Kina                 
 
 
 

Det kinesiska tänkandet framhäver den universella harmoni som anses behärska kosmos i en dynamisk process i vilken alla element samverkar. Den drivande kraften i denna process utgörs av de två grundprinciperna yin och yang som trots sin inbördes polära natur håller allt i rörelse i kraft av sitt komplementära kraftspel. 

[1. Reflektion och värdering: Anser du att universum i sin helhet kan ses som harmoniskt?] 

Den högsta kosmiska principen uppfattas på olika sätt i olika tanketraditioner, som 'högste herre' (shangdi), som 'himmel' (tien) eller som 'väg' (dao), men kejsaren tillmäts alltid väsentliga kultiska uppgifter. 

Daoisterna uppfattar dao som urkällan och urkraften i allt varande ur vilken allt existerande, ursprungligen framgått. Dess kontemplativa ideal wu wei (handla utan att störa) präglas av enkelhet och bortvändhet i förhållande till världsliga prestationer. 

Däremot kräver konfucianismen djup respekt inför den sociala traditionen och den enskilda människans bildning, insikt och aktiva medverkan för den stora helhetens bästa. 

[2. Reflektion och värdering: Anser du att daoismen eller konfucianismen är tilltalande?] 
 
 

Den universella harmonin 

Det kinesiska tänkandet baseras sedan urminnes tid på den metafysiska grundsatsen att himmel, jord och människa ingår som tre komponenter i ett enhetligt universum. Allt som händer, varje företeelse i naturen - makrokosmos - har sin motsvarighet i den mänskliga kroppen - mikrokosmos.

Den kosmiska ordningen gäller även som moralisk lag i alla mellanmänskliga relationer, och detta förhållande utgör harmonitankens huvudinnehåll. 

[3. Reflektion och värdering: Anser du att allt i universum hänger samman på detta sätt? Är det en bra tanke?] 

Komponenternas inbördes förhållande uppfattas inte som statiskt utan dynamiskt och den högsta visdomen består i insikten om universum som en ordnad helhet. De kemiska elementen, planeterna, väderstrecken, årstiderna och så vidare korresponderar med människans olika krafter och egenskaper. 

[4. Reflektion och värdering:Kan du tänka dig att din kropp och din personlighet hör samman med , årstider, planeter och ämnen i universum?] 

De fem faserna eller elementen - trä, eld, metall, vatten, jord - betraktas som den föränderliga och dynamiska grunden för allt och uppfattas i första hand inte som substanser utan som krafter. Varje element motsvaras i ett komplicerat och exakt definierat system av sitt eller sina speciella väderstreck, planeter,  mänskliga sinnen och organ, djur, dygder, regeringsformen samt årstider och tider på dagen. Denna komplexa struktur understryker alltings inbördes korrespondens och samhörighet, men det faktum att allt betingar varandra rymmer även en potentiellt destruktiv komponent i det att det ena lever av det andra. 

[5. Reflektion och värdering: Anser du att det här är en rimlig och värdefull inställning till universum och det mänskliga livet?] 

Jorden suger upp vattnet, vattnet släcker elden, elden smälter metallen, metallen klyver träet och träet plogar jorden i en ändlös serie kretslopp som får kosmos att framstå som en universell dynamisk mekanism. Drivkraften i denna ständiga rörelse utgörs av de två polära grundprinciperna yin och yang. 
 
 

Yin och yang

Yin och yang är de polära kosmiska krafter som styr allt skeende både i universum i stort och i naturen. Yang uppfattas som den manliga, aktiva, avlande, skapande och ljusa principen, medan yin står för det kvinnliga, passiva, mottagande, hängivna, skyddande och mörka. De avlöser varandra i en regelbunden rytm exempelvis i dygnets och årstidernas ständigt återkommande växlingar. De kompletterar varandra och är beroende av varandra i en komplex balans och frambringar genom sin samverkan och inbördes motverkan kosmos alla komponenter. 

I egenskap av kosmos egentliga urkrafter uppfattas yin och yang följaktligen som den 'bakomliggande kraften i alla växlingar mellan positivt och negativt rörelse och vila, ljus och mörker, värme och kyla, gott och ont och så vidare. De representerar två sidor av den enda stora helheten och symboliseras av en cirkelrund figur som delas av en vågformad linje i en svart och en vit hälft vilka i sin tur uppvisar en punkt i den respektive andra färgen till tecken på att varje princip bär på sin motsats. Denna figur kallas t'ai chi med ett ord som betyder "yttersta ursprung", eftersom det polära kraftspelet mellan yin och yang uppstod i ett urtillstånd i vilket krafterna ännu var odelade. 

[6. Reflektion och värdering: Anser du att yin och yang är rimliga föreställningar? Stämmer de på något sätt? Verkar det tilltalande?] 

Himlen uppfattas som manligt yangväsen och jorden som kvinnligt yinväsen, himlen är anden och kroppen jord, himlen befinner sig i ständig rörelse medan jorden vilar, himlen är blå och klotformig medan jorden är gul och fyrkantig. I sin egenskap av fyrkant korresponderar jorden med de fyra vädersträcken, vilka enligt kinesiskt tänkesätt kompletteras av ett femte, nämligen mitten, som i sin tur tänks stå i förbindelse med himlen i form av en världsaxel eller ett livets träd. Denna kosmiska vertikala förbindelse kräver ständig vård och omsorg, och detta kultiska och rituella ansvar ingår bland kejsarens allra viktigaste uppgifter. 
 
 

Världens högsta princip: shangdi och tien 

Enligt den kinesiska traditionen framställs kosmos som en väldig, ordnad och levande organism. Organismbegreppet blir tvetydigt. Det kan därför vara svårt att avgöra huruvida det kinesiska tänkandet är att beteckna som naturalism eller panteism och dessutom om vi kan tala om en kinesisk tro på en personlig skapargud eller en skapande princip. 

[7. Reflektion och värdering: Anser du att det stämmer med en gudstro här?] 

Det centrala begreppet för den styrande och bevarande principen i universums kosmiska ordning utgörs av shangdi, ett ord som närmast kan översättas med 'högste härskare'. Shangdi uppträder redan i tidiga källor som den högste guden och världshärskare och identifieras ibland med Polstjärnan. Han beskrivs visserligen som en människoliknande varelse, men framträder aldrig med fullt utvecklade personliga drag. Traditionen beskriver honom som den som ger kungarna deras uppdrag och är alltings upphov, men han är inte föremål för personlig tillbedjan. 

[8. Reflektion och värdering: Anser du att det finns likhter med den kristna guden?] 

I många texter, exempelvis hos Konfucius, betecknas, den högste härskaren även som tien, himmel. l dessa källor beskrivs himlen som den ursubstans som frambringar allt annat och som har makt att belöna med lycka och goda skördar, men även att straffa med naturkatastrofer. Tien betecknas ömsom som gud, ömsom som opersonlig odesmakt. Först senare, framför allt under inflytande av Konfucius, beskrivs han även som människornas far och mästare samt förses med naturkrafter som attribut. Det tredje begreppet för det högsta väsendet betecknas som dao, ett ord, som betyder väg och ursprungligen stjärnornas väg på himlen. Många tänkare uppfattar dao som en form av urmaterie med magisk kraft. 

Konfucius definierar dao som den grundläggande ordningen i naturen och människornas liv, medan daoisterna uppfattar dao som den rationella, överpersonliga naturlagen och samtidigt den urexistens. Denna urexistens har en polär klyvning - gott och ont, högt och lågt, sant och falskt -  som representerar det yttersta ursprunget för himmel och jord. 

Den praktiska tillämpningen av den kosmiska harmonin är av central betydelse i den kinesiska tankevärlden och baseras i första hand på föreställningen att kunskapen om det kosmiska skeendets framtida utformning utgör förutsättningen för alla möjligheter att påverka detta skeende. 

Det mest berömda vittnesmålet om denna uppfattning utgörs av I Ching, 'förvandlingarnas bok', som brukar tillskrivas den mytiske kejsaren Fu-hsi (2950 f Kr) och i sin nuvarande form går tillbaka på kung Wen (ca 1000 f Kr). Kosmos ständiga förvandling beskrivs här med hjälp av yin och yang och framställs med 8 x 8 = 64 tecken. 

[9. Reflektion och värdering: Anser du att I Ching kan ge dig något värdefullt? (Denna fråga förutsätter att du har använt I Ching!)] 

Den främsta vetenskapen i det gamla Kina (liksom för övrigt i det gamla Orienten och det gamla Indien) utgjordes av astrologin, framför allt läran om goda och onda tider (chronomanti). Tal, former och färger förknippas med speciella betydelser enligt ett komplicerat symbolsystem. Människan åläggs att utföra sina handlingar så att de är etiskt förenliga med den kosmiska ordningen. 
 

Förfäderskulten och kejsarens uppgift 

Enligt kinesiskt synsätt är världen befolkad av en rad olika gudar och demoner, goda och onda andar som alla härrör från yin och yang. Statskultens gudar utgörs i regel av kosmiska krafter, men därtill kommer även en rad hus- och familjegudar av lokalt eller regionala ursprung. Den folkliga fromheten centrerades huvudsakligen till välgång och skydd mot otur och olyckor. Förfäderskulten tillmäts av tradition stor betydelse. Den kinesiska dödskulten kännetecknas av en rad komplicerade ritualer, bland annat tillbakakallandet av den döde anden i samband med begravningen. De döda anfäderna tillhör fortfarande familjen och har sin självklara plats i familjemedlemmarnas vardagsliv. 

[10. Reflektion och värdering: Anser du att förfäderskulten har något värdefullt för oss ?] 

Den officiella religiösa kulten var av tradition alltid föremål för statlig förvaltning och kontroll. I den fornkinesiska religionen förekom följaktligen inte något speciellt prästerligt stånd, utan ceremonierna leddes av kejsaren och statliga tjänstemän. Kejsarens uppgifter var huvudsakligen av etisk och kultisk natur, det var han som ansvarade för förbindelsen med himlen och den kosmiska harmonin, men dessa rituella och kultiska ansvarsområden var oupplösligt sammanflätade med regentens övriga uppgifter. 

Vid sommar- och vintersolståndet offrade kejsaren alltid till himmelsguden Shangdi, vilket gav honom tillnamnet 'Himmelssonen' och en ställning som himlens enda företrädare på jorden. Kejsarens eller kungens kultiska uppgifter förknippas med ett komplicerat siarsystem, vilket framgår redan av de allra tidigaste kultfynden i Kina, de så kallade orakelbenen. 

Kejsaren övertog ansvaret för människornas väl och ve genom att utforska den 'himmelska viljan' (tianming) - uttrycket för det himmelska ansvaret att sörja för jordens och människornas välgång. Denna patriarkaliska princip går förmodligen tillbaka till tiden för de tidigaste kinesiska jordbrukskulturerna och tillmätts kejsaren schamanistiska egenskaper. I kraft av sina kunskaper blev kejsaren ett med naturens krafter med makt att påverka dessa i gynnsam riktning med hjälp av så kallade imitationer av det kommande i hemliga och komplicerade riter. 

I synnerhet den mytiske kejsaren Fu-hsi och de fem så kallade 'upphöjda kejsare' som följde efter honom hade enligt kinesisk tradition en ställning som stora visdomslärare och förmedlare till de gudomliga krafterna. Denna ställning gjorde i kombination med kunskapen om det kommande följaktligen astrologin och utarbetandet av en exakt kalender till kejsarens främsta uppgifter. En exakt och noga utarbetad kalender representerade förutsättningen för att himlen skulle kunna reglera det mänskliga livet. 
 
 

Krigsguden Guandi. 

I likhet med så många av de kinesiska folkliga gudarna har krigsgudens traditionella funktion att avvärja olyckor och faror under historiens gång kommit att övertas av en historisk gestalt Guan Yu, general på de tre rikenas tid (200-talet) hör till de mest populära folkhjältama i gudomlig gestalt Annu i modern tid kunde varje provinsstad förevisa åtminstone ett tempel, till hans ära, även i hans funktion som rättvisans gud vilket innebar att domstolsförhandlingar hölls i hans tempelhall. Den kinesiska folkliga religionen har i sina trosföreställningar upptagit en rad buddhistiska och daoistiska element vilket har kommer till uttryck i de symbolgestalter som ingår i Guandis följe, men även åtnjuter hans beskydd. 

Mangårdsbyggnaden i en traditionell sydkinesisk bondgård utgörs ofta av ett enda stort rum, i vilket husaltaret upptar den dominerande platsen. På altarbordet placeras förfäderstavlan och offergåvorna. 
Valet av de gudomligheter som avbildas på pappersbilderna avgörs av släkttradition eller personliga preferenser. Ofta återfinns här köksguden med hustru och hovstat som i sin egenskap av husets gud är ansvarig för allt som utspelas i familjen. Offer till köksguden utförs på bestämda tider och vid speciella tillfällen. Vid årets slut bränns hans bild (köksguden går till himmelsherren för att avlägga rapport om familjen) och efter den stora storstädningen hängs en ny gudabild upp (köksguden återvänder). 

[11. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något rimligt eller värdefullt i att ha en sådan köksgud?]
 

Platsens gud 

Varje större samhälle förfogade över ett 
så kallat 'stadsgudens tempel', som användes för religiösa behov samt som samlingslokal för möten av skilda slag (t ex tempelmarknader). l regel fungerade kända historiska personer ur den lokala historien som stadsgud. I större byar låg templen oftast i utkanten av samhället ute bland fälten för att garantera basta möjliga skydd för sådd och skörd. 
 
 

Drakdans 

Den symboliska draken förenar en rad mytologiska och kosmologiska element i sin gestalt Draken är en sinnebild för den manliga, skapande kosmiska kraften yang, och uppfattas i denna egenskap som kejsarens och himmelssonens symboldjur. Draken står i förbindelse med vattnet och dess fruktbarhetsbringande krafter, regnet samt vädersträcket öster, eftersom solen stiger upp ur östra havet och sommarmonsunen ger växande. l början av denna årstid, den femte dagen i den femte månaden (början av juni), firas den så kallade drakfesten. 

Drakdansema (draken 'leker' med en pärla) uppförs till diktaren Qu Yuangs ära (död 278 f Kr), medan festens tradition som sådan har rötter ända tillbaka till förhistorisk tid när draken ännu var Yue-stammarnas 
totemdjur. 
 

Religionshistoria 

Kinas historia inleds enligt sägnen med kejsar Fu-hsi, som inte bara betraktas som upphovsman till I Ching, utan även sägs ha skapat kultu- rens yttersta förutsättningar. Både jakt och fiske, åkerbruk kreatursuppfödning, tideräkningen och den statliga förvaltningen sägs gå tillbaka på hans regeringstid. 

Efter Fu-hsi och de fem så kallade upphöjda kejsarna följde 22 härskardynastier. Under den tredje dynastin (Zhoudynastin) får Kina vid tiden kring 1100 f Kr ett fast strukturerat statsväsen med förfinade religiösa sedvänjor. Tillbedjan av de kejseliga anfäderna trädde i förgrunden och staten uppfattades enligt patriarkaliskt mönster som analog med familjen. 

Efter 490 f Kr försvagades statsmakten drastiskt vilket banade väg för en rad rivaliserande småfurstar. Under 'de stridande staternas period' (4801403-221 f Kr) rådde delvis anarkiliknande förhållanden, vilket avspeglades i oro och osäkerhet också på religionens område. Den fornkinesiska religionens sviktande hegemoni banade väg för konfucianismens reformförsök i synnerhet vad gäller statskulten. Med Qindynastin (221 - 206 f Kr) äterinrättades en stark centralmakt. Handynastin (206 f Kr - 220 e Kr) gynnade konfucianismen, medan buddhismens utbredning i Kina inleddes 61 e Kr. Tangdynastin (618-907 e Kr) innebar  en kulturell glansperiod i Kinas historia, medan Songdynastin (960-1260 e Kr) representerade den kinesiska konstens och vetenskapens högsta blomstringstid och återigen gynnade konfucianismen. 

Den mongoliska Yuandynastin (1260-1368) understödde buddhismen, medan Mingdynastin (1369-1644) strävade efter en fruktbar kinesisk syntes mellan konfucianism, daoism och buddhism. Epokens synkretistiska ideal utgjordes av den konfucianska mänskligheten som skulle uppnås med hjälp av buddhistisk och daoistisk meditation. De manchuiska härskarnas sista dynasti (1644-1911) skakades från och med början av 1800-talet av en rad politiska och religiösa uppror och oroligheter. Inbördeskriget och den Guomindangregehng som följde eftersträvade delvis ett återinrättande av de gamla religionsformerna, men efter Mao Zedongs maktövertagande 1946149 tvingades i synnerhet bud- dhismen till en allt mer defensiv hållning. Maoismen är visserligen generellt motståndare till all religion, men detta har inte hindrat den från att vid olika tidpunkter ingå märkliga förbindelser med olika former av fornkinesiskt tänkande. 
 
 

DAOISM
 

Personligheten Lao Zi 

Namnet Lao Zi betyder 'gammal mästare' och avser en hemlighetsfull och historiskt omstridd person. Enligt traditionen lär han ha levat mellan 604 och 517 f Kr och ursprungligen ha hetat Lao Dan. Han skall ha tjänstgjort som bibliotekarie vid Zhoudynastins hov. Den moderna forskningen har dock varken kunnat belägga detta eller överhuvudtaget personen Lao Zis historiska existens, och har emellanåt tenderat till uppfattningen att Lao Zi snarare är att betrakta som en hederstitel för en betydligt senare filosof. Den skrift som av hävd tillskrivs Lao Zi personligen, den berömda Daodejing, anses i dag allmänt inte vara äldre än 300-talet f Kr. 

Ett stort antal legender har spunnits kring Lao Zis liv och personlighet Den förmodligen mest kända av dem alla berättar att han vid slutet av sitt liv stod i begrepp att bege sig västerut från Kina ridande på en svart oxe när en gränsvakt uppfordrade honom att nedteckna sina tankar först och att detta gav upphov till skriften Daodejing. 
 

Daodejing 

Namnet Daodejing betyder 'Boken om Vägen och Dygden'. Enligt traditionen utgör denna skrift Lao Zis enda bevarade skrift. Daodejing är ett av den kinesiska filosofins mest originella verk och dess mystik och djupsinniga poetiska stil har gjort att den kommenterats och översatts mer än någon annan kinesisk bok överhuvudtaget 

Boken om Vägen består av 81 korta, delvis rimmade avsnitt eller kapitel utan fast struktur. Tankarna framställs i aforistisk form och poetiska bilder med hjälp av ett ytterst uttrycksfullt språk Kapitel I till 37 ägnas åt definitioner av dao (vägen), kapitel 38 till 81 definitioner av de (dygden) och förhållandet mellan dao och de. 
 

Läran

Lao Zis tänkande baseras på föreställningen om dao, den eviga källan till all existens och den kraft som ligger till grund för allting. Samtidigt uppfattas dao dock även som moralisk världsordning och det etiska rättesnöret för människans handlande. Dao är det eviga icke-varandets princip, den högsta principen för både den naturliga och etiska världen, och översätts med väg, liv, gud, lag eller världsordning men sägs samtidigt vara namnlös och odefinierbar. 

[12. Reflektion och värdering: Anser du att du kan förstå lite vad dao är?] 
 

Dao kan uppfattas som kosmisk ordning eller gudomlig vilja, men representerar inte något statiskt ideal utan en verksam energi eller kraft. 

Om dao uppfattas som något absolut måste man utgå från en opersonlig princip, men i Daodejing omnämns dao emellanåt som gud eller modersgudinna, ofta påminnande om Fadern i biblisk teologi men vilket väl närmast är att tolka som anspelningar på den fornkinesiska bildvärlden.

Daos odefinerbara natur som både kosmisk och etisk auktoritet är mycket svårfångad i språkliga uttryck och måste därför beskrivas i form av talrika paradoxer, vilket senare utvecklades till den daoistiska skolans främsta stilmedel. Dao är världens urgrund, den substans ur vilken allt annat framgått ur, det rent transcendentala icke-varandet framgår varandet dao, som odelad all-enhet och genererar i egenskap av denna enhet tudelningen yang och yin. 

[13. Reflektion och värdering: Anser du att detta verkar tilltalande som livsåskådning? Spännande?] 

Dualismen mellan dessa två principer ger upphov till livsanden, som i sin tur skapar harmoni mellan de två polära krafterna. Denna treenighet mellan yang, yin och livsande ger så upphov till mångfalden (de "tiotusen existenserna"). Dao är följaktligen alltings ursprung, livnär allting med sin kraft och fulländar det genom sin dygd. 

[14. Reflektion och värdering: Anser du att dao kan vara detsamma som "naturen"? Eller "Guds skapelse"?] 

I det att den odelade helheten dao på så sätt blir till mångfald uppträder för första gången de motsatser i världen som vi tänker med: gott-ont, rätt-orätt, jag-ickejag, positivt-negativt, aktivt-passivt, liv-död, tungt-lätt, lång-kort, högt-lågt, före-efter dvs våra mentala begrepp och distinktioner. Dessa motsatser betingar varandra, det vill säga de är beroende av sin motpol för att kunna uppstå. 

[15. Reflektion och värdering: Anser du att alla våra motsatser verkliga?] 

På samma sätt förhåller det sig även på den mänskliga dygdens område. Den daoistiska etiken utgår från att världens motsägelsefulla karaktär vittnar om världens och människans fjärmande från det naturliga urtillståndets ursprungliga enhet. 

[16. Reflektion och värdering: Anser du att taosimen har rätt i att det verkliga är utan motsatser, eller förenar motsaterna?] 

Därför måste människan vända sig bort från all världslig strävan för att i stället eftersträva frihet från varje form av mentala och sociala motsatser som endast låser fast oss. Dao framstår som den enda beständiga motpolen till den föränderliga världen, och människan skall helt leva och uppgå i dao. 

[17. Reflektion och värdering: Anser du att detta kan fungera i vårt samhälle?] 

Det daoistiska idealet är därmed ytterst sett av kontemplativ karaktär, både i handling och i vila. De visa som nått insikt om och lever i dao känneteckas av icke-handlande medan de handlar, wu wei. Detta wu wei innebär att man lever genom sin blotta existens i dao och tar avstånd från allt kortsiktigt och fåfängt intresse för det sociala eller politiska livet. 

[18. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något sunt och gott i wu wei?] 

Wu wei är den lättsamma, mjuka princip som ingenting är i stånd att motstå - vattnets princip, vattnet som till sist urholkar stenen. Det bör inte förstås som frånvaron av  handlande, utan representerar snarare en hållning av att intet störa skeendets flöde.  Det är konsten att stå i full samklang med dao. Den prestationsorienterade verksamheten i världen kontrasteras mot det kontemplativa livet och enkelhetens försonliga och upphöjda ro. 

[19. Reflektion och värdering: Vilka yrken tror du en daoist kan ha för sin försörjning?] 

Daoismens mål har dock uppenbara likheter med konfucianismens. Det daoistiska idealet utgörs inte bara av den enskildes visdom, utan i minst lika hög grad av en moralisk förnyelse av gemenskapen, staten och i sista hand av hela världen. All världens ondska uppstår på grund av att människorna fjärmat sig från sin ursprungliga naturliga och harmoniska natur. 

[20. Reflektion och värdering: Anser du att vi har en grundläggande god natur?] 

Daoismens, politiska ideal består -  i motsättning till konfucianismen - av en djup skepsis gentemot allt politiskt handlande. Den  idealiska gemenskapen beskrivs som ett litet och överskådligt rike, i vilket människorna lever fredligt med varandra utan att föra krig eller på annat sätt upprätthålla förbindelse med sina grannfolk Den gode daoistiske fursten regerar egentligen inte i kraft av sina handlingar och manifestationer av världslig makt. Hans makt ligger i stället i hans egenskap av etisk förebild, som vis man - även han låter följaktligen dao verka utan att ingripa eller störa det naturliga flödet av mänskligt liv - wu wei. 

[21. Reflektion och värdering: Anser du att detta kan fungera som politisk ordning i ett land?] 

Strävan efter evigt liv, eller åtminstone långt och sunt liv, har rötter tillbaka till den kinesiska högkulturens allra äldsta tid och förknippas med både förfäderskulten och det daoistiska idealet att inte ingripa i det kosmiska skeendet. Däremot är t'ai chi och andra rörelsekonster utmärkande för daoistens sunda och enkla leverne. Kulten kring ålderdomen och därmed även hälsan, den riktiga kosten och visdomen, har alltid varit typiskt för den kinesiska kulturen, särskilt den daoistiska. 

[22. Reflektion och värdering: Anser du att vi i väst har påverkats av denna hälsokultur? Är det ett värdefullt tänkande?] 
 

Lao Zis skola 

Lao Zis korthuggna och gåtfulla utsagor nedtecknades, systematiserades och kommenterades av hans lärjungar, i första hand hans efterföljare Li Zi (Licius på latin) på 300-talet f Kr, om vilken inte mycket är känt. Han skrev den 'Sanna boken om urgrundens källa' i vilken han utvidgade 
daoismen i metafysisk mening genom att förse den med en utpräglad kosmologi. Enligt denna skrift representerar dao den ursprungliga, skapande kosmiska princip som själv inte skapats och som befinner sig i ett tillstånd av ständig förändring, trots att den själv är oföränderlig och evig. 

[23. Reflektion och värdering: Anser du att det är rimligt att tro på en sådan kreativ princip?] 

Ur denna grundläggande enhet framgår motsatser som ständigt konfronteras och övergår i varandra i en oändlig process. I människans medvetande uppstår de som teoretiska kategorier t ex gott och ont, rätt och orätt, jag och icke-jag, positivt och negativt, passivt och aktivt, vila och rörelse, liv och död, osv. Ur denna grundläggande princip uppstår motsatsparet yin och yang, ur vilka de fem elementen bildas och slutligen förvandlas till ett niotal, som i sin tur bildar kosmos. 

[24. Reflektion och värdering: Anser du att denna kosmologi är rimlig?Är vissa delar godtagbara men inte andra?] 

Världens ständiga förändring beskrivs i termer av en delvis skenbart mycket modern metamorfoslära. Li Zi påstår sig efter flera års försjunkenhet ha upplevt upphävandet av distinktionen mellan jag och icke-jag: en tanke som inte minst den kinesiska buddhismen kom att fånga upp och utveckla. Genom sin utpräglat mystiska karaktär kom Li Zi att bereda vägen för den senare populära daoismen. 
 

Den populära magiska daoismen 

Magin spelar hos Lao Zi själv inte någon som helst roll, men den skola som bildades i hans efterföljd kom med tiden att innefatta ett allt mer dominerande magiskt element. Denna modifierade daoism ledde till en kraftigt utökad skara anhängare bland de religiösa massorna, vilket i sin tur gav upphov till en populär daoism som snarast är att beteckna som magi än som religion eller filosofi. 

I denna religiöst organiserade magiska daoism intog tron på förekomsten av det eviga livets elixir en central roll, och inom dess ram för en daoistisk 'kyrka' framträdde en översteprästfigur - de så kallade himmelsmästarna (tian zi) - i en egen dynasti som i Europa betecknades som 'daoistiska påvar'. Dessa himmelsmästare residerade mellan 1016 och 1930 på 'Drak- och tigerberget' i Kiangsi. 

Himmelsmästaren fungerade som kyrkans överhuvud och rådde i denna egenskap över en prästerlig hierarki med munkar och världspräster, vilka i första hand ägnade sig åt spådomar och väderförutsägelser. Många av himmelsmästarna åtnjöt högt anseende i kraft av sin förmåga att tillverka talismaner i hemliga besvärjelseceremonier och deras hemlighetsfulla kraft blev föremål för otaliga legender. 

Med tiden utvecklades en daoistisk gudahierarki med 'De tre renas treenighet' som högsta gudom. Denna gudom består av himmelsguden Yu huang, urbegynnelsen Dai chi som den personifierade dao och den till gud upphöjde Lao Zi. Daoismens panteon är komplicerat inte minst därför att det kom att vävas samman med en stor del av den kinesiska kejsarkulten. Följaktligen tillbads det polära härskarparet 'Jadekejsaren' som himlens herre och den 'Store kejsaren' som jordens herre i en gudomlig hierarki med otaliga gudar under sig. Tre lyckogudar hjälper de människor som tillber dem och i underjorden, vars helveten skildras på ett mycket livfullt sätt härskar de tio 
'helveteskungarna'. 

Med tiden utvecklades en utpräglad tro på ett liv efter detta, vilket påverkades på gynnsamt sätt av munkarnas asketiska livsföring i världen. Munkidealet och dess 'skapande sysslolöshet' (wu wei) antog formen av en daoistisk meditation och begreppet wu wei blev föremål för en rad uttolkningar, bland annat som 'tomhet i analogi med buddhismens nirvanaideal. Vissa riktningar tolkade dao i allt högre grad som modergudinna och förknippade den med en utpräglad naturmystik. Strävan efter evigt liv antog har formen av sökandet efter en magisk svamp, som ansågs skänka odödlighet. Harmonin mellan yin och yang skulle likaså uppnås med hjälp av magiska krafter. 

Den oöverskådliga rika daoistiska litteraturen gav 471 e Kr upphov till en första daoistisk kanon som omfattade 1200 skrifter. 748 års kanon innehöll inte mindre än 7300 skrifter, medan den sista daoistiska kanon från 1444 rymde allt som allt 5318 skrifter och än i dag utgör världens största religiösa kanon. 
 

KONFUCIANISMEN 

Personen Konfucius 

Namnet Konfucius är en latinisering av kinesiskans Kong Fuzi eller Kong Zi, mästaren Kong. Katolska missionärer använde detta skrivsätt i sina rapporter om Kina och präglade därmed den namnform som kom att göra personen Konfucius och konfucianismen känd i Västerlandet. 

Konfucius föddes 551 f Kr i en provinsstad i lu i den nuvarande provinsen Shandong under det personliga födelsenamnet Kong Qiu med det manliga binamnet Kong Zhongni. Han var son till en general och härförare och tillhörde en adlig, om än förhållandevis fattig familj. Hans mor var en sjuttonårig konkubin som fadern tog för att försöka få en frisk son - han hade tidigare nio döttrar och en vanskapt son. Efter faderns död, då Kong var 3 år, mötte hans mor undvikande och fiendskap hos släkten och fick flytta till en främmande stad, nu ännu fattigare än tidigare. Pojken Kong fick arbeta som tjänare, springpojke, vattenbärare osv.

Redan tidigt visade emellertid Kong prov på en väldig kunskapstörst och ett stort intresse för Kinas andliga traditioner. Hans mor understödde livligt denna gåva hos pojken och hans ungdom var fylld av studier, trots fattigdomen. Slutligen fick han en plats som som lärare vid ett furstehov, men tvingades på grund av otaliga konflikter med olika ämbetsverk byta tjänsteort vid flera tillfällen. År 501 f Kr, vid 52 års ålder, blev han förvaltningschef för ett regeringsområde, han hade hand om spannmålsutdelningen. Hans ekonomi blev bättre men han blev less på arbetsuppgiften.Han steg dock därefter i graderna tills han slutligen utnämndes till justtieminister i fursten av Lus regering. 

Nu kunde kan starta skolor där barn från alla klasser i samhället fick fritt tillträde. Han såg fram emot att skapa ett samhälle byggt på sin filosofi där jämlikhet, ömsesidig respekt och god bildning var de stora ledstjärnorna. Han fick äntligen en skara elever som ville förverkliga hans livshållning. Emellertid fick han naturligtvis fiender bland adelsfamiljerna och genom manipulationer med den unge fursten - tre vackra flickor spelade en stor roll - ignorerades Kong alltmer. 496 f Kr nedlade han samtliga ämbeten för att under 13 års tid dra land och rike runt med sina lärjungar. 483 tilläts han i all ära återvända till sin hemort i furstendomet Lu, dock utan något som helst officiellt inflytande. Han levde dock med stor integritet och fortsatte sina livslånga studier i Lu där han slutligen dog 479 f Kr. 

Konfucius personlighet beskrivs samfällt som förutsättningslös, mild och värdig. Han sägs ha varit respektfull i sitt uppträdande, men samtidigt även visat prov på avsevärt självförtroende. Magi och trolldom intresserade honom inte och hans enkla livsföring var visserligen både anspråkslös och återhållsam men inte asketisk Han ägnade sig i första hand åt studier av klassikerna, åt den universella ordningens principer och bedrev dessutom historiska studier, vilka stod i direkt samband med hans strävan att förnya kulturen och den sedliga livsföringen. 

Efter sin död utsågs han till statslärare för Kinas konservativa kretsar och statstjänsteman. Postumt gjordes han till föremål för statens högsta utmärkelser. 174 f Kr besökte Handynastins förste kejsare hans grav. 
120 f Kr uppfördes det första templet till hans ära och 555 e Kr ålades varje kinesiskt regeringsområde (prefektur) att låta upprätta ett Konfuciustempel. 1086 tillerkändes han kinesisk kejsarvärdighet och så sent som 1906 utfärdades ett kejserliga dekret enligt vilket Konfucius likställdes med himlens och jordens gudomar. 
 

Konfucianska symboler

Tallen är det kinesiska trädet framför alla andra. Eftersom den tål kyla utan att förlora sina barr uppfattas den som symbol för beständighet fortvaro och långt liv. Redan i de traderade 'samtalen' med Konfucius är denna symboliska innebörd fullt utpräglad. Tallen förlänger sitt liv i kraft av sitt tigande. 

Detsamma gäller även för hägern, som för in förhållandet mellan far och son i den symboliska innebörden av långt liv. När hägern sjunger svarar en unge. När en daoistisk präst dör förvandlas han till en befjädrad (häger) och stiger upp mot himlen. Uttryck som 'himmelshäger' eller 'salighäger' vittnar om de underbara egenskaper hägern tillskrivs i sin egenskap av symboldjur för visheten. Kombinationen av de två symbolerna tall och häger uttrycker den högsta önskan om visdom och långt liv. 

Den kinesiska kejsarens speciella roll växte fram ur den traderade sammansmältningen alv högsta världsliga och religiösa entitet i den regerande 'himmelssonens' gestalt Som härskare var kejsaren den högste och egentligen även den ende prästen, och riktade i denna egenskap bönema för stat och folk till de gamla naturgudama (himmel och jord), landets och spannmålets gudar, sol och måne, jordbrukets beskyddare, planeten Jupiter, de kejserliga förfädema samt Konfuclus och överlämnade de föreskrivna offergåvoma (livsmedel, siden, jade osv). Himmelsaltaret (himmelstemplet var det kinesiska rikets främsta religiösa plats. l 'skördebönens hall' bad kejsaren den högste himmelsherren Shangdi om rikliga skördar två gånger om året (nyår och vårdagjämning). 
 

Konfucianismens skrifter 

Konfucius skrifter är i första hand av moralfilosofisk och statsteoretisk natur. Bland de auktoriserade konfucianska skrifterna ingår både Konfucius egenhändigt författade texter och skrifter av hans lärjungar liksom en del senare konfucianers verk. 

Fem klassiska texter bildar en kanon som Konfucius själv sägs ha bearbetat 

1) 'Förvandlingarna' (Yi), vars ursprung härleds till den mytiske kejsaren Fu-hsi, 
2) 'Odena' (Shi) bestående av 305 äldre oden, 
3) 'Urkunderna' (Shu) bestående av olika härskares dekret och uttalanden, 
4) 'Vår- och höstkronikan' (Chunqiu), en historisk krönika med moraliska kommentarer som Konfucius personligen sägs ha författat om sin hemstat Lu, 
5) 'Riterna' (Li) om olika religiösa och sociala bruk och seder som härrör från Konfuciusskolan. 

Därtill kommer fyra skrifter, ('de fyra böckerna'): 
1) Samtalen med Konfucius' (Lunyu), en samling bestående av Konfucius samtal med sina lärjungar, 
2) 'Den stora lärdomen' (Daxue), moraliska avhandlingar som delvis lär härstamma frän Konfucius själv, 
3) 'Medelvägen' (Zhon- gyong), en skildring av de vises inre jämnmod som lär ha författats av Konfucius sonson, den framstående konfucianske skriftlärde Zhu Xi, 
4) 'Mencius' (Meng Zi) om filosofen Meng Zi (med det latinska namnet Mencius; 372-289 f Kr, den senare konfucianismens mest framstående tänkare. 

Därtill kommer en omfattande kommentarlitteratur. Konfucianismen representerar inte något slutet system, utan tar i stället upp samtalets och anekdotens form. 
 

Läran 

Den konfucianska etiken utvecklades huvudsakligen av Mencius och utgår från att människan av naturen är att betrakta som god och att all ondska härrör från bristande insikt. 

[25. Reflektion och värdering: Anser du att det är rimligt att tro att människan av naturen är god?] 

Människans fostran till dygd och harmoni framstår följaktligen som etikens främsta uppgift. 

[26. Reflektion och värdering: Anser du att harmoni och dygd är det väsentligaste i din livsåskådning?] 

Historiens heliga och visa män framställs som förebilder, vilket understryker vikten av vördnaden inför föräldrar, gamla människor och förfäder. Konfucianismens mål utgörs av bildning och kunskap, sanningskärlek, godhet, generositet, respektfullaa umgängesformer samt att vårda familjebanden. 
 

[27. Reflektion och värdering: Anser du att vördnaden för de äldre är viktig?] 

Det konfucianska måttlighetsidealet präglas snarare av den så kallade 'gyllene regeln', det vill säga ömsesidighet i umgänget med andra, än av andlig övning och askes. "Gör mot andra det du vill att andra ska göra mot dig". Människan måste ständigt ha de kosmiska sammanhangen för ögonen och alltid betänka det allmännas och statens intressen. Individen, familjen, folket, landet, staten, kosmos: alla dessa sfärer är som cirklar utanför varandra i en enda stor sammanhängande helhet - tillvaron. 

Konfucianismen utvecklar denna avancerade etik utan stöd i gudomliga bud eller uppenbarelsen, vilket gett upphov till kritik från religiöst håll att dess autonoma etik svävar fritt utan förankring i en metafysisk världsbild. 

[28. Reflektion och värdering: Anser du att den konfucianska etiken hänger löst i luften? Behövs en Gud bakom?] 

Men Konfucius var inte motståndare till religionen, han medgav att himmelens vilja var en egen objektiv verklighet som människan inte kan förstå. Han bejakade uttryckligen de traditionella (religiösa) riterna. Men han yttrade sig inte till förmån för speciella trosföreställningar och gjorde inga uttalanden om livet efter detta, även om han bejakade förfäderskulten. Han undvek all spekulation om transcendenta ting och betecknade inte den högsta principen som 'shangdi' (högste herre), utan som 'tian' (himmel). Därmed lämnade han frågan huruvida denna högsta princip var att betrakta som personlig eller inte öppen. Himlen kan ses som den ursubstans som frambringar allt annat och som har makt att belöna med lycka och goda skördar, men även att straffa med naturkatastrofer eller människors plötsliga sjukdomar och död - Kong erfor detta när han favoritelev dog i 45-årsåldern, den elev som skulle ha fört hans lära vidare. Tien betecknas ömsom som gud, ömsom som opersonlig ödesmakt. Senare beskrivs Tien även som människornas far och mästare samt förses med naturkrafter som attribut. 

[29. Reflektion och värdering: Anser du att man inte ska spekulera för mycket om trosföreställningars riktighet?] 

Den kosmiska harmonin spelar en central roll i konfucianismens lära. Eftersom konfucianismen inte innehåller direkta utsagor om Gud eller ett gudomliga väsen betecknas den emellanåt inte som religion i egentlig mening, utan snarare som statsfilosofi och etik. 
 

[30. Reflektion och värdering: Anser du att det är fråga om en religion?] 

Men i kraft av sina fiter och kulter samt genom den gudomliga tillbedjan av Konfuciusgestalten har konfucianismen i Kina utan tvivel utvecklats till en form av religion. Konfucius själv trodde på den rituella handlingens kraft att göra människans hjärta mottagligt för insikt. 

Det kinesiska tänkandet skiljer mellan 'xia' (filosofi) och 'xiao' (religion), men understryker samtidigt närheten mellan dem. Konfucius uppfattas i Kina som 'zhu', det vill säga som vis man och därmed som uttryck för Kinas andliga kultur. Den konfucianska socialläran centreras kring begreppet 'zhen', som närmast kan översättas med mänsklighet och består av fem dygder, närmare bestämt: 
1 värdighet 
2 generositet i åskådning, 
3 trohet respektive uppriktighet, 
4 flit och 
5 välgörenhet. 
 

[31. Reflektion och värdering: Anser du att dessa dygder kan utgöra en grund i ditt liv? Eller är det meningslöst att förespråka dygder?] 

Grundsatsen utgörs av föreställningen att människans sociala och politiska plikter utförs inom ramen för en organisk statlig samlevnad. Uppriktigheten i hjärtat går hand i hand med strävan efter personlig fulländning. De centrala dygderna utgörs av måttlighet, jämvikt och rättsmedvetande. 

Respekten inför riterna (ii) reglerar den sociala ordningen genom att etablera ett band mellan nuet och förfäderna, och därmed till historiens dimension. 

[32. Reflektion och värdering: Anser du att den kristna kyrkan skulle kunna spela denna reglerande roll i vårt samhälle?] 
 

Konfucianismens skola

Det konfucianska tänkandets främste uttolkare och förnyare anses vara Meng Zi, i väst kallad Mencius,  en man som levde ett liknande liv som Konfucius. Framför allt hans utpräglade dialektiska begåvning har lett till att han i dag betraktas som konfucianismens "andre vise man". 

Meng Zi utarbetade teorin om människan som av naturen god, med människokärlek (humanitet och rättvisa (pliktmedvetande) som medfödda egenskaper. Även föreställningen om godheten som härskandets princip går tillbaka på honom. 

Konfucianismen kom redan tidigt att utgöra den ideella basen för den kinesiska stats- och kejsarkulten och intog tidvis en i högsta grad intolerant hållning gentemot Lao Zis framväxande daoism och senare även gentemot buddhismen. 

[33. Reflektion och värdering: Anser du att daoism och konfucianism måste stå emot varandra?] 

Målet för konfucianismen var att erkännas som Kinas enda legitima 'statsreligion'. Senare kom delvis daoistiska och buddhistiska element att tränga in i konfucianismen, vilket förstärkts dess metafysiska och spekulativa aspekt Människan framställdes nu som ett slagfält för goda och onda krafter i form av en immateriell (god) och en materiell (delvis god, delvis ond) princip. 

[34. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något rimligt i denna "slagfältsmodell"?] 

Konfucianismen har i princip sett av hävd antagit formen av en fortgående diskussion av de fem klassiska konfucianska texterna. Den grundläggande premissen utgörs av antagandet att ett ursprungligt tillstånd av harmoni och ordning har gått förlorat medan målet är att återskapa detta harmoniska urtillstånd. 

[35. Reflektion och värdering: Anser du att det är ett bra antagande att vi bör tillbaka till ett harmoniskt tillstånd? Liknar det kristendomen?] 

Människan anses vara i stånd att verkställa detta återskapande av egen kraft Konfucius utgick från att människan både kan utvecklas moraliskt och göra bruk av denna moraliska kraft för att förbättra världen. 

[36. Reflektion och värdering: Anser du att människan är i stånd att avsevärt förbättra världen?] 

Det närmast egalitära antagandet om alla människors likvärdiga andliga förmåga kontrasterar starkt mot konfucianismens utpräglat hierarkiska samhällsideal. Konfucius själv betonade vikten av en väl reglerad social hierarki, i vilken alla relationer är klart definierade. 

[37. Reflektion och värdering: Anser du att människor är hierarkiskt rangordnade av naturen?] 

Konfucianismen reformerades och omgestaltades i en ständigt pågående process, inte minst genom de neokonfucianska skolorna 'Läran om principen' och 'Läran om meningen' och deras 'studium av tingen' respektive väg till den direkta upplysningen. Den konfucianska skolan har dessutom stått fadder till en rad framstående jurister och statsrättsliga tänkare. 

I Europa föranledde konfucianismens tidiga monopolställning i Kina många att beteckna hela den kinesiska statsfilosofin som konfucianism. Statskulten och betoningen av kejsarens himmelsoffer förlänade konfucianismen entydigt religiösa drag. Så sent som strax före inbördeskriget grundades en konfuciansk kyrka i Kina 1910. 

Konfucianismens nyktra och praktiskt inriktade livsideal har gett den många anhängare bland utvandrade kineser, inte minst i USA och i andra östasiatiska länder, exempelvis i Vietnam och Korea. Även en japansk förgrening av konfucianismen kom att utvecklas relativt snart i nära koppling till den shintoistiska japanska stats- och kejsarkulten. För många kineser representerar Konfucius en garanti för den kinesiska kulturens kontinuitet. En lång rad kinesiska tänkare, skriftlärda och filosofer har med sina läror under längre eller kortare tid kommit att vinna utbredning i Kina, men ingen av dessa övriga läror kommer ens i närheten av den betydelse och det inflytande som ger konfucianismen och daoismen deras nyckelrollen i kinesisk kultur. 

Buddhismen övertog i sin kinesiska form flera, delvis direkt väsensskilda aspekter från tidigare kinesiska religionsformer, exempelvis förfäders- och dödskulten eller stats- och kejsarkulten. Buddha Amitabha (Amida) är exempelvis en central symbol för medkänsla och frälsning från lidande bland människor i Kina,  eftersom Amida anknyter till den fornkinesiska föreställningen om en etisk världsordning med den frälsande nåden för alla levande varelser i centrum. 

Andra utpräglat eklektiskt (dvs tillåter blandning av olika läror) orienterade tänkare har vid upprepade tillfällen strävat efter en syntes av de stora kinesiska religions- och filosofisystemen. 

Något ens tillnärmelsevis historiskt porträtt av mästaren Konfucius finns inte bevarat. Trots att den konfucianska stats- och moralläran under de följande århundradena utvecklades till den mest populära av de så kallade Hundra skolorna,  var dess normer baserade på ädelt sinnelag föga lämpade för riktigt etiskt handlande.