Den romantiska drömmen om en totalsyn på tillvaron gick i uppfyllelse med Hegels filosofi: i denna filosofi satte det allomfattande, suveräna förnuftet varje fenomen i världsförloppet på dess rätta plats. Allt som sker är en historisk manifestation av det Absoluta. Det finns en andlig förnuftig kraft som utvecklar sig genom kultur, konst och vetenskap.

Hegels filosofi är både idealism och realism. I världsförloppet, som är både andligt och materiellt, utvecklar sig själva intelligensen genom teknik och humaniora, det är som en levande världsande i full fart. Både krig och fred ingår i den utvecklingen. Både lycka och olycka, framgångar och besvikelser sker i samma utveckling av intelligensen.

Så här tänkte Hegel: natur plus idé blir kultur. När vi formar naturen efter våra idéer uppstår kulturutveckling. Alltså utvecklar sig historiens ande genom både naturkatastrofer och krig, uppfinningar och vetenskapliga framsteg, konflikter och motsättningar i samhället, religiösa rörelser och internationella
sammanslutningar, konst och litteratur.

Genom att skapa sin "realistiska idealism" fördrev Hegel samtidigt romantikens fantasiutflykter, aningar och visioner genom att tala om natur och materia som bärare av andens idéer. Han skapade  den filosofiska grundvalen för en statsteori och för en rationell kritik av den uppenbarade religionen. Samtidigt såg han Kristus som ett äkta uttryck för den andliga utvecklingen i historien, unik och revolutionerande för moralen och samhället.

I Frankrike gick Auguste Comte ett steg vidare i kritiken av myterna i det traditionella religiösa livet. Hans s.k. positivistiska filosofi förnekade varje metafysik och religiös lära för att i stället hålla sig till vad som kan vetenskapligt mätas. Comte kallade sin filosofi, som han framlägger i boken "Cours de philosophie positive" för positivism därför att han ville begränsa sig till det positiva, dvs till givna fakta, och undvika metafysiska spekulationer kring en högre verklighet. 

Mänsklighetens vetande genomlöper enligt Comte tre huvudstadier: det teologiska, då naturföreteelserna förklaras som verkningar av övernaturliga makter, det metafysiska, då dessa företeelser anses bero på abstrakta krafter och principer samt det positiva. Den positiva kunskapen om naturlagarna har praktiskt syfte. Den gör det möjligt att förutse och därmed behärska och utnyttja naturförloppen. Comte ville särskilt höja samhällsvetenskapen, sociologin, till rangen av en positiv
vetenskap som skulle föra samhället från det krigiska till det industriella stadiet genom att ersätta blind drift med intelligens och utbilda den sociala känslan för allas samhörighet. 

Många författare under realismen fick denna comtska inställning till samhällsvetenskap. Balzac t ex ansåg sig bedriva en litterär form av social undersökning i sina många romaner om olika folklager i samhället.  Comte pekade liksom Hegel på nödvändigheten av en stark statsmakt - en totalitär stat i det närmaste.

Under romantiken har vi två revolutioner: julirevolutionen 1830 och februarirevolutionen 1848, båda i Frankrike. Vi har despoti i Ryssland, reaktionär monarkism i Tyskland, borgerlig liberalism i Frankrike och en försiktig reformism i England.

Politiskt och socialt blev hela perioden efter Napoleons fall en triumf för det strävsamma och näriga borgerskapet. Det var en gyllene tid för industrin och handel. Men även ämbetsmännen hade alltjämt högt anseende. Europas ledande klasser hade i viss utsträckning sinne för humanitet och för konstnärlig form. Deras "filosofi" sträckte sig (oftast på kristen grund) från en måttfull idealism, över sentimental moralism till trög kälkborgerlighet. 

Livsstilen under romantiken har gemensamma drag i tyskarnas Biedermeier (efter namnet på en kälkborgerlig figur i den tyska skämttidningen Fliegende Blätter - tysk benämning på den stilepok omkr 1820- 50. Den kännetecknas av mjukt rundade former i möbler och inredningsdetaljer, framför allt i den borgerliga miljön. Den svenska motsvarigheten är den sena karljohansstilen. I klädedräkten strävades en timglassilhuett. Fransmännen kallar sin stil "juste-milieu" och engelsmännens har sin "viktorianska
kultur". 

I Tyskland är dock Biedermeiertidens litteratur först och främst präglad av oro och tvivel. De bästa tyska författarna ger uttryck åt dessa känslor: vrede och ångest, de pressas av ensamhet och depression, några går under i sinnessjukdom eller självmord: Grabbe, Heine, Büchner, Grillparzer, Lenau, Stifter.

I Frankrike ökade välståndet. Detta medförde för första gången i landets historia en förbittrad brytning mellan de skapande konstnärerna och det samhälle de genom ett grymt ödes nyck måste leva i. Alfred de  Musset och Théophile Gautier utmanade borgerskapets moral, och George Sand var en upprorskvinna som väckte stor uppmärksamhet genom sina fria kärleksförbindelser med Alfred de Musset och Fredéric Chopin. I sitt omfångsrika författarskap, som står på gränsen mellan romantik och realism, tar hon bl a upp kraven på kvinnans frigörelse och social utjämning. Till hennes bästa verk hör folklivsskildringar som Djävulskärret
(1846, sv 1888).

En av romangenrens giganter, Balzac, avslöjade dolda skikt såväl i samhället som i själslivet. Balzacs verk har spelat en viktig roll i den moderna realismdebatten. Han är en av världslitteraturens främsta verklighetsskildrare men visar även drag av mystik, t ex i Séraphita (1835). Sina samtidsromaner samlade han till en väldig
svit med titeln La comédie humaine (sv Den mänskliga komedin, 1898-1902), till skillnad från Dantes Divina Commedia (Den gudomliga komedin). Den omfattar ett åttiotal arbeten som myllrar av liv, rymmer mästerligt tecknade gestalter och en rikedom på realistiskt iakttagna detaljer. Balzac ville i detta verk på grundval av dokumentariskt material kartlägga hela samhället och ge en sann bild av hela den mänskliga tillvaron: det som styr människan är pengar, och det viktiga är inte vad en människa är utan vad hon äger. Bland hans mest kända verk märks Chagrängskinnet (1831), Frispråkiga historier eller Lustiga historier (1832-37), Louis Lambert (1832), Eugénie Grandet (1833),  Sainte-Beuves litterära naturhistoria, ser vi en författare upptäcka verkligheten.

Också litteraturen i England är övervägande kritisk. Kanske det är ett allmänt missförstånd att föreställa sig det viktorianska kulturlivet som sorglöst materialistiskt. Brownings optimism var ett undantag: Ingen annan viktoriansk diktare av någon betydelse hade en ljus livssyn. Tidens typiska diktare var fyllda av tvivel och oro. Dickens samhällskritiska romaner - Oliver Twist, Nicholas Nickleby och andra - ropade till himlen om människors hårdhet och orättfärdighet, och Thackeray höll i Vanity Fair dom över det engelska samhället. Thackeray började sin författarbana vid 1830-talets mitt som reporter i Londonpressen, där han också publicerade en rad kvicka och satiriska kåserier från bl a London och Paris. En serie satiriska skisser, ursprungligen publicerade i Punch, samlade han i Snobbarnas bok (1848, sv 1918), och med den slog han igenom. Hans mästerverk är Vanity fair (1848, sv Fåfängans marknad 1941). Boken kallades av honom själv
betecknande nog för "en roman utan hjälte" och är en bred, realistisk sede- och samhällsskildring i en borgerlig miljö som belyses med cynism och indignation, humor och moraliskt patos. Hans andra huvudarbete är Historien om Henry Esmond (1852, sv 1926), en historisk roman förlagd till 1700-talet. P g a sin stil och
den skickligt förmedlade 1700-talsatmosfären har den kallats för den mest perfekta historiska romanen på engelska

Bland Europas stater hade England nått längst i kapitalism och industrialisering, och den sociala nöden var stor. Det var i England som Karl Marx utarbetade sitt huvudverk, Das Kapital. Marx utgår från Hegel men skiljer sig från honom genom att lägga hela vikten vid den ekonomisk- sociala strukturen. I den nordiska filosofin
tar Kierkegaard avstånd från Hegel genom att betona den enskilda individens oändliga värde och betydelse. Marx och Kierkegaard konfronterar var för sig, kompromisslöst, samtiden med verkligheten, Marx med klasskampens nödvändighet, Kierkegaard med den enskildes ofrånkomliga ansvar för sig själv och för sin nästa.

Med Camilla Collett kom realismen på 1850-talet in i den norska litteraturen. Epokens största diktare, Ibsen och Bjørnson, är till en början starkt beroende av tidens nationella stoff, men på 1860-talet slår realismen igenom även hos dessa författare. Ibsens samhällsdramatik från 1870-talet liksom hans senare dramatik
hör till världslitteraturen. Realistiska och naturalistiska samhällsdebattörer i Georg Brandes och det moderna genombrottets anda är även Alexander Kielland, Jonas
Lie, Arne Garborg, Amalie Skram, Hans Jæger (1854-1910) och Kristian Elster (1841-81).

En ny generation, som var delvis kritisk till den romantiska traditionen, framträdde i Danmark efter 1820 med prosaförfattare som Poul Martin Møller (1794-1838) och Steen Steensen Blicher, dramatiker som Johan Ludvig Heiberg och Henrik Hertz
(1797-1870) och lyriker som Christian Winther och Emil Aarestrup (1800-56). Gemensamt för dem alla var inriktningen på en borgerlig vardagsidyll. Tidens största namn var H C Andersen, vars sagor skrivna i en poetiskt realistisk stil blivit världsberömda, och Søren Kierkegaard, vars filosofiska och teologiska idéer ofta presenterades i virtuosa romaner, aforismer och betraktelser. Liksom hos Kierkegaard kritiserades romantik och esteticism av skilda författare som Carl Ploug, Meïr Aron Goldschmidt, Frederik Paludan-Müller och Hans Egede Schack.
 

I Sverige har ett tidigt exempel på en satirisk, realistisk romankonst i Fredric Cederborghs prosaskildringar. Brytningen mellan romantik och realism präglade tiden efter 1830, främst hos Carl Jonas Love Almqvist, tidens kanske mest originella begåvning, som skrev både romantiskt färgade fantasterier och
realistiska debattromaner i liberal anda.

En förening av romantik och realism finns hos finlandssvensken Johan Ludvig Runeberg i en poesi som var starkt idylliserande och fosterländsk och därmed även anknöt till tidens skandinavistiska strömningar.

Inom den svenska prosan dominerade under perioden 1830-60 den realistiska, borgerliga romanen genom författare som August Blanche, Emilie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer, den senare även med betydande insatser för kvinnorörelsen. Viktor Rydberg kom både med sin poesi och sin verksamhet i den liberala pressen
att förmedla övergången från idealism till naturalism.

I Sydamerika började den beryktade "gauchon" skildras under relismens period. Men man måste gå tillbaka i tiden för att förstå gauchon, den sydamerikanska cowboyen. För att fatta gauchosläktets uppkomst måste en skenbart bagatellartad händelse från 1530-talet hållas i minne, en händelse som 
samtidigt ger en huvudnyckel till Argentinas nationella ut-
veckling. Vid denna tidpunkt bröt Pedro de Mendozas folk upp 
från den första bosättningen på La Platastranden ungefär där 
det nuvarande Buenos Aires är beläget. 

Att forsla med sig hästarna uppför floden fann man alltför besvärligt. Ett sjuttiotal hingstar och ston släpptes istället lösa på slätten. När Garay och hans kolonister anlände fyrtio år senare vimlade pampas av vildhästar. Senare infördes nötboskap och får från de egendomar spanjorerna anlagt i Cochabambadalen i södra Bolivia. 

Tack vare milt klimat och rikligt bete skedde fortplantningen 
och hjordarnas tillväxt så snabbt att man snart inte längre höll 
räkning på hästar och boskap som privategendom.

Enligt kolonialhistorikern Azara uppgick antalet vildhästar 
och nötkreatur 1780 till ungefär 42 miljoner. Siffran är enorm, 
nästan svindlande särskilt med hänsyn till att arealen där dju-
ren uppehöll sig motsvarade endast en tredjedel av Argentinas 
nuvarande territorium. 

Under hela kolonialperioden fick Argentina sin försörjning på hudar, horn och talg, enligt nutida synpunkt föga mer än biprodukter i boskapsaveln reminiscens från en gången epok är den vanliga synen av djurlik i upplösningstillstånd längs vägarna på campen. Kadavren väcker ingen reaktion eller avsmak hos genomsnittsargentinaren. De hör till landskapsbilden, frånsett att ömsinthet och djurvänlighet i nordisk mening är honom främmande. Sak samma gäller ju de latinska folkens flertal.

Här på den ändlösa slätten hörde alltså gauchon hemma. Hur-
dan var han?

"Han liknar Falköga, Coopers berömda jägare, med hela hans 
kunskap om vildmarken och hela hans motvilja mot de vitas 
samhällen", yttrar Sarmiento i "Facundo" (1845). 

Karaktäristiken kunde i viss mån tillämpas ännu på den sista gauchogenerationen som fram till sekelskiftet levde kring de stora jordegendomarna på pampas, estancias. Gauchon fann sig dock endast motsträvigt tillrätta när betesmarkerna började inhägnas 
och stängslas, när lantarbetet över huvud rationaliserades och 
blev mer stationärt. Han var nomad, han föredrog att färdas 
från gård till gård. Han drev då framför sig de tolv, femton 
hästar som var hans personliga egendom och förutsatte att de 
fick fritt bete när han stannade och biträdde med inridning och 
kreatursmärkning. 

Den sentida gauchons dräkt bestod av bombachas och poncho 
av vicuna. Fotbeklädnaden var stövlar, tillverkade av huden från 
bakbenen på ett föl eller en kalv; djurets knäled formade hälen. 
I'å huvudet bar han en chambergo av anjuk, svart filt med fram-
till uppvikt brätte. Hade gauchon pengar till övers omsattes de 
i tunga silversporrar och silverprydnader på sadel, tyglar och 
bälte. Med svart, ofta axellångt hår och yviga mustascher eller 
helskägg var han en imposant företeelse.

Al gaucho van las pi-endas lyder ett dubbelbottnat ordstäv. 
Det utsäger bokstavligt att stass och grannlåt klär en gaucho, 
dessutom antyds hans dragningskraft på det täcka könet. Mest 
förföriskt inkarnerades han av el payador, trubaduren som red 
från estancia till estancia med sin gitarr och föredrog uddiga 
kupletter till eget ackompanjemang. Hans ankomst till en gård 
var ofta signalen till fest.

Gauchons upphöjelse till legend och myt, hans kanonisering som 
nationalhjälte, får i främsta rummet tillskrivas Jose Hernández 
och hans versepos "Martin Fierro". Mot ovan skisserade bak-
grund framstår måhända gauchons förvandling som märkligare 
än diktverket. Stolta landsmän söker gärna jämförelseobjekt på 
parnassens högsta tinnar, hos till exempel Homeros och Dante.

Sådana superlativ tål kanske någon prutning. Unamuno avvisar 
bestämt paralleller till Odysseen och Divina Commedia. Vilket ej 
hindrar att han tillerkänner "Martin Fierro" suverän skönhet 
och betecknar Hernández dikt som det friskaste, i djupare me-
ning mest poetiska verket i Latinamerikas litteratur.

"I Martin Fierro sker den intimaste sammansmältning av de 
episka och lyriska elementen. Gauchons eldiga själ är som en 
utstrålning av själva pampas, av den ofantliga, nakna slätten 
som ligger utsträckt i solen, under den oändliga rymden, öppen 
för Guds fria luft." 

Gaucholitteraturen har äldre upprinnelse och betydande kvan-
titativ omfattning. Bland los poetas gauchescos räknas Bartolome 
Hidalgo, Hilario Ascasubi och Estanislao del Campo både till 
föregångarna och eliten. Samtliga företrädde en populär, folklig, 
på gauchons eget tungomål avfattad poesi. En annan grupp, 
bland dem Esteban Echevarria, Bartolome Mitre och Rafael Obli-
gado, odlade gauchogenren på de bildade klassernas mer reto-
riska skriftspråk.

En skald av verklig resning möter vi i Jose Hernández. Han kom ur en släkt med historiska anor och föddes 1834 på estancian Pueyrredön inom distriktet San Martin i provinsen 
Buenos Aires. Liksom för flera andra argentinare under denna 
upprörda epok är hans biografi växlingsrik. I tur och ordning, 
emellanåt samtidigt, var han estanciero, journalist, soldat och 
politiker. 

Hernández deltog i bataljer och expeditioner mot indianerna, 
framträdde som opinionsbildare i pressen, fungerade som depu-
terad och senator. Som ung tog han aktiv del i arbetet på fa-
wiljeestancian. Han förvärvade grundlig kunskap om gauchons 
villkor och vanor, psykologi och dialekt, insikter som kom till 
gagn både för "Martin Fierro" och då han på annat sätt fram-
trädde till gauchons försvar eller påyrkade reformer av hans 
status. 

Ett humanitärt karaktärsdrag hos Hernåndez kom också 
till uttryck då han under revolutionen 1880 tillsammans med 
diktarkollegan Carlos Guido y Spano organiserade en Röda 
Korstjänst.

"Martin Fierro" består av två delar, "La Ida" (Färden bort) 
och "La Vuelta" (Återkomsten), publicerade respektive 1872 
och 1879. Under de mellanliggande sju åren trycktes första de-
len i femton upplagor om inalles 60 000 exemplar - fantastiska 
siffror i ett land där analfabetismen ännu var stor och organise-
rad bokhandel saknades.