Religion och naturvetenskap

MAX PLANCK RELIGION OCH NATURVETENSKAP De flesta naturforskare menar att naturen är rationell och begriplig och därmed bygger de vidare på den kristna uppfattningen om ett intelligent universum. Men i modern tid har ateismen försökt hävda att vetenskap endast är mätningar och att vi ingenting vet om någon natur. Max Planck, en av 1900-talets största fysiker och matematiker, behandlar i följande tal relationen mellan religion och naturvetenskap. "Säg... hur har du det med din religion?" - Om överhuvud taget något okonstlat ord i Goethes Faust går även en blaserad läsare till hjärtat och framkallar en sällsam inre spänning, så är det denna skygga samvetsfråga som den oskyldiga flickan, bävande för sin unga lycka, riktar till den älskade som för henne gäller som en högre auktoritet. Ty det är denna fråga som i alla tider har trängt sig på otaliga efter sinnesro, men också efter klarhet törstande människor. Faust, som råkar i en viss förlägenhet genom den naiva frågan, har till en början inget bättre svar att komma med än ett undvikande att han inte vill locka någon "från hans tro och kyrka". Jag kan inte finna någon lämpligare inledning till det som jag i dag vill säga er, mina damer och herrar. Det ligger mig helt och hållet fjärran att söka sätta marken i gungning under fötterna på dem bland er som är tillfreds med sig själva och har intagit den fasta ståndpunkt, som är så betydelsefull för vårt liv. Det skulle vara ansvarslöst handlat såväl mot dem som känner sig så säkra i sin religiösa tro att de är immuna mot all naturvetenskaplig påverkan, som mot dem som har avstått från all religiös aktivitet och nöjer sig med en rent känslomässig etik. Dessa torde dock utgöra en minoritet. [1. Reflektion och värdering: Anser du att en rent känslomässig etik räcker för livet? Eller behövs hela religionen?] Ty det är en av historiens - alla tiders och alla folks historia - mest otvetydiga lärdomar att just den naiva, absolut oryggliga tro som religionen bibringar sina i det dagliga livet verksamma bekännare, är den starkaste impulsen till betydelsefulla positiva prestationer, såväl på politikens som på konstens och vetenskapens område. [2. Reflektion och värdering: Anser du att vetenskap, konst och politik har religionen som starkaste impuls?] Men låt oss inte överlämna oss åt några illusioner: denna naiva tro existerar inte längre, man finner den inte ens i de breda lagren, och det går inte att blåsa liv i den genom tillbakablickande betraktelser och aktioner. Ty tro betyder "hålla för sant" och naturvetenskapen som oavlåtligt utvecklas efter linjer, vilkas integritet inte kan ifrågasättas, har numera nått så långt att det för en naturvetenskapligt någorlunda bildad person är helt enkelt omöjligt att sätta tro till de många berättelserna om unika, mot naturlagarna stridande händelser, om underverk som förr har gällt som stöd och bekräftelser för religionsdogmerna och utan betänkligheter accepterats som verklighet, ja som man ännu i dag söker tillerkänna ett visst verklighetsunderlag. [3. Reflektion och värdering: Anser du att tro endast innebär att hålla något för sant? Kan du tro på mirakel?] Den som menar verkligt allvar med sin tro och känner det som något olidligt  att den skall stå i strid med hans vetande, konfronteras sålunda med samvetsfrågan om han med gott samvete kan vara ansluten till ett religionssamfund som i sina dogmer räknar med det övernaturliga. [4. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något övernaturligt?] Vederbörande kanske kunde bereda sig ett tillfälligt lugn och skjuta ifrån sig problemet en tid genom att pröva ett modus vivendi (sätt att leva) och endast erkänna vissa underverk som anses speciellt viktiga. Men även en sådan ståndpunkt är i längden ohållbar. Steg för steg måste tron på under vika för den oavlåtligt avancerande vetenskapen och vi kan vara säkra på att det en vacker dag är slut med den. Vår uppväxande ungdom, vilken som man vet reagerar skarpt kritiskt mot mycket av vårt andliga arv, låter inte engagera sig för läror som den finner stridande mot naturlagarna. Och just de begåvade och andligt mognare ungdomarna, de som längre fram kommer att inta en ledande ställning och hos vilka man inte sällan träffar en brinnande längtan efter religiös tillfredsställelse, berörs på sin känsligaste punkt av dylika inkongruenser och lider svårast av omöjligheten att bringa sina religiösa och naturvetenskapliga bedömningar i samklang med varandra. [5. Reflektion och värdering: Anser du att du har en brinnande längtan efter religiös tillfredsställelse?] Under sådana omständigheter förvånar det inte att ateismen som stämplar religionen som en godtycklig, av maktberusade präster uppfunnen vrångbild och endast har hån till övers för den fromma tron på en högre makt, att denna ateism begärligt tillgodogör sig det svällande naturvetenskapliga kunskapsmaterialet och i skenbart förbund med vetenskapen med ökad intensitet bedriver sin ödeläggande hantering hos människorna i alla länder och alla samhällsklasser. Jag behöver inte påpeka att en seger för dessa strömningar skulle grusa vår civilisations största värden och, vilket är ännu betänkligare, omintetgöra utsikten till en bättre framtid. [6. Reflektion och värdering: Anser du att ateister bryter ner vår civilisations största värden? Delar du den positivistiska ateistens syn att vi inte vet något mer än våra mätningar, dvs. våra metodiska resultat?] På så sätt får Gretchens fråga till den hon älskar och litar på en djupt allvarlig innebörd för var och en som är angelägen att veta om naturvetenskapens framåtskridande verkligen betyder den äkta religionens undergång. När vi sedan studerar Fausts utförliga, försiktiga och diskret framförda svar, så bör vi inte acceptera det utan vidare, och detta av två skäl. Dels bör vi tänka på att svaret till form och innehåll är anpassat efter den olärda flickans fattningsförmåga och skall tala inte bara till förståndet utan också till känslan och fantasin, dels och framför allt att det är den sinnesberusade och därtill med Mefistofeles förbundna Faust som har ordet. Jag är övertygad om att den förlossade Faust som vi möter i slutet av andra delen skulle ha svarat något annorlunda på Gretchens fråga. Men jag är inte så anspråksfull att jag med speciella hypoteser vill penetrera ett område som alltid har varit diktaren förbehållet. I stället skall jag försöka att i egenskap av en i den exakta naturforskningen skolad vetenskapsman belysa frågan om och i vad mån ett sant religiöst sinnelag är förenligt med de kunskaper som naturvetenskapen har skänkt oss, med andra ord om en naturvetenskapligt bildad person samtidigt kan vara allvarligt religiös. Till den ändan skall vi börja med att ta upp två frågor och behandla dem var och en för sig. Den första lyder: Vilka krav ställer religionen på sina bekännare och vad är det som utmärker en äkta religiositet? Och den andra: Vad är det för lagar som naturvetenskapen uppställer och vilka av dess sanningar måste betraktas som obestridliga? [7. Reflektion och värdering: Anser du att en naturvetare kan vara religiös? Hur kan man förklara att 59% av de ledande naturvetarna är troende (enligt en undersökning 2005 i USA)?] Svaret på dessa båda frågor skall ge oss en möjlighet att avgöra om och i vad mån religionens och naturvetenskapens krav är förenliga och om religion och naturvetenskap kan existera vid sidan av varandra utan att ligga i ständig tvist. Religion är människans förening med Gud. Den vilar på den ödmjukhet och fruktan för en överjordisk makt som präglar människolivet och som det gäller att hålla sig väl med, alltså det som är den religiösa människans ständiga strävan och högsta mål. Ty endast därigenom kan hon känna sig skyddad för de faror, förutsedda och oförutsedda, som hotar livet och vinna den renaste lycka och själafrid, för vilka förutsättningen är ett fast förhållande till Gud och ett oförbehållsamt förtroende till hans allsmäktighet och beredvillighet att hjälpa. Så långt grundar sig religionen på den enskilda människans medvetande. [8. Reflektion och värdering: Kan du tänka dig att frukta en överjordisk makt som ligger bakom naturlagarna och starten på universum ? Är det bra för det mänskliga medvetandet att tänka på naturlagarnas ursprung enligt din uppfattnng?] Men religionens betydelse sträcker sig ut över individen. Det är ju inte så att varje människa har sin egen religion; tvärtom gör religionen anspråk på att gälla för ett större kollektiv, för ett folk, en folkras, ja i sista hand för hela människosläktet. Ty Gud styr på samma sätt i alla jordens länder; hela världen med dess skatter men också med dess ohyggligheter är underställd honom och det finns varken i naturens eller andens rike något område som han inte fyller med sin närvaro. [9. Reflektion och värdering: Anser du att Gud, om han finns, styr på samma sätt i alla materiella livsformer, i alla biotoper och alla sociala sammanhang?] En följd härav är att religionens bekännare har kommit att sammanföras till väldiga samfund ined uppgift att ömsesidigt stärka varandra i tron och ge den ett gemensamt uttryck. Men detta förutsätter att religionens innehåll kläds i en yttre form av erforderlig konkretion. Den stora skillnaden mellan människor och deras sätt att leva gör att denna konkreta form varierar starkt från den ena världsdelen till den andra och att under tidernas lopp många olika religioner har framträtt. Gemensamt för dem alla torde vara antropomorfismen, det vill säga det närliggande antagandet att Gud kan tänkas som en person eller åtminstone som människoliknande. Därutöver finns det plats för de mest skilda uppfattningar om Guds egenskaper. Varje religion har sin egen mytologi och sina egna riter, som hos de mer utvecklade religionerna har utformats fint och detaljerat. Vidare används i åskådliggörande syfte vissa konkreta symboler ägnade att påverka fantasin i vida kretsar, väcka människornas intresse för religiösa frågor och i någon mån göra Guds väsen fattbart. [10. Reflektion och värdering: Anser du att alla religioner egentligen talar om samma rationella bakgrund till universums existens, alltså till samma Gud?] Genom en systematisk sammanställning av de mytologiska traditionerna och genom iakttagande av vissa högtidliga ritualhandlingar har gudsdyrkan sålunda kommit att mer och mer kristalliseras i yttre symboler, vilkas betydelse ökas successivt under tidernas lopp genom en oavlåtlig kultutövning och en målmed- veten skolning av det ena släktledet efter det andra. Den ofattbara gudomens helighet överflyttas på de fattbara symbolerna som i sin tur blir heliga. Detta ger också en stark stimulans åt konsten, och i själva verket vilar konstens framgång främst på att den har ställt sig i religionens tjänst. [11. Reflektion och värdering: Anser du att musik, bild, dans, opera, romankonst osv vilar på religionen?] <>Å andra sidan måste man ha klart för sig skillnaden mellan konst och religion. Konstverkets betydelse är framför allt autonom. Även om det har tillkommit inom ramen för yttre omständigheter och därigenom kan leda associationerna på avvägar, så finner det i grund och botten ingen verklig tillfredsställelse annat än i sig självt och behöver ingen särskild tolkning för att bli uppskattat till sitt fulla värde. Tydligast framgår detta hos den abstraktaste av alla konster, nämligen musiken. Den religiösa symbolen däremot pekar alltid ut över sig själv och dess värde är inte begränsat av den egna ramen, även om den har en aldrig så vördnadsvärd ställning tack vare ålder och from tradition. Det är viktigt att understryka detta därför att den uppskattning som vissa religiösa symboler åtnjuter oundvikligen varierar från sekel till sekel med kulturutvecklingen och därför att det ligger i den sant religiösa människans eget intresse att få fastslaget att det som symbolerna symboliserar inte berörs av dylika vågrörelser. [12. Reflektion och värdering: Finns det några religiösa symboler (t. ex. i Sagan om Ringen) som du uppskattar ?] <>Jag väljer ett enda exempel ur högen. Ängeln med vingar har alltid betraktats som den vackraste symbolen för en Guds tjänare och budbärare. Numera kan en fysiologiskt orienterad människa med vetenskapligt kontrollerad fantasi inte med bästa vilja i världen tillåta sig att se något skönt i en dylik anatomisk orimlighet. Men detta faktum behöver inte på minsta sätt påverka vederbörandes religiösa inställning. Det gäller bara att omsorgsfullt undvika att uppluckra eller förstöra den andaktsfulla stämningen hos andra människor som finner tröst och uppbyggelse i åskådandet av en bevingad ängel. [13. Reflektion och värdering: Anser du att änglar finns?] <>Men även på ett annat och betydligt allvarligare sätt utgör de ateistiska ström- ningarna ett hot mot en rätt uppskattning av de religiösa symbolerna. Det bästa man vet i de kretsar, som inriktat sig på att underminera all äkta religiositet, är att sätta in sina stötar mot gamla venerabla religiösa seder och ställa dem i en löjlig eller föraktlig dager. Med angrepp mot symbolerna tror man sig träffa själva religionen, och detta går så mycket lättare ju mer underliga och avstickande dessa läror och riter ter sig. Det är många religiöst sinnade människor som har fallit offer för en dylik taktik. [14. Reflektion och värdering: Anser du att det är dålig taktik att kritisera religiösa symboler?] <> Bästa försvaret mot detta ligger i att göra alldeles klart för sig att en religiös symbol, om än aldrig så ärevördig, under inga omständigheter utgör ett absolut värde utan blott är en mer eller mindre ofullkomlig hänvisning till något högre som inte är direkt tillgängligt för sinnena. Därför kan man också förstå att den tanken gång på gång har dykt upp under religionens historia att bruket av religiösa symboler borde begränsas eller rent av avskaffas och religionen mera göras till en det abstrakta förnuftets sak. Men man behöver inte tänka länge för att finna att detta skulle vara alldeles på tok. Utan symboler kan människor inte göra sig förstådda sinsemellan eller ens meddela sig med varandra. Detta gäller inte bara religionen utan alla mänskliga mellanhavanden, även i det profana vardagslivet. Själva språket är ju ingenting annat än en symbol för något högre, det vill säga för tanken. Visserligen kan ett isolerat ord väcka intresse i och för sig, men noga räknat är ordet endast en kombination av bokstäver vars betydelse huvudsakligen ligger i det begrepp som ordet ger uttryck åt. Och för detta begrepp är det av sekundärt intresse om det ena eller andra ordet, det ena eller andra språket, används. Ordet kan översättas från ett språk till ett annat, men begreppet är hela tiden detsamma. [15. Reflektion och värdering: Anser du att symboler är viktiga i all mänsklig kommunikation? Och att de religiösa symbolerna förmedlar något sant?] <> Ett annat exempel. Symbolen för ett stolt och gloriöst regemente är fanan. Ju äldre fanan är, dess större värde anses den ha. Och fanbäraren betraktar det under striden som sin högsta plikt att till intet pris lämna den i sticket, i nödfall skydda den med sin kropp och, om det gäller, offra livet för den. Och ändå är fanan ingenting annat än en symbol, ett kulört tygstycke. Fienden kan erövra den, smutsa eller riva sönder den. Men därmed har han på intet sätt utplånat fanans högre symbolvärde. Regementet har slagit vakt om sin ära, den skaffar sig en ny fana och utkräver kanske en lämplig vedergällning för den lidna smäleken. Liksom i en här, eller överhuvud taget i ett åt stora uppgifter vigt kollektiv, är även i religionen symbolen och en efter symbolerna anpassad kyrklig ritual absolut oumbärlig; den utgör det högsta och mest venerabla som en mot himlen riktad fantasi någonsin har skapat, även om man hela tiden måste ha i minnet att även den heligaste symbol har mänskligt ursprung. Om mänskligheten under seklernas lopp hade beaktat denna sanning skulle den ha besparats oändligt mycket sorg och lidande. Ty de fruktansvärda religions- krigen, de gräsliga kättarförföljelserna med alla deras tragiska konsekvenser kan ytterst föras tillbaka på en motsatsställning mellan två i och för sig lika vällovliga riktningar som har förväxlat vissa immateriella ideer, exempelvis tron på en allsmäktig gud, med den yttre symbolapparaten, den kyrkliga trosläran, där divergenser har funnits. Det finns väl inget sorgligare än att se hur två bittra motståndare, var och en fullt och ärligt övertygad om sin rättvisa sak, anser sig manade att kämpa för denna sak med insättande av sina yttersta krafter. Vad skulle inte ha kunnat uträttas om på det religiösa området dessa värdefulla krafter hade förenats i stället för att ömsesidigt slita ut varandra? [16.  Reflektion och värdering: Anser du att religionskrigen beror på förväxling? Att det är misstag som orsakat dem?] <> Den varmt religiösa människan som manifesterar sin gudstro genom tillbedjan av de förtrogna heliga symbolerna är dock inte så bunden vid dessa symboler att hon saknar förståelse för att andra och lika religiösa människor kan omfatta och vörda andra symboler och att vissa ideer förblir desamma, oavsett det ord eller det språk varmed de uttrycks. Men genom att vidgå detta faktum ger man inte en uttömmande definition på det konstitutiva i en äkta religiös övertygelse. Ty strax anmäler sig en fråga med vidsträcktare perspektiv, själva principfrågan huruvida den högre makt som skymtar bakom de religiösa symbolerna och skänker dem vikt och betydelse, har sitt säte uteslutande i människoanden och utslocknar med denna eller innebär något annat och mer. Med andra ord: lever Gud endast i de troendes själar eller styr han världsalltet oberoende av om man tror på honom eller inte? Det är här den grundläggande, den avgörande skiljelinjen går. Frågan kan aldrig besvaras vetenskapligt, det vill säga genom logiska, på fakta grundade slutledningar, utan svaret blir helt och hållet en trossak, en sak för den religiösa tron. [17. Reflektion och värdering: Anser du att Gud lever endast i de troende? Eller styr Han världsalltet?] Den religiösa människan besvarar den på det sättet att Gud existerade innan det överhuvud taget fanns människor på jorden, att han från evighet håller hela världen, troende såväl som icke troende, i sin allsmäktiga hand och tronar oför- klarlig på sin för mänskligt förstånd ofattbara höjd, även sedan jorden med allt vad jorden tillhör för länge sedan har blivit stoft. De som bekänner sig till denna tro och uppfyllda därav andäktigt, hängivet och tillitsfullt känner sig skyddade av den allsmäktige mot alla faror - de, men endast de, har rätt att kalla sig sant religiösa. [18.  Reflektion och värdering: Anser du att endast den är religiös som känner sig skyddad av den allsmäktige?] Detta är det egentliga innehållet i de lärosatser som religionen kräver av sina anhängare att de skall omfatta. Låt oss nu undersöka om och i vad mån dessa fordringar kan jämkas samman med vetenskapens, särskilt naturveten- skapens. Uppgiften att undersöka vilka lagar vetenskapen lär oss och vilka sanningar den anser oförgripliga förenklas betydligt och blir ändå tillfredsställande löst om vi koncentrerar oss på den exaktaste av alla naturvetenskaper, nämligen fysiken. Ty det vore närmast från den man kunde vänta opposition mot religionens anspråk. Det gäller alltså att bestämma den fysiska vetenskapens landvinningar fram till våra dagar och se om och i vad mån dessa sätter en gräns för den religiösa tron. [19. Reflektion och värdering: Anser du att det du vet om fysik går emot att vara en religiös person?] Jag behöver väl knappast förutskicka att dessa landvinningar och de därur framgångna teorierna inte har utgjort några planlösa kastningar hit och dit, utan att den fysiska forskningen har utvecklats och komplicerats i en allt hastigare takt och att vi därför med all säkerhet kan betrakta hittills vunna kunskaper som bestående. Vad är då det väsentliga i detta kunskapsmaterial? Först och främst bör fram- hållas att alla fysiska rön vilar på mätningar, att alla mätningar försiggår i tid och rum, och att storleksordningen är otroligt varierande. Man kan få ett svagt begrepp om de kosmiska avstånd varifrån ett och annat faktum kan komma till oss, om man betänker att ljuset som passerar sträckan från månen till jorden på ungefär en sekund, behöver många miljoner år för att nå oss från nämnda regioner. Å andra sidan är fysiken tvungen att räkna med rums- och tidsmått av så små dimensioner att de är som ett knappnålshuvud mot hela jordklotet. Mätningar av de mest olika slag har nu samtliga givit till resultat att alla fysiska fenomen utan undantag kan föras tillbaka på mekaniska eller elektriska processer som framkallas genom rörelser av vissa elementära partiklar, elektroner, positroner, protoner och neutroner, och att såväl massan som laddningen hos var och en av dessa partiklar kan uttryckas med visst minimalt tal och detta med större noggrannhet, ju mer mätningsmetoderna utvecklas. Dessa små tal, de så kallade universella konstanterna, kan sägas vara de faktiska oföränderliga byggnadsstenar varmed den teoretiska fysikens lärobyggnad har uppförts. Vad betyder då dessa konstanter, frågar man sig nu. Är de ytterst en uppfin- ning av människans forskande ande eller har de en reell, av det mänskliga för- nuftet oberoende betydelse? Den förra uppfattningen företrädes av anhängarna av positivismen, åtminstone i dess extrema form. Enligt dessa har fysiken ingen annan grundval än de mät- ningar varpå den har uppbyggts, och en fysikalisk sats är meningslös i den mån den inte stöds av mätningar. Eftersom dessutom varje mätning förutsätter en observatör, så kan för positivisten en fysikalisk sats inte tänkas skild från observatören och förlorar all mening så snart man tänker bort observatören och söker någon annan, någon realitet bakom honom och hans mätning. [20.  Reflektion och värdering: Anser du att positivisten har rätt i att det inte finns någon verklighet utanför mätningarna?] Rent logiskt finns ingenting att invända mot en sådan uppfattning. Men vid närmare granskning nödgas man konstatera att den åtminstone i denna form är otillräcklig och steril. Ty den förbiser ett faktum som är av avgörande betydelse för den vetenskapliga forskningens fördjupning och framåtskridande. Trots den objektivitet som utmärker positivismen är den, såvida den inte skall förfalla till en irrationell solipsism, bunden vid ett principiellt postulat, nämligen att varje fysikalisk mätning är reproducerbar, det vill säga att dess resultat inte är beroende av observatörens person, av tid och plats för mätningen eller av andra yttre omständigheter. Detta innebär å andra sidan att det för mätningens resultat utslagsgivande ligger utanför observatören och pekar obevekligt på en bakom observatören existerande reell kausalitet. [21.  Reflektion och värdering: Anser du att Planck har rätt i att det måste finnas en objektiv verklighet innan en mätning kan ske?] Det skall genast erkännas att den positivistiska åskådningen har ett speciellt värde genom att den hjälper till att klargöra de fysiska satsernas betydelse, skilja det empiriskt bevisade från det empiriskt obevisade, avlägsna känslomässiga, ofta rent vanemässiga fördomar och därigenom jämna vägen för den framträngande forskningen. Men att vira vägen, därtill saknar positivismen den erforderliga kraften. Den kan visserligen undanröja hinder, men den kan inte skapa. Ty dess funktion är i huvudsak kritisk, dess blick riktad bakåt. Men utvecklingen kräver nyskapande idekombinationer och problemställningar, som inte enbart utgår från mätningsresultat, och till en sådan uppgift står positivismen principiellt avvisande. <>Därför har också positivisterna av alla schatteringar in i det sista rest det skarpaste motstånd mot alla atomistiska hypoteser, inklusive de nyss nämnda universella konstanterna. Man förstår dem, ty existensen av dessa konstanter är ett konkret bevis för existensen av en realitet i naturen som är oberoende av varje mänsklig mätning. [22.  Reflektion och värdering: Anser du att det finns en oberoende natur? Eller finns den bara för att vi mäter den?] <> Visserligen skulle en konsekvent positivist fortfarande kunna säga att de universella konstanterna är en uppfinning, som såtillvida har visat sig utomordentligt nyttig som den möjliggör en noggrann och fullständig beskrivning av de mest olikartade mätningsresultat. Men det torde inte finnas någon verklig fysiker som tar ett sådant påstående på allvar. De universella konstanterna har inte konstruerats för ändamålsenlighetens skull, utan de har med oemotståndlig styrka trängt sig fram på grund av de överensstämmande resultaten av samtliga relevanta mätningar, för att inte tala om - och detta är det väsentliga - att vi på förhand vet ut alla kommande mätningar leder fram till dessa konstanter. [23.  Reflektion och värdering: Anser du att det är ett bra bevis för en verklighet oberoende av oss att vi på förhand vet att mätningar leder till objektiva konstanter?] <> Sammanfattningsvis kan sägas att den fysikaliska vetenskapen måste postulera en reell, av oss oberoende värld, även om den ligger utanför vårt direkta vetande endast kan uppfattas genom observatörens glasögon och de mätningar vi utför. Fortsätter vi detta resonemang så får vår världsuppfattning ett annat utseende. Det iakttagande subjektet, vårt jag, lämnar sin plats i centrum av tänkandet och drar sig tillbaka till en anspråkslösare plats. Hur ynkligt liten och vanmäktig blir inte människan när hon betänker att hela denna jord endast är ett minimalt stoftkorn som saknar varje som helst betydelse i den praktiskt taget omätliga världsrymden - men hur egendomligt måste det å andra sidan förefalla att vi, obetydliga varelser på en lika obetydlig, slumpvis vald planet, har förmågan att fatta, om också inte konstruktionen, så dock existensen och storleken av det elementära byggnadsmaterialet för hela världsalltet? [24.  Reflektion och värdering: Vad tänker du när du ser upp på natthimlen och ser alla stjärnor? Är vi små, ynkliga och vanmäktiga?] <> Men det underbara är inte uttömt härmed. Den fysikaliska forskningen har obestridligt kunnat konstatera att dessa världsbyggnadens elementära beståndsdelar inte ligger som självständiga partiklar vid sidan av varandra utan är förenade enligt en enhetlig plan, med andra ord att alla processer i naturen är underkastade en universell, till en viss grad förnimbar lagbundenhet. [25. Reflektion och värdering: Anser du att det borde finnas en enhetlig plan i universum?] <> Jag skall först endast nämna ett exempel, nämligen principen om energins oförstörbarhet. Det finns i naturen flera olika sorters energi, rörelsens, gravita- tionens, värmens, elektricitetens, magnetismens. Tillsammans bildar de världens energiförråd. Mängden av detta energiförråd är oföränderlig, den kan varken ökas eller minskas genom något händelseförlopp i naturen och de förändringar som förekommer består bara av ömsesidiga transformeringar av energi. När exempelvis rörelseenergi går förlorad genom friktion, uppstår i stället en motsvarande mängd värmeenergi. Energiprincipens dominans gäller för fysikens alla grenar, såväl i enlighet med den klassiska teorin som i enlighet med kvantumteorin. Det har visserligen ofta gjorts försök att ifrågasätta dess fulla giltighet för processer som utspelas i en enskild atom och man har velat tillerkänna sådana processer enbart statistisk karaktär. Men i de fall som hittills har undersökts har en noggrann kontroll givit vid handen att det saknas grund för antagandet att processen inte skulle följa en absolut exakt naturlag. [26.  Reflektion och värdering: Anser du att energiprincipen skulle kunna vara enbart statistisk?] <> Från positivistiskt håll invänder man då att en dylik exakt bekräftelse på en uppställd teori i själva verket inte är något att förvåna sig över med hänsyn till att det i sista hand är människan själv som uppställer naturlagarna. Och som auktoritet för detta påstående åberopar man ingen mindre än Immanuel Kant. Men att naturlagarna inte har uppställts av människan utan har påtvungits henne utifrån, det har vi redan talat tillräckligt om. A priori kunde man naturligtvis tänka sig såväl naturlagarna som värdet av de universella konstanterna helt annorlunda än vad de i verkligheten är. Men den som åberopar Kants auktoritet gör sig skyldig till ett stort missförstånd. Ty Kant lär inte att människan utan vidare skriver lagar för naturen, men däremot att människan vid formuleringen av naturlagarna även tillägger något ur egen fatabur. [27.  Reflektion och värdering: Anser du att naturlagarna mycket väl kan vara något helt annat än det vi upptäcker genom vår kunskap?] Hur skulle man annars kunna förklara att, som Kant själv säger, ingenting i yttervärlden väckte en djupare andakt hos henne än åsynen av den stjärnbeströdda himlen? En teori som man själv har uppställt kan ju inte göra ett sådant vördnadsbjudande intryck. I varje fall är detta helt främmande för positivisten. För honom är stjärnorna ingenting annat än optiska perceptionskomplex, medan allt annat är, låt vara praktiska men i grund och botten godtyckliga och umbärliga tillsatser. [28.  Reflektion och värdering: Anser du att det vi ser endast är synintryck, optiska perceptionskomplex? ] Nu lämnar vi emellertid positivismen åt sidan och fortsätter vår egen tanke- gång. Energiprincipen är ju inte den enda naturlagen utan endast en bland många. Den gäller visserligen i varje enskilt fall men räcker inte på långt när för att i förväg beräkna en naturprocess i varje detalj. Det finns oändligt många möjligheter. Vi har emellertid en annan, betydligt extensivare lag som har den egenskapen att den lämnar ett entydigt svar på varje genomtänkt fråga om en naturprocess och som lika väl som energiprincipen är fullt tillämplig även i den allra nyaste fysiken. Anmärkningsvärt är också att även den nyktraste formulering av denna lag ger en vanlig människa intrycket att naturen styrs av en förnuftig, målmedveten vilja. <>[29.  Reflektion och värdering: Anser du att naturen styrs av en förnuftig målmedveten vilja?] Jag skall anföra ett exempel för att klargöra vad jag menar. När en ljusstråle i sned vinkel träffar en genomskinlig kropp, exempelvis en vattenyta, ändrar den som bekant riktning. Detta beror på att ljuset fortplantas långsammare i vattnet än i luften. Denna brytning eller refraktion sker alltså i den atmosfäriska luften medan i de djupare och tätare luftlagren ljuset fortplantar sig långsammare än i de högre belägna. När nu ljusstrålen från en självlysande stjärna färdas till iakttagarens öga så kommer den - såvida stjärnan inte befinner sig rakt i zenit - på grund av den växlande refraktionen i de olikartade luftlagren att uppvisa en mer eller mindre komplicerad krökning. Denna krökning kan noggrant bestämmas med hjälp av följande enkla lag: av de alternativa banor som löper mellan stjärnan och iakttagarens öga utnyttjar ljuset alltid den som kan tillryggaläggas på kortaste tid med hänsyn tagen till den varierande fortplantningshastigheten i de olika luft-lagren. De fotoner, varav ljusstrålen är sammansatt, reagerar alltså som tänkande varelser. Bland alla kurvor som erbjuder sig väljer de just den som snabbast för till målet. Denna sats tål vid en omfattande generalisering. Efter allt vad vi vet om lagarna för processerna på ett fysikaliskt område vilket som helst, kan vi i detalj bestämma förloppet för en sådan process med tillämpning av lagen att bland alla tänkbara vägar att på en bestämd tid verkställa en förflyttning från ett tillstånd till ett annat, väljes det alternativ för vilket den för tiden gällande integralen av en viss storlek, den så kallade lagrangeska funktionen, har det minsta värdet. Känner man alltså till den lagrangeska funktionen så kan man fullständigt ange den verkliga processen. Det är sannerligen ingenting förvånande att upptäckten av denna lag, den så kallade principen om den minsta effekten, efter vilken sedermera också det ele- mentära verkningskvantum har fått sitt namn, väckte stor entusiasm hos sin upphovsman Leibniz liksom kort därefter hos hans efterföljare Maupertuis, vilka forskare däri trodde sig finna ett konkret bevis för ett högre förnuft, som allsmäktigt styrde hela naturen. [30.  Reflektion och värdering: Anser du att det borde existera ett högre förnuft som styr hela naturen?] <>I själva verket inför effektprincipen en helt ny faktor i kausalitetsbegreppet: till causa efficiens, orsaken, som med det närvarande påverkar det kommande och låter senare tillstånd te sig som betingade av tidigare, ansluter sig causa finalis, som omvänt gör framtiden, det vill säga ett bestämt eftersträvat mål, till förutsättning och dirigerar processerna på vägar som leder till detta mål. [31.  Reflektion och värdering: Anser du att målet för en process är en förutsättning för processen, fast det på ett sätt ligger i framtiden?] <>Så länge man håller sig inom fysikens gränser blir dessa båda betraktelsesätt endast matematiska former för en och samma realitet, och det vore meningslöst att fråga vilket som kommer sanningen närmast. Praktiska synpunkter får avgöra om man använder det ena eller det andra. En viktig fördel med principen om minsta effekten är att den inte behöver något bestämt relationssystem för sin formulering. Därför lämpar den sig också förträffligt för utförande av koordinattransformationer. För oss gäller det emellertid nu mera allmänna frågor. Till en början skall endast konstateras att den historiska utvecklingen av den teoretiskt fysiska forskningen har lett fram till en anmärkningsvärd formulering av den fysikaliska orsakslagen med en tydlig teleologisk karaktär (att det finns en målstyrning), men att därigenom inget nytt eller ens kontroversiellt innehåll har tillförts naturlagarna. Det gäller snarare, visserligen till formen olika men sakligt sett fullt likartade betraktelsesätt: i fysiken på samma sätt som i biologin, även om skillnaden mellan de båda åskådningarna där är betydligt mer markerad. I varje fall kan vi sammanfattningsvis säga att enligt alla den exakta natur- vetenskapens lärdomar kan det inom alla naturens områden, där vi människor på vår obetydliga planet endast spelar en försvinnande liten roll, skönjas en klar lagbundenhet som är oberoende av existensen av en tänkande mänsklighet men som, i den mån den överhuvud taget är fattbar för vårt förnuft, tillåter en formulering som postulerar ett planmässigt handlande. Det är alltså fråga om en förnuftig världsordning som naturen och människan är underkastade, men vars verkliga väsen vi aldrig kommer att kunna känna, då vi endast kan få kunskap om den med hjälp av våra speciella sinnesintryck som vi aldrig helt kan koppla bort. [32.  Reflektion och värdering: Anser du att våra sinnen hindrar en djupare kunskap om det planmässiga handlandet i naturlagarna?] Å andra sidan ger oss den naturvetenskapliga forskningens obestridligen stora framgångar rätt att räkna med att vi genom att oavlåtligt bedriva detta arbete åtminstone skall komma det ouppnåeliga målet något närmare och hoppas på en ständigt fördjupad inblick i det över hela naturen regerande allsmäktiga förnuftets funktion. [33. Reflektion och värdering: Anser du att religionen kan hjälpa oss till en fördjupad inblick i naturens förnuft?] Sedan vi nu har lärt känna de fordringar som å ena sidan religionen, å andra sidan naturvetenskapen ställer på vårt ståndpunktstagande till de stora världsåskådningsproblemen övergår vi till att undersöka om och i vad mån dessa fordringar kan bringas att stämma överens. Det är ju självklart att en sådan undersökning endast kan gälla områden där religion och naturvetenskap tangerar varandra - det finns ju vidsträckta områden där de inte har något med varandra att göra. Allt som gäller etiken är sålunda främmande för naturvetenskapen liksom frågan om de universella naturkonstanternas storlek saknar betydelse för religionen. <>[34.  Reflektion och värdering: Anser du att etiken är främmande för naturvetenskapen?] Däremot möts religion och naturvetenskap vid frågan om existensen och beskaffenheten av en högsta makt som styr hela världen och deras respektive svar är åtminstone till en viss grad jämförbara. De står, som vi har sett, ingalunda i ett motsatsförhållande, utan överensstämmer därutinnan att för det första en av människan oberoende förnuftig världsordning existerar och för det andra att denna världsordnings natur inte kan fattas direkt utan endast indirekt eller kanske endast anas. Religionen tar här sin tillflykt till sina egenartade symboler medan den exakta naturvetenskapen anlitar sina på sinnesintryck baserade mätningar. [35.  Reflektion och värdering: Anser du att religiösa symboler har viktiga budskap?] <>Det är alltså ingenting som hindrar oss - vilket faktiskt är ett krav av vårt kunskapsbegär som känner saknaden efter en enhetlig världsåskådning - att låta de båda överallt verksamma men hemlighetsfulla makterna, naturvetenskapens världsordning och religionens gud, sammanfalla. Då blir gudomen, som den religiösa människan med sina yttre symboler söker komma närmare, identisk med den naturvetenskapliga makt som forskarens sinnesintryck till en viss grad uppenbarar för honom. [36.  Reflektion och värdering: Anser du att Gud och naturvetenskapens ordning kan sammanfalla?] <>... Vart vi än vänder blicken och hur långt vi än spanar finner vi ingenstans någon motsättning mellan religion och naturvetenskap utan tvärtom full överensstämmelse på de avgörande punkterna. Religion och naturvetenskap utesluter inte varandra, vilket många i våra dagar menar eller fruktar, utan vidgar och förutsätter varandra. Det kanske närmast till hands liggande beviset för förenligheten mellan religion och naturvetenskap även för ett principiellt kritiskt betraktelsesätt är det historiska faktum att historiens största naturvetenskapsmän, sådana som Kepler, Newton och Leibniz, var fyllda av en djup religiositet. I början av vår kulturepok var naturvetenskapens idkare och religionens vårdare rent av förenade i personalunion. Den äldsta av de tillämpade naturvetenskaperna, medicinen, låg i händerna på präster, och ännu under medeltiden bedrevs den vetenskapliga forskningen huvudsakligen i klostercellerna. Längre fram, under kulturens fortskridande fördjupning och specialisering, skildes deras vägar mer och mer, motsvarande boskillnaden i fråga om uppgifter för religionen och naturvetenskapen. Ty lika litet som kunskaper och vetande kan ersättas av en världsåskådning lika litet kan den rätta inställningen till etiska frågor åstadkommas av en rent förståndsmässig insikt. Men de båda vägarna divergerar inte utan går parallellt mot samma mål oändligt långt i fjärran. ... Det är den oavbrutna, outtröttliga kampen mot skepsis och dogmatism, mot otro och övertro som religionen och naturvetenskapen för gemensamt, och lösenordet, maningsropet i denna kamp är i framtiden detsamma som det alltid har varit: Till Gud! Översättning av Nils Holmberg