till och med i stilens smådrag.

Även om forskarnas åsikter på flera områden fortfarande går isär, har man dock på väsentliga punkter enats. Rolandssången, i den form vi nu äger den, måste vara ett verk av en diktare. Chanson de Roland är i det Oxfordmanuskript som anses vara både det bästa och det äldsta ett fast, enhetligt komponerat verk, inte en serie löst sammanflätade episoder eller sånger. Chanson de Roland har tillkommit ungefär när Bayeuxtapeten vävdes och de första romanska katedralerna byggdes. 

Antingen författaren nu har burit det namn som signerar diktens dunkla slutrad i Oxfordmanuskriptet - Turoldus - eller han har hetat någonting annat, så kvarstår såsom ett av ingen förnekat faktum att han har varit en stor artist.

Chanson de Roland pressar sig framåt i laisse efter laisse, grå, sträng och monumental, den löper framåt, så som Illiaden en gång löpte framåt mot hjältarnas död och mot de överlevandes sorg och klagan. Karl den store har gjort ett fälttåg mot saracenerna i Spanien och på återvägen råkar eftertruppen i ett bakhåll:

"Karl har förhärjat Spanien med sin makt, vräkt borgar kull och städer ödelagt.
"Nu är mitt fälttåg slut" har kejsam sagt, och hemåt mot det ljuva landet drar han. 
Rakt upp mot himmeln på en kulles topp har Roland nu ställt härbaneret opp;
kring detta lägrar sig de franskas tropp. 
Längs djupa dalar fram drar hednaskaran.
Envar av dem i präktig vapendräkt:
kring hjässan hjälm, av brynja kroppen täckt, svärd vässat, sköld i rem och lansen sträckt mot skyn: så fyrahundratusen käckt
dra fram till där en ås står skogbetäckt,
att bida där tills nästa morgon bräckt.
De franske veta ingenting om faran.
(Övers.Frans G. Bengtsson)

Faran är det försåt som förrädaren Ganelon, sagans onda figur, anstiftat. Denne Ganelon, en av kejsarens, Karl den stores, närmaste män, har skickats till fiendens läger för att förhandla med saracenerkungen. Han kommer i stället överens med fienden om att eftertruppen, som ledes av Roland, skall kringrännas och tillintetgöras.
Sida vid sida kämpar greve Roland, kejsarens systerson och hans vän Olivier på slätten vid Ronceveaux; vid deras sida rider i striden ärkebiskopen och krigaren Turpin. Olivier såras dödligt; hans vän Roland skyndar till:
 

"Nu kommer Roland och ser Olivier;
blott med blekt anlet kan han nu sig te, och sköljt av blodet är hans bröst att se: den röda strömmen ifrån såret välver.
Då klagar Roland: "Vad förmår väl jag? 
Ditt mod har blivit ditt fördärv i dag.
Ej världen ser en till av samma slag
som du. 0 Frankrike, vad nederlag!
Vad sorg för kejsarn denna onda dag!" 
Och på sin häst av smärta Roland skälver.

Av dödens kval tyngs Olivier nu ner; 
hans ögon vända sig; han intet ser,
ej heller hör; helt honom överger
all kraft: i sadeln kan han ej mer bida. 
Han böjer sina knän på marken grön och ber till Gud om paradisets lön;
sen beder han för Frankrike sin bön, för kejsarn och kamraten vid sin sida."
 

Det hade stått i Rolands makt att undvika katastrofen. Genom att blåsa i sitt berömda horn av elfenben, Olifant, skulle han ha kunnat tillkalla huvudtruppen under ledning av Karl den Store. Trots alla den kloke Oliviers maningar har han dittils vägrat att göra det, därför att enligt hans hederskodex hjältar inte får kalla på hjälp. Till sist blåser han i hornet - men för sent. Han är då redan själv döende. 

Som en slutscen kommer dödsängeln Mikael samt Gabriel och hämtar hans själ till paradiset:

Greve Roland ligger under pinje sträckt.
Då kommer minnen av hans land och släkt,
det ljuva Frankrike och fränder kära,
och herren Charlemagne som honom närt.
Med gråt och suckan minns han allting kärt; 
men förrn han nåd av Gud på nytt begärt, 
vill han ej dö: "0 Gud av sannast ära,
du som har Lasarus ur graven väckt
och Daniel din hjälp bland lejon räckt,
håll med din hjälp mig mot allt ont betäckt! 
För all min synd må jag din nåd begära!"
Sin högra handske nu åt Gud han ger:
Sankt Gabriel tar den mot. Nu Roland ser, 
med pannan sjunken emot armen ner
och knäppta händer, stunden lida nära.
Med cherubim Gud sänder honom ner
Sankt Michael au Péril de la Mer.
Med honom ock Sankt Gabriel sig beger.
De grevens själ till paradiset bära."
 

Chanson de Roland slutar med allmän dödsklagan och med förrädarens avstraffande - på själva slagfältet sönderslites Ganelon av fyra hästar.

Chanson de Roland handlar om kärlek och trohet mellan män, inte så sårigt hjärtebruten som den ibland talar i klosterdiktningen utan mera glad och frisk. 

Men i en enda scen finns det också en kvinna, som varslar om alla de älskande och älskade kvinnor -som omkring år 1095 står i litteraturens kulisser och bara väntar på sin entré. "La belle Aude" är Rolands trolovade, och då hon får budet om hans död sjunker hon samman och dör med några ord i stil med att hon beder helgonen och Herrans änglaskara "mig nu sen Roland dött för längre liv bevara".
 

15 Genrens förvandlingar

Därmed har hon slagit an en ton som kommer att ljuda länge, kärleken invaderar poesin som varken förr eller senare. Under det att det i de äldre chansons de geste hade varit fråga om slagsanål för slagsmålets och stridsfröjdens egen skull, så blir äventyren nu kärleksäventyr och slagsmnen blir torneringar. I den sena dikten om erövringen av Orange är Guillaume med den korta näsan förälskad i saracener- drottningen Orable och tar sig förklädd in i staden för att vinna hennes kärlek innan han låter sina trupper gå till storms - i den ännu senare chansonett om riddar Huon av Bordeaux, den sköna Eselarmonde och den lille dvärgkungen Oberon är man långt borta i en feeriets värld - och på liknande sätt är det i hela den stora litteratur som kallas vid det fullständigt nypåhittadenamnet "roman".
 

16 Fransk medeltidsroman

Medeltidsromanens födelse

Roman var på i 100-talet inte namn på en litteraturart utan på ett språk - det nylatinska folhpråk som existerade i många olika dialekter och som senare spaltades upp till franska, provensalska, spanska, portugisiska och italienska. Liber romanticus kallade klerkerna en bok på detta språk oberoende av vad den rent innehållsmässigt sett hade att meddela. 

Romanz, romant, roman, romance och romanze är  ord som inte betyder någonting annat än en dikt på roman - först senare får de färg av de invecklade kärlekshistorier som blir de "romantiska" böckernas huvudsakliga innehåll, och ännu m ket senare kommer namnet "roman" att få den betydelse av större episk berättelse på prosa som det numera har.

Det var klerkerna som tydligtvis en aning ovanifrån gav den nya litteraturen dess namn. Det blev klerker som satte ihop stor del av denna litteratur, fattiga klerker, som hade funnit att lärdom inte gav bröd och som av jonglörerna hade lärt sig hur det gick till att locka pengar ur fickorna på gemene man och på analfabetiska riddare och damer. "Varför skall jag vidare möda mig med vetande och dygd? Lyckan gynnar i alla fall bara de dåliga. ..", klagar en anonym penna omkring år 1100, och fortsätter: "En taskspelare blir högre skattad - om någon vill bli fattig, så må han bara studera flitigt och skriva goda vers, i våra dagar står vetenskap och konst lågt i kurs." 

Och så tog klerkerna teman från sin latinska läsning och skrev om dem på roman, liksom andra klerker tidigare hade tagit upp ämnen från de folkliga sångarnas repertoar och presenterat dem i latinsk dräkt.
 

17 Versromaner med antika ämnen

Vi har en Roman de Thibes, som en anonym klerk vid mitten av I 100-talet har skrivit efter Statius epos, vi har en Roman d'Enéas, där Vergilii hjälte suckar sig sjuk av kärlek för prinsessan Lavinia, och vi har en Roman de Troie, där en namngiven författare - Benolt de St More - mest på grundval av Daresromanen har skrivit om trojanska krigets hjältar. Han har rensat bort också de allra sista spåren av den antika gudaapparaten, och han har koncentrerat hela intrigen inte kring Troja eller Trojas fall eller Paris och Helena utan kring en helt ochhållet självuppfunnen person, Briseida, som görs till en dotter av staren Chalkas, och som är en av världslitteraturens mest tjusande damer, när hon obesvärat kokett och nyckfullt älskvärd leker sin lilla kärlekslek, först med den skönhetsveke trojanske Troilus och sedan med den mera martialiska (krigiske) greken Diomedes. 

Och så har vi den stora Roman d'Alexandre i tre upplagor, som alla är lika fulla av äventyr och märkvärdigheter, men av vilka den tredje är märklig på grund av sin form - den är inte på den vanliga rimmade åttastavingen utan på den likaledes rimmade tolvstaving, som efter den kom att kallas alexandrin.
 

18 Lais breton och Marie de France

Hur chansons de geste tog sig ut, när de till enformigt  fiddelackompanjemang reciterades på värdshus och marknader, det kan vi föreställa oss. Beträffande den versroman som hade antikt tema är vi sämre underrättade. Och beträffande hela den litteratur som har kommit att kalas lais breton och romans breton gäller att det vi har kvar inte är jonglörernas egna dikter, utan i stället uppteckningar av människor som har tyckt att det var skada att dessa gamla sånger, såsom en av dem expressivt uttrycker det,  "skulle dö vid vägkanten" eller som för eget bruk och för att uttrycka egna känslor och åsikter skrev om och komponerade om dem.

Den som använde uttrycket "dö vid vägkanten" var Marie de France, en dam som enligt traditionen levde vid det engelska hovet på den tiden när Henrik II var kung, och som att döma av tilInamnet inte var bland den svärm sydfranska damer som följde Henriks gemål, Eleonore av Poitou, till hennes nya land, utan i stället från den franske kungens domäner, där Eleonore också hade varit drottning innan hon lät upplösa ett kort äktenskap med Ludvig VII. 

"Mången dag har minstrelerna sjungit dessa sånger för mig och jag vill inte att de skall dö vid vägkanten, glömmas och försvinna", skriver Marie i företalet till sin lilla bok. I flera av sångerna flikar hon också in sådana notiser som att "om detta har bretonerna gjort en lai", "om detta äventyr har diktats en lai, som minstrelerna sjunger till harpa och viol".

Flerfaldiga gånger betonar hon också att det i dessa historier är fråga om sådant som verkligen har hänt, och en gång påstår,hon till och med troskyldigt och allvarsamt att det ursprungligen var huvudpersonen i äventyret som satte ihop en lai om händelsen - det var Tristan "den skicklige harpspelaren" som det skulle kunna heta med en klumpig översättning av ett oöversättbart uttryck, som i sig innesluter både skicklighet i harpspelandets konst, skicklighet i ordkonst och skicklighet i att behärska den magi som ord och musik tillsammans utövar och som väver sig fängslande kring människornas sinnen.
 

19 Arthursagorna och Tristansagan

Det kan ifrågasättas om Marie de France var äldre än den Chrestien de Troyes  som sjöng vid hovet hos Eleonores dotter, grevinnan Marie av Champagne - hans verksamhet kan dateras till 1160- och 1170-talen. Något äldre tycks anglonormannen Béroul ha varit, något yngre anglonormannen Thomas, som liksom Marie de France förefaller att ha varit pergament, men ur det som finns kvar reser sig inför en sen eftervärld en av den litterära fiktionens mest tjusande världar, skådad liksom genom en trasig ridå av förgängelse - Arthursagornas och Tristansaganss förtrollade värld.
 

Över hela Europa diktades det vidare på berättelserna om kung Arthurs riddare, och speciellt i Italien var riddarna kring runda bordet omåttligt populära. En italiensk konstnär utförde 1446 en teckning av Lancelot och Tristan vid schackspelet som illustration till ett italienskt verk från 1300-talet som finns i Florens, Biblioteca Nazionale.
 

20 Riddarna kring runda bordet

Ändlösa sträcker sig vildmarkerna, men de är ändå ett mosaikmässigt mönster av detaljskärpa och färgstarka miniatyrer - små riddare rider genom vårliga skogar, här och där finns det smala och forsande strömmar av smaragdgrönt vatten, här och där en liten stad med murar och torn eller ett litet ensligt slott, där kastellanen kommer ut och hälsar välkommen och där hans hustru och dotter sätter mat på bordet i haltens kvällsfrid, här och där vid vägkanterna sitter unga kvinnor och sörjer över stupade eller sårade riddare, här och där flackar damer i trångmål omkring och söker efter någon riddare, som kan föra deras sak gentemot någon rovgirig som har tagit deras arv eller län.

Vid kung Arthurs hov strömmar riddare ut och in - de kommer efter lyckade äventyr och återtar sin plats vid det runda bordet", som är på en gång sällskapsplats, middags- bord och något slags orden för de i Arthursvärlden yppersta - eller de kommer snopna och vapenlösa för att anmäla att den eller den av Arthurs riddare har besegrat dem, och sedan ålagt dem att på det eller det sättet göra bot för att de på något sätt burit sig illa åt, eller för att de helt enkelt råkat komma i riddarens väg när han var på stridshumör.
 

21 Kärleksäventyrens värld

Det viftar av kjolar i Arthursvärlden, det lyser av leenden, det förs en fin och hövisk konversation, där undertonema speciellt hos Chrestien är väl tillvaratagna, det kurtiseras, ibland blygt och hjärtekippat och blygt, ibland erfaret och leende rutinerat - varje riddare har en "amie" utom Galahad, asketen, den mystiske och rene gosseriddaren - och mitt i kärleksleken står Guinevere, Arthurs drottning, och hennes hemlige älskare och älskade, Lancelot, en dubbelgångare till Galahad - den främste, den tappraste och den som i dagens ljus är en Galahad men som i nattens skygd söker drottningens bädd, där han för övrigt, naturligtvis hos Chrestien, en gång lämnar kvar en blodfläck från den ena handen, som han sargat när han bröt sönder det envisa fönstergallret - en händelse som förorsakar ett av de största trubbel som någonsin skakat Arthursvärlden.
 

22 Parcifal och Graalsagan

Men långt borta i Arthursvärldens utkant reser sig som en flyktig och flyende hägring slottet Monsalvatsch - frälsningens slott, som låter sig finnas bara av den som inte söker efter det. Där residerar den sjuke "fiskarkungen"  Amforta, som varken kan leva eller dö förrän någon kommer som i spontan godhet frågar honom vad det är han lider av, där vaktar fyrahundra riddare det heliga föremål som kallas Graal, där irrar hos Wolfram av Eschenbach riddar Parcifal på snöiga slätter och i kalfrusna skogar glömsk av tid och rum, i bitter tvist med Gud intill den dag då han inser att han är en syndare och då denna insikt kommer honom att slappa viljans grepp om tyglarna, varpå hans häst snabbt och snörrätt för honom direkt till Monsalvatsch.

Ett av Parcifals äventyr är ett möte med en blyg, ung flicka, som något skrämd drar sig själv i håret. Den finklädda skönhetens natur uppenbaras dock snart, ty det är djävulen själv i förklädnad.
 
 

23 Tristanvärlden

Bredvid Arthursvärlden står Tristanvärlden som en  dubbelgångare, men en dubbelgångare som att döma av en detalj som att släktskap räknas enbart på mödernet äldre av de två. Också här finns det ett hov i skogsödemarken, också här finns det en kung - kung av Cornwall - en drottning - Isolde eller Isaut den blonda - och så Tristan, kungens systerson och arvinge främste hovman och drottningens älskare. 

Men kärlek inte för Tristan och Isolde vad den var för Lancelot och Guinevere, den är visserligen lika fullsinnligt glad och samvetslöst sig själv nog, men den är också i alla kända versioner som ska föra de båda älskande till en gemensam död.

Kärleken är för Trsitan och Isolde på en gång lycka och kval, den tvingar sig som järnband kring viljor som strävar bort från varandra, den är ett öde och den symboliseras av den trolldryck som de av misstag dricker tillsammans och som inte har varit avsedd för Isolde och Tristan utan för Isolde och konung Marc.

Och runt kring berättelsen stormar och sjunger havet - förklädd till sångaren Tantris reser Tristan till Irland för att hos den läkekunniga drottningen finna hot för det sår han fått när han fällde hennes broder Morolt.  Då ser han först Isolde när hon som en gyllenhårig flicka i ursinnig vrede störtar in medan han ligger i badet för att dräpa honom med hans eget svärd. Sedan far han än en gång till Irland för att hämta sin morbroders brud, och på skeppets skälvande plankor och bakom dess skälvande bord är det som Gottfried har förlagt den skakande, fåmälta kärleksbekännelsen och de första förtvivlade famntagen.

Och ännu en tredje gång far sen Tristan över havet, han flyr lika mycket undan sina egna uppslitande känslor som undan konung Marc,  han förmäler sig i Bretagne med en annan Isolde - Isolde med de vita händerna.

Scenen på havet då de båda, Tristan och Isolde, druckit av kärleksdrycken tillsammans är en av de mest berömda i världslitteraturen. Den har formats och omformats av många diktare. I den version som en av Frankrikes främsta medeltidsforskare, Joseph Bédier, givit av sagan, och där han vävt samman alla kända texter och fragment till en ny konstnärlig helhet, har scenen med det första kärleksmötet fått följande utformning - mottot har Bédier hämtat från Gottfried: "det var vår död vi då drack".

Isolde talade:

"- Ack, varför helade jag väl nyligen den döende spelmannens sår? Varför lät jag inte drakdödaren förgås i det kring sumpen växande gräset? Varför lät jag inte, då han låg i badet, det redan till hugg höjda svärdet falla ned på honom? Ack! jag visste inte då, vad jag i dag vet!

- Isolde, vad vet du då i dag? Vad är det då, som vållar dig sådan smärta?
- Ack, allt vad jag vet vållar mig smärta och allt vad jag ser. Himmeln vållar mig smärta, och havet och min kropp och mitt liv.

Hon lade sin arm på Tristans skuldra; tårar fördunklade glansen i hennes ögon, hennes läppar skälvde."
 

24 Sagornas ursprung

Forskningen har mycket grubblat över varifrån Arthur- och Tristansagorna ursprungligen har kommit. Den har talat om naturmyter och solmyter, den har andäktigt begrundat skönheten hos "urtyper", som ingen någonsin har sett eller hört talas om, men som den ansett "måste" finnas. 

Säkert är att i Tristansagor och Arthursagor mycket vandrande sagostoff inmängts, av både antikt, orientaliskt och keltiskt ursprung. Men när det gäller kung Arthurs och riddarnas gestalt eller existens torde man inte komma mycket längre än till Geoffrey of Monmouths Historia Regum Britoniae från någon gång omkring 1135.

"Han ljuger så att djävulen själv kommer på skam", sade Geoffreys samtida Giraldus Cambrensis om honom, och lögnerna både i den brittiska krönikan och i Geoffreys senare utgivna levnadsteckning över trollkarlen Merlin visade sig ha en oerhörd växtkraft. Hela världen trodde på historien om att Eneas' sonson Brutus hade emigrerat från Rom till England och där grundat ett rike; hela världen trodde på att hans ättling Arthur hade försvarat sitt land mot de inbrytande anglerna och saxarna och att han svårt sårad förts till ett ferike bortom havet, som kallades Avalon - kungar och ädlingar rä;knade sina ättartal från Arthur och från dennes fader, den trolske och trollkunnige Merlin.

I äldre berättelser tycks speciellt riddar Gawain ha framträtt såsom konungens morbror och främste kämpe. Senare lades till historierna om Arthur och Gawain de mystiska historierna om Graal och om den tregestaltade riddare som ibland framträder som Lancelot-Galahad, ibland som Galahad-Parcifal och då tycks dessa historier av den engelska andligheten ha använts såsom något slags anglikansk propaganda gentemot det allt starkare påvedömet. 

Graal blev till den kalk i vilken Josef av Arimatea påstods ha uppfångat det blod som rann från den korsfäste Kristus' uppstungna sida, och Graalridderskapet blev till en orden i stil med tempelherre- eller johannitorden. Men varifrån motivet först har kommit, vem som varit med om att popularisera det, och vilken roll den glade ärkediakonen Walter Map från Oxford har spelat i detta samrnanhanp, det vet man inte - Walter Map anges i varje fall som författare till en stor och utförligt biograferande Lancelotbok på latin.
 
 

25 Den höviska romanens psykologi

Vad det slutande 1100-talet och det börjande 1200-talet först och främst krävde av sin nöjeslitteratur, det var kärlek!

Det finns tecken på att det har funnits skalder, som har behandlat Arthurmaterialet tidigare och i annan anda än Chrestien och Marie - det finns den walesiska samlingen Mabinogion från 1300-talet, och denna kan möjligen bygga på sånger som är mera åldriga, mera strävt stålklingande, ändå mera trolska och mer löpande i långa, lösa vindlingar. 

Men som Arthur- och Tristanmyterna nu står i den europeiska litteraturens helhet, så tillhör de otvivelaktigt den sektion som brukar benämnas "den höviska romanen". Tristan och Isolde, Lancelot och Guinevere står i centrum av den mäktiga modeströmning som av sina författare krävde driven konversationstalang, känslig psykologisk uppfattning, alltomfattande och delikat turnerad kunskap om allt som rörde fint vett och detaljerat utstakad etikett. 

Kring dem är det som de otaliga kärleksparen grupperar sig i otaliga romaner - på fransk åttastaving, på tysk fyrhöjd, parrimmad "knittel" och också i den bysantinska kärleksberättelse som nu liksom i västerlandet börjar avfattas på vers. Erec och Enite, Yvain och Laudine, Cligés och kejsarinnan av Konstantinopel, Amadas och Ydoine, Peter av Provence och den sköna Magelone, William av Normandie och kejsarens dotter ifrån Rom, William av Nevers och Flamenca, Flores och Blanzeflor, konung Rother och prinsessan av Konstantinopel, Aucassin och Nicolette, och många, många andra.

Den graciösa sagan om Aucassin och Nicolette är en chante-fable, en roman skriven på blandad vers och prosa. Som så många av de franska medeltidssagorna inleds den av en prolog, där sångaren riktar sig till åhörarna:

"Vem vill vackra verser höra,
gamle fångens lust och glädje,
om två unga, fagra plantor, 
Nicolette och Aucassin;
om den smärta han fick lida,
om de bragder, som han gjorde
för sin väna, fagra brud?
Ljuv är sången, sköna orden,
versen hövisk, rytmen god.
Ingen är av skräck så gripen
ingen så betryckt och smärtfylld 
eller så av sjukdom bruten,
att han icke, när han hör dem, 
frisknar till, blir glad till mods;
så skön är sången."

(Hugo von Feilitzen)

Sedan följer sagan om de två älskliga barnen Aucassin och Nicolette, som efter faror och äventyr till sist lyckligt förenas. Efter liknande modell utformas ödena i många av de franska dikterna, antingen ursprunget är keltiskt, bysantinskt eller antikt. De älskande vandrar omkring i hela den lyx som det bondska västerlandet hade lärt sig genom korstågstidens kontakt med den rikare och mera civiliserade arabiska världen. Det rasslar av sidentyger, det doftar av parfymer, trädgårdarna står som blommande paradis och inbjuder genom sina höga skylande murar till naken och ohämmad erotisk kärleksnjutning, inte bara i kvällens mörker utan ännu mer i middagstimmens solflödande stillhet. 

Människorna är gyllenhåriga och spädvuxna med mjölkvit och rosenröd hy, de är milda till sinnelaget, de älskar sina hundar och fåglar, de tar sig an fångar och flyktingar, vilket emellertid inte hindrar att de ibland med största sinneslugn hugger huvudet av varandra och att de har sitt största nöje i väldiga, festligt vimlande, ohejdat blodiga torneringar.

De älskande paren har bekymmer, först för att det är så svårt att rodnande, bleknande, stammande få fram vad det är som deras önskan egentligen syftar till - ohämmad erotik - sedan för att föräldrar eller besvärliga äkta män vaktar de unga damerna, och sen för diverse kalamiteter, till exempel att endera av dem eller också båda två blir bortrövade eller också att avundsjuka personer försöker sätta split emellan dem. 

I den dikt som kallas "romanen om violmärket" har en avundsjuk yngling utspanat att Euriant har ett födelsemärke i form av en viol och använder denna kunskap för att pråla av att han har varit hennes älskare. 

I "romanen om rosenmärket" heter flickan Lienor de Dole och hennes älskade är Konrad, kejsare av Tyskland, och den egentliga huvudpersonen är varken de unga älskande eller den förrädiska hovmannen utan det är Lienors broder, Guillaume de Dole, som ibland har fått ge namn åt denna "roman de la rose ou Guillaume de Dole".

Den sexuella revolutionen på 1960-talet som tillåter, ja även idealiserar, sex utanför äktenskapet är inte något nytt. Historien visar att läror som verkar ha dött ut kan uppstå igen i tjusiga former, presentera sig själva som sista skriket och nytt och fritt tänkande. I vår tids sexuella revolution finner vi på nytt en ett levnadssätt som nu kallas ”en ny och frisk sexualmoral”. Den liknar i mångt och mycket den höviska kärleken”.

Den  ”höviska kärleken” föraktade betraktelsesättet att sex skulle ha något att göra med barnaalstrande och hotade familjens integritet. Så som äktenskapet i praktiken levdes på den tiden, säger de lärde, kanske det var detta faktum som utgjorde den grund där ogräsen kunde växa fritt.

C.S. Lewis, författaren till Narnia-böckera,  säger i sin studie av denna tids litteratur, The Allegory of Love: "Äktenskap hade inget att göra med kärlek och .... varje idealisering av den fysiska kärleken i ett samhälle där äktenskapet enbart tjänar praktiska ändamål måste till slut betyda ett idealiserandet av det som vi nu kallar ”fri kärlek”. Vår moderna tids äktenskap bygger, anser vi, på kärlek och ett fritt val, inte på egendom eller status eller tvång. Därför skulle man vänta sig att denna typ av äktenskap naturligt nog skulle innehålla både romantik och kärlek. Men när vi låter äktenskapet bli enbart ett temporärt kontrakt – ett privat förbund mellan individer som kan annuleras när man så vill – då ser vi här samma ogräs frodas i den jord som under medeltiden skulle ha varit äktenskapets heliga mark.

Under den höviska perioden besjöng författare och musiker som kallades trubadurer i vers och sång skönheten och romantiken i kärleksaffärer som inte ledde till giftermål. Idag gör filmmakare och kompositörer samma sak. Aristokraterna och de högvälborna damerna gav den höviska kärlekens kult en avundsvärd glans av sofistikerad respektabilitet, idag är det de medicinska, juridiska etablissemangerna och skolorna som gör att föräktenskaplig sex, tonårssex, samboende, legala aborter, skilsmässor som ”måste ske”, ”säker sex” och ”samkönade äktenskap” betraktas som något helt legitimt.

Den medeltida höviska kärlekens diktare förlöjligade äktenskapet och beskrev det som en institution som förtryckte alla ansatser till romantik. Idag är det förespråkarna för den sexuella friheten som vill bryta upp familjeinstitutionen och se barn och stora familjer som något som skadar själva ”livskvaliteten”.

Hur modern låter inte beskrivningen av medeltiden och hur samtida verkar inte det älskande paret i Chaucers poem "Troilus och Cressida".  Detta är bakgrunden. Troilus är en trojansk prins och Cressida är en änka tillhörande det aristokratiska ståndet. De drabbas av passion för varandra under det långa kriget då grekerna belägrar Troia.

Chaucer låter en berättare leda historien framåt. Denne är präst i firandet av den höviska kärlekens kult och kallar sig själv för ”kärlekens tjänares tjänare”. Rakt igenom dikten förhärligar han den höviska kärleken och liknar den vid tillbedjandet av Venus. Troilus och Cressida lyder den höviska kärlekens ritual och låter sin åtrå få sitt uppfyllande i en rad extatiska samlag. De tillbringar natt efter natt i varandras armar, tackar Venus för sin lycka och lovar varandra evig trohet och en kärlek som aldrig kommer att dö i ord som är nästan sakramentala. Berättaren sjunger:

"Av alla deras extatiska lyckorus, var det minsta
mer än jag kan skilda;
Men du, om du har smakat det, bedöm då vilken
sinnenas fest, lekens sötma..."(III, 188)

”Dygderna” som de älskande prakitserar lovprisas. Troilus ”högärar” sin dam genom att hålla deras förbjudna kärlek hemlig. Cressida visar ”medkänsla” och ”nåd” genom att ge efter för sin älskares åtrå. Berättaren kallar det när Cressida ger efter för lustans dödliga passion att hon känner ”medlidande”.

När Troilus blir Cressidas hemlige älskare beskrivs detta som ”sanning” och trohet, och när han deltar i den höviska kärlekens alla riter kallas det att han ”gör tjänst”. På så sätt blir den förbjudna kärleken något som får en aura av godhet, av äkthet, en nästan religiös status, när Troilus och Cressida lyder en högre kärleks lag i Venus efterföljd.

När deras kärleksaffär utsätts för sitt första större prov – ett utbyte av fångar som kommer att skilja Troilus och Cressida åt – lovar Cressida Troilus att hon kommer att finna ett sätt att rymma och att hon kommer att återvända till sin älskare inom tio dagar. ”Och jag kommer att dö om jag inte kommer åter!” (III.212). Hon försäkrar Troilus att ingentng kan ändra på hennes djupa och oupplösliga kärlek.

Fastän Troilus och Cressida har lovat varandra trohet och sagt att de älskar varandra, är de inte gifta. (I den höviska kärleken anses äktenskap vara detsamma som romantikens död. Berättaren nämner inte en enda gång ordet ”giftermål” eller ”barn” när han beskriver Troilus och Cressidas romans från uppvatkningen fram till kärlekens fullbordan.) Alltså bygger Troilus och Cressidas relation helt och hållet på sexuell uppfyllelse.

När så Cressida hittar en ny älskare och sviker sitt löfte till Troilus, vägrar berättaren att fördöma henne eller visa på lögnen i deras fria kärlek. Istället vädjar han till läsarens goda hjärta och dennes medkännande förståelse. Berättaren kan inte döma enligt lagens regler. Moraliska lagar kan inte tillämpas på Troilus och Cressidas tragedi för att ange att de handlade orätt. Den höviska kärlekens romans och behag sträcker sig längre än sanningen i kyskhet och äktenskap, och lustans idealiserande måste bibehållas genom att dessa båda sistnämnda förnekas eller undviks. Även om det är tydligt att utövande av den höviska kärleken leder till självförstörelse och svek, ser berättaren på förbjuden kärlek som något oskyldigt varigenom utövaren förädlas.

Efter det att Cressida varit otrogen faller Troilus i förtvivlan och anmäler sig till en batalj med hopp om att bli dödad – och han blir dödad. Även efter det att Troilus så tragiskt mött sin död, framhärdar berättaren i att kalla ont för gott genom att låta Troilus uppleva en slags himmelsk exaltation. När han ser ner på jorden från sin upphöjda position av evigheten finner Troilus ”att han ej kan förakta denna eländiga värld, och kalla den för fåfängans marknad. Han mäter den mot den fulla lycka som finns i himlen ovanför.” Enligt berättaren är belöningen för lusta, hor och förtvivlan den himmelska lycksaligheten.

Sådan är logiken i den fria kärlekens kätterska lära, en snedvriden logik som har visat sig på nytt under franska revolutionen, under början av 1900-talet med mottot "Kärlek utan barn", genom freudianska teorier och Alfred Kinseys "vetenskapliga" undersökningar av människans sexualliv, under 1960-talets  sexuella revolution.

Sambandet mellan sexsundervisning och tonårsgraviditeter, mellan mentaliteten som säger att barnalstrandet kan styras med preventivmedel och aborter, mellan aborter och eutanasi, mellan ensamma föräldrar-fenomenet och ungdomsbrottslighet förnekas lika chevalereskt och bekvämt i våra media som den höviska kärlekens dödliga resultat gjordes av berättaren i Chausers dikt.

Chaucers berättare anser att det är "lyckohjulet" som har förvandlat Troilus och Cressidas lyckliga kärlek till olycka:

”O lycka, o domarnas utförerska, o höga påverkan i himmelen!” (III.89).

På samma sätt blir kanske upptäckten av en ”gay-gen” av Dean Hamer i National Institutes of Health det genetiska ödeshjulet i vår tid.

Försvarandet av den sexuella frigörelsen i vår tid innehåller samma omskrivningar som Chaucers berättare använde sig av då han försvarade fria kärleken mellan högvälborna personer. Medan berättaren använder termer som ”chevalereskt handlande” och till och med religion för att romantisera Troilus och Cressidas fysiska kärlek, och beskriver deras lust och erotiska lekar som tjänster av barmhärtighet, ger förespråkarna för den sexuella revolutionen ofta prov på eufemismer som ”säker sex”, ”samboskap”, ”rätten att välja” och ”alternativa livsstilar” för att få sexuella bruk att verka hälsosamma och visa upp en bild av oskuld och respektabilitet.

Precis som den höviska kärlekens kult maskerar de tragiska konsekvenserna av utomäktenskaplig sex, så döljer kulten av ”det fria valet” fakta i aborterna – abortförespråkarna informerar inte alltid flickor och kvinnor i detalj om vad som skall göras. De visar aldrig bilder av fostren. De förklarar inte alltid de eventuella bieffekterna och hälsofarorna så som sterilitet och bröstcancer. De talar sällan om den depression och förtvivlan som många drabbas av, ibland livslångt.

Precis som berättaren i Chaucers dikt vädjar till vår godhet och medlidande så att vi överser med Cressidas svek mot Troilus när han säger att hon är en ensam kvinna som försöker fly från ett militärt läger på natten, så pekar vår tids förespråkarna för fria  aborter på de svåra fallen av våldtäkt och incest, talar om ”moderns hälsa” när det gäller aborterna och tillåter abort som ett medel för att låta modern bli av med ett ”oönskat” barn.

Det finns  i våra dagar knappast några oönskade barn eftersom det ständigt saknas tillräckligt med barn för att fylla den längtan efter barn som vi finner hos sterila par som önskar att få adoptera.

På samma sätt som den medeltida berättaren finner på en happy-end för Troilus olycka, utan att låta synden visa på något samband med lidandet, så ger oss många okritiska media ett budskap som på ett magiskt sätt gör ont till gott. De säger t ex att kondomer är boten mot könssjukdomar, oönskade födslar, världens hunger. Aborter kommer att få sexismen att försvinna och ge kvinnorna deras efterlängtade frihet. Att vara sambo gör att man undviker olyckliga äktenskap som skulle kunna leda till skilsmässa. Vetenskaplig forskning kommer att finna en kur mot aids. Allting slutar lyckligt för Chaucers berättare och för huvudpersonerna som tar del i den moderna frigörelsen.

Dante ser i Helvetet vad som sker för de höviska Venusdyrkarna: 

 ”... i alla riktningar utströdda, ett landskap fullt av smärta och djup ångest.”

Och när Dante kommer in i Inferno där de lustfyllda bor, hör han ”skrik, klagan och ångestfyllda verop” och möter där det hovliga kärleksparet, Paolo och Francesca, som slungas omkring av en virvlande storm som motsvarar deras våldsamma passion.