Under medeltiden, 500-1500, har Europa två kulturområden där litteratur skapas: det bysantinska och det västeuropeiska.
 

Det västeuropeiska kulturområdet

1 Den flytande gränsen

Historien har dragit gränsen mellan antik och medeltid på mycket olika punkter av tidens skala - vid år 325, då de kristna fick religionsfrihet, vid år 380, när kristendomen blev romersk statsreligion, vid år 529, när Akademien i Athen stängdes och Benedikt av Nursia inrättade sitt kloster på Monte Cassino.

Gränsen har också stakats ut mellan den bakåtskådande Cassiodorus och den framåtskådande Gregorius, och den har ibland till och med satts så sent som år  687, då Karl Martells fader, hushovmästaren Pippin, genom sin seger i slaget vid Tertry visade världen och sina franker att det var hos honom, och inte hos hans merovingiske herre, som makten låg.

Litterärt och litterturhistoriskt sett är det lika svårt att finna någon bestämd skiljelinje, där antiken kan sägas sluta och medeltiden börja. Böckerna kommer så småningom att se litet annorlunda ut än på alexandrinsk och romersk tid - de är inte längre "volymer" skrivna på papyrus, de är i kodexform liksom nutidens böcker, och de är skrivna på osmidigt men hållbart pergament. 

Men bokbeståndet i de stora biblioteken är, om också betydligt avglesnat, i mångt och mycket detsamma som i de stora hellenistiska och romerska biblioteken - vi har bevarade bibliotekskataloger ända från slutet av 700-talet och vi har dessutom också en del förteckningar över innehållet i klosterföreståndarnas privata samlingar. 

Och fastän latinet liksom alla andra levande språk efter hand förändras och man in på 500-talet är tvungen att sätta samman gammallatinska-nylatinska lexika, så finns det ännu på 1000-talet människor som både läser och skriver språket i dess rent ciceronianska form.
 

2 Diktning på de germanska folkspråken

Finns det ingen egentlig litterär gräns mellan antik och medeltid, så finns det emellertid i stället en företeelse liknande den som fanns under övergångstiden mellan alexandrinskt och romerskt - det finns en under sekler fortgående infiltration mellan det gamla kulturgodset och en ny folklighet, det finns en de nya folkens egen dikt, som börjar skönjas vid olika tidpunkter i de olika länderna:

- i det anglosaxiska England redan vid slutet av 600-talet, 
- i länderna öster om Rhen in på 800-talet, 
- i de landsdelar som kom att kallas för Frankrike ännu ett århundrade senare.

Talar man om folklig dikt i den börjande medeltidens Europa, så måste man emellertid göra en bestämd skillnad mellan folkligt språk och folkligt stoff. Klerkerna skrev kristlig dikt på de olika folkens egna mål, och denna diktning var ett led i deras missionerande gärning. Folkens egna sångare sjöng sånger, som hämtade sina ämnen från en mytvärld som varken var antik eller biblisk utan som hade växt upp direkt ur folkvandringstidens kaos av våldsamma omstörtningar och mänskliga olycksöden, och dessa sånger kom senare i någon liten utsträckning att tecknas upp och ibland också att parafraseras på latin.
 

3 Anglosaxisk klosterdiktning

Beda berättar i sin engelska kyrkohistoria, att det i klostret i Whitby på den tiden då detta styrdes av den lärda abbedissan Hilda - alltså före år 680 - fanns en broder Caedmon, som först vid ganska hög ålder hade gått in i orden och som därför inte hade lärt sig hur det gick till att författa vers. 

När man satt tillsammans och var och en i tur och ordning sjöng någonting för att underhålla de andra, så brukade han därför resa sig och gå, när han såg att det instrument som gick ur hand i hand närmade sig hans plats. Men en
dag möter han så Kristus i skogen och Kristus säger: "Caedmon, sjung en sång för mig" - och sedan sjunger han hela Bibeln på sitt eget språk alltifrån skapelsen och alltintill den yttersta,dom då Kristus skall döma både levande och döda.

Om det finns någonting av Caedmon i någon av de tre stora manuskriptsamlingar från 900- och 1000-talen, som i sig bevarar den tidiga engelska sångskatten, är osäkert. Hela den stora mängden av apostla- och helgonhistorier, av legender och bibelberättelser är anonym - undantag är bara de dikter där sångaren att döma av det akrostikon han har flätat in i vissa rader har hetat Cynewulf - vad nu detta kan betyda.
 

4 Klosterdiktningen 

Anonyma är också de något yngre folkspråksdikter som vi har från kontinenten - Heliand är på gammalsaxiska och berättar evangeliernas innehåll på ett sätt som tydligt var avsett att tilltala en germansk publik - Jesus är en stor hövding och lärjungarna hans högättade hirdmän, och speciell vikt läggs vid pittoreska slagsmål och likaså pittoreskt festande. 

Muspilli är på bajerskt mål och skildrar hur själen i döden skiljs från kroppen och hur den kallas inför yttersta domen och får åskåda den stora slutstriden mellan det ondas och det godas härskaror. 

På bajerskt mål är också det fragment som efter klostret Wessobrunn har kallats för Wessobrunnbönen och som handlar om hur världen en gång skapades ur kaos.

Alla dessa tidiga germanska dikter är, trots att författarna kanske inte alltid var av germanskt blod, avfattade på den gemensamt germanska allittererade accentversen, som var delad i halvrader och som hade två betonade och ett varierande antal obetonade stavelsen i varje halvrad. 

Omkring 860 har vi emellertid en evangeliedikt på frankisk dialekt, som är skriven av en namngiven person - munken Othfrid från klotret Weissenburg - och som efter mönstret av den latinska kyrklyriken har ersatt allitterationen med rim på så sätt att båda halvorna av varje rad rimmar med varandra. 

Och då några årtionden senare den verkligt franska litteraturen tar sin begynnelse med en Cantiléne de Sainte Eulalie, Sankta Eulalias kantilena, - den litteratur som inte är på frankiska utan på, en franskdialekt av det folkliga latin som kallades roman - så är tekniken återigen en annan - versen är strofisk och stroferna samman, hålles av de ofullständiga vokalrim som har fått namnet assonanser.

Buona pulcella fut Eulalie,
Bel auret Corps, bellezaur anima.
 
 

5 Hildebrandslied och andra fragment

I företalet till sin dikt berättar Othfrid av Weissenburg att han har skrivit den såsom en ersättning för "de världsligas oanständiga sånger" och för att visa att det också på folkets språk kan skrivas sådant som inte ovärdigt kan sättas vid sidan av antikens och den tidiga kristendomens dikter. 

Vad det var för världsliga och oanständiga sånger han menade, det vet man inte direkt. Men att det på frankiskt område fanns sånger - barbara et antiquissima carmina - som handlade om gamla konungars krig och bragder, det vittnar emellertid Einhard om: i Vita Caroli berättar han att Karl den store hade befallt att sådana skulle tecknas upp. 

Och vi kan troligtvis få en idé om hur de tedde sig genom att läsa den slarviga och tydligtvis i största hast tillkomna nerteckning, som två personer någon gång omkring år 800 har gjort på de tomma omslagssidorna till en latinsk teologisk skrift. 

Hildebrandslied är på gammelhögtyska och berättar i allittererad vers om hur den gamle Hildebrand efter en lång vistelse i Italien hos konung Didrik, det vill säga Teoderik, kommer tillbaka till sitt land men möts av en här i vars spets står hans egen son Hadubrand:
 

Det hörde jag sägas
i gamla sägner,
att till tvekamp möttes
två kämpar,
Hildebrand och Hadubrand,
mellan tvenne härar.
Sonen och fadern
fattade spjuten,
spände sina brynjor,
med svärd sig gjordade.
Hjältarna redo
rustade till kampen. 
(Sven B.F.Jansson)
 

Ord skiftas i korta, episkt tvärhuggna repliker, spjut slungas, svärd korsas - och så slutar dikten plötsligt, mycket uppenbart därför att pergamentet tog slut och den skrivande måste se sig om efter något annat att fortsätta på.

Hildebrandslied kan snarast liknas vid en Iiten klipptopp, som sticker upp ur ett eljest tidsöversvämmat landskap av myter och berättelser. Det finns andra sådana klipptoppar - lösa blad med litet skrift på, som har hittats här och där i Europas bibliotek, bland annat de båda anglosaxiska så kallade Waldherefragmenten, som är avfattade på allittererad vers någon gång på 600-talet och som berättar brottstycken ur en historia, som ännu så sent som på 900-talet måste ha varit i omlopp också på kontinenten och som då på latinsk hexameter återberättades av två munkar från S:t Gallen, son båda hette Ekkehard och som senare för ordningens skull har kommit att benämnas Ekkehard I och Ekkehard II.

Eposet hette Waltharius Manu Fortis och handlar om hur Walther av Aquitanien och Hildegund av Burgund båda är gisslan hos hunnerkungen Attila, hur de älskar varandra och om hur de lyckas med både att först fly från hunnerhovet och att sedan klara sig ur ett bakhåll som har lagts ut av frankerkungen, som åtrår den burgunderskatt de har fört med sig.

Ytterligare ett fragment finns från denna tid: Det anglosaxiska Finnesburghfragmentet skildrar i några få nästan självlysande rader hur en ung konung en natt i flödande månljus försvarar en nordisk kungsgård mot ett plötsligt smygöverfalI.
 

6 Beowulf

Beowulf är det enda kompletta germaniska epos vi har från tiden omedelbart efter folkvandringskaoset. Det har kommit över till vår tid i ett enda svårt brandskadat manuskript, avfattat någon gång på 700-talet på northumbrisk dialekt.
Det har tillkommit i det gamla Mercia i mellersta England. Dikten, som flera gånger berör nordisk
historia, är till sin huvuddel författad i England, förmodligen av en enda diktare.

Versen är den vanliga samgermanska - bara utomordentligt rikt allittererad - och kvädet berättar om hur den halvgudomlige konung Beowulf först nerkämpar trollet Grendel och dennes moder och om hur han senare många år efteråt slår en drake men efter striden dör av sina sår. 

Dikten är genomsusad av nordiska havsvindar och av sprutande nordsjöskum, den glimmar av vapen och av töckensken från avgrundslågor - den är saga och myt och den låter gång på gång i gäckande rader en mytkrets skymta som vi eljest inte vet något om - att striden om Finns hall hör hit framgår emellertid av att i Beowulf en sångare träder fram och sjunger "en välkänd visa" om den:

"Toner och sång
tillsammans ljödo inför kung Halvdans
härhövitsmän. Hrodgars hovskald
på harpan slog -
till gamman för männen
som i mjödbänk sutto 
ville han en välkänd
visa sjunga
om skyldungen Hnäf, halfdaners hjälte,
hur han hade fallit
i det frisiska kriget med Finns ättmän,
då ofärd nådde dem." 
(övers.Björn Collinder)

Beowulf är här litteraturhistoriska intressant i den meningen att sångaren agerar ungefär på samma sätt som han femtonhundra år tidigare visades i de homeriska dikterna. På ett annat ställe tecknar eposet en klar bild av sångens rent materiella förutsättningar och av sångarens ställning, kanske sådan som den var på 700-talet, kanske sådan som sångaren eller "thylen" som han kallas, önskade att den skulle vara. Ty thylen eller thulen är i Beowulf en förnäm företeelse, en vördad medlem av konungens följe, en tolkare av världsgåtan, en skildrare av gudars och människors ursprung, en vis, vars sång väcker upp vreden hos den mörka makt som heter Grendel:

"Utbölingsanden
i avgrundsmörkret grämde sig gränslöst
i gruvlig ilska
då han hörde i hallen
hela dygnet om
högljutt gamman
och harposlag, klangfull skaldesång.
Den kunnige kväder om ätters upphov
i urtidsdagar,
hur Allmaktsfadern
formade jorden - ljusfager vång
med vatten omkring 
segerstolt satte han
solens och månens strålglans till ljus
åt jordens folk. 
Landamären
och marker pryddes med grenars grönska.
Det grodde liv
i alla arter.
 
 

7 Den poetiska Eddan

Den kunnige, det var thylen eller, som han också kallades, thulen - och det är väl inte något tvivel om att det är en thul som en gång har ägt den lilla, oansenliga, svårt skadade pergamentbok som genom ett missförstånd, när den drogs fram på 1600-talet fick, namnet Sämunds Edda, trots att den varken var någon lärobok i poetik som Snorres Edda eller hade med någon Sämund att göra.

Denna Edda - vanligen kallad den poetiska Eddan - är det andra av de åtminstone något så när fullständiga manuskript vi har som meddelar sånger ur den samgermanska myt- och sagovärlden, och vi kan i den finna prov på allt sådant som i Beowulf räknades till "den kunniges" repertoar - gudasånger, sånger om världens skapelse och för övrigt också om världens undergång, sånger om troll och hjältar och om ätters upphov.

Sämunds Edda är en antologi där element från olika tider finns blandade i avfattningar från olika tider. Här kan den nyfikne finna hela den saga om den konstskicklige smeden Völund som antyds i flera kontinentala och anglosaxiska fragment - hur han togs tillfånga och stympades av en ondskefull konung och hur han hämnades genom att döda
konungens späda söner och våldta hans unga dotter. 

Här kan man också leta fram de trådar som binder historien om de fångna burgunderna vid Attilas hov till historien om Hildebrand och Didrik, och som också knyter båda dessa motiv till den Sigurdsmyt som synes ha varit de germanska vandrande stammarnas mest grandiosa hjälteberättelse.

I sånger, av vilka de äldsta går tillbaka på versioner århundraden äldre än Beowulf, berättas här om den unge Sigurd, som slår draken Fafner och tar nibelungskatten, men som sedan går under genom två kvinnor - hustrun Gudrun, som han älskar med en dagsklar kärlek, och så Brynhild, som är hans svågers hustru och som han också älskar, men med en drömkärlek som har dövats och drivits ner i mörker genom en trolldryck.

Det har varit stora och medvetna konstnärer som har skapat dessa Eddadikter, som vi känner genom den poetiska Eddan och för övrigt också genom en rad fragment och några mindre manuskript. 

Sångarna talar med auktoritet om de germanskt-nordiska gudarna, om Oden, Tor och Fröja och Frigga och hela denna gudomliga och demoniska värld.

Det händer också att dessa diktare talar som om de inte bara var gudens befullmäktigade krönikörer utan också guden inkarnerad - de handskas med orden som mästare, de finner skakande, suggestiva uttryck för stämningar och lidelser, och de kan i en enda isig replik ge ett helt människolivs dolda, hemska omöjlighet sådan som den uppenbaras när den vakna självbehärskningen brister sönder och det stängda, välbevakade själsinnehållet pressar sig fram.

Repliker sådana som Brynhilds plötsliga "Hetsa eller hindra mig - hugget har fallit, jag skriker min sorg - eller skrider i graven", när hon vaknar på natten, efter det att hon kvällen förut har suttit till bords i glädje och somnat lugnt sedan hon fått det bud hon så mycket längtat efter - budet att det mord hon har fått make och svågrar till att utföra äntligen har lyckats och att Sigurd är död.

Gudasånger, med ämnen ur fornnordisk mytologi, och hjältedikter, med ämnen ur germansk hjältesaga - det är alltså de tvenne huvudgrupperna av dikter i den poetiska Eddan. Handskriften - den berömda Codex regius, som så länge förvarats i Köpenhamn men som islänningarna nu sent omsider återfått - står de mytologiska dikterna först,
hjältedikterna därefter. Författarna känner vi inte till namnen; sannolikt sträcker sig Eddadikternas tillkomsthistoria över tre eller flera århundraden.

Liksom Hildebrandslied och Beowulf är Eddadikterna stavrimmade. Men till skillnad från de tyska och engelska eposen är Eddadikterna därjämte strofindelade. 

Versmåtten i Eddan är två: fornyrdislag och ljodahattr. Det förra, använt i de berättande dikterna, exempelvis i dikten om 
hammarhämtningen, Thrymskvida, är en åttaradig strof; ljodahattr, som är sexradig, nyttjas framför allt i de Eddasånger som har didaktisk karaktär. Så 
t ex i Havamal, med dess många ordspråksartade sentenser, som i knapp form rymmer så mycket av fornnordisk livssyn: 

"Träd över ingens tröskel in, förrn du spejat och spanat; 
tro ej flygande pil, fallande bölja, nattgammal is, ringlagd orm, bruds bäddpladder eller bräckt svärd."

Berömd är den storslagna strofen om död mans eftermäle:

"Bort dör din hjord
bort dö dina fränder,
bort dör ock du en gång. 
Men ett vet jag
som aldrig dör:
domen över en död.
(Övers.A. A. Afzelius)

Utom av stavrimmen smyckas den isländska poesin av ett formelartat bildspråk, av heiti och kenningar. Solen kallas "den alltid lysande" eller "det lysande hjulet"; fursten är "visdomens främjare"; krigaren är "svärdets svingare" 

I skaldediktningen, en nordisk motsvarighet till den kontinentala trubadurpoesin, utvecklas och invecklas bildspråket, speciellt kenningarna, i gåtlika former.
 

8 Norge eller Island

Det finns en rad frågor kring problemet om Eddadikternas ursprung. 

Först och främst: var har de uppstått, i Norge eller på Island?

Det enda vi med full säkerhet vet om Edda- kvädenas hemland är, att den bevarade handskriften är av isländskt ursprung, likaså att alla senare bevarade avskrifter av Eddadikter är gjorda på Island av islänningar. 

Vad som inte går att förneka är emellertid att språk, skrifttyp och ortografi visar starkt beroende av norsk skrifttradition. Norska forskare har med sinnrik argumentering velat återerövra Eddan som ursprunglig norsk egendom. 

Andra åter, bland dem flera isländska forskare, har velat förklara språköverensstämmelserna på annat sätt, genom en generell norsk påverkan på det isländska språket. Saken är oklar.
 

9 Munken Gerbert och nunnan Hrotsvita

Det var en gång en förrymd munk från Fleury, som tyckte att de vanliga skolämnena aritmetik, musik, astronomi och geometri inte var tillräckliga. Han flydde till Spanien, studerade magi i Toledo, stal med hjälp av läromästarens dotter en kodex, som innehöll hela magins konst och som låg under mästarens huvudkudde.

Han blev förföljd, och då han fann att stjärnorna hotade att röja i vilken riktning han flydde, så klättrade han in under en bro och hängde där mellan jord, vatten och luft så att stjärnorna förlorade hans spår. Sedan anropade han djävulen och blev av honom hjälpt över Biscayabukten, kom tillbaka till Frankrike och blev skolasticus i Reims, där han bland sina lärjungar hade Otto, blivande kejsare i Tyskland, Robert, blivande konung i Frankrike, och Fulbert, blivande biskop i Chartres. 

Så tillverkade han en vattenorgel, ett ur och ett kopparhuvud som kunde lösa matematiska problem. När Otto sedan blev kejsare efter sin fader, gjorde han munken först till ärkebiskop av Ravenna och sedan till påve. 

Det är krönikören William av Malmesbury, som på 1100-talet berättar denna pittoreska historia i sin De gestis regum Angliae. Hjälten i den är Gerbert d'Aurillac, som vid sekelskiftet år 1000 hade det ytterst tvivelaktiga nöjet att sitta på Sankt Peters stol i Rom.

Gerbert var munk, han hade efter eget vittnesbörd tillbragt sina lyckligaste studieår i Spanien och var enligt andras vittnesbörd en av sin tids mest kringsynta och välbalanserade män. Hur han hade det med den "djävul" som så småningom hade blivit de kringsvärmande demonernas och de framstormande lasternas herre och anförare, det vet man inte. Han tycks emellertid inte ha hyst något intresse för den framemot år 1000 på nytt så moderna magin, och han var för övrigt inte heller någon rymling från Fleury utan upprätthöll livet igenom de vänligaste förbindelser med sina gamla lärare i klostret Aurillac, där han hade vuxit upp.

I sina många bevarade brev visar hian sig som en grundlärd humanist - han är antik i tankar, k&auuml;nslor och handlingar, han är en genomslipad latinsk stilist och han är en outtröttlig samlare av hela den klassiska antikens litteratur. 

Som lärare i retorik i Reims tycks han ha tränat och övat sina lärjungar inte för disputationssalen utan för livet, och han tycks innan han överhuvud släppte fram dem till det retoriska studiet ha låtit dem gå igenom en grundlig kurs i litteratur - "han läste och förklarrade för oss poeterna Vergilius, Statius och Terentius, satirikerna Juvenalis, Persius och Horatius och likaså histerieskrivaren Lucanus", skriver en av dessa lärjungar om honom.
 

10 Tyskland på 900-talet

Den karolingiska 800-talsrenässansen hade på 900-talet fått en mager efterblomstring vid det tyska kejsarhovet. Fyra saker står ut tydligt under denna tid:

1 Det var den så kallade ottoniska restaurationen, då kejsar Otto I:s broder Bruno var ärkebiskop i Köln och ledare för den kejserliga hovskolan, då munken Widukind skrev saxarnas historia

2 En okänd penna omarbetade den gamla grekiska romanen om Apollonius från Tyrus till Gesta Apollonii

3 De båda Ekkehardarna formade sitt Walthariusepos. 

4 Nunnan Hrotsvita av Gandersheim levde och skrev det stora hexametereposet Lapsus et conversio Theophili, som är det första litterära verk som behandlar det senare så populära temat om mannen som skriver kontrakt med djävulen. Hon skrev dessutom en serie läskomedier som hör tilldet mest tjusande som mänskligheten har lämnat efter sig och som med stark psykologisk inlevelse tar upp en hel rad av de motiv som sexhundra år tidigare behandlades i de grekiska prosaromanerna och deras kristliga dubbelgångare. 

Dessa läskomedier handlar om unga människor ur mot varandra fientliga familjer som kämpar för att få gifta sig med varandra (jämför Shakespeares Romeo och Julia), om unga makar som beslutar i apostlarnas stil att leva tillsammans i "kristlig kärlek", om äventyr i bordeller och äventyr i kloster, och i åtminstone ett fall går det att lägga ett grekiskt original bredvid Hrotsvitas latinska efterdiktning - den Kallimakos, som hos nunnan-fförfattarinnan jagar en Drusilla i döden med sina icke önskade kärleksbetygelser och som sedan bryter sig in i hennes grav, är direkt hämtad från 
Johannesakternas berättelse om den liderlige Kallimakos och den fromma Drusiana - inte ens ormen, som till sist biter Kallimakos, saknas.

Gerbert d'Aurillac knöt an till denna ottonska restauration - han var lärare åt kejsar Otto III. Han var dessutom inte någon efterbildare utan en klassicist i Ciceros och Horatius' anda, som med sina litteraturstudier syftade till att fånga inte det förflutnas yttre former utan dess inre själ: 

"det finns för oss ingenting ädlare än kunskap om de mest utmärkta män"

skriver han i ett brev.
Tack vare honom, om också inte enbart tack vare honom, är det som en stark ström av humanistiska traditioner leds upp genom den tid då varje hus var en befäst borg, då vikingarna härjade, riksregementet var slaget i spillror. Vilda gäng med ledare som var baroner slaktade, torterade och stympade folk lika ogenerat självklart som de hade gjort den gången när Gregorius den store satsade sin skröpliga hälsa och sin obrytbara vilja på att hålla dem stången.
 

11 Den romanska kulturen

Historien om filosofen Aristoteles och horan Phyllis finns inte i den antika litteraturen men dyker upp under medeltiden i form av en liknelse över de dårskaper kärleken förleder människorna till. Under sitt försök att vända kejsar Alexanders kärlek från horan Phyllis, grips Aristoteles själv av en väldig åtrå till henne. Hon har nu makten och begär som en pant på hans kärlek att hon ska rida honom som en häst och piska honom på rumpan. Denna scen äger rum alldeles under kejsarens fönster, och därigenom får han en åskådningsundervisning om lustens härjningar som är effektivare än många predikningar. 

Humanismen under denna katolska medeltid, det är inte bara kärlek till böcker och boklig bildning utan det är också en viss tro på människans möjligheter, på människans förmåga till godhet och på det jordiska livets helighet och storhet. Den första medeltidsasketismen kämpade inte heller direkt mot humanismen utan snarare för vad vi skulle kunna kalla vanlig anständighet. 

Det behövdes en sådan reform eftersom sex och god mat spelade en alltför utrbredd roll både i klostren och i samhället i stort. Manliga och kvinnliga prostituterade kunde nå långt i samhället och nu skärps attityden mot kärlekens och bordets delikatesser. Rubriken "sodomi" börjar dyka upp för att ange ett alltför lössläppt moraliskt liv. Som en fäljd av denna moraliska skärpning kommer en viss sexualsskräck att växa fram - något som också leder till en viss skräck för kvinna och hennes känslor. Det manliga celibatet påbjuds nu för det högre prästerskapet och senare också för det lägre. Ännu i vår tid har katolska kyrkan kvar detta påbud medan reformationens kyrkor i regel befriade sig från det på 1500-talet.
 

12 Abailard och Héloise

Men det var inte asketismen eller påbud om celibat som skulle knäcka den humanistiska bildningen, det var den andra av tidens stora makter, det var den nya intellektualismen. 

John av Salisbury klagar en gång vid 1100-talets mitt över ungdomen:

"Vad vill den där gamla åsnan?" säger den till honom. "Varför kommer han till oss med de gamles yttranden och handlingar? Vi skapar vårt vetande ur oss själva, vi erkänner inte de antika!" 

Det är de nya universiteten som rycker fram och tränger undan de gamla skolorna, det är lärdomen för lärdomens egen skull, förnuftet som gör uppror mot all auktoritet, dialektiken, som står upp igen under namnet logik och lägger strypsnaran kring både retoriken och det som kallades grammatik men som enligt nutida språkbruk snarare borde kallas litteraturstudier.

Främst i de ungas skaror kommer i en aura av dristig briljans Pierre Abelard. Han har ett upp- trädande som en furste, han för sitt svärd som en dansör och han lägger under sina många föreläsningsresor genom Frankrike den ene efter den andre av motståndarna sig till fota genom sin dräpande kvickhet och sin obönhörligt skarpa logik. 

Han retar fantasin, han är sexuellt attraktiv, somliga kallar honom vid ett av djävulens namn och nämner honom Lucifer, och Bernhard av Clairvaux skriver om honom att han både stigit upp till himlen och ner i helvetet.

"Vem bland kungar och filosofer kan tävla med dig i rykte? Vilket land, vilken stad törstade inte efter att få se dig? Vem, frågar jag, skyndade inte till, när du framträdde offentligt och vem sträckte inte på halsen för att få kasta en sista blick på dig, när du reste? Vilken kvinna, vilken flicka längtade inte efter dig, när du inte var tillstädes, och brann inte för dig, när du var närvarande? Vilken drottning avundades inte mig mina kärleksfröjder och vår kärleksbädd?

Så heter det i ett annat av tidens brev  skrivet av en kvinna, och det är möjligt att beskrivningen av den popularitet som Abelard åtnjöt såsom resande lärd något är tilltagen i överkant, ty brevskriverskan är Héloïse, den kvinna, som först var Abelards äl- skarinna och moder till hans ende son, sedan hans vigda hustru och till sist abbedissa i det kloster som han hade inrättat på sin lantegendom Paraclet. 

Men om också denna överväldigande personliga charm föga framträder i Abeards vetenskapliga skrifter, så kan vi i vår tid ändå möta den avklädd allt det som en gång kom den att gnistra och lysa, dels i hans egen av uppriktighetens nakna behag stämplade, trött ironiska Historia calamitatum, "skriven till en vän", dels i det brev som Petrus Venerabilis, den gode abboten av CIuny, skrev till Héloïse när Abelard bruten av många olyckor men mest av Bernhard av Clairvaux hade kommit till hans kloster och dött där i fred och bland vänner.

Abelard var det nya tänkandets store inspiratör, men han låste inte fast, sig i någon bestämd attityd. Med kyrkan kom han på kant genom att insistera på människas storhet och på att Gud var fullt fattbar för förnuftet. Å andra sidan genomskådade han det faktum som humanisterna mitt i sin platonism inte förstod, nämligen att de med sin litteraturdyrkan inte alls följde Platon - han gjorde dem spydiga frå;gor i stil med den "varför inte biskopar från gudsstaten uteslöt sådana författare som Platon hade uteslutit från sin jordiska stat".
 

Men efter Abelard kommer pedanternas led - Parisuniversitetet uppstår delvis ur Abelards egen skola S:t Geneviève - disputationema blir allt tommare och mera slentriamässiga.
 

13 Chansons de geste

"Boine chanchon plairoit vous a oir 
De fiere geste?

Lyster det Er att höra
en sång om tapper bragd?"

Så sjöng en jonglör någonstans i Frankrike någon gång vid 1100-talets början eller mitt - orden har bevarats i manuskriptet till den sång som heter Le moinage Guillaume och som handlar om hur den store krigaren Guillaume av Orange går i kloster, men sedan lämnar det och på nytt griper till vapen när kejsar Karl den store behöver honom.

Och det är inte den enda gången som jonglören träder fram i full aktion i dessa sånger, som kallades för chansons de geste, det vill säga "sånger om hjältedåd", och som har fått behålla det namnet. Jonglören annonserar sin existens i början av sin sång, "nu skall ni får höra om ni vill betala", kan det heta; han talar ibland om att nu nalkas kvällen men att han innan dess skall hinna med att tala om diverse intressanta ting, han gör omtagningar som visar att han vill friska upp åhörarnas minne av vad det var han sade dagen innan - inflikade uppmaningar till åhörarna att öppna sina börsar är inte ovanliga, och en gång händer det också att berättelsens gång i ett manuskript avbryts av en extra aptitretare, som manar åhörarna att plocka fram mera pengar om de vill höra hur det egentligen gick till när saracenen (muslimen) Corsolt skar näsan av Guillaume.

De äldre chansons de geste är avfattade på den franska folkliga tiostaviga versen, och raderna sammanhålles till "laisses" av olika längd genom likljudande assonanser - de yngre är rimmade och ofta på åttastavig vers. 

Dikterna sjöngs eller reciterades till enkla melodier - i det lilla herdespelet Jeu de Robin et Marion från omkring 1250 har vi bevarad en enda rad notskrift, som parodierar en sådan, då redan urmodig melodi.

Handlingen i chansons de geste är Karl den stores strider mot saracenerna i Spanien, strider mellan baroner och vasaller inbördes och så händelser från korstågen. 

Förhållandena chanson de geste är feodala, man har det invecklade system av vasaller och undervasaller, av tjänste- och troskapsförhållanden. Detta komplicerade system utvecklade sig speciellt i Frankrike sedan 900-talets stora orostid hade sopat undan resterna av det romerska ämbetsmannasystemet.

Man har samma ändlösa småkrig som kyrkan gång på gång försökte stävja genom påbud om "Guds vapenstillestånd" och "Guds fred" - man har samma på en gång brutala och fromma anda som den Urban II vädjar till, när han på mötet i Clermont vänder sig till de samlade stormännen och först läser lagen för dem:

"ni följer inte den vägen, som leder till frälsning, ni plundrar föräldralösa och änkor, ni mördar, skändar och roffar, ni gjuter kristet blod som om ni vore rövare"

- och sedan spelar på andra strängar:

"Jerusalem kallar er, det är där som det är ljuvt att dö för Krist ty det är där, som Kristus dog för er" - 

och så lovar han syndernas förlåtelse åt alla som väpnar sig mot de otrogna och martyrskapets krona åt dem som stupar.
 

14 Rolandssången

Den främsta av de franska chansons de geste är den där Roland står som mittfigur, en dikt där riddaranda och klerkernas ideal ingått förening: stridsmannen Roland dör som martyr för kristendomens seger. 

Det historiska underlaget är sprött; en notis i Einharts Vita Caroli. Mer än trehundra år ligger mellan den historiska tilldragelsen och den av oss kända Rolandssången, och den historiska kärnan är knappast igenkännlig. En omformning av det historiska stoffet måste ha ägt rum - men mellanleden är oss till största delen okända.

Bédiers berömda tes om Rolandssångens tillblivelse kan kort sammanfattas så: 
I begynnelsen var vägen, pilgrimsvägen till Santiago da Compostela i Spanien. Längs denna väg växte en legendflora fram, knuten till kyrkor, kloster och andra heliga platser, utformad av klerker och distribuerad av jonglörerna, tjänande som underhållning för de korsfarare och pilgrimer som drog söderut. 

Kulmen i medeltidens riddarliv var annars de furstliga festerna med tornerspelen, som beskrivs ingående i t. ex. den anonyma romanen Partenopeus de Blois från 1182-45. De mest konstnärliga framställningarna av riddamas kämpalek återfinns i en utgåva av Le livre des tournois av René d'Anjou.

I den krigiskt religiösa korstågsatmosfären kring år 1100 griper en stor diktare in och skriver ned Rolandsången enligt Bédier.

Mot denna tes har andra forskare hävdat att legenden om Roland utformats först efter diktens tillblivelse, av klerker som icke diktat men väl exploaterat dikten. Först efter det att Rolandssången diktats döptes ett stenkors på vägen till Crux Caroli, Karl den stores kors; först efter det att dikten blivit bekant visade munkarna Rolands horn i, Bordeaux och hjältarnas gravar i Blaye. Det var inte vägen som var det första; i begynnelsen var Eneiden och andra antika epos. 

Rolandssången är genomsyrad av de latinska poeternas konst i sin komposition, i sättet att arrangera episodema, ja till och med i stilens smådrag.

Även om forskarnas åsikter på flera områden fortfarande går isär, har man dock på väsentliga punkter enats. Rolandssången, i den form vi nu äger den, måste vara ett verk av en diktare. Chanson de Roland är i det Oxfordmanuskript som anses vara både det bästa och det äldsta ett fast, enhetligt komponerat verk, inte en serie löst sammanflätade episoder eller sånger. Chanson de Roland har tillkommit ungefär när Bayeuxtapeten vävdes och de första romanska katedralerna byggdes. 

Antingen författaren nu har burit det namn som signerar diktens dunkla slutrad i Oxfordmanuskriptet - Turoldus - eller han har hetat någonting annat, så kvarstår såsom ett av ingen förnekat faktum att han har varit en stor artist.

Chanson de Roland pressar sig framåt i laisse efter laisse, grå, sträng och monumental, den löper framåt, så som Illiaden en gång löpte framåt mot hjältarnas död och mot de överlevandes sorg och klagan. Karl den store har gjort ett fälttåg mot saracenerna i Spanien och på återvägen råkar eftertruppen i ett bakhåll:

"Karl har förhärjat Spanien med sin makt, vräkt borgar kull och städer ödelagt.
"Nu är mitt fälttåg slut" har kejsam sagt, och hemåt mot det ljuva landet drar han. 
Rakt upp mot himmeln på en kulles topp har Roland nu ställt härbaneret opp;
kring detta lägrar sig de franskas tropp. 
Längs djupa dalar fram drar hednaskaran.
Envar av dem i präktig vapendräkt:
kring hjässan hjälm, av brynja kroppen täckt, svärd vässat, sköld i rem och lansen sträckt mot skyn: så fyrahundratusen käckt
dra fram till där en ås står skogbetäckt,
att bida där tills nästa morgon bräckt.
De franske veta ingenting om faran.
(Övers.Frans G. Bengtsson)

Faran är det försåt som förrädaren Ganelon, sagans onda figur, anstiftat. Denne Ganelon, en av kejsarens, Karl den stores, närmaste män, har skickats till fiendens läger för att förhandla med saracenerkungen. Han kommer i stället överens med fienden om att eftertruppen, som ledes av Roland, skall kringrännas och tillintetgöras.
Sida vid sida kämpar greve Roland, kejsarens systerson och hans vän Olivier på slätten vid Ronceveaux; vid deras sida rider i striden ärkebiskopen och krigaren Turpin. Olivier såras dödligt; hans vän Roland skyndar till:
 

"Nu kommer Roland och ser Olivier;
blott med blekt anlet kan han nu sig te, och sköljt av blodet är hans bröst att se: den röda strömmen ifrån såret välver.
Då klagar Roland: "Vad förmår väl jag? 
Ditt mod har blivit ditt fördärv i dag.
Ej världen ser en till av samma slag
som du. 0 Frankrike, vad nederlag!
Vad sorg för kejsarn denna onda dag!" 
Och på sin häst av smärta Roland skälver.

Av dödens kval tyngs Olivier nu ner; 
hans ögon vända sig; han intet ser,
ej heller hör; helt honom överger
all kraft: i sadeln kan han ej mer bida. 
Han böjer sina knän på marken grön och ber till Gud om paradisets lön;
sen beder han för Frankrike sin bön, för kejsarn och kamraten vid sin sida."
 

Det hade stått i Rolands makt att undvika katastrofen. Genom att blåsa i sitt berömda horn av elfenben, Olifant, skulle han ha kunnat tillkalla huvudtruppen under ledning av Karl den Store. Trots alla den kloke Oliviers maningar har han dittils vägrat att göra det, därför att enligt hans hederskodex hjältar inte får kalla på hjälp. Till sist blåser han i hornet - men för sent. Han är då redan själv döende. 

Som en slutscen kommer dödsängeln Mikael samt Gabriel och hämtar hans själ till paradiset:

Greve Roland ligger under pinje sträckt.
Då kommer minnen av hans land och släkt,
det ljuva Frankrike och fränder kära,
och herren Charlemagne som honom närt.
Med gråt och suckan minns han allting kärt; 
men förrn han nåd av Gud på nytt begärt, 
vill han ej dö: "0 Gud av sannast ära,
du som har Lasarus ur graven väckt
och Daniel din hjälp bland lejon räckt,
håll med din hjälp mig mot allt ont betäckt! 
För all min synd må jag din nåd begära!"
Sin högra handske nu åt Gud han ger:
Sankt Gabriel tar den mot. Nu Roland ser, 
med pannan sjunken emot armen ner
och knäppta händer, stunden lida nära.
Med cherubim Gud sänder honom ner
Sankt Michael au Péril de la Mer.
Med honom ock Sankt Gabriel sig beger.
De grevens själ till paradiset bära."
 

Chanson de Roland slutar med allmän dödsklagan och med förrädarens avstraffande - på själva slagfältet sönderslites Ganelon av fyra hästar.

Chanson de Roland handlar om kärlek och trohet mellan män, inte så sårigt hjärtebruten som den ibland talar i klosterdiktningen utan mera glad och frisk. 

Men i en enda scen finns det också en kvinna, som varslar om alla de älskande och älskade kvinnor -som omkring år 1095 står i litteraturens kulisser och bara väntar på sin entré. "La belle Aude" är Rolands trolovade, och då hon får budet om hans död sjunker hon samman och dör med några ord i stil med att hon beder helgonen och Herrans änglaskara "mig nu sen Roland dött för längre liv bevara".
 

15 Genrens förvandlingar

Därmed har hon slagit an en ton som kommer att ljuda länge, kärleken invaderar poesin som varken förr eller senare. Under det att det i de äldre chansons de geste hade varit fråga om slagsanål för slagsmålets och stridsfröjdens egen skull, så blir äventyren nu kärleksäventyr och slagsmnen blir torneringar. I den sena dikten om erövringen av Orange är Guillaume med den korta näsan förälskad i saracener- drottningen Orable och tar sig förklädd in i staden för att vinna hennes kärlek innan han låter sina trupper gå till storms - i den ännu senare chansonett om riddar Huon av Bordeaux, den sköna Eselarmonde och den lille dvärgkungen Oberon är man långt borta i en feeriets värld - och på liknande sätt är det i hela den stora litteratur som kallas vid det fullständigt nypåhittadenamnet "roman".
 

16 Fransk medeltidsroman

Medeltidsromanens födelse

Roman var på i 100-talet inte namn på en litteraturart utan på ett språk - det nylatinska folhpråk som existerade i många olika dialekter och som senare spaltades upp till franska, provensalska, spanska, portugisiska och italienska. Liber romanticus kallade klerkerna en bok på detta språk oberoende av vad den rent innehållsmässigt sett hade att meddela. 

Romanz, romant, roman, romance och romanze är  ord som inte betyder någonting annat än en dikt på roman - först senare får de färg av de invecklade kärlekshistorier som blir de "romantiska" böckernas huvudsakliga innehåll, och ännu m ket senare kommer namnet "roman" att få den betydelse av större episk berättelse på prosa som det numera har.

Det var klerkerna som tydligtvis en aning ovanifrån gav den nya litteraturen dess namn. Det blev klerker som satte ihop stor del av denna litteratur, fattiga klerker, som hade funnit att lärdom inte gav bröd och som av jonglörerna hade lärt sig hur det gick till att locka pengar ur fickorna på gemene man och på analfabetiska riddare och damer. "Varför skall jag vidare möda mig med vetande och dygd? Lyckan gynnar i alla fall bara de dåliga. ..", klagar en anonym penna omkring år 1100, och fortsätter: "En taskspelare blir högre skattad - om någon vill bli fattig, så må han bara studera flitigt och skriva goda vers, i våra dagar står vetenskap och konst lågt i kurs." 

Och så tog klerkerna teman från sin latinska läsning och skrev om dem på roman, liksom andra klerker tidigare hade tagit upp ämnen från de folkliga sångarnas repertoar och presenterat dem i latinsk dräkt.
 

17 Versromaner med antika ämnen

Vi har en Roman de Thibes, som en anonym klerk vid mitten av I 100-talet har skrivit efter Statius epos, vi har en Roman d'Enéas, där Vergilii hjälte suckar sig sjuk av kärlek för prinsessan Lavinia, och vi har en Roman de Troie, där en namngiven författare - Benolt de Saint-Maure - mest på grundval av Daresromanen har skrivit om trojanska krigets hjältar. Han har rensat bort också de allra sista spåren av den antika gudaapparaten, och han har koncentrerat hela intrigen inte kring Troja eller Trojas fall eller Paris och Helena utan kring en helt ochhållet självuppfunnen person, Briseida, som görs till en dotter av staren Chalkas, och som är en av världslitteraturens mest tjusande damer, när hon obesvärat kokett och nyckfullt älskvärd leker sin lilla kärlekslek, först med den skönhetsveke trojanske Troilus och sedan med den mera martialiska (krigiske) greken Diomedes. 

Och så har vi den stora Roman d'Alexandre i tre upplagor, som alla är lika fulla av äventyr och märkvärdigheter, men av vilka den tredje är märklig på grund av sin form - den är inte på den vanliga rimmade åttastavingen utan på den likaledes rimmade tolvstaving, som efter den kom att kallas alexandrin.
 

18 Lais breton och Marie de France

Hur chansons de geste tog sig ut, när de till enformigt  fiddelackompanjemang reciterades på värdshus och marknader, det kan vi föreställa oss. Beträffande den versroman som hade antikt tema är vi sämre underrättade. Och beträffande hela den litteratur som har kommit att kalas lais breton och romans breton gäller att det vi har kvar inte är jonglörernas egna dikter, utan i stället uppteckningar av människor som har tyckt att det var skada att dessa gamla sånger, såsom en av dem expressivt uttrycker det,  "skulle dö vid vägkanten" eller som för eget bruk och för att uttrycka egna känslor och åsikter skrev om och komponerade om dem.

Den som använde uttrycket "dö vid vägkanten" var Marie de France, en dam som enligt traditionen levde vid det engelska hovet på den tiden när Henrik II var kung, och som att döma av tilInamnet inte var bland den svärm sydfranska damer som följde Henriks gemål, Eleonore av Poitou, till hennes nya land, utan i stället från den franske kungens domäner, där Eleonore också hade varit drottning innan hon lät upplösa ett kort äktenskap med Ludvig VII. 

"Mången dag har minstrelerna sjungit dessa sånger för mig och jag vill inte att de skall dö vid vägkanten, glömmas och försvinna", skriver Marie i företalet till sin lilla bok. I flera av sångerna flikar hon också in sådana notiser som att "om detta har bretonerna gjort en lai", "om detta äventyr har diktats en lai, som minstrelerna sjunger till harpa och viol".

Flerfaldiga gånger betonar hon också att det i dessa historier är fråga om sådant som verkligen har hänt, och en gång påstår,hon till och med troskyldigt och allvarsamt att det ursprungligen var huvudpersonen i äventyret som satte ihop en lai om händelsen - det var Tristan "den skicklige harpspelaren" som det skulle kunna heta med en klumpig översättning av ett oöversättbart uttryck, som i sig innesluter både skicklighet i harpspelandets konst, skicklighet i ordkonst och skicklighet i att behärska den magi som ord och musik tillsammans utövar och som väver sig fängslande kring människornas sinnen.
 

19 Arthursagorna och Tristansagan

Det kan ifrågasättas om Marie de France var äldre än den Chrestien de Troyes  som sjöng vid hovet hos Eleonores dotter, grevinnan Marie av Champagne - hans verksamhet kan dateras till 1160- och 1170-talen. Något äldre tycks anglonormannen Béroul ha varit, något yngre anglonormannen Thomas, som liksom Marie de France förefaller att ha varit pergament, men ur det som finns kvar reser sig inför en sen eftervärld en av den litterära fiktionens mest tjusande världar, skådad liksom genom en trasig ridå av förgängelse - Arthursagornas och Tristansaganss förtrollade värld.
 

Över hela Europa diktades det vidare på berättelserna om kung Arthurs riddare, och speciellt i Italien var riddarna kring runda bordet omåttligt populära. En italiensk konstnär utförde 1446 en teckning av Lancelot och Tristan vid schackspelet som illustration till ett italienskt verk från 1300-talet som finns i Florens, Biblioteca Nazionale.
 

20 Riddarna kring runda bordet

Ändlösa sträcker sig vildmarkerna, men de är ändå ett mosaikmässigt mönster av detaljskärpa och färgstarka miniatyrer - små riddare rider genom vårliga skogar, här och där finns det smala och forsande strömmar av smaragdgrönt vatten, här och där en liten stad med murar och torn eller ett litet ensligt slott, där kastellanen kommer ut och hälsar välkommen och där hans hustru och dotter sätter mat på bordet i haltens kvällsfrid, här och där vid vägkanterna sitter unga kvinnor och sörjer över stupade eller sårade riddare, här och där flackar damer i trångmål omkring och söker efter någon riddare, som kan föra deras sak gentemot någon rovgirig som har tagit deras arv eller län.

Vid kung Arthurs hov strömmar riddare ut och in - de kommer efter lyckade äventyr och återtar sin plats vid det runda bordet", som är på en gång sällskapsplats, middags- bord och något slags orden för de i Arthursvärlden yppersta - eller de kommer snopna och vapenlösa för att anmäla att den eller den av Arthurs riddare har besegrat dem, och sedan ålagt dem att på det eller det sättet göra bot för att de på något sätt burit sig illa åt, eller för att de helt enkelt råkat komma i riddarens väg när han var på stridshumör.
 

21 Kärleksäventyrens värld

Det viftar av kjolar i Arthursvärlden, det lyser av leenden, det förs en fin och hövisk konversation, där undertonema speciellt hos Chrestien är väl tillvaratagna, det kurtiseras, ibland blygt och hjärtekippat och blygt, ibland erfaret och leende rutinerat - varje riddare har en "amie" utom Galahad, asketen, den mystiske och rene gosseriddaren - och mitt i kärleksleken står Guinevere, Arthurs drottning, och hennes hemlige älskare och älskade, Lancelot, en dubbelgångare till Galahad - den främste, den tappraste och den som i dagens ljus är en Galahad men som i nattens skygd söker drottningens bädd, där han för övrigt, naturligtvis hos Chrestien, en gång lämnar kvar en blodfläck från den ena handen, som han sargat när han bröt sönder det envisa fönstergallret - en händelse som förorsakar ett av de största trubbel som någonsin skakat Arthursvärlden.
 

22 Parcifal och Graalsagan

Men långt borta i Arthursvärldens utkant reser sig som en flyktig och flyende hägring slottet Monsalvatsch - frälsningens slott, som låter sig finnas bara av den som inte söker efter det. Där residerar den sjuke "fiskarkungen"  Amforta, som varken kan leva eller dö förrän någon kommer som i spontan godhet frågar honom vad det är han lider av, där vaktar fyrahundra riddare det heliga föremål som kallas Graal, där irrar hos Wolfram av Eschenbach riddar Parcifal på snöiga slätter och i kalfrusna skogar glömsk av tid och rum, i bitter tvist med Gud intill den dag då han inser att han är en syndare och då denna insikt kommer honom att slappa viljans grepp om tyglarna, varpå hans häst snabbt och snörrätt för honom direkt till Monsalvatsch.

Ett av Parcifals äventyr är ett möte med en blyg, ung flicka, som något skrämd drar sig själv i håret. Den finklädda skönhetens natur uppenbaras dock snart, ty det är djävulen själv i förklädnad.
 
 

23 Tristanvärlden

Bredvid Arthursvärlden står Tristanvärlden som en  dubbelgångare, men en dubbelgångare som att döma av en detalj som att släktskap räknas enbart på mödernet äldre av de två. Också här finns det ett hov i skogsödemarken, också här finns det en kung - kung av Cornwall - en drottning - Isolde eller Isaut den blonda - och så Tristan, kungens systerson och arvinge främste hovman och drottningens älskare. 

Men kärlek inte för Tristan och Isolde vad den var för Lancelot och Guinevere, den är visserligen lika fullsinnligt glad och samvetslöst sig själv nog, men den är också i alla kända versioner som ska föra de båda älskande till en gemensam död.

Kärleken är för Trsitan och Isolde på en gång lycka och kval, den tvingar sig som järnband kring viljor som strävar bort från varandra, den är ett öde och den symboliseras av den trolldryck som de av misstag dricker tillsammans och som inte har varit avsedd för Isolde och Tristan utan för Isolde och konung Marc.

Och runt kring berättelsen stormar och sjunger havet - förklädd till sångaren Tantris reser Tristan till Irland för att hos den läkekunniga drottningen finna hot för det sår han fått när han fällde hennes broder Morolt.  Då ser han först Isolde när hon som en gyllenhårig flicka i ursinnig vrede störtar in medan han ligger i badet för att dräpa honom med hans eget svärd. Sedan far han än en gång till Irland för att hämta sin morbroders brud, och på skeppets skälvande plankor och bakom dess skälvande bord är det som Gottfried har förlagt den skakande, fåmälta kärleksbekännelsen och de första förtvivlade famntagen.

Och ännu en tredje gång far sen Tristan över havet, han flyr lika mycket undan sina egna uppslitande känslor som undan konung Marc,  han förmäler sig i Bretagne med en annan Isolde - Isolde med de vita händerna.

Scenen på havet då de båda, Tristan och Isolde, druckit av kärleksdrycken tillsammans är en av de mest berömda i världslitteraturen. Den har formats och omformats av många diktare. I den version som en av Frankrikes främsta medeltidsforskare, Joseph Bédier, givit av sagan, och där han vävt samman alla kända texter och fragment till en ny konstnärlig helhet, har scenen med det första kärleksmötet fått följande utformning - mottot har Bédier hämtat från Gottfried: "det var vår död vi då drack".

Isolde talade:

"- Ack, varför helade jag väl nyligen den döende spelmannens sår? Varför lät jag inte drakdödaren förgås i det kring sumpen växande gräset? Varför lät jag inte, då han låg i badet, det redan till hugg höjda svärdet falla ned på honom? Ack! jag visste inte då, vad jag i dag vet!

- Isolde, vad vet du då i dag? Vad är det då, som vållar dig sådan smärta?
- Ack, allt vad jag vet vållar mig smärta och allt vad jag ser. Himmeln vållar mig smärta, och havet och min kropp och mitt liv.

Hon lade sin arm på Tristans skuldra; tårar fördunklade glansen i hennes ögon, hennes läppar skälvde."
 

24 Sagornas ursprung

Forskningen har mycket grubblat över varifrån Arthur- och Tristansagorna ursprungligen har kommit. Den har talat om naturmyter och solmyter, den har andäktigt begrundat skönheten hos "urtyper", som ingen någonsin har sett eller hört talas om, men som den ansett "måste" finnas. 

Säkert är att i Tristansagor och Arthursagor mycket vandrande sagostoff inmängts, av både antikt, orientaliskt och keltiskt ursprung. Men när det gäller kung Arthurs och riddarnas gestalt eller existens torde man inte komma mycket längre än till Geoffrey of Monmouths Historia Regum Britoniae från någon gång omkring 1135.

"Han ljuger så att djävulen själv kommer på skam", sade Geoffreys samtida Giraldus Cambrensis om honom, och lögnerna både i den brittiska krönikan och i Geoffreys senare utgivna levnadsteckning över trollkarlen Merlin visade sig ha en oerhörd växtkraft. Hela världen trodde på historien om att Eneas' sonson Brutus hade emigrerat från Rom till England och där grundat ett rike; hela världen trodde på att hans ättling Arthur hade försvarat sitt land mot de inbrytande anglerna och saxarna och att han svårt sårad förts till ett ferike bortom havet, som kallades Avalon - kungar och ädlingar rä;knade sina ättartal från Arthur och från dennes fader, den trolske och trollkunnige Merlin.

I äldre berättelser tycks speciellt riddar Gawain ha framträtt såsom konungens morbror och främste kämpe. Senare lades till historierna om Arthur och Gawain de mystiska historierna om Graal och om den tregestaltade riddare som ibland framträder som Lancelot-Galahad, ibland som Galahad-Parcifal och då tycks dessa historier av den engelska andligheten ha använts såsom något slags anglikansk propaganda gentemot det allt starkare påvedömet. 

Graal blev till den kalk i vilken Josef av Arimatea påstods ha uppfångat det blod som rann från den korsfäste Kristus' uppstungna sida, och Graalridderskapet blev till en orden i stil med tempelherre- eller johannitorden. Men varifrån motivet först har kommit, vem som varit med om att popularisera det, och vilken roll den glade ärkediakonen Walter Map från Oxford har spelat i detta samrnanhanp, det vet man inte - Walter Map anges i varje fall som författare till en stor och utförligt biograferande Lancelotbok på latin.
 
 

25 Den höviska romanens psykologi

Vad det slutande 1100-talet och det börjande 1200-talet först och främst krävde av sin nöjeslitteratur, det var kärlek!

Det finns tecken på att det har funnits skalder, som har behandlat Arthurmaterialet tidigare och i annan anda än Chrestien och Marie - det finns den walesiska samlingen Mabinogion från 1300-talet, och denna kan möjligen bygga på sånger som är mera åldriga, mera strävt stålklingande, ändå mera trolska och mer löpande i långa, lösa vindlingar. 

Men som Arthur- och Tristanmyterna nu står i den europeiska litteraturens helhet, så tillhör de otvivelaktigt den sektion som brukar benämnas "den höviska romanen". Tristan och Isolde, Lancelot och Guinevere står i centrum av den mäktiga modeströmning som av sina författare krävde driven konversationstalang, känslig psykologisk uppfattning, alltomfattande och delikat turnerad kunskap om allt som rörde fint vett och detaljerat utstakad etikett. 

Kring dem är det som de otaliga kärleksparen grupperar sig i otaliga romaner - på fransk åttastaving, på tysk fyrhöjd, parrimmad "knittel" och också i den bysantinska kärleksberättelse som nu liksom i västerlandet börjar avfattas på vers. Erec och Enite, Yvain och Laudine, Cligés och kejsarinnan av Konstantinopel, Amadas och Ydoine, Peter av Provence och den sköna Magelone, William av Normandie och kejsarens dotter ifrån Rom, William av Nevers och Flamenca, Flores och Blanzeflor, konung Rother och prinsessan av Konstantinopel, Aucassin och Nicolette, och många, många andra.

Den graciösa sagan om Aucassin och Nicolette är en chante-fable, en roman skriven på blandad vers och prosa. Som så många av de franska medeltidssagorna inleds den av en prolog, där sångaren riktar sig till åhörarna:

"Vem vill vackra verser höra,
gamle fångens lust och glädje,
om två unga, fagra plantor, 
Nicolette och Aucassin;
om den smärta han fick lida,
om de bragder, som han gjorde
för sin väna, fagra brud?
Ljuv är sången, sköna orden,
versen hövisk, rytmen god.
Ingen är av skräck så gripen
ingen så betryckt och smärtfylld 
eller så av sjukdom bruten,
att han icke, när han hör dem, 
frisknar till, blir glad till mods;
så skön är sången."

(Hugo von Feilitzen)

Sedan följer sagan om de två älskliga barnen Aucassin och Nicolette, som efter faror och äventyr till sist lyckligt förenas. Efter liknande modell utformas ödena i många av de franska dikterna, antingen ursprunget är keltiskt, bysantinskt eller antikt. De älskande vandrar omkring i hela den lyx som det bondska västerlandet hade lärt sig genom korstågstidens kontakt med den rikare och mera civiliserade arabiska världen. Det rasslar av sidentyger, det doftar av parfymer, trädgårdarna står som blommande paradis och inbjuder genom sina höga skylande murar till naken och ohämmad erotisk kärleksnjutning, inte bara i kvällens mörker utan ännu mer i middagstimmens solflödande stillhet. 

Människorna är gyllenhåriga och spädvuxna med mjölkvit och rosenröd hy, de är milda till sinnelaget, de älskar sina hundar och fåglar, de tar sig an fångar och flyktingar, vilket emellertid inte hindrar att de ibland med största sinneslugn hugger huvudet av varandra och att de har sitt största nöje i väldiga, festligt vimlande, ohejdat blodiga torneringar.

De älskande paren har bekymmer, först för att det är så svårt att rodnande, bleknande, stammande få fram vad det är som deras önskan egentligen syftar till - ohämmad erotik - sedan för att föräldrar eller besvärliga äkta män vaktar de unga damerna, och sen för diverse kalamiteter, till exempel att endera av dem eller också båda två blir bortrövade eller också att avundsjuka personer försöker sätta split emellan dem. 

I den dikt som kallas "romanen om violmärket" har en avundsjuk yngling utspanat att Euriant har ett födelsemärke i form av en viol och använder denna kunskap för att pråla av att han har varit hennes älskare. 

I "romanen om rosenmärket" heter flickan Lienor de Dole och hennes älskade är Konrad, kejsare av Tyskland, och den egentliga huvudpersonen är varken de unga älskande eller den förrädiska hovmannen utan det är Lienors broder, Guillaume de Dole, som ibland har fått ge namn åt denna "roman de la rose ou Guillaume de Dole".
 

26 Nibelungenlied

Massan av "höviska romaner" är ganska likformig och spriddes liksom romanerna om Thebe, Eneas och Troja ganska likformigt över Europas fastland. Ur denna massa höjer sig liksom i en eruption av vildhet den kristna medeltidens största epos, västerlandets största bevarade epos alltsedan Illiadens och Odysséens dagar - Nibelungenlied, ett alster av den österrikiska Donaudalen och av tiden omkring år 1200.

Nibelungenlied står inte helt ensam, den är omgiven av en krets av mindre epos, bland annat Gudrun, en liten vemodig historia om en bortrövad kvinnas långa trofasthet, och Rabenschlacht, berättelsen om hur Didrik-Teoderik återvinner sitt land genom ett mördande slag. Men Nibelungenlied häver sig överlägset och liksom med självrätt upp över sin omgivning, genom sin längd, sin enhetlighet och sin egendomliga versform - strofisk, lyrisk - den parvis rimmade fyraradiga "nibelungstrofen", i vilken de sju första halvraderna har tre betonade stavelsen under det att den åttonde har fyra.

Första sången i Niebelungelied inleds av en presentation av den unga Krimhild, den ädelborna mön, uppvuxen i Burgund:

"Oss är i gamla sägner förtalt från gången tid
om vittberömda hjältar, om möda och om strid,
om fröjder, festligheter, om mycken gråt och klagan.
Om tappra kämpars fejder hören nu den underbara sagan!

En ädelboren junfru där växte i Burgund.
Ej skönare man skådat på hela jordens rund.
Krimhild hon hette, den väna unga mö.
För hennes skull fick sedan mången härlig kämpe dö."
 
 

27 Den provencalska kulturen

Jonglör, minstrel och trouvère, så kallas sångarna i norra Frankrike och i det fransktalande anglonormanniska England. Jonglör eller troubadour, så kallas de i det kulturområde som senare tider har benämnt det provencalska, men som visst inte var begränsat till landskapet Provence utan omfattade hela södra Frankrike, delar av norra Italien och stor del av norra Spanien. 

Här fanns det en kultur som i mångt och mycket aldrig hade blivit kristnad - så kvarlevde till exempel de eljest av kyrkan förbjudna grymma djurhetsningarnna i cirkus - här fanns det en kvinnodyrkan, som påminner om att det en gång var här som Julius Caesar fann de mäktiga kvinnokollegier, med vilkas rikedomar han före sitt maktövertagande reparerade sina bankruttmässiga affärer - här fanns det en syn på kärleken, som synes liksom vuxen direkt ur den jord vars gravinskrifter ännu i senantik tid vittnade om att i dessa trakter en kvinna mycket väl fullt lagligt kunde vara förmäld med tvenne män, och att det för henne räknades såsom en särskild heder om hon kunde förmå dem båda att i sämja leva tillsammans under hennes tak.

Här fanns också det språk som in på 1300-talet började kallas för lo proensales, vulgar proensal eller la lengua proensal, men som på 1100- och 1200-talen kallades Iengua romana eller lemosi, eller när det kontrasterades mot "la parladura francesca" fick heta "cella de Lemosin".
 

28 Försvunnen epik

En av frågorna i den provensalska litteraturens invecklade och hartnär oöverskådliga problematik är, huruvida det har funnits någon episk poesi på lemosinskt språk. Att den höviska romanens stoff var väl känt är tydligt - man sade "tapper som Roland och Olivier", "frikostig som Alexander", "hövisk som Ivain", "trofast som Tristan och Isolde" - här och där kan man finna omnämnda en provensalsk "Tristan" och en provensalsk "Parcifal".

Det fanns dikter med fullständiga kataloger över eposens och romanernas olika kärlekspar, och det finns åtminstone en lång dikt som är en uppräkning av alla de ämnen en jonglör borde behärska för att tillfredsställa den publik inför vilken han uppträdde, och i denna uppräkning finns utom en lång rad av episka ämnen, som är väl kända, också en ännu längre rad av sådana ämnen som numera är fullständigt okända.

Kanske har dessa sydfranska, nordspanska och norditalienska jonglörberättelser aldrig satts på pränt, kanske har de omkommit under de tjugo åren mellan 1209 och 1229, när albigenskrigen rasade och så gott som hela södra Frankrike under oerhörda lidanden bit för bit plockades in under den allt mäktigare franska kronan. 

Den utsökta lilla berättelsen om Aucassin och Nicolette, som till sin form är en antik satir på omväxlande vers och prosa, och som utspelas i Valence och Beaucaire, finns trots denna lokalisering inte på lemosin utan bara på franska. Detsamma gäller romanen om Pierre av Provence och den sköna Magelone, och detsamma gäller alla de sånger som har knutits till den sydfranske hjälten Guillaume av Orange.

Den enda betydande och numera bevarade höviska roman som kan lokaliseras till södra Frankrike är den om den unga Flamenca, som mot sin vilja förmäldes med herrn till Bourbon och som trofast älskade och älskades av den ädla riddaren Guillen av Nevers, och denna är från slutet av 1200-talet, när provensalsk diktning hade en sen och matt efterblomstring.
 
 

29 Trubadurernas konstfärdighet

Trubadurerna tycks som regel ha varit ytterst stolta över sitt hantverk, de talar här och där i dikterna om hur mycket arbete de har lagt ner på dem, de varnar andra för att göra ändringar i dem, de berömmer sig av att de själva har komponerat inte bara orden utan också musiken, och de förargar sig ibland över att vid hoven den ädla sången står lägre i kurs än berättandet av romaner och noveller. Rim- och klangleken i deras dikter försiggår också ibland med en virtuositet som närmar sig det otroliga och som påminner om att jonglören-trubaduren också var jonglör-akrobat. 

Hela dikter kan vara ett enda system av intrikat sammanflätade rim - ibland som inrim, ibland som slutrim - ibland kommer de fem vokalerna successivt framtågande i rimorden, ibland leker sångaren med olika rimformer av samma ord, ibland upprepar han samma ord i olika höjningsforrner och får på så sätt fram klanger, där samma vokal pinglar eller klämtar, med efter behag glatt eller sorgset ljud - ett trick som för övrigt redan var känt i den retoriska prosan från senantik tid. 

Också strofbildningen vävs av de provensalska trubadurerna till mosaikartade mönster - sista ordet i en strof kan vara begynnelseord i nästa strof, eller också kan sista raden i en strof bilda begynnelserad i nästa strof - det är den berömda canson redonda.
 

30 Den höviska miljön

Att trubadurerna uppträdde vid hoven är otvivelaktigt. Men hurdan deras ställning egentligen var, det vet vi inte. Vanligen tycks de ha varit lågbördiga och helt beroende av de gåvor som bestods dem av deras gynnare. Ibland framgår det att de har haft något slags adelskap, och ibland händer det att herrarna själva griper efter musikinstrumentet och uppträder de som sångare. Bland de första trubadurerna räknas Guillem av Poitiers, som for omkring och uppbyggde vänner med synnerligen ohöviska skildringar av sina äventyr under första korståget, senare är det Rikard med "Lejonhjärta", som visserligen var kung av England men också greve av Poitou och som i hela sitt liv kände sig som sydfransman och som sin moder Eleonores rätte son.
 

31 Trubadurernas kärleksfilosofi

För eftervärlden har trubadurerna kommit att stå som kärlekens sångare. Det var de som satte i system den kärleksfilosofi som tidigare åtminstone delvis låg i luften. Redan i Héloïses brev från 1120- och 1130-talen finner vi ett rabiat förakt för äktenskapet, lika utrycksfullt som ur någon trubadursång. Erotiken vill vara fri, inte bunden. När hon berättar om hur hon bara med yttersta motvilja lät sig släpas till altaret av den ivrige älskaren/barnafadern och hur hon efter vigseln inte kunde förmås att inför sin bekantskapskrets erkänna att någon vigsel verkligen hade ägt rum, så förklarar hon detta med att det för henne varit en högsta heder att vara Abailards erotiska partner och att äktenskapet var någonting så lågt att hon inte ville att något sådant skulle drabba vare sig honom eller henne!

Redan på 900- och 1000-talen finner man också i den arabiska hovdiktningen från Bagdad, Damaskus och Cordova, från Sevilla, Saragossa och Valencia, från Granada, Bajadoz och Murcia en lång rad av de motiv som på 1100-talet invaderar trubadursången. Det är också i den rikare och mera högkultiverade arabiska världen man finner de  självständiga, lärda och litteraturintresserade kvinnor som synes ha varit idealbildande för furstinnor med sydfranskt påbrå. Vi har t ex Eleonore av Poitou, Ermengarde av Narbonne och Marie av Champagne. 

Liksom i den arabiska diktningen är det i trubadurdiktningen mannen som älskar, tränar och ödmjukar sig, under det att det är kvinnan som nådigt låter sig älskas för sin egen njutnings skull och som inte är förpliktad till vare sig trohet eller hänsyn: mannen är till för hennes lust och tillfredsställelse.

"Måste en kvinna göra lika mycket för den älskade som han för henne?"

"Vilket är bäst? Att bli ombedd kärlek av en ädel och vacker dam, som ännu aldrig har älskat, eller att själv be henne?"

"Vem är mest förälskad? den som inte kan låta bli att överallt tala om sin dam eller den som tyst tänker på henne?"

Sådana frågor gjordes till föremål för diskussion i åtskilliga dikter. Och andra dikter är inte mindre programmatiska - man vet så väl hurudan kärleken bör vara, man vet hur älskaren blir stum och darrande inför den älskade damen, hur han blir tankspridd när hon är frånvarande, och hur han lider och gråter när hon undviker honom - man vet hur han hellre vill älska henne utan hopp än njuta alla kärlekens fröjder med någon annan, hur han övar sig i de två viktiga dygder som heter tystnad och tålamod.

Han älskar henne högre ju mera trolös hon visar sig mot honom. Det är för älskaren viktigare att sträva efter sin gunst hos kvinnan än efter Guds nåd. I kvinnans sköna kropp tycker sig älskaren se Gud själv, åtminstone Guds vackraste skapelse. Dör den älskade så överstrålar hon alla andra i paradiset. Från den erotiska kärleken är det som alla dygder kommer, den är urkällan för allt som är gott i människan, genom den blir man givmild, gladlynt, snabbtänkt och duglig i rådslag och krig, och genom den blir man poet.
 
 

32 Tysk Minnesang

Verket Tagelied författades av 1100- och 1200-talens tyska "Minnesinger" och "Minnedichter", med den lilla skillnaden mot trubadurernas dikter, att det i de tyska dikterna alltid är en väktare, och inte en vän, som med sitt rop varnar de älskande. 

Liksom de samtida eller något tidigare provensalska trubadurerna kunde de tyska Minnessångarna räknas i hundraden. De levde tydligtvis också samma liv - de reste från hov till hov, de var journalister som ivrigt tog parti i de politiska striderna, och de skrev för en betalning som oftast utgick i form av kläder, uppehälle och någon liten bit jord.

Det var de som skrev de stora eposen på tyska efter nord- franska mönster - Wolframs Parcifal, der Küreenbergers Nibelungenlied och åtskilliga andra - och det var de som dels efter provengalskt mönster, dels på ett sätt som troligtvis är urtyskt folkligt, sjöng om "Minne", det vill säga om kärlek, om "högre"  Minne", där det var kvinnan som var den älskade och mannen som ödmjukade sig, led och grät och bad om hennes gunst, om "nedre Minne", där förhållandet mellan könen var helt ombytt - här var det den utvalde mannen som var den härligaste av alla och som blev till salighet eller ofärd för den kvinna i vars mun sången lades.

Redan hos de äldsta tyskspråkiga Minnesångarna, såsom Der Kürenberger och Dietmar von Eist, finns det längtande eller jublande kvinnostrofer, och sedan gläder sig flickor över den älskades kärlek, de betygar sin trohet i alla skiften, de är ödmjuka, tacksamma och obotligt trofasta, de klagar över avskedats bitterhet, över den älskades otro eller död. 
 

33 Walther von der Vogelweide

Den mest berömde av alla Minnesångarna blev Walther von der Vogelweide.

Född i slutet av II00-talet och död 1230 vistades han som farande, sångare vid många furstehov. Det är möjligt att han också deltagit i ett korståg till Jerusalem; i varje fall har han diktat en korsfararsång. Som ung, fattig adelsman drog han först till Österrike, det vid denna tid mest blomstrande av de tyska länderna. 

"l Österrike lärde jag sjunga och kväda" singen und sagen - vi har hans egna ord på det i en av hans dikter: som läromästare hade han en av de tidigare tyska Minnediktarna, Reinmar. Liksom de franska trubadurpoeterna framförde de tyska Minnediktarna sina sånger till musik; diktarna var också som regel själva kompositörer.

Walther von der Vogelweide - namnet är ett ortnamn och betyder en plats där fåglar samlas och fångas - var inte någon mycket lärd man. Kanske var han inte ens franskkunnig, men hans lärare i sångens konst har i varje fall varit det. Vad som skiljer hans tyska Minnesång från mycket av den bundna franska trubadurpoesin är de friare formerna och ett mera direkt avläsbart personligt känsloliv. 

Ett genomgående drag i hans poesi är längtan efter våren, årstiden när blommorna lyfter sig över gräset, som om de ville le mot den blanka solen; den är, säger han, ett halvt himmelrike. I övrigt återfinns i hans kärleksdiktning de gängse motiven och formerna. Dagvisan, der Tagelied, har han tagit upp, dock blott en gång. Klagan över den älskades hårdhet, ett stående tema, återkommer i flera variationer; hos Minnesångens kärleksgudinna - Frau Minne - klagar han över den dyrkade kvinnans hårda hjärta.

Utom sina Lieder, dikter som sjöngs till musik, diktade han också Sprüche, tänkespråksdikter, som innehåller hyllningar, råd eller böner till de furstar i vars tjänst han var. Han deltog i tronstriderna mellan hohenstaufaren Filip av Schwahen och Otto IV; båda tjänade han ivrigt i deras strid mot påven; många av hans Sprüche är av politisk art, agitation och propaganda.

Men långt borta från påvar, politik och tronstrider är han i sin kändaste Minnedikt, folkviseartad i tonen: "Unter den Linden" - i ett vårligt näkterggalslandskap bland blomster och blad:

"Bortunder linden
där på ängen
kanske ni finner en säng för två. 
Försök och finn den,
i den sängen
bröt vi blomster av och strå."
 
 

34 Romanen om rosen

Romanen om Rosen är skriven av två mycket olika författare och det gör att dikten blir ett slags bastard inte bara mellan latinsk tanke och folkligt språk utan och mellan trubadurdikt och humanistdikt och emellan salongsideal och nya borgerliga tankegångar. 

De 4000 första verserna av den sotra dikt - Roman de la rose - skrevs någon gång före 1235 av Guillaume de Lorris. Denna del anslöt sig till trubadurdiktningen. De 18 000 sista verserna skrevs på 1270-talet av Jean de Meun och knyter an direkt till humanistiska diktare som Bernard Silvestris och Alanus de Insulis.

Guillaume de Lorris

Det fanns i de höviska romanerna och i de höviska kärleksdikterna mycket hårklyvande kärleksfilosofi och intrikat psykologiserande kärleksskildringar, men också praktiska erotiska råd i still med romaren Ovidius: älskaren bör bortsta tänderna och tvätta händerna. Detta hade redan författare som Wolfram av Eschenbach och Gottfried av Strassburg betonat. Det fanns också under medeltiden fullständiga läroböcker i kärleksstrategi och fin etikett - Flos amoris av André de Chaplain torde vara den mest bekanta - och till dessa är det som Guillaume de Lorris egentligen ansluter sig. 

En dag i maj kommer diktaren till en vacker trädgård, där Amor tronar tillsammans med en uppvaktning av Glädje, Ungdom och Frikostighet. Där får han se Rosen, som han åtrår, - inpärrad bakom en törnehäck som utgörs av Blygsel, Svartsjuka, Skvaller, Ängslan och andra onda makter:

"Av rosor funnos tusental,
så sköna ännu ingen skådat.
Där fanns knoppar, små och slutna, 
och andra, något större redan;
där fanns knoppar ock, som snart 
sin bästa ålder skulle nå
och redo var att slå ut,
och dessa är ej de sämsta,
ty stora, redan öppna rosor,
de mister på en dag sin prakt,
men knopparna förblir friska
två dagar säkert, kanske tre.
Min tjusning dessa knoppar väckte, 
ty skönare har aldrig funnits.
Den, som en sådan kunde få,
han skulle mycket kär den hålla;
och om en krans av dessa rosor
jag ägde, jag för intet pris
i världen skulle sälja den.
Bland knopparna jag valde en,
så skön och härlig, att de andra
mig utan värde alla tycktes,
när den jag uppmärksamt beskådat; 
ty av en färg så röd och ljuv
den lyser, att naturen ej
en skönare än den kan skapa.
Den rosen fyra bladpar hade,
som av naturen konstfullt satts
det ena ovanför det andra.
Dess stjälk var rak liksom ett vassrör, 
och upptill sitter knoppen så,
att den ej böjer sig och lutar.
Sin doft den vida kring sig sprider; 
den doften fyller hela platsen
och balsamerar ljuvligt luften.
jag andades den in och kände
ej någon lust att vända om,
men skulle tagit den, om jag
blott vågat räcka handen ut.
Men hårda, vassa tistlars mängd
på avstånd höllo mig från rosen, 
och skarpa törnen, nässelhopar 
samt täta hagtornssnår i vägen
mig stodo, och jag gick ej längre, 
ty jag var rädd att sårad bli."

(Erik Staaff)
 

Där låser Amor så upp diktarens hjärta med en gyllene nyckel och inplantar i det sina lärdomar - främst detta att hjärtat skall ges till en enda, sedan att älskaren hos sig skall utrota all stolthet, att han skall bli blek och mager, ligga sömnlös och gråtande om nätterna och om dagen stryka omkring i närheten av den älskades bostad, att han i den älskades närvaro skall vara blyg och förvirrad och ömsom röd och blek, att han i hennes frånvaro skall tråna och längta - är han då frikostig mot den älskades kammarjungfru och ståndaktig gentemot sladder och förtal, så skall törnehäcken ge vika och till hans hjälp skall komma Hoppet, Vänlig Tanke och Ljuvt Tal.
 

35 Jean de Meun - sensualist och poet

Guillaume de Lorris har skrivit sin dikt för ett auditorium av kräsna damer, och den hör till det på en gång friskast kolorerade och mest delikat nyanserade som medeltiden äger. Jean Clopinel från Meun vände sig till en annan publik, till det framväxande och allt mäktigare borgerskapet, och han skriver på en gång grovt erotiskt, sensualistiskt och torrt pedantiskt. Hos honom är det inte fråga om höviskt galanteri och steg för steg etikettsbunden kurtis utan om könens vällust, ju enklare dess bättre. 

Liksom Bernard Silvestris och Alanus de Insulis gläder han sig åt den utomordentligt behagliga gudomliga inrättning som består i att människorna har skapats tvåkönade. Liksom Bernard Silvestris låter han gudinnan Natura framträda och manar sina läsare att i allt följa henne och att väl tillvarata alla de kroppsliga fröjder som vi kan få av en livlig verksamhet i sängen eller annorstädes utan kläder!

I ett parti sluter han sig nära intill en mindre dikt av Alanus de Insulis som kallas för Planctus naturae - Naturens klagan - och som är en förkastelsedom över den allt vanligare homosexuella praktiken, som hotar att helt och hållet avigvända naturens mening med den friska erotiska och heterosexuella kärleken.

Jean de Meun ansluter sig till den "skola" inom de parisiska universitetskretsarna som högljutt förlöjligar alla Thomas av Aquinos krav på sexuell måttlighet, han är i dubbel bemärkelse en fiende till den högskolastik han ändå genom sitt lärdomspedanteri tillhör.
 

36 Borgardöme och skråvälde

Roman de la rose är den franska höviska diktens och den franska humanismens sista oäkta födda barn. Dess slutavsnitt har daterats till 1276. Då hade redan den dikt börjat emigrera söderut, om vilken det med Jean de Meun kunde sägas att dess utövande var att "travailler en philosophie" dvs utöva kärlekens filosofi. Överallt norr om Alperna och norr om Pyrenéerna kom det under två århundraden att bli den breda borgerligheten som behärskade kulturen, denna breda borgerlighet som satte sedligheten högt och kvinnan lågt och som över allt annat värderade pengar och materiell välmåga och grov erotik.

Trubadurernas och Minnesångarnas konst övergick till att bli en konst som skråmässigt eller som sällskapsnöje utövades av borgare och hantverkare - consistori de la gaya sciensa stiftades i Toulouse år 1323, och där tävlade sedan årligen läkare, jurister, köpmän och andra hederliga borgare av bevisligen god vandel och tillhörande den katolska tron, med dikter som kunde handla om ungefär vad som helst utom om kärlek.

I Tyskland och i Nederländernas och Flanderns stora städer gick utvecklingen något senare i ungefär samma riktning. Men här var det inte det högre borgerskapet utan det lägre borgerskapet som bildade gillen och kom samman till tävlingar - de tyska "Meistersinger" och de holländska "rederijker" är skomakare, tunnbindare, bagare och så vidare.

Och liksom lyriken blev borgerlig så blev också de episka stoffen tillrättalagda för borgerligheten. Det är nu de gamla versromanerna går över i väldiga prosaböcker, som omständligt och i oändliga vindlingar berättar om riddare och damer, kungar, helgon och trollkarlar. Och det är nu som hantverkar- och borgarsammaslutningarna alltmer tar hand om den medeltida teater som hitintills hade varit jonglörernas och klerkernas omsorg, och som var det främsta instrumentet för den breda populariseringen av romanernas, berättelsernas och pastourellernas stoff.
 

37 Det andliga dramat tar form

Jonglörerna var sångare och berättare, och de var också contre afazeire, det vill säga efterapare. Men under det att vi för de tidigare århundradena av medeltiden har ytterst magra notiser om deras "härmspel" - knappast mer än att ett kyrkomöte i Reims inte ville tillåta dem framför kyrkor och kloster - så är vi ganska väl underrättade om hur klerkernas och munkarnas andliga drama tog form och utvecklade sig.

Detta drama är något  nytt, inte alls beroende av det antika dramat. Det var den folkliga kyrklighetens eget drama. De allra flesta människor i medeltidens Europa kände kyrkan som ett hem, dess tankar var folket tankar, dess känslor var folkens känslor, dess hopp var människors hopp. De finaste och mest högtidligaste stunderna i livet firade man i kyrkan. Detta ledde till att begåvade präster började utbrodera det kristna budskapet i tablåer och små teatersstycken, inbakade i liturgin till en början och mer självständigt senare.

"Quem quaeritis in sepulchro, o christicolae?" - så ljöd det en påskmorgon på 900-talet från altaret i klosterkyrkan i S:t Gallen. Och svaret kom nerifrån kyrkan.- "Jesum Nazarenum, crucifixum, o coelicolae!" - Det var samtalet mellan ängeln och de tre kvinnor som kom för att smörja Jesu lik, och sedan ljöd från altaret det glada budskap som var kristendomens största:

"Han är inte här, han är uppstånden såsom han hade förutsagt. Gå ut och bär bud att han har uppstått från de döda!"  Så fortsatte denna dialog med vissa roller fördelade på individer framme vid altaret. Kring jul hade man dramatisk framställning av herdarna och de tre vise männen. Vid påsk framställde man Jesu Passion och ofta så realistiskt som möjligt, ungefär som i vår tid Mel Gibsons film "The Passion of the Christ". Det första liturgiska dramat var inte mycket mer än texten ur Bibeln uttryck i dialog och rollspel men allteftersom växte dramat. Texten blev längre, prosan blev verser, latinet blev folksspråk.

Dramat blev snart en självständig litterär form. På trettonhundratalet spelade man "Notre Dames mirakler" som skildrade en rad skakande och underbara händelser som den välsignade Jungfru Maria orsakar. Dramat blev nu Mysteriespel. Ett mysteriespel är en utläggning i dialogform av något historiskt skeende i Bibeln eller i helgonens liv. De brukade delas in i tre kategorier: Mysteriespel från GT, Mysteriespel från NT och Mysteriespel om helgonen.

Föurtom att skildra centrala delar av den kristna bilden av verkligheten där Gud står i centrum tillsammans med änglar, helgon, demoner och den heliga Jungfrun, tar mysteriespelen också fram tragiska och komiska händelser i livet. Överlag är det en realistisk konst mitt i det övernaturliga sammanhanget. Man kan jämföra med dagens filmer, t. ex. Constantin, The excorcism of Emily Rose, End of days, Sagan om Ringen och Matrix -- alltså religiöst motiverade dramer där realism och översinnlig verklighet är påtagliga element.

Mysteriespelen är också medvetet anakronistiska; man skildrar inte något som en gång hände, utan något som är aktuellt för dagen. Många grova skämt är hämtade från nutiden och Jesus skildras som en samtida person, inte endast en historisk. Handlingen i dramerna flyttar sig också som i våra moderna filmer, från plats till plats och ibland på två platser samtidigt, s.k. bilokation!

 

38 Dikten flyr till Italien

Från och med Roman de la rose har emellertid ett intressant skeende satts igång:  den lärda och den folkliga dikt som ditintills flutit åtskilda, förenades nu och blev en övergång till en diktning enbart på de olika folkspråken. 

Dikten liksom vantrivdes i det av albigenskrigen härjade Provence. Den blev överflödig vid de av skolastiken och brödfödestudierna dominerade franska universiteten. Den flydde från det Tyskland där kejsare stod mot kejsare i oavbruten, förvirrad, bitter kamp. Den beger sig söderut och den räddar sig levande över på italienskt område.

Fred fanns det visserligen inte här heller - tiden är den då kondottiärer i spetsen för lejda trupper satte sig fast än i en stad, än i en annan, och gjorde sig till envåldshärskare - men det fanns enorma rikedomar, samlade genom korstågen och Orienthandeln. Det fanns de stora republikerna Venedig och Genua, som inte som städerna norr om Alperna behärskades av någon snål, småborgerlig och grovskuren anda. Det fanns skolor, som fortfarande värnade om den gamla lärdomen. 

I norra Italien skrevs det under 1200-talet dikter på provengalskt språk, flera av de kända trubadurerna, bland annat den berömde Sordel var italienare. Men bredvid denna provensalska dikt fanns det, dels på Sicilien, dels i Umbrien, en dikt på vad som kallas volgare - detta volgare som under 1200-talets sista år plötsligt och genom förmedling av en enda stor diktare, florentinaren Dante Alighieri, växer ut till ett italienskt skriftspråk.
 

39 Siciliens hovpoesi och Umbriens religiösa folkdikt

Dikten på Sicilien var hovdikt. Där hade normannerna redan på 1000-talet jagat undan både araber och greker och upprättat ett kungadöme som också omfattade hela södra Italien. Där residerade vid 1200-Wets början kejsar Fredrik II, tysk på fädernet och tysk kejsare, Siciliens kung genom arv från sin normanniska moder, och där var det som den provensalska kärlekslyriken inte bara efterbildades utan också vidareutbildades.

Dikten i Umbrien var folkdikt; den uppstod under och genom den religiösa väckelse vars upphov var den helige Franciscus, och den riktade sig till de allra bredaste lagren och berättade för dem i sånger kallade "laudes" om Bibelns heliga händelser och om helgonens och den heliga jungfruns underverk. Främst i denna umbriska diktning står dels den dikt av den helige Franciscus själv, som har blivit kallad hans Solsång - denna kärleksförklaring till Sol och Måne, eld och vatten, djur och växter och till hela det jordiska liv som i sig också innesluter den käre broder Död.

Av provengalsk-siciliansk kärleksdikt och av umbriskt innerlig religiös diktning är det som den poesi uppstår, som Dante Alighieri kallar "il dolce stil nuovo" och vars upphovsman var bolognesaren Guido Guinizelli. Och från Guido Guinizelli återigen går det en mäktig ström av inflytanden t ill en liten krets av florentinska ädlingar, som under 1280- och 1290-talen svärmar för litteratur och övar sig i att skriva vers och i vars mitt den unge Dante Alighieri och hans vän Guido Cavalcanti står.

Inflytandet fråu Guido Guinizeiii är emellertid bara ett av dem som Dante tog upp och omdanade och använde för eget bruk. Ett annat tycks ha kommit från Padua, där man vid slutet av 1200-talet hade en "cenakel" av latinska diktare. Den främste var historikern och statsmannen Albertino Mussato. I en rad latinska brev håller denne gentemot Thomas av Aquino fast vid den platonska åsikten att all sann dikt är av himmelskt ursprung - något som Dante höll med om. En diktare skall vara på en gång teolog och filosof och att 
hednisk myt och kristen urkund båda är ett hölje kring eviga sanningar.
 

40 Dante 1265-1321

Den nya stilen och Vita nuova

De höviska diktarnas hyllning till den förädlande kärleken har ofta kopplats ihop med medeltidens Mariadyrkan. Riktigt övertygande är det inte. Visserligen är det fråga om själens rening men inte om dess frälsning. Målet är alltid att göra älskaren värdig att njuta den älskades gunst. 

Vida närmare Mariakulten kommer vi i den kärlekspoesi som vid mitten av 1200-talet blomstrade upp i Italien. Dess utgångspunkt var den provensalska lyriken, men den innebar något helt nytt. Dante kallade den ju också "il dolce stil nuovo": »den ljuva nya stilen». Själv var han dess främste företrädare, dock  ingalunda den ende: namn som GuiDo Gulnicelli (d. 1276) och Guido Gavalganti (d. 1300) förtjänar också att bli ihågkomna.

Älskaren i Guillaume de Lorris' trädgård faller hjälplös till marken, då hans öga och hjärta träffas av Amors pil. På samma sätt går det Dante, då hans blick faller på Beatrice, enligt vad han berättar på flera ställen i Vita nuovag, "Nytt liv". Hans kropp förvandlas till en livlös massa, han mister sina sinnens bruk, endast ögonens skälvning bär vittnesbörd om hans känslor. Men Dante för oss inte in i någon allegorisk trädgård utan till Florens' gator och borgarhus. Den älskade framställs inte i form av en rosenknopp som han lutar sio, fram för att bryta, hon bär ett vanligt borgerligt namn. 

Redan Boccaccio, den förste i den långa raden av Dante-kommentatorer, ansåg sig kunna identifiera flickan med en florentisk ung dam som hette Beatrice Portinari. Visst har det funnits senare forskare som har bestritt att Dantes Beatrice skulle vara något annat än en allegorisk fiktion. Men de data som han meddelar om henne och sig själv stämmer så väl med vad vi kan inhämta ur andra källor, att man tryggt kan utgå från att Vita nuova bygger på ett verklighetsunderlag.

Det som främst intresserade Dante, då han skrev Vita nuova, och det som måste betecknas som dess viktigaste ärende, är emellertid inte analysen av själva upplevelserna utan av de uttryck de har fått i diktens form. Man har kallat Vita nuova en själsskildring. Det är den, men i andra hand. I första hand är den en kommentar till och en analys av de dikter vilka prosan omgärdar som en ram. Nästan alla är dikter i den ljuva nya stilen, också i yttre mening: canzoner och sonetter. 

I Aucassin och Nicolette berättades det hur den sjuke pilgrimen blev frisk då den fagra tärnan gick förbi och han uppfångade en glimt av hennes skönhet. Åven där Beatrice vandrar fram sker under. Den som fäster sin blick på henne blir en ädel varelse - nobil cosa - eller dör. Det är Gud som verkar genom henne; det är hans lag som säger att kärlek och ett ädelt sinne är detsamma: Amor e'l cor gentil sono una cosa.

I Divina Commedia, "Den gudomliga komedin" sammanfattar Dante sin syn på livet, käleken, synden och den rätta kristna tron. Tillsammans med den romerske diktare Vergilius besöker Dante Helvetet. Mödosamt tränger Dante först nedåt utför helvetestrattens nio avsatser till Lucifer, jordens medelpunkt. Därifrån bär vägen så uppåt genom en smal gång, tills han på klotets motsatta sida åter skådar stjärnorna och kan börja uppstigandet över skärselds- bergets likaledes nio avsatser till det jordiska paradiset på dess topp. Där möter Beatrice honom och för honom genom de nio rörliga sfärerna till den fasta eldhimlen, empyrén, där de saliga själarna tillsammans med änglarna lovsjunger Gud och helgonen i ett hav av ljus.

Nio år var Dante då han första gången såg Beatrice. Nio år dröjde det därefter till den dag då hon talade till honom och kärleken tog honom helt i sin makt. Av hundra sånger består Divina commedia, fördelade med trettiotre på vardera Inferno, Purgatorio och Paradiso, vartill kommer en inledande sång, i vilken det berättas, hur Dante möter Vergilius och börjar färden genom kosmos. Av tre rader, sammanflätade med rimmens hjälp, består var och en av diktens strofer. Det är de s. k. terzinerna, Dantes egen uppfinning. 

Världslitteraturens mest berömda terziner torde vara de tre som Dante säger sig ha läst i klippan ovanför den dystra port som leder till de osaligas plågorum, »den stjärnetomma rymden»:

Per me si va nella citta dolente,
Per me si va nell' eterno dolore,
Per me si va tra la perduta gente. 

Giustizia mosse il mio alto Fattore:
Fecemi la divina Potestate,
La somma Sapienzia e il primo Amore. 

Dinanzi a me non fur cose ereate,
Se non eterne, ed io eterno duro: 
Lasciate ogni speranza, voi che entrate.

(Inferno, tredje sången, vv. i-9.)

I Edvard Lidforss' översättning lyder de så:

Igenom mig man går till sorgestaden,
igenom mig man går till evig smärta, 
igenom mig till de fördämdas släkte.

Rättvisa drev den Höge, som mig skapat,
Mig har gudomlighetens allmakt grundat, 
Den högsta vishet och den första kärlek.

Ej före mig fanns något skapat, endast
Det eviga, och evigt skall jag vara.
0, lämna varje hopp, ni som här går in

När Dantes skönlitterära verk återupptäcktes av 1800-talets diktare och forsk are, tolkades de vänligen som subjektiva bekännelser. Ur Vita nuova ville man läsa ut Dantes ungdomshistoria; i den gudomliga komedien ville man se en förkl ädd självbiografi - eller ett direkt återgivande av en vision som diktaren förmanades ha haft. 

Mot detta synsätt, som länge levat kvar, har de moderna Danteforskarna protesterat. De har betonat det nödvändiga i att skilja pilgrimen Dante - vandraren genom universums tre riken, ett fiktionsjag - från författaren Dante, den landsflyktige florentinaren som skrev dikten. Vandraren Dante står på mitten av sin levnads bana, är trettiofem år gammal då han vandrar vilse i den mörka skogen - halvvägs hunnen på livets bana, ty en människas livsålder räknades enligt Bibeln till sjuttio år. Men berättaren Dante, han som skrev dikten, var en äldre man. Pilgrimen Dante hör till fiktionens värld, en symbol för människan i hennes kamp med den sanna kärleken.
 
 

41 Francesco Petrarca och Giovanni Boccaccio 

- det är två namn som av kulturhistorien och litteraturhistorien alltid knutits nära till Dante. Båda var barn när Dante dog, båda växte upp i beundran för honom, båda uttalade i klara ord den, teologiska litteraturteori som han hade antytt och praktiserat, båda var på en gång humanister och skönlitterära författare, och båda hade sitt andliga hem lika mycket i Frankrike som i Italien. Båda intresserade sig också liksom Dante för folkligt språk och folklig dikt. Något som emellertid varken hos den ene eller den andre resulterade i någonting liknande den Gudomliga Komedin.

I Vatikanens bibliotek bevaras ett egenhändigt Petrarca-
manuskript. Här kan man genom rättelser, överstrykningar och tillägg få en glimt av diktarens arbetsrutin.

Francesco Petrarca härstammade ur en landsflyktig florentinsk famil  och flackade hela livet omkring - vid olika italienska hov, på resor i Tyskland, men mest i Provence där han tidvis bodde i Vauelus. Han hade en tillflykt vid det kyrkofurstliga hov som fanns i Avignon, sedan den franske kungen tvingat den maktlöse påven att flytta sitt residens från Rom och över på hans område.

Petrarca var varken trubadur eller jonglör, han var en lärd humanist, som gentemot Aristoteles uppställde Paton och som  gentemot skolastikens intellektuIalism och tidens nyttokult sökte rättfärdiga sin egen breda kärlek till onyttig lärdom. 

Han är den förste italienaren som systematiskt samlar antika manuskript, han skriver latinsk litteratur som till dels är medeltida, tilldels emellertid också antikt färgad - en stor allegorisk vision, epistlar, ekloger, ett stort epos on Scipio Africanus och romerska republikens andra puniska krig, en samling "berömda män", en samling "ting värda at komma ihåg", litet filosofi. 

Han skriver den hemliga bekännelse, vari han analyserar sin oroliga, pessimistiska själs baktankar inför den framgång, den glans och det erkännande som har blivit hans. Boken är hållen som en dialog mellan honom själv och Augustinus och bär titeln De con temptu mundi - Om Världsföraktet.

Lauras skald

Men utom allt detta skrev också Petrarca, på det folkspråk som han eljest inte skattade högt, en svit av dikter till det älskade kvinna som han kallade Laura och som bevisligen också hette så. Och denna svit av sonetter, canzoner, sestine och ballader, samlade under en lång följd,av år och utgivna på ålderdomen, är det som har blivit Petrareas egentliga bidrag till den västerländska litteraturen. Dessa dikter har en realism som än i dag trollar fram Lauras rosiga och Ieendi blondhet mot en bakgrund av sydfransk natur.
 

42 Giovanni Boccaccio 1313-75

I ännu högre grad än Francesco Petrarea laborerar Giovanni Boccaccio med ett dubbelt litterärt bokhålleri. Det står en aura av glättighet och lättsinne omkring honom alltifrån hans födelse. Han är född i Paris och resultatet av en florentinsk köpmans erotiska förbindelse med en fransk dam med lätta fötter.

Som vuxen dyker han upp vid det franska hovet i Neapel, där han ivrigt uppvaktar en liten illegitim prinsessa av huset Anjou. När han skriver en "vision" på terziner efter Dantes mönster, så är det  "Amorosa visione", full av hoverotik och världslighet. När han skriver  "Theseide" på åttastaving, så handlar den mycket litet om hjälten Theseus, desto mer om hans unga svägerska Emilia, som älskas av två grekiska riddare.

Boccaccio skriver också  "Fiametta", i vilken en ung dam i den höviska romanens alla psykologiska termer klagar över att hennes älskare är henne otrogen. Han skriver "Filocolo", som handlar om det som namnet anger, de "kärlekens bedrövelser". Det handlar om kärleksparet Flores och Blanzeflor och deras upplevelser, när den lilla franska flickan har blivit såld som slavinna till den babyloniske konungens harem och den trofaste prinsen av Apulien följer efter och räddar henne. 

Och i "Filostrato"- Den av kärlek slagne - återberättar han Benoit de St Mores Trojaroman, och fastän flickan antagligen mera genom ett hörfel än ett läsfel har kommit att heta Criseida i stället för Briseida, så har hon fortfarande sin tjuskraft kvar.

Giovanni Boccaccio  är genom sitt intresse för skönlitteratur och klassiska studier en av humanismens föregångare. Men hans berömmelse vilar dock på "Decamerone", vars levande människo- och sedeskildringar har påverkat novellitteraturen - inte minst den italienska - genom århundraden.

Ramberättelsen i "Decamerone"

Knepet att föra samman olikartade berättelser inom en ram- berättelse var inte nytt, det praktiserades i Orienten och hos araberna redan före Boccaccio, och det praktiserades under årtiondena innan denne skrev sin Decamerone i det kristna Spanien, där det nya spanska språket efter att i mer än hundra år ha övat sig med översättningar av helgonhistorier och kärleksromaner nu tog sina första steg på den nationella litteraturens väg. 

År 1337 hade don Juan Manuel gett ut en samling noveller kallade Lucanor, vari en ung furste fingerades framställa allehanda frågor av moralisk och politisk art till sin högt betrodde minister, varpå ministern besvarade varje fråga med att berätta en liten novell. 

Något år senare hade en ännu mera berömd spansk novellsamling kommit till, Liber de buen amor - "Boken om den goda kärleken" - där Juan Ruiz, ärkeprästen från Hita, i fingerat självbiografisk form hade gett en mångfasetterad bild av samtida spanskt liv och inom denna tänjbara ram samlat både böner och moraliskt allegoriska dikter och låtit episod efter episod av både köttslig kärlek och himmelsk kärlek radas upp.
 

Ramberättelser hade alltså funnits före Decamerone, och inte hel- ler de historier som finns i den är nya. Åtskilliga berättelser tog Boccaccio ur medeltidens stora allmänna berättelseförråd, historien om Griseldis, historien om den unge mannen som hade en älskad falk, som han i sin ytterliga fattigdom slaktade när hans dam skulle komma på besök, historien om de tre ringarna, av vilka en var undergörande och de två andra magiskt verkningslösa kopior. I andra varierar han motiv ur kärleksroman och kärleksdikt. 

Ändå är det nya hos Boccaccio den starka friskheten och det överdådiga och helkultiverade lynnet. I hundra noveller spelar hans mycket jordiska komedi upp såsom ett motstycke till Dantes överjordiska och bortomjordiska med dess hundra sånger - i hundra noveller flyttar han med skarpsinne och gett humör sina små mänskliga dockor, han låter köpmän och pilgrimer fara längs landsvägarna eller över haven. Han visar munkar och nunnor i deras kloster och furstar och kyrkofurstar i deras palats, han besö- ker de förnäma damerna i deras gemak, han följer borgar- och bondekvinnoma när de rör sig i frihet på gator och fält.

Och han låter alltsamman sättas i rörelse av kärlek och åter kärlek, himmelsk kärlek och jordisk kärlek, ofta i den mest blasfemiskt djärva förening. Som när broder Alberto skaffar sig tillfälle att gå i säng med den söta och enfaldiga fru Lisetta genom att uppträda såsom ärkeängeln Gabriel.  Eller när eremiten Rustieo lär den sköna och ännu enfaldigare Alibek hur fromt verk och hur ljuv lust det är att skicka djävulen till helvetet. 
 

43 England

I England hade det som kallas "parisandan" haft ganska liten marknad, skolastiken hade där inte slagit ner den humanistiska rörelsen som den hade gjort i Frankrike. Liksom Robert Grosseteste vid sekelskiftet år 1200 hade ivrat för den grekisk-latinska antiken, så ivrade framemot 1200-talets Roger Bacon.

På 1300-talet är det som Richard av Bury skriver "Philobiblon", som har gett eftervärlden en utsökt och charmfull bild av hur ett stort och representativt medeltida bibliotek var inrättat, vad slags böcker som ingick i det, hur de var uppställda, hur utlåningen skedde, hur böckerna vårdades och hur man successivt ersatte slitna eller förstörda exemplar med nya kopior - intensiv kärlek till böcker, intensiv vördnad för all den intelligens, all den lärdom och all den noggranna flit som behövs innan en enda volym kommer till, bär upp denna skrift.

Nästa skrivare är skugglik - det är den författare som skrev den allegoriska dikten "Sir Gawain and the Green Knight", och som kanske också skrev den vackra sorgedikten "The Pearl". Han eller hon är anonym och har genom tiderna aldrig kallar annat än Gawain-skalden.

Först med William Langland reser sig en författargestalt med något så när klar avgränsning. Det är en fattig man från Cornhill London, en kyrkans tjänare men knappast en präst, eftersom han såsom han själv berättar har en hustru som heter Kit. Han är en man som i likhet med Richard Rolle predikar apostolisk fattig dom såsom det enda en kristen värdiga levnadssättet. Liksom sin mera kände samtide John Wyclif talar för el kristet liv som inte slutes inom klostrets murar i bön och meditation utan som går ut bland människorna i vardaglig välgörande kärlek.

Storverket är William Langlands "Vision of William Concerning Piers Plowman". Det kan i sin första version dateras till 1362. Den är på det nya engelska språket och den tar liksom Gawain-dikten och "The Pearl" upp det gamla allittererade versmåttet. Liksom Boccaccicios "Decamerone" och liksom Juan Ruiz' "Liber de buen amor" är den en ramberättelse med en lång rad instuckna små noveller. Liksom Dantes "Divina commedia" består ramen av en religiös allegori och de inflikade episoderna av mycket realistiska teckningar av samtidens liv.

"Piers Plowman", eller "Peter Plöjare" som han kanske skulle heta på svenska, kommer till William i en dröm ocl leder honom genom ett landskap där orterna heter "Sanningens hem" och "Bekymrens land" och mera sådant. Men i de realistiska episoderna beklagar sig Tom Stowe över sin grälsjuka hustru. Batt och Betty och Will och Gilbert och Watkin talar och agerar i ögonblicksbilder från 1300-talets londonska fattigkvarter. Också när episodernas människor bär namnen på laster och dygder är namnet bara en tunn slöja. Många har lätt kunnat urskilja både kung Edvard II:s mätress och den beskedliga kung Rikard III.

Hela 1300-talets elände står i dikten upp med ljudlig röst och talande tunga - rövarbaroner plundrar och skatteindrivare skinnar, präster och jurister är korrumperade, munkarna är vällustiga. Men William Langland ser en ljuspunkt som fransmän och tyskar inte hade sett. Bönderna är hos honom inte sluga och kallt giriga som i franska berättelserna, inte nersupna och okunniga som i de tyska berättelserna, utan de är vad som skulle kunna kallas folkets ofördärvade kärna. Peter Plöjare och hans broder den, enkle lantprästen blir till idealgestalter, och Peter blir i visionens storslagna avslutning i mystisk förening ett med Kristus själv, han blir sitt folks ledare och frälsare.
 

44 Geoffrey Chaucer, londonborgare av födsel och smak 1345-1400

Den fromme och anspråkslösa lantprästen, den strävsamma och redlige lantmannen, det är också idealet hos Geoffrey Chaucer. Och Chaucer vänder sig också med största bestämdhet bort från retoriken med dess klingande trick.

Chaucer menar att man till enkelt folk skall tala inte bara på deras eget språk utan också i ord och vändningar som är dem välbekanta och som kan begripas av alla. Själv uttrycker han sig, särskilt i sina senare skrifter, med en realism som lyfter fram och mejslar ut ett fast, klart och ändå innehållsmättat språk. Han iakttar det som både han själv och hans samtid liksom en gång Cicero kallade "deco- rum". Det betyder regeln att i ett diktat verk varje person skall tala på ett sätt som överensstämmer med hans, ålder, kön och samhällsställning.

Geoffrey Chaucer är en helt ny typ av författare, han är inte någon kyrkans man, inte andlig och trots att han tidvis är knuten till hovet i London inte någon trubadur eller muntrationsminister. Han är en londonborgare, som tjänat på de franska slagfälten och som då och då gör resor i diplomatiska uppdrag.

Från Paris för han med sig "Romanen om Rosen"  och börjarr översätta den till engelska. Under sina upprepade resor t Italien blir han boceaccian, han omdiktar Boccaccios "Filostrato", och det blir den fräscht färglagda och trolskt versifierade "Troylus and Chryseyde".

Men mästerverket i medeltidens England är och förblir hans "Canterbury Tales".  Liksom Boccaccio i Decamerone använder Chaucer greppet med en ramberättelse. Här, i prologen, anger han först tidpunkten; det är blid april, tidpunkten då medeltidens säll- skapsresor, pilgrimsfärderna, startades : "Than longen fo to goon on pilgrimages":

När blid april med sina ljumma regn
har tagit marstorr jord uti sitt hägn
och badat varje rottråd i den fukt
som skänker liv och skapar kom och frukt, 
och när Zephirus med sin andedräkt
i alla hult, på varje hed har väckt
de späda skott, när solen,dagens drott 
vädurens hus till hälften genomgått,
och solig rymd är fylld av fågelsång
och fågelkvitter ljuder natten lång,
(så eggar våren i små fåglars värld)
då längtar folk att dra på pilgrimsfärd
(och gycklare att söka andra stränder)
till fjärran helgonskrin i många länder,
och särskilt då från varje grevskaps ända
av England de till Canterbury vända
att se relikema, som råda bot
för mången plågsam värk och dödlig sot.

En dag på våren, när jag tagit in
i Southwark i ett värdshus, Tabard Inn, 
beredd att därifrån begiva niig
på väg till Canterbury, hände sig....
 

Och så möter vi allteftersom "the ploughman", odalmannen, en strävsam karl, som gör alla rätt och har ordning i sina affärer och fruktan för Gud  och med honom är hans bror, "a-poorc parson of a town", en lärd och fattig präst från ett av Londons slumkvarter, "en herde och inte en skinnare", en rättrådig man, som drar folk till himlen genom sitt goda exempel och som lugnt och anspråkslöst stannar i sin församling och inte ränner iväg till "brödraskap" eller till de praktfulla gudstjänsterna i St. Paul.

Pilgrimerna som presenterats i prologen till "Canterbury Tales" drar för varandra historier, och var och en avslöjar sig i sin berättelse. The knight, riddaren, berättar en riddarromantisk kärlekssaga; mjölnaren en grovkornig fransk novell; munken håller en regelrätt predikan. 

På detta sätt får Chaucer i "Canterbury Tales" tillfälle att på sin egen parrimmade, tiostaviga "heroic couplee" återge en rad av medeltidens redan förut berättade historier - om Griseldis, om Emila den fagra, om Virginia - han tar upp franska motiv och ger dem godmodighet utan att laka ur dem deras must, han moraliserar och ironiserar och satiriserar, och han gycklar i "rävromanens" stil med den modernt folkliga "romanen" när han högtidligt och med många parodiska sidoblickar till olika auktoriteter berättar fabeln om tuppen Chaunteclere och hönan Pertilote. Han berättar om hur tuppen med list räddar sitt liv, fastän rävens käkar redan har huggit honom runt halsen. 

Det finns både beröringspunkter och olikheter mellan Chaucer och Boccaccio. Hos båda finns berättarglädjen oci det sensuella momentet. Men medan Boccaccios Decamerone har en aristokratisk inramning är det hos Chaucer en socialt mångskiftande miljö. Resenärerna kommer från skilda klasser och stånd, och de skildras både till sitt yttre och til sitt inre: Chaucer lägger vikt både vid fysionomi, klädedräkt, åtbörder och sätt att tala. Han ger en bild av hela det dåtida England i sammandrag.

Chaucer hör till de författare som under tidernas lopp haj omvärderats åtskilliga gånger. Av 1500-talet blev han djupt beundrad, senare århundraden nedvärderade honom, 1800-talet snöpte och stympade honom, 1900-talet uppvärderade honom på nytt. För sin tid stod han som den store poeten men inte på grund av sina Canterbury Tales utan på grund av sina förtjänster inom den allegoriska dikten.

Geoffrey Chaucer dör år 1400. Tiden var fattig. England var utmattat av hundraårskriget, utdrivet ur Frankrike och dessutom för pinat av det inbördeskrig som kallas för striden mellan der röda och den vita rosen, och som slutade först när Henrik VII av ätten Tudor år 1485 blev landets kung. Men Chaucers berättelser lever starkare än någonsin.