|
|
VARFÖR LÄSA SKÖNLITTERATUR?
(Föredrag nov. 2007)
1.
Bästa åhörare ! Ni är skönlitteratur!
För om jag ber er berätta något som hänt
för någon tid sen, t ex en ovanlig dag eller ett roligt
minne, så kommer ni att berätta utifrån en fiktion om
er själva och det som hände. Även om ni har
berättat just denna story flera gånger och försökt
hålla den så sann som möjligt så märker att
man liksom behöver berätta den på en formmässigt
sätt som är bra, som är effektivt. Och då diktar
ni ! Skulle ni försöka vara en sorts objektiv kamera bara
så skulle ni förstöra hela saken och du skulle
misslyckas. Vad vet en kamera om vad som hände?
Egentligen gör vi alla samma ska när vi sitter och
minns något. Vi diktar ihop, byggt på sinnesintryck som vi
tycker att vi minns bra. Vissa uttalanden av andra tycker vi att vi
minns exakt. Ofta har andra en helt annan uppfattning om vad som sades
eller vad som menades. Alla har varsin historia. Och det är inget
annat än skönlitteratur.
Därför är skönlitteratur så otroligt
bra som studiematerial. Duktiga författare säger liksom mer
än vi själva kan om sånt som liknar vårt liv. Det
är därför läsandet av bra skönlitteratur,
klassikerna främst, är så utvecklande för
vårt eget liv. Fiktionen vi själva har om vår egen
story blir liksom expanderad genom att vi tar del av andras
berättelser och andras föreställningar om sig
själva eller de personer de skildrar. Särskilt människor
som ska syssla med naturvetenskap behöver skönlitteraturen
för att hjärnan ska utveckla den vetenskapliga fantasi som t
ex Albert Einstein, Nils Bohr, Edward Schrödinger och Francis
Collins så flitigt använt i sitt forskande. Utan sådan
fantasi upptäcker man inte särskilt mycket nytt. Vill du bli
astrofysiker? Läs bra SF-litteratur !
En klassiker är ju diktad i huvudet på Tolstoj eller Jane
Austen eller Jack London, men det är ju dessa personers fiktiva
inbillningar som formas skickligt till stora berättelser. Samma
sak gör ju alla ni när ni berättar för kompisen vad
du gjorde i helgen eller i somras. Det är samma diktande, bara med
lite annat språk och kanske inte alls så formmedvetet eller
skickligt. Därför blir Anna Karenina ditt liv när du
läser, för när du läser berättar du för
din hjärna och du lever där, lika mycket som du lever i dina
föreställningar om dig själv.
Då förstår ni varför ni mentalt är skönlitteratur redan.
Även efter man insett att ens "jag" är en
skönlitterär fiktion och kanske släppt tron på
egot som verkligt, fortsätter förstås
skönlitteraturen att ge mycket. Det ger alltid en effekt att se en
film, en opera, en teaterpjäs, eller läsa berättelser.
Samma förmåga att leva sig in finns ju kvar även om vi
vet att det är just intenting annat är fiktion. Det mesta i
våra liv är fiktion på detta sätt. Det är
inget problem att inse det om vi bara njuter av berättelserna,
våra egna om oss själva likaväl som andras i sina
texter eller filmer eller teaterpjäser.
När vi berättar om jordens historia eller allt som hänt
efter Big Bang, så använder vi återigen ord och diktar
en historia byggd på data och experiment och på vad andra
har berättat utifrån sina data. De vetenskapliga
berättelserna är viktiga för oss, även när vi
kommer till kvarkar och tillstånd av vara och icke-vara på
samma gång. Alla naturvetenskapsmän vet hur mycket SF
betyder för stimulans och beskrivning. Det mesta som Jules Verne
berättade om i sin skönlitteratur har slagit in och
utvecklats ännu längre. Datorer finns i berättelser
långt innan första chipset skapades. Charles Darwin var
starkt fascinerad av den berättelse om evolutionen av
människan som hans forskning tycktes stödja. Systembiologin i
våra dagar ser fram emot ännu mer spännande
berättelser om vår hjärna och om den verklighet som
hjärnan formar åt oss - berättar för oss. Fakta
behöver fiktion för att bli en berättelse vi
förstår.
Även känslor av att må bra eller inte må bra
berättar vi för oss själva. Den som har ryggskott
upptäcker det på nytt varje gång det gör ont
när han eller hon ska röra sig. I det ögonblicket
berättar hjärnan för oss själva en massa om
ryggskott och hur det begränsade jaget har detta ryggskott och hur
kroppen har detta ryggskott. Sanningen är ju att kroppen är
där och har smärta vid vissa rörelser. Men att en
individiuellt "jag" skulle ha ryggskott är förstås en
fiktion. Eller att ett individuellt "jag" måste lida av detta
ryggskott är ju samma sorts fiktion. Smärta är bara
smärta. Men det vi lider av mest är berättelsen om
"stackars mig".
Det typiska för en sjuk person är ju berättelsen om
sjukdomen. När andra människor kommer i närheten och
börjar formulera berättelsen så hjälper man
själv till och skapar den. Ofta blir det en familjeberättelse
som alla bygger på och förändrar lite då och
då, allteftersom förändring tycks äga rum.
Perspektiven förskjuts också över tid - allt detta
är skönlitterärt skapande för att förstå
verkligheten. Vi gör det om och om igen, ofta inlett med "Och hur
är det med din bror?" eller "Hur går det för din
mamma?" Läkare nu för tiden måste lära sig att
prata med patienterna, berätta om den story som är just den
patientens story. Konversationen på en sjuksal följer samma
skönlitterära mönster, var och berättar sin story.
Skönlitteraturen är mycket viktig på patientnivå,
läkandet beror ibland på friheten att berätta. Så
viktig är skönlitteraturen. Hur många har inte
läst om AIDS-sjuka, cancersjuka, demenssjuka och fått
tillfälle att leva sig in i dessa berättelser. Det fungerar
därför att vi själva bygger våra liv
skönlitterärt. Det kanske inte är skön litteratur
men det är fiktion av samma slag.
Att vara en fiktiv person i vårt minne och i vårt
självberättande innebär ju inte att verkligheten
försvinner eller vi ljuger om den. Solljuset som du upplever just
nu är ju där, gräset som grönskar är
där, vinden som känns mot kinderna är där,
ögonen på andra människor är där och lever
starkt, djur som rör sig, ljuden som når dina öron - levande närvaro. Det
finns en direkt och omedelbar verklighet som innehåller en sorts nästan övernaturlig fascination.
Och ju mer obegränsat kan vara i den ju bättre måste
det ju vara, ända fram till sista dagen vi lever på jorden. Det säger sig självt.
Men vår fiktion om vårt indivieulla jag och dess historia
begränsar oss ofta i vår omedelbarhet. Personen blir
aldrig nöjd, det finns alltid något annat som ska komma. Vi
drar ihop oss
genom historien om oss själva, en sorts kontraktion, som om vi
knöt handen. Det är inget fel på
berättelsen i sig men det är just den där
sammandragningen till ett litet "jag" som skapar rädsla och
begränsar oss. Fiktionen är inte sann och därför
blir vi osäkra. Vi drar ihop oss. Vi stänger in oss. Vi
separerar oss. Allt beroende på detta misstag: det fiktiva
individuella livet.
Genom att läsa skönlitteratur och kanske lite skämtsamt
säga som John Pearsall Smith: "Some people say that reality is the
thing - but I prefer reading!" - kan en viss befrielse ske. Genom att
läsa lever vi in oss i expansiva skildringar - om vi orkar läsa
- och får då perspektiv på vår egen
påhittade individualitet. Många tror att den som sitter i
en fåtölj och läser tre timmar liksom missar
verkligheten därute. Men om personen därute sysslar mest med
sin egen story så är världen större för den
som sitter därinne och läser, faktiskt. Vi kan, som Xavier de Maistre uttryckte det "resa i vår egen kammare".
Man kan också att den som läser skönlitteratur
får mutipla personligheter. Det sker på ett friskt och
levande sätt, det är inte en sjukdomsbeteende eller ett flyktbeteende. Det vill
säga att läsaren kan liksom tillfälligt leva sig in i en
värld, t ex Charles Dickens värld, tillsammans med andra som
läste David Copperfield. De kan prata om denna värld och
så att säga njuta denna värld medan de pratar om den.
Då har vi fiktiv story om fiktiv värld hos Charles Dickens
såsom vi återupplever den. Att prata om orden som
någon annan skrivit blir alltså fler ord och fler fiktiva
världar.
Så här säger Björn Ranelid:
"Ordet väger ingenting och likväl är det mäktigare
än allt annat. Det uppstår från döden när du
läser det. Du kan inte skriva vackert om du knyter din hand i
vrede. När jag diktar föds en genetisk slinga på
pappret. Ordet känns inte vid några gränser och ingen
kan låsa in det i ett fängelse."
Detta är väldigt positivt och stämmer inte helt, eftersom
ord i stil med "Vi dömer dig till 8 års fängelse"
verkligen också stänger in dig i ett fysiskt fängelse. Andra ord
som "Du döms härmed till döden genom avrättning i
morgon kl 8.00" avslutar liv för just den människan som de
uttalades för i en viss situation. Men Ranelid har rätt i att
orden saknar gränser genom att du läser dem och skapar
verkligheter när du läser. Detsamma gäller våra
egna individuella liv - vår berättelse om dem kan
begränsa oss och göra livet till ett fängelse, ja
ett helvete. De många ungdomar som är deprimerade i vår
tid vet att det ofta är de egna tankarna, de egna hemska
berättelserna som förstör livet. Visserligen skyller vi
på vi omgivningen men vi skapar också själva det
hemska. Detta är väl känt. Det leder till att
medicinering inte är bästa vägen ut ur det utan att vi
berättar andra berättelser om oss själva. Det kan kallas kognitiv terapi. Här syns
tydligt hur vi själva är skönlitterära i vår
fiktiva indiviudalitet.
Med andra ord: orden och läsningen är skönlitterära
vapen för ett liv som kan vara fyllt av barnslig förundrarn
inför miraklet att leva. Läs och lev !
|
|