Kristendom
 
 
 

Kristendomen är idag den snabbast växande religionen och en tredjedel av mänskligheten, dryft 2 miljarder, är kristna hittills i historien. Den bygger på föreställningen en att en intelligent Gud fanns till innan universum, alltså utanför tiden, eftersom tiden skapades vid Big Bang, att han skapade universum och solsystemen, att han på en liten planet i utkanten av ett litet solsystem (enligt många kristna) lät en kemisk-biologisk evolution äga rum med människans som historiskt resultat av den, att han skapade två förbund med de första skrivkunniga och läskunniga människorna efter en lång förhistorisk tid: det gamla förbundet som skildras i Gamla Testamentet och det nya förbundet som beskrivs i Nya Testamentet. Språket och tänkandet är alltså nödvändiga evolutionära villkor för en gudomlig interaktion med skapelsen och människorna.

Det nya förbundet grundade Jesus Kristus såsom en kyrka med auktoritet genom apostlarna. Den största kyrkan idag, den katolska, går i  rakt led tillbaka till apostlarna.

Genom inspiration och omfattande missionsarbete, genom sin intellektuella och kulturella sprängkraft lyckas kristendomen vinna alltfler människor  på alla fem kontinenterna och utgör i dag den till antalet anhängare största världsreligionen överhuvudtaget. De grundläggande värden som Europa och Västerlandet står för globalt bygger alla på den kristna uppfattningen av kunskap, av god moral och av vad en människa är och bör vara för sig själv och andra.

Kristen gudsbild baseras på judendomens tanke om ett första förbund genom Moses och de tio buden i motsättning till de värderingar som rådde i alla andra kulturer vid samma tid. Det nya kristna förbundet genom Jesus fulländar detta gamla och kallas Guds rike som alltså startar genom Jesus och byggs ut allteftersom i historien genom den gudomliga inspiration som kallas Helig Ande.

Kristen filosofisk gudsuppfattning står i motsättning till polyteistisk uppfattning, den står i motsättning till mytologiska idéer om det gudomliga. Det centrala är  tron på det nya förbundet, det nya riket genom Jesus som både är Gud och människa.  Kristus kallas också filosofiskt för Logos och Ordet - det Ord som skapade universum. Genom Jesus Kristus har allting blivit till och i Honom finns också slutmålet. 

Kristendomens treenighetsbegrepp finns redan i den tidiga kyrkan men formulerades filosofiskt efter långt och segslitet teologiskt arbete för att förstå mer av Guds historiska utveckling. Gud är Fader, Son och helig Ande. Treenigheten innebär att Guds rike är en gemenskap, en familj, ett Guds rike i Jesu kyrka på jorden. Gud är inte en ensam individ utan en gemenskap i kärlek.

Utformandet i kyrkan av beskrivningen av Treenigheten skedde inte utan dispyter och motsättningar mot heretiska avvikelser, s.k. kätterska doktriner. Flera s.k. gnostiska sekter motsatte sig den auktoritet som Jesus gav Petrus och apostlarna och framförde alternativa former av gudstro.  Gud är i den kristna kyrkan en enda natur men har tre personer. 
 
 

[1. Reflektion och värdering: Är du konfirmerad? Om så - fick du lära dig om treenigheten i undervisningen? Om inte - varför valde du att inte konfirmeras? Och vad anser du om kristendomen - säger den sanningen om livet?]
 

Ur Jesu undervisning och de tolv apostlarnas pingstunder - då de tog emot den utlovade Anden - skapades den apostoliska kristna kyrkan, som under medeltiden uppnådde en dittills okänd jordisk såväl som andlig makt och utveckling. Detta kunde ske tack vare troheten till den ursprungliga katolska påveinstitutionen (Petrus). Jesus är Kungen i Guds rike och Petrus premiärminister som av Jesus tar emot nycklarna till riket. Innebörden av dessa nycklar finns i judisk tradition (Jes.22:22) och innebär auktoritet och andlig makt som varje vald efterträdare till Petrus övertar. Därmed finns den enhet som Jesu enda kyrka behöver.

Genom kyrkan får de kristna dessutom en livstolkning byggd på det nya livet genom de ursprungliga sju sakramenten (nattvard, dop, konfirmation, äktenskap, bikt, prästvigning och de sjukas smörjelse)-- särskilt nattvarden (eukaristin) som höjdpunkten i den dagliga mässan. En katolsk författare skriver om detta vardagliga liv:

"För att leva det himmelska liv som människan finns till för behöver hon nya själsliga förmågor till kunskap och kärlek, förmågor som saknas i det naturliga intellektet och i den naturliga viljan. En ny livsprincip och en ny handlingsprincip måste därför skänkas till hennes själ. Detta nya liv är i första hand avsett för att få människan att kunna leva i himlen. Men redan i det jordiska livet får hon det som gåva genom de sju sakramenten och därför blir det jordiska livets huvudsakliga projekt att ta emot och bevara det." (F.Sheed)

Reformationsrörelser för en uppriktigare tro pågick under hela medeltiden, bl a genom den heliga Birgitta från Sverige med sitt krav på en bibel på folkspråk och den helige Franciskus från Assisi. Den tyska reformationen på 1500-talet och dess katolska motreformation resulterade i en inre förnyelse av den kristna religionen, men även i en splittring mellan de olika kyrkosamfunden, vilket pågått in i våra dagar med ca 35 000 sekter inom den protestantiska kristendomen. Dagens kristna kyrka präglas dock i ökande utsträckning av de kristna i Sydamerika, Nordamerika, Afrika och Asien och den icke-europeiska kristendomen får allt mer utpräglat självförtroende. Denna kristendom är i hög grad trogen den ursprungliga kyrkan.

I den äldsta kristna traditionen är Jesu födelse ett historiskt men också övernaturligt skeende, flera gånger förutsagt i GT och det tolkades som ett under och en uppenbarelse utifrån, inte en insikt inom människan. Detta under firar vi ännu idag på julafton och juldagen. 

[2. Reflektion och värdering: Anser du att Jesu liv är något övernaturligt? Firar du jul på detta sätt? Anser du att julen prackar på oss det kristna budskapet?]
 

Teologin bakom Jesus

För många är teologi något svårbegripligt. En del anser att religion bör vara något enkelt och praktiskt och att filosofer och teologer krånglar till något enkelt. Men teologi betyder vetenskapen om Gud. Varje människa som ska lära sig något om kristenomen behöver ha en så klar föreställning om den som möjligt är. Visserligen kan man förstå varför vissa stöts bort från teologi - det är enklare att uppleva Gud i naturen eller i vacker musik. För människor som upplevt det gudomliga i naturen verkar teologiska dogmer så småttiga och onödiga.

[3. Reflektion och värdering: Anser du att den kristna läran verkar krånglig och svår? Anser du att religion bör vara något enkelt och lättbegripligt?]

Det är visserligen sant att människor upplever Gud i naturen, i fjällnaturen och ute på havet. När dessa människor därefter tar en titt på den kristna läran så vänder de sig från något verkligt till något abstrakt. På samma sätt gör en person som först sett Atlanten från stranden och sedan får tag på en karta över Atlanten: hon eller han går från något verkligt till något abstrakt, från verkliga vågor till ett papper med färger och linjer.

[4. Reflektion och värdering: Anser du att man kan uppleva Gud i naturen eller i skönheten?]

Men nu kommer vi till den centrala poängen i detta resonemang: kartan är visserligen färgat papper men två viktiga saker gäller om denna karta. Först: kartan är baserad på vad hundratusentals människor har erfarit genom att seglat på den verkliga Atlanten. På det sätter ligger mängder av verkliga upplevelser i kartan, erfarenheter som är lika verkliga som de man kan få genom att stå på stranden. Den som står på stranden får endast en privat glimt medan kartan stämmer med en stor mängd erfarenheter och insikter.

[5. Reflektion och värdering: Anser du att andras erfarenheter av Gud är viktiga att ta del av?]

För det andra: om vi vill segla någonstans är en karta helt nödvändig. Sålänge vi bara vill gå promenader på stranden är de privata glimtarna mycket trevligare än att studera en karta. Men kartan är mer användbar än stranden om vi vill ta oss till ett annat land. Teologi är som kartan. Att bara studera den blir mer abstrakt än att uppleva Gud i naturen. Den kristna läran är inte Gud. De olika påståendena i denna lära är endast som en karta. Men den kartan är baserad på insikter och erfarenheter hos hundratals människor som verkligen var i kontakt med Gud. De fromma känslor eller häftiga upplevelser vi kan ha som privatpersoner är väldigt elementära och förvirrade i jämförelse med denna skatt av tankar och erfarenheter.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att andra kan ha rikare och viktigare erfarenheter av Gud än du själv?]


För det andra: om vi vill komma längre i studiet av kristendomen måste vi använda kartan, teologin, läran. Den som upplever Gud i naturen eller i kärleken erfar något verkligt och fantastiskt men det blir ingenting mer. Det leder ingenstans och det finns ingenting mer att göra med denna upplevelse, hur härlig den än var. Och just detta gör en vag religion som bara handlar om att se det häftiga och sköna i allt är så tilltalande för många. Den ger nämligen endast kickar men ingen ansträngning. Ungefär som att stå på stranden och titta på vågorna i havet. Vi kommer inte till några andra länder på det sättet. Vi kommer inte heller till något himmelrike genom att njuta av blommor eller musik. Inte heller kommer vi någonstans genom att studera kartor utan att segla ut på Atlanten. Inte heller är det klokt att segla iväg utan karta. Den kristna läran är med andra ord praktisk och nödvändig för oss.

[7. Reflektion och värdering: Anser du att det räcker med att njuta av livet? Eller bör en riktig religion innebära arbete och ansträngning?]

Längre tillbaks när folk inte utbildade sig i så hög utsträckning var det kanske möjligt att leva som kristen med endast några få idéer om den kristna läran. Idag är det omöjligt, vi lever i en läsande och diskuterande kultur. Den som inte studerar den kristna läran har ändå en uppfattning om Gud men en dålig, felaktig och gammalmodig uppfattning. De flesta populära föreställningar om Gud som vi hör talas om i media idag, är helt enkelt föreställningar som kristna teologer avvisade som felaktiga för många hundra år sedan. Att hysa dessa moderna föreställningar är att gå tillbaka till gammal och överiven gudsidé, ungeför som att gå tillbaks till att jorden är en platt skiva. En sådan felaktig uppfattningen är denna: Jesus var en stor moralisk förebild och lärare; om vi bara gjorde som han sa skulle vårt samhälle fungera bra mycket bättre. Vi skulle sluta kriga och familjelivet skulle blomstra.

[8. Reflektion och värdering: Anser du att Jesus huvudsakligen var en lärare i moral?]

Det är naturligtvis sant men det säger väldigt lite om den kristna läran och det har ingen praktisk innbörd alls. Det är sant att världen skulle vara bättre om vi följde Jesu moral. Men detsamma är sant om Platon, Aristoteles, Konfucius och andra lärare. Vi skulle leva bättre liv om vi följde dem. Men än sen då? Vi har aldrig följt de goda råden från stora filosofiska lärare. Varför skulle vi plötsligt börja nu? Och varför skulle vi hellre följa Jesus än de andra? Varför inte lika gärna Buddha? Eller Lao Tse? Om kristendomen endast är ytterligare goda råd om hur vi ska leva våra liv  (t ex "vända andra kinden till", "älska sin fiende", "hjälpa människor i nöd"), är denna religion utan djupare vikt. Det saknas inte goda råd sedan fyra tusen år tillbaka. Ännu en moralisk lära gör knappast någon skillnad på den punkten.

[9. Reflektion och värdering: Anser du att vi bör följa de råd för livet som Jesus ger i Nya Testamentet? T ex att älska sin nästa och även sin fiende?]


Men så fort vi tittar in i någon kristen skrift ser vi att de talar om något helt annat än denna populära och felaktiga bild av kristen religion. Kristendom är inte alls att följa moraliska råd. Istället säger dessa skrifter att Jesus är Guds Son - och vad betyder det? De säger att de som litar på Jesus kan också bli Guds barn - och vad betyder det? De säger att hans död räddade oss från våra synder - och vad betyder det? Det är ingen idé att klaga på att dessa påståenden är svåra att förstå. De kristna författarna säger att det handlar om en annan värld, en värld bortom den värld vi kan se och röra vid. Vi kanske anser att detta påstående är falskt. Men om det var sant så är det bara att vänta att beskrivningen är svår att förstå. I alla fall lika svår som modern fysik och av samma anledning.

[10. Reflektion och värdering: Anser du att kristendomen är svår att förstå?]

Den lära i kristendomen som ger oss största chocken är den att vi kan bli Guds söner genom att binda upp oss till Jesus. Någon kanske säger: är vi inte redan Guds söner, Han har ju skapat oss alla, eller hur? Säger inte kristendomen att Gud är allas Fader? Jo, i en viss mening är vi alla söner till Gud redan genom att Gud givit oss existens, älskar oss och ser till oss. Men när kristendomen talar om att bli Guds söner betyder det uppenbarligen något annat.

[11. Reflektion och värdering: Anser du att det finns någon bra mening i att Gud är Fader till all existens?]

Detta leder oss in i centrum av kristen teologi. En av trosartiklarna i den kristna läran säger att Jesus är Guds Son, född men inte skapad. Och: född av Fadern före all tid. Detta handlar inte bara om undret i Betlehem som vi firar varje julafton. Det hadlar enligt kristendomen om vad som hände redan innan universum skapades, innan tiden började, innan Big Bang. Innan någon värld finns föds Jesus Kristus, han skapas inte. Det som skapas befinner sig i tiden.

[12. Reflektion och värdering: Anser du att denna lära är lättbegriplig? Har du hört detta förut? Tog ni upp det under konfirmationen?]

Vad betyder denna märkliga lära? Det gäller att se skillnaden på födas och skapas. Det man föder blir man far eller mor till. Det man skapar är att göra något annat än en själv. När man föder blir något till som är av samma slag som en själv. En människa föder en baby, en hund föder valpar, får föder lamm, en fågel föder ägg som sedan kläcks och ger fågelungar. När vi skapar får vi fram något skilt från oss. En fågel skapar ett näste, getingar skapar getingbon, bävrar skapar damm. En människa kan skapa statyer som avbildar henne själv. Om artisten är skicklig kan statyn vara nästan som verklig. Men naturligtvis är det inte en verklig människa, det ser bara ut så. Statyn kan inte andas eller tänka, den är inte levande.

Detta är det första som måste förstås i kristendomen. När Gud föder blir det Gud, när han skapar blir det något som inte är Gud. Precis som när människan skapar blir det inte människa, inte ens i kemilabben för kloning. Därför är inte människor Guds söner såsom Jesus är det. De kan vara lika Gud på vissa sätt, men de är inte samma sak. Människor är mer som statyer eller  bilder av Gud. En staty har människans form men lever inte. På samma sätt har människan en form som liknar Gud men saknar den sorts liv som Gud har.

[13. Reflektion och värdering: Anser du att Gud har förmåga att föda, inte bara skapa? Kan du tänka dig några argument för att Gud inte har skapat universum?]

Allt som Gud skapar har något som liknar Honom, enligt kristendomen. Rymden är lik honom genom sin enorma storlek. Ändå är rymdens storhet inte samma storhet som Guds. Men rymden blir som en symbol för Guds storhet, eller som en översättning till icke-andliga termer. Materien är lik Gud genom att ha energi. Ändå är naturligtvis fysisk energi något annat än den kärlek och makt Gud har. Växtvärlden är lik Gud genom att vara levande. Ändå är det biologiska livet inte av samma slag som livet i Gud, bara en symbol för det, en skugga av det.

[14. Reflektion och värdering: Har du någonsin känt Guds närvaro i naturen? Hur vill du beskriva den upplevelsen?]

När vi kommer till djurlivet finner vi ytterligare andra likheter. Den intensiva aktiviteten och fortplantningen hos insekterna är som en tidig symbol för den enorma kreativiteten hos Gud. I de högre däggdjuren finner vi den instinktiva kärleken till den egna avkommen, också lik Guds kärlek till all sin skapelse, men förstås inte samma sak. Precis som en tavla på platt duk kan vara lik ett landskap är djurens omtänksamhet lik Guds. Men ingen skulle säga att det är samma sak. När vi kommer till människan, det högsta djuret, ser vi den största likheten med Gud som vi idag känner till. Det kan visserligen finnas skapelser i andra världar som är än mer lik Gud - men vi har inte den kunskapen ännu.

[15. Reflektion och värdering: Anser du att det kan finnas högre varelser än människan - t. ex. änglar

Människan lever inte bara utan älskar och resonerar förnuftigt, det biologiska livet når sin högsta kända nivå. Men vad människan inte har i sitt naturliga tillstånd är andligt liv, det högre och annorlunda liv som finns i Gud. Nu använder vi samma ord "liv" för båda slagen. Men om vi tror att det därför måste vara samma liv är som att tro att Guds storhet är av samma slag som rymdens storhet. Den verkliga skillnaden mellan biologiskt liv och andligt liv är så viktig att de måste få olika namn. "Bios" är det biologiska livet som kommer via naturen och som allt annat i naturen alltid tenderar att gå nedåt och förlora sig själv så att det endast kan fortsätta genom ständiga supportsystem i naturen i form av luft, vatten och andra ämnen. "Zoe" är det andliga liv som finns i Gud från evighet till evighet och som har skapat universum. Bios har en viss likhet med zoe men endast den sorts likhet som ett foto kan han med en viss plats som det föreställer, eller den likhet som en staty har med en människa.

[16. Reflektion och värdering: Anser du att andligt liv är annorlunda mot det biologiska? Eller tror du att andligt liv inte finns?]

En människa som går genom en förändring från bios till zoe motsvarar en staty av brons som förvandlas till en levande människa. Det är exakt vad kristendomen säger sig handla om. Denna värld är en stor ateljé för en skulptör. Vi är statyerna och det går ett rykte i ateljén att vi en dag ska förvandlas till levande varelser.

[17. Reflektion och värdering: Anser du att det är möjligt att en förvandling av människans liv kan ske genom tron på Jesus Kristus? Vilka argument emot en sådan möjlighet kan du tänka dig?]


Treenigheten

Enligt de kristna föder Gud sin Son men endast skapar människor. Genom denna lära har vi dock illustrerat endast en sida av Gud, nämligen att vad Fadern föder blir Gud, alltså samma sak som Han själv. Det är likt en mänsklig fader som får en mänsklig son. Men inte helt likt det. Den kristna läran förklarar det mer utförligt.

[18. Reflektion och värdering: Anser du att det är lämpligt att tänka på Gud som Fader? Eller är moder lika tänkbart?]

Ganska många människor säger att de tror på Gud men inte på en personlig Gud. De känner att det mystiska någonting som är bakom allt som sker i universum måste vara något mer än en person. De kristna håller helt med om detta.

[19. Reflektion och värdering: Anser du att Gud om han finns borde vara något mer än en person?

Men kristendomen är den enda religionen som förklarar vad det skulle kunna betyda att Gud är något mer än personlighet. Alla andra kulturer och religioner säger ingenting om det, trots att de hävdar att det gudomliga är bortom det personliga. De framställer Gud som något opersonligt istället, alltså något mindre än personligt.
Om vi söker efter något supra-personligt, alltså något gudomligt bortom det personliga, är det ingen idé att välja mellan den kristna läran och de andra lärorna. Den kristna läran är den enda ute på marknaden.

[20. Reflektion och värdering: Anser du att det vore bra om det gudomliga inte är personligt och att vi upplöses som personer efter döden?]

Några religioner tror att efter det här livet, eller efter många liv, kommer den mänskliga själen att absorberas upp i Gud. Men när de försöker förklara vad de menar med detta så verkar det som om vi absorberas in i Gud som materiella ting absorberas in i varandra. De tänker sig det hela som en vattendroppe som förenas med havet. Men betyder förstås att droppen upphört att existera.  Om detta är vad som händer med oss då betyder absorberas att endast upphöra finnas. Det är bara kristendomen som har någon idé om hur mänskliga själar kan tas upp till ett liv med Gud och fortfarande vara sig själva.

[21. Reflektion och värdering: Anser du att det vore bra om vi blir kvar som andliga personligheter efter döden? Tror du på ett medvetande efter döden?]

Enligt de kristna blir vi mycket mer oss själva efter döden än före den. Kristen filosofi är praktisk. Hela syftet med att vi existerar är just att bli mycket mer oss själva genom att tas upp till samexistens med Gud. Felaktiga idéer om vad detta liv är för något gör resan krångligare för oss alla.

Men hur fungerar detta? CS Lewis förklarar: I rymden kan vi röra oss på tre sätt, höger-vänster, framåt-bakåt, uppåt-nedåt eller i någon kombination av alla dessa. Alla riktningar är någon av dessa tre eller någon kombination av dem. Det är tre dimensioner. Märk nu att om vi endast använder en dimension kan vi endast dra en rak linje. Använder vi två kan vi rita figurer, t. ex. en kvadrat. En kvadrat består av fyra raka linjer. Om vi nu har tre dimensioner kan vi konstruera en solid kropp, t. ex. en kub. En sådan kub består av sex kvadrater.

Nu kommer poängen för kristendomen. En värld i en dimension är en rak linje. I en tvådimensionell värld har vi fortfarande raka linjer, de försvinner inte eller upplöses. Många linjer skapar istället en figur. I en tredinmensionell värld har vi fortfarande figurer men många sådana figurer skapar en solid kropp. Alltså: när vi anvancerar till mer verkliga och mer komplicerade dimensioner lämnar vi inte mindre komplicerade saker bakom oss utan integrerar dem och fulländar dem, berikar dem och utvecklar dem på förvånande sätt. Vi skulle aldrig kunna tänka oss vad som händer om vi förblev på de enklare nivån.

Den kristna beskrivningen av Gud innebär samma princip. Den mänskliga nivån är en enkel nivå, ganska tom på innebörd. På den mänskliga nivån är en person en mänsklig varelse. Två personer är två separata varelser, ungefär som i rummets två dimensioner på ett platt papper en kvadrat är en figur och nästa kvadrat en annan separat figur. På den gudomliga nivån finns fortfarande personligheter men de är kombinerade på nya sätt som vi i vårt nuvarande enkla läge inte kan begripa.

[22. Reflektion och värdering: Anser du att du kan förstå något av Guds treenighet? Tog ni upp det under konfirmationen?]


I Guds dimension finner vi enligt kristendomen en varelse som är tre personer och samtidigt förblir en enda varelse. Precis som en kub är sex kvadrater men ändå förblir en enda kub. Vi kan naturligtvis inte förstå en sådan varelse, denna treenighet. Om vi levde i två dimensioner skulle vi inte heller kunna begripa vad en kub är, hur mycket någon mattelärare än förklarade för oss. Ändå kan vi få en vag uppfattning om det. När vi gör det så förstår vi för första gången i våra liv vad något supra-personligt är, något som är mer än personligt. Det är något som vi aldrig kunnat gissa. Ordet treenighet nämns inte i Nya Testamentet men alla som läser NT och ser hur Jesus talar om Fadern och hur han själv är vägen till Fadern och hur Jesus och Fadern skall sända en helig Ande, förstår åtminstone vagt att de handlar om tre supra-personer i en enda varelse.

[23. Reflektion och värdering: Anser du att det möjligen finns en högre dimension för oss att existera i efter döden?]

Vad är det då för bra att tala om den kristna treenigheten när den är så svår att förstå? Det är inte något särskilt bra med det. Det som spelar roll och är viktigt är att själv dras in i denna gudomliga treenighet, dras i det gudomliga livet - vilket kan ske när som helst för den som söker det.

[24. Reflektion och värdering: Anser du att du själv har fått kontakt med Gud någon gång? Känner du någon som har det?]

Här kan en bild hjälpa till. Tänk på en person som i ensamheten faller på knä och ber. Hon eller han vill nå kontakt med Gud. Men om denna person är kristen så vet hon eller han att det samtidigt är Gud som ger impulsen till att be. Denna impuls känns inombords och påverkar personens vilja: jag vill be. Samtidigt vet den kristne att all verklig kunskap om Gud kommer genom en man, Jesus Kristus. Den mannen var Gud. Denna man-Gud finns nu vid sidan om den som ber och hjälper till med bönen, ja till och med ber åt den kristne. Nu kan vi alltså se vad som händer i den skenbart enkla bilden av en person som faller på knä och ber: Gud är samtidigt det som den kristen ber till, målet hon eller han försöker nå. Gud är samtidigt det inom henne eller honom som ger impulsen till bönen, alltså motivationen. Gud är för det tredje bron från det mänskliga till det gudomliga, vägen till Gud, som den kristne nu dras till.

[25. Reflektion och värdering: Anser du att bön är något gott? Kan det hjälpa i kris? Kan det förvandla en människa? Bör läkare rekommendera det på sjukhusen? Eller är det bara hallucination och /eller inbillning?]

Det är alltså fråga om tre varelser som är aktiva i denna bild av en kristen som ber i ensamheten. En människa tas på detta sätt upp i en högre dimension av liv, det vi kallar zoe, det andliga livet. Människan dras in i Gud av Gud fast hon fortfarande är människa. Det är så kristen filosofi och teologi har börjat utvecklas. Folk visste redan om Gud på ett vagt sätt tidigt i mänsklighetens historia. Sedan kom en man och hävdade att han var Gud. Men han var inte den sorters människa som vi kan strunta i och förklara för dåre. Han fick folk att tro på honom. De såg honom dödas men mötte honom igen.  Sedan bildade han sin kyrka och strax därefter kände folk Gud inom sig, som han sagt, och denna Gud inom dem fick dem att bygga en civilisation, Europa. När de arbetat med sin filosofi och teologi under rätt lång tid, hade kommit fram till sin Gud med tre personer, treenigheten. Den kristna treenigheten är alltså inte en definition vi hittat på. Kristen lära är så att säga experimentell kunskap och därför inte så lite komplicerad. Det är de enkla religionerna som är påhittade.

[26. Reflektion och värdering: Anser du att det vore värt att experimentera med kristendomen och se om den fungerar för dig själv?]

Vilken sorts kunskap har kristendomen? Kristendomen liknar de experimentella vetenskaperna på vissa sätt, men inte alls på andra. Om du är geolog och studerar
klippor måste du gå ut och hitta några klippor. De kommer inte till dig. Om du går till dem så springer de inte iväg och gömmer sig. Initiativet är helt på din sida. Klipporna kan varken hjälpa dig eller hindra dig.

Men om du är zoolog och vill studera vilda djur i sina naturliga biotoper. Det är inte samma sak som att studera klippor. De vilda djuren kommer inte till dig. Men de kan springa och gömma sig. Om du inte är tyst och envis kommer de att vara svåra att finna framför dig. Initiativet ligger en smula på deras sida.

Om du ska studera en mänsklig person blir allt svårare. Om den personen inte är med på det kan du aldrig lära känna henne eller honom. Du måste få den människans förtroende. Nu ligger initiativet lika mycket på ditt studieobjekt som hos dig själv. Det krävs två för vänskap och för kärlek.

Om du ska studera Gud ligger initiativet helt och hållet på hans sida. Om inte Han vill visa sig kan du ingenting göra för att få honom att visa sig. Och faktum är att Han visar mycket mer av sig för vissa människor än för andra. Inte på grund av att Han har favoriter men för att det är helt omöjligt att visa sig för vissa personer. Om en person har fel inställning och är full av osanna idéer är det som en dammig spegel där ljuset inte kan tränga genom.

[27. Reflektion och värdering: Anser du att kunskapen om Gud är lik annan kunskap? Bordet det finnas ett ämne som heter Gudskunskap i skolan?]

Vi kan också uttrycka det så här: i andra vetenskaper är de instrument du använder utanför dig själv, t. ex. mikroskop, teleskop, partikelscannrar. Det instrument du använder när du vill veta något om Gud är dig själv. Om en människas inre är trasigt eller orent kommer alla glimtar av Gud bli otydliga eller förvrängda, ungefär som månen genom ett igensmutsat teleskop. Därför har "hemska" kulturer hemska gudar, de har tittat på Gud genom smutsiga teleskop och fått fram t. ex. årliga barnaoffer och blodiga riter, förtryck och hat. Gud kan visa sig som han verkligen är endast för verkliga människor. Det betyder inte bara enskilda män utan hela sociala sammanhang där människor hjälper varandra och visar Gud för varandra. Det är bl. a. det som kristendomen menar med Guds vilja: ett fritt och gott samhälle.

Andra komponenter i det kristna budskapet finner vi i födelselegenden. Varje julafton i Europa och västvärlden ser vi krubbor med Jesusbarnet och Maria och Josef och herdarna. I denna bild finner vi många kristna budskap:

1) närheten till de fattiga och rättslösa (omständigheterna kring födelsen, stallet krubban); 

2) undervisningen och kyrkans vittnesmål (en utifrån kommande förkunnelse till herdarna); 

3) budskapets anspråk på sanning och allmängiltighet (de tre vise männens tillbedjan, dvs. östliga och i förlängningen alla jordens kulturer); 

4) samt förföljelse (barnamorden i Betlehem, senare av romerska staten och andra kulturer). 

Genom den tidiga vördnaden för jungfru Maria, Guds Moder, kom 'händelserna i Betlehem' att utvecklas till ett av den kristna konstens centrala motiv. Många musikverk är skrivna direkt för denna kristna historiska tro på barnet i Betlehem och julen har visat sig vara en alltmer universell helg även i ickekristna länder.

[28. Reflektion och värdering: Anser du att julen fortfarande innehåller och handlar om dessa fyra saker? Tror du att Maria är en historisk person? Eller endast mytologisk?]
 
Genom att Jesu födelse är en historisk och samtidigt gudomlig händelse kom man att fokusera på flera väsentliga händelser i Marias, Josefs och Jesu liv. Dessa händelser bildade under historien festdagar och helger. I det kristna Europa kom en tredjedel av året vara helgdagar då glädje, vila och fest förordades av kyrkan. När Svenska staten efter reformationen började dra in helgdagar på grund av ekonomiska skäl, protesterade folk våldsamt och förändringarna skedde på ett diktatoriskt sätt.

Den viktigaste historiska händelsen efter julen påsken och fastan i fyrtio dagar före påsken. Under påsken fängslades Jesus, torterades våldsamt av romerska soldater, hånades och tvingades bära ett tungt träkors för att till sist spikas fast på korset. Jesus uppmanade de religiösa myndigheterna i Jerusalem att tro på honom på grund av sin Faders gärningar som han utförde. Men en sådan trosakt kunde man bara utföra genom att gå igenom en hemlighetsfull död från det egna jaget för att uppnå en ny ”födelse ovanifrån” – under påverkan av Guds nåd. Ett sådant krav på omvändelse inför en så överraskande uppfyllelse av Guds löften gör att man förstår Stora rådet när det anser att Jesus förtjänar döden som hädare. Medlemmarna av Stora rådet handlade både av ”okunnighet” och därför att de var ”förstockade” och ”inte trodde”.

När Jesus säger orden "Gud, min Gud varför har du övergivit mig?" citerar han psalm 22 för att visa att hans offer för att rädda alla människors själar är förutsagt i GT. Psalmen slutar med orden:"Ja alla dödliga, både stolta och ödmjuka,  ska tillsammans tillbe honom. Våra barn ska också tjäna honom och de ska få höra om Herren och hans under. Och kommande generationer ska också få höra vad han gjort."

[29. Reflektion och värdering: Anser du att tanken på ett offer av sitt liv för andra av Gud själv är en främmande tanke för dig? Eller kan du se något gott i den idén?]

Flera andra helgdagar visar på den historiska och samtidigt gudomliga kristna verkligheten. En viktig festdag på året var 25 mars, Marie Bebådelse. Den dagen bygger på ängeln Gabriels presentation för den 15-åriga judiska flickan i Nasaret då hon samtycker till att föda Jesus, vars namn betyder Gud frälser. Frasen "Hell dig Maria, full av nåd" uttalas av ängeln och blir den första bönen i Ave Maria. Den 25 mars är också ringkastardagen för Tolkienentusiaster, den dag då Frodo kastar (eller blir av med) ringen i Mordors gap.

Den 2 juli hade Sverige fest för Marias besök hos Elisabet, då för första gången frasen Välsignad vare du bland kvinnor och välsignad är din livsfrukt" uttalades och blir den andra bönen i Ave Maria. Det är också Elisabet som först kallar Maria för Guds Moder. Den kända bönen Magnificat som ofta tonsatts under historien, kom troligen till under vandringen i tre dagar från Nasaret till den bergsby där Elisabet bodde.

Den 15 augusti hade Sverige Mormäss som syftar tillbaka till Guds Moders död, förmodligen i Jerusalem, där hennes kropp efter tre dagar försvann ur människors åsyn och upptogs till den himmelska tillvaron utan begravning och föruttnelse.

Den 8 september hade vi i Sverige fest för Jungfru Marie födelsedag. Enligt legenden hette Marias föräldrar Joakim och Anna. De båda hade också festdagar, 20 mars resp. 26 juli. Legenden berättar om deras möte vid den gyllene porten i Jerusalem.

Den 8 december firades Marie Obefläckade Avlelses fest. Festen syftar på den renhet Maria har som utvald av Gud att föda Jesus Kristus och ha ansvar för hans uppväxt.

Den 1 januari firade vi i Sverige Jesu omskärelse, som skedde åtta dagar efter Jesu födelse. Det var även reningsdag för föräldrarna. Denna händelse skildra i Luk. 2:21-24.  Den 6 januari firades trettondagen, även kallad heliga tre konungars dag. Man skrev även med krita på husdörrar och lagårdsdörrar de tre bokstäverna C M B med kors framför: +C+M+B för de tre kungarnas namn på latin - Caspar, Melchior och Balthasar. Ovanför kyrkporten inramades detta med det nya året, t ex: 19+C+M+B+85. Detta för att påminna om det goda som hänt och skydda mot det onda.

Den 6 augusti hade vi helg i Sverige, det var Kristi förklarings dag. Detta syfta på den händelse då Jesus tog med sig Petrus, Johannes och Jakob upp på ett berg där Jesus inför deras ögon genomgick en förvandelse till rent ljus.

Andra fester har fått flexibla datum, t ex Kristi himmelsfärds dag som brukar firas i början av maj månad, alltid på en torsdag.  Den syftar på att Jesus fyrtio dagar efter uppståndelsen tillbringade en tid med sin kyrka innan han lämnade den jordiska tillvaron för den himmelska och eviga. I Sverige var detta dock en av de viktigaste helgdagarna, "kronan bland årets dagar", slutpunkten på en hel serie händelser alltifrån födelse, undervisning, ångest, lidande, död och uppståndelse. Svenskarna gick också man ur huse. Så här skildras dagen från Stockholm:

"Det ligger stämning, oförliknelig stämning över tilldragelsen på Oljeberget. Och då nu lyckan vill, att vi fira dagen i maj, i spirande grönska, bland knopp och blom, så får den just detta vårligt ljuva över sig, som låter även oss känna oss färdiga att vika för vårt ursprungliga hems dragningskraft.

Ut, ut i naturens sköte, ut i skog och mark, ned i dalar och upp på bergshöjder det är lösen Kristi himmelsfärds dag för allt nordens folk. Och stockholmarna utgöra härvidlag intet undantag. Sättet att draga ut i naturen i tidig morgonstund Kristi himmelsfärds dag skulle t. o. m. kunna kallas specifikt stockholmska. Men så äro ock få stora städers invånare lika lyckliga som Stockholms uti att alldeles inpå knutarna äga de för sådant ändamål mest inbjudande platser." (http://runeberg.org/broarna/22.html)

Tre dagar efter himmelsfärdsfesten var "gångardagar" då prästen gick ut med sin församling vandrade ut över markerna och bad om Guds välsignelse över årets växt.

Den 25 januari firade Sverige  Pålsmäss, syftande på hur Paulus från Tarsus bländades av en vision i vilken Jesus frågar honom: "Varför förföljer du mig", varefter Paulus tror på sanningen i det kristna budskapet och blir den kanske viktigaste apologeten i den kristna historien.

Alla helgons dag firades den 1 november. Den infördes för att hedra alla helgon, kända och okända, och enligt Urban IV (påve 1216-1264) för att fylla ut några bristfälligheter i de troendes firande av helgonfester under året. Under den kristna yrkans första tid var de kristna vana att högtidlighålla årsdagen av dem som lidit martyrdöden för Kristi skull på den plats, där detta skett.

[30. Reflektion och värdering: Anser du att det är viktigt med helgdagar under året för att vila och begrunda de djupare frågorna i livet?]

MER OM DET KRISTNA GUDSBEGREPPET

Gud Fader

Gudsbegreppet i kristendomen har stora likheter med judendomens (liksom även med islams), och Gamla Testamentet övertogs från judendomen för att ingå i de kristna skrifternas kanon. Både judendomen och kristendomen är religioner som vördar en Skapare som visste vad han gjorde och valde att göra det - en Gud med förnuft och kärlek. Efter skapelsen såg Han att det var gott och uttalade sin kärlek till skapelsen. Både judendomen och kristendomen visar oss en Gud med intellekt vars egentliga namn är Sanning - i den meningen att Han ingjuter sanning i alla ting, alla naturlagar, all historia.

Gud har uppenbarat och betecknat sig själv (jag är den jag är), han har skapat allting, även människan, med vilken han ingått ett förbund; han har förkunnat sina bud för människorna och är historiens och rättvisans herre, inte en av polyteismens många gudar.

[31. Reflektion och värdering: Anser du att det borde vara samma Gud som judendom, kristendom och islam talar om?]
 

Men i motsats till judendomens Gud bekänner sig Gud Fader i Nya testamentet till Jesus Kristus som sin son (exempelvis i Matt 3:1 7, Mark 1:1 1, Luk 3:22). Sonen och Fadern sänder dessutom Gud som Helig Ande till jordens historia. Vid sin död på korset lägger den döende Jesus även sin ande i Faderns händer och vittnar med sin återuppståndelse om Fadern som livets gud. l synnerhet Johannesevangeliet och Paulus brev ägnas till stor del Guds självuppenbarande aspekt och ställer Gud Fader i direkt samband med det som sker med Jesus.

[32. Reflektion och värdering: Anser du att denna uppfattning om Jeus som den ende sonen till Gud är värdefull på olika sätt? Eller menar du som muslimerna att Gud inte kan ha någon son?]

Den kristna teologin har i första hand baserats på Gud som Fader. Med utgångspunkt i föreställningen om Gud Fader som var i begynnelsen har man gått vidare till Guds enhet i natur, det vill säga gudsbegreppets monoteistiska natur, men med Jesus Kristus och den Helige Ande som ytterligare två gudomliga personer. 

[33. Reflektion och värdering: Anser du att kristendomen har en enda Gud? Eller är det tre? Tänker du på Gud som en Fader eller som tre personer, där Fadern är en av dem?]

Viktig är frågan om Guds kunskap (predestination) om allt skeende samt tanken om den gudomliga allmakten. Tidigt diskuterade man teodicéproblemet - det vill säga frågan om i vilken mån den gode allsmäktige Guden även kan betraktas som ansvarig för ondskan - har behandlats ur detta perspektiv. 

[34. Reflektion och värdering: Anser du att detta argument emot existensen av Gud är bra -  att Gud om han fanns och var god inte skulle tillåta någon form av ondska?]

Den personifierade ondskan uppträder som Guds skapelse i den fallne ängeln Lucifers gestalt men samtidigt så att säga som Guds medarbetare och vedersakare respektive rival vad gäller frälsningsordningen. Satan är i stånd att utöva inflytande på den mänskliga friheten och förföra människan att vända sig bort från Gud och utföra handlingar som är onda både i intentionen och i konsekvenser.

[35. Reflektion och värdering: Anser du att det finns en ond personlig kraft som skulle kallas Satan? Kan du se något värdefullt i den föreställningen?]
 
 

Gudssonen (Jesus Kristus)

Innan vi övergår till att betrakta den historiske Jesus från Nasaret är det viktigt att klargöra Kristus gudomliga funktion. Jesus Kristus är kristendomens centrala nyckelgestalt Hans uppträdande står i omedelbart samband med skapelsens och människans frälsning. Med sin bergspredikan ger han sina anhängare en ny etik, en kärlekens religion, som både uppfyller och ersätter den gamla (judiska) lagreligionen.
 

Tron på Guds Sons verkliga människoblivande är den kristna trons särskilda kännetecken: "Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig 
gestalt är från Gud" (1 Joh 4:2). Detta är den kristna kyrkans glada övertygelse 
från begynnelsen, när hon besjunger "vår religions stora hemlighet": 
"Han uppenbarades som jordisk varelse" (1 Tim 3:16). 

Den fullständigt unika och enastående händelse som Guds sons  människoblivande är betyder inte att Jesus Kristus delvis är Gud och delvis är människa, heller inte att han är resultatet av en förvirrad blandning av gudomligt och mänskligt. Han blev verkligen människa 
och förblev verkligen Gud. 

[36. Reflektion och värdering: Anser du att Jesus kan vara Gud fast han var människa?]

Denna trossanning har kyrkan tvingats att 
försvara och klargöra under de första århundradena i kamp med de irrläror som förfalskade den. Under de första århundradena har man inte så mycket förnekat Kristi gudom som hans sanna mänsklighet (gnostisk doketism). Ända 
från apostolisk tid har den kristna tron betonat Guds Sons sanna människoblivande, "han som kom i mänsklig gestalt"," Men under 200-talet måste kyrkan, som samlats till ett kyrkomöte i Antiokia, hävda mot Paulus av Samosata att Jesus Kristus är Guds Son enligt sin natur och inte därför att han blivit antagen som sådan. 

Det första ekumeniska konciliet i Nicea år 325 uttalade i sin trosbekännelse att 
Guds Son är "född och icke skapad, av samma väsen (homoousios) som Fadern" och fördömde Arius som påstod att "Guds Son skapats ur intet" och "var av annat väsen än Fadern".

Den nestorianska irrläran såg Kristus som en mänsklig person förenad med Guds Sons gudomliga person. Mot denna lära bekände 
Kyrillos av Alexandria och det tredje ekumeniska konciliet i Efesos år 431 att "Ordet förenade med sin person en kropp som var försedd med en förnuftig själ och blev människa". 

Kristi mänskliga natur har inget annat subjekt än Guds Sons gudomliga person som har antagit denna mänskliga natur och gjort den till sin egen från och med hans tillblivelse i moderlivet. Därför förkunnade konciliet i Efesos år 431 att Maria verkligen blev Guds Moder genom Guds Sons mänskliga tillblivelse i hennes sköte: Maria kallas "Guds Moder inte därför att Guds Ord skulle ha tagit sin gudomliga natur från henne, utan därför att han från henne tog den heliga kropp som var utrustad 
med en förnuftig själ; förenad med denna kropp i sin person föddes Ordet som människa"." 

Monofysiterna påstod att den mänskliga naturen i Kristus upphörde att existera som mänsklig natur när den antogs av hans gudomliga person som Guds Son. Ställd mot denna heresi (felaktiga lära) bekände det fjärde ekumeniska konciliet i Kalcedon år 451: 

"I de heliga fädernas efterföljd lär vi enstämmigt att man skall bekänna en och samme Son, vår Herre Jesus Kristus, fullkomlig i sin gudom och fullkomlig i sin mänsklighet, som består av en förnuftig själ och en kropp. Till sin gudom är han av ett och samma väsen som Fadern, och till sin mänsklighet är han av ett och samma väsen som vi, "lik oss i allt utom i synd" (Heb 4:15). Han föddes av Fadern före all tid, och i dessa yttersta dagar för oss och för vår frälsnings skull föddes han när det gäller hans mänsklighet av Jungfrun Maria.

Det är en och samme Kristus, Guds ende Son, som vi skall erkänna är till i två naturer, utan sammanblandning, utan förändring, utan uppsplittring och utan uppdelning. Skillnaden mellan naturerna upphävs alls inte genom att de förenas med varandra, utan snarare upprätthålls 
särdragen i varje natur i en enda person och i ett enda väsen." (Konciliet i Kalcedon: DS 301-302)

Efter konciliet i Kalcedon gjorde vissa teologer Kristi mänskliga natur till ett personligt subjekt. Det femte ekumeniska konciliet i Konstantinopel år 553 uttalade mot dem: "Det finns bara ett enda 
väsen (eller en enda person); som är vår Herre Jesus Kristus, en i Treenigheten". Allt i Kristi mänsklighet bör tillskrivas hans gudomliga person som sitt egentliga subjekt," inte bara hans undergärningar utan också hans lidande" och till med döden: "Den som med sin kropp blev korsfäst, vår Herre Jesus Kristus, härlighetens Herre och En i den heliga Treenigheten".9' [254; 616]

Kyrkan bekänner alltså att Jesus oskiljaktigt är sann Gud och sann människa. 

Med sin död och återuppståndelse ställer han sig till svars för människornas synder, vilket gör honom till en 'ny Adam' eller 'siste Adam'. Singulariteten, det enastående, i detta frälsningsskeende utgör själva kärnan i den kristna historieuppfattningen. Vid sidan av rationella och historiska drag (Jesus som karismatisk lekmannapredikant) uppvisar kristologin även en rad i högsta grad spekulativa, messianska och asketiska element.

[37. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något rimligt och värdefullt i uppfattningen att Jesus dog för våra synder så att han befriar oss från dem?]

Jesus anspråk på att förbereda mänskligheten på ett kommande gudsrike präglat av nåd och rättvisa ('Mitt rike är icke av denna världen'; Joh I 8:36) representerade till en början en besvikelse för tidens många företrädare för en mer politiskt färgad messianism, som väntade på en kommande kung av Davids ätt.Tiderna var oroliga och det judiska tankeklimatet likaså. Den uråldriga judiska föreställningen om en kommande Messias förknippades i den tidigaste kristendomen med Jesus (fysiska) återuppståndelse från de döda och ledde inom den första kristna församlingen till en apokalyptisk tro på ett snart annalkande gudsrike, som visade sig vara livaktig en längre tid framöver.

[38. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i föreställningen om ett kommande gudsrike?]

Jesu död på korset ledde till en föreställning om människosonen som 'Guds lidande soldat, respektive 'Guds lidande son', vilka går tillbaka på gammaltestamentliga judiska föreställningar om den lidande rättfärdiga (Hiob). Redan de tidigaste kristna valde korset som symbol för sin tro och förvandlade därmed det plågsamma avrättningsredskapet till ett 'segertecken'. Med tillbedjan av korset och korsfästelsescenen uppstod tidigt vördnaden kring gudsmodern Maria som gudsföderska' och senare den 'smärtlidande modern', vilket ledde till Rosenkransen som meditationsform under medeltiden.

[39. Reflektion och värdering: Anser du att Maria är verklig historisk person? Eller kan hon vara en värdefull symbol? Vilka känslor kan du förbinda med Maria? Störs du av Maria-statyerna i alla våra medeltida kyrkor och i julkrubborna?]

l denna kult ingick även uråldriga orientaliska föreställningar om modergudinnan och mysteriekultens rituella renhet vilket kan tolkas som det kvinnliga elementets emancipation inom det manligt orienterade kristna gudsbegreppet inte minst i förbindelsen med den himmelska visheten (Sophia).

 

Den Helige Ande

Av de tre entiteter som ingår i den enda guden är kanske den Helige Ande den mest svårgripbara. Den framträder för människan som verksam kraft, kärlekens och intellektets kraft. Både för den katolska läran om Fadern och Sonen (filioque) och den ortodoxa läran om Fadern ensam uppfattas den Helige Ande som det skapande elementet i de troendes och kyrkans liv. Den helige Ande leder den intellektuella reflektionen i bearbetandet av läran. Den Helige Ande instiftar ordning och tradition, men har samtidigt även revolutionär verkan, som gör uppror mot tyrannisk överhet av både kyrklig och politisk art.

[40. Reflektion och värdering: Anser du att föreställningen om den helige Ande är begriplig?]

Dess levande och 'livgivande ande' (Paulus) gör sig för första gången märkbar i pingstundret då de förtvivlade lärjungarna efter Kristi Himmelsfärd uppfylls av den Helige Ande och därefter bryter upp för att förkunna evangeliet. Denna händelse betraktas som utgångspunkten för kyrkans historia. Kyrkans idé baseras på den Helige Ande, den Helige Ande utgör det centrala elementet både i sakramentens kraft och kyrkoutvecklingens kontinuitet.

Andens revolutionära element visade sig i första hand i de kristna karismatiska ledarnas verksamhet, från Joakim av Fiore och de radikala franciskanpersonligheterna från Franciskus själv över Savonarola och Thomas Müntzer till alla de senare reformatorer och helgon som åberopade sig på dess kraft. Alla uppfattar de den Helige Andes uppenbarelse som en historisk utveckling i kyrkan. Anden är hjälparen som får kyrkan att tala sanning. Anden har alltid talat genom profeterna i GT och är en karismatisk förlängning av det judiska profetskapet och som ger kontinuitet åt den kristna historien - ibland genom ideologiska strider, ibland genom etiska kontroverser. De stora kristna kyrkorna är i dag splittrade angående den Helige Andes väg vad gäller 
t ex rätten att avsiktligt döda foster, avsiktligt döda sjuka, upplösa äktenskapets heterosexuella karaktär mm.

[41. Reflektion och värdering: Hur tolkar du andens kraft? Vad handlar det om enligt din uppfattning? Tog du emot den Helige Ande när du konfirmerades?]
 
 

Den gudomliga treenigheten: Spekulation och dogm

Redan de tidigaste trosbekännelserna i Nya testamentet nämner treenigheten Fadern, Sonen och den Helige Ande (exempelvis Matt 28:1 9, Kor I 3:1 3, Rom 1:3, utan att Guds enhet uttryckligen uttalas. Den muntliga undervisningen i den första kyrkan lärde treenigheten som en självklar kärna i tron. I den text som senare blev  kallad Nya testamentet finns följaktligen ännu inte någon uttrycklig lära om den ende Guden i tre gestalter, men de nytestamentliga utsagorna om uppenbarelseskeendet pekar alla i denna riktning och formuleras därför som uppenbarelse - direkt uttalad av den Helige Ande i Kristi Kyrka.

Jesu död på korset tolkad som ställföreträdande lidande och offer (passion) för människornas synder, står som befriande och därmed även glatt  budskap i centrum för den kristna läran. Från den sista gemensamma måltiden tillsammans med lärjungarna (nattvarden) och via bespottelse, domen för hädelse samt korsbärandet utmynnar passionsvägen i den kvalfulla ensamheten på korset och framställer människosonen i den djupaste mänsklighet. Gud blev människa för att vi ska få del av gudomlighet. Insikten om vad döden på korset egentligen är och dess centrala betydelse för den kristna tron bildar en av utgångspunkterna för kristendomen. 

[42. Reflektion och värdering: Anser du att Jesus död för länge sedan kan ha någon betydelse för människan idag? Hur i så fall?]

Tron på Jesu återuppståndelse efter gravsättningen utgjorde för den tidiga  kristendomen det främsta beviset för vissheten att Jesus från Nasaret som gudssonen i mänsklig gestalt verkligen var den Messias som redan det Gamla testamentets profeter förkunnat Guds rike på jorden hade han visserligen inte upprättat men med sin seger över döden hade Jesus för de människor som trodde på honom etablerat en motvikt till jordelivets livsångest och dödsskräck. 

[43. Reflektion och värdering: Anser du att kristendomen fungerat lika bra utan Jesus uppståndelse från döden?]

De många försök som gjordes att finna naturliga förklaringar till likets försvinnande förmådde inte påverka denna tro, även om de bidrog till att utsmycka legenderna om Jesu död ytterligare, exempelvis vad gäller vakan vid graven. Segern över döden och därmed över naturlagarnas makt över människorna gav Kristus allmakten hos en herre över tid och rum, natur och psyke. Detta är Christos Pantokrator, viktig inte minst för de de keltiska ortodoxa som tidigt fanns på Irland och Nordvästeuropa, samt för  de ortodoxa kristna i den kristna orienten där kosmos uppfattas som en övernaturlig liturgi, den egentliga kyrkan i materiell gestalt. 

[44. Reflektion och värdering: Anser du att Jesus som den store mäktige Guden Pantokrator känns främmande? Tänker du hellre på honom som en människa eller profet?]

Gud uppenbarar sig som Ande genom Kristus. Den tidiga judekristendomen inbegrep ännu inte någon explicit treenighetslära. De senare formuleringarna av treenighetsdogmen omfattade vid sidan av Paulus tankegångar även grekisk-hellenistiska spekulationer, framför allt av nyplatonska tänkare som Plotinos och Proklos. Frågor av denna art gjordes hos de tidiga kyrkofäderna till föremål för komplexa och ofta kontroversiella utläggningar, i första hand vad gäller den ställning som bör tillmätas Jesus Kristus. Var han att betrakta som Gud eller snarare som halvgud, och representerade hans gudomlighet inte djupast sett ett hot mot Faderns enhet och transcendens?

Adoptianerna utgick exempelvis från att Jesus ursprungligen endast var en extraordinär människa, som i samband med sitt dop 'adopterats' av Gud. En av den unga kristna kyrkans avgörande diskussioner utlöstes av arianerna. Presbyterianen Arius hävdade att Jesus inte var att betrakta som väsensidentisk med Gud, utan endast som väsensliknande (homoiousios). l motsättning till denna tes etablerades efter segdragna strider den kristna dogmen om Sonens väsensidentitet (homoousios) med Fadern. Monofysiternas uppfattning om Jesus Kristus enda, gudomliga natur besegrades på 600-talet på liknande sätt av dogmen om tvånatursläran.

[45. Reflektion och värdering: Anser du att det är rimligt att se Jesus som en halvgud? Eller åtminstone inte lika mycket Gud som Fadern, Skaparen?]
 

Kyrkomötet i Nicea 325 under kejsar Konstantins ledning blev av avgörande betydelse för framväxten av en ekumeniskt färgad trosbekännelse som skulle vara bindande för alla regionala kyrkor. Därmed var grunden för den kristna kyrkan som statskyrka lagd. Samtidigt medförde den unga kyrkans övergång till statskyrka (392) en allt mer utpräglad intolerans gentemot oliktänkande, och statsmaktens roll i de teologiska diskussionerna tilltog avsevärt.

Kyrkomötet i Konstantinopel (381) formulerade för första gången den kristna treenighetsdogmen och den
niceanska-konstantinopelska trosbekännelse som i princip gäller än i dag. Vid upprepade tillfällen under de följande århundradena blossade dock häftiga kontroverser beträffande olika punkter i treenighetsläran upp. Den latinske kyrkofadern Augustinus (354-430) kan betraktas som en av de viktigaste källorna vad gäller formuleringen av dagens treenighetslära i det han placerade den gudomliga treenigheten i centrum för den kristna läran.
 
 

Frihet synd och nåd

Den grundläggande tesen för kristendomen, utgörs av utsagan att Gud skapade människan till sin avbild (1 Mos 1:27). Gud känner följaktligen igen sig själv som en avbild i människan. 

Ur denna avbildaspekt följer i första hand tre huvudtankar:
a) människan är ett kreatur bland andra, och därmed fullständigt beroende av Gud samt 
b) människan besitter genom sin avbildkaraktär en utvaldhet som gör henne förmer än alla andra varelser i skapelsen. Människan har ande (själ) och kropp, vilka i det judiska arvet ännu uppfattades som en enhet eller åtminstone ett förbund. Därför måste också himmelriket åter ge oss förnyad kropp och själ i en enhet.
c) människan strävar alltid efter mera kunskap där alla sidor av det mänskliga livet integreras - under medeltiden fann många en syntes mellan förnuft och kristen tro som torde har varit den ideala uttrycket för avbildstanken

[46. Reflektion och värdering: Anser du att du har en själ som kan vara skild från din kropp?]

Det grekisk-hellenistiska tänkandets inflytande i första hand på Paulus och kyrkofäderna ledde dock till en viss dualism mellan kropp och själ. Det beror på det grekiska tänkandet kring förnuftet som motsats till känslorna. Känslorna måste kontrolleras av förnuftet, annars löper de amok. Detta tänkande är främmande för Jesus och den tidiga kristendomen.

[47. Reflektion och värdering: Anser du att grekerna har rätt i sin inställning till förnuft och känsla?]

Trots bejakandet av Guds anteciperande kunskap och förutbestämmelse av allt som sker betonar kristendomen människans frihet. Människan är följaktligen fri att vända sig bort från Gud, och denna förmåga har lett till att syndfrågan kommit att inta en i högsta grad betydelsefull roll i kristendomens etik och dogmatik. Synd betyder egentligen att "missa målet" och målet är i det här fallet valet av Gud som centrum i sitt liv. En ständigt pågående rening eller "städning" av vår andliga inställning gör att vi även efter döden får tillfälle till rening och befrielse i den sk skärselden - något som avvisades av Calvin och Luther i den tyska reformationen. 

Som den enda av de stora monoteistiska världsreligionerna etablerar den romerska kristendomen ett direkt samband mellan världens ondska sedan Adams och Evas syndafall i paradiset med föreställningen om människans 'arvsynd', som i sin tur korresponderar med Jesus Kristus frälsarroll som den 'siste Adam'. Oordning, ondska och lidande uppstår i världen som ett resultat av människans missbruk av sin frihet. Genom arvsynden är alla människor och hela världen i behov av frälsning - därför betraktas Jesus Kristus frälsargärning i mänsklig gestalt (inkarnation) likaså som giltig för alla människor. 

[48. Reflektion och värdering: Anser du att det är en rimlig tanke att Jesus är alla människor frälsare, oavsett kultur och religion?]

Men människans frihet är i kristendomen även förutsättningen för den mänskliga kärleken: l bergspredikan uppfordras människan att älska sin nästa som sig själv och göra gott mot sina medmänniskor, förlåta och försona sig med dem, eftersom man kan möta Kristus själv i varje medmänniska: 'Det ni har gjort mot den yngsta av mina bröder har ni gjort mot mig.'

[49. Reflektion och värdering: Anser du att det ligger något värdefullt i att möta Kristus i varje människa?]

Eftersom kristendomen ursprungligen inte hade någon dualism mellan kropp och själ har återuppståndelsetanken även en materiell aspekt eftersom kristendomen inte bara tror på själens odödlighet, utan även på människans fysiska återuppståndelse. Föreställningen om Guds inkarnation i mänsklig gestalt och Jesu personlighet förlänar den individuella människans personliga egenart i hennes kroppsliga och andliga aspekter en unik ställning, som på ett avgörande sätt kommit att prägla Västerlandets subjekt- och individualitetsbegrepp.

[50. Reflektion och värdering: Anser du att denna människosyn ligger bakom  Europas och Nordamerikas ojämförliga framgångar både på det sociala, ekonomiska och materiella planet i jämförelse med övriga världen?]

Kristendomen förpliktar till universell kärlekskapacitet bland människorna som individens väg till fullkomning. Den kristna föreställningen om utvaldhet uppvisar stora likheter med den judiska och övertogs även till stor del från den äldre judendomen, och liksom i judendomen är denna föreställning om utvaldhet kopplad till en tolkning av historien som frälsningshistoria. Kristi offerdöd betraktas som förutsättningen för människans frälsning. Kristus är sanningen och vägen. I den romerska kulturen - som i många stycken var relativistisk och menade att flera vägar och flera religioner behövs vid sidan av varandra - blev kristendomen känd som den "enda vägen". De kristna blev kända som"antistites veritatis" - den enda sanningens förkämpar. Mot relativismen satte de kristna läran om de två vägarna (jfr. Matt 7:13). De andra religionerna var inga pluralistiska alternativ utan kunde sammanfattas i en enda väg: den breda. Mot denna breda väg som ledde till förintelse satte de kristna den smala vägen - Jesu väg. Samma lära finns i dagens kristendom och den kulturella relativismen, som blivit populär på 1900-talet, är fortfarande den stora fienden när det gäller värderingen av kulturer och tankeströmningar.

[51. Reflektion och värdering: Anser du att det ligger ett värde i att se sig som utvald?]

För kyrkans del utgör rättrogenhet en förutsättning för frälsningen. l den protestantiska kristendomen är tron starkt kopplad till den syndaförlåtande gudomliga nåden, medan den katolska kristendomen visserligen betraktar den gudomliga nåden som en viktig förutsättning för frälsning, men menar att människan både kan och ska bidra och medverka till sin egen frälsning med hjälp av vilja till kärlek, utbildning, bön och arbete - en gammal regel är: ora et labora, bed och arbeta! Enligt protestantiska synsätt förmår människan ingenting utan den gudomliga nåden, vilket gör henne helt utlämnad åt Guds nåd. Arvsynden finns ständigt kvar så länge vi lever på jorden. Den katolska kyrkan ser människan mer som en medarbetare till Kristus, att vara "jordens salt" och dopet befriar från arvsynden även om dess verkningar finns kvar i världen och i kroppen. 

[52. Reflektion och värdering: Vilken människosyn anser du vara rimligast ?]

Det är dock viktigt att framhålla att tolkningen av hur de praktiska konsekvenserna av detta synsätt bör se ut varierar starkt mellan de olika protestantiska kyrkorna som år 2000 var över 30 000 till antalet. Medan Luther låter människan behålla sin självständighet, är hon enligt Calvin på grund av sin 'dubbla predestination' (både till frälsning och fördömelse) inte i stånd att på avgörande sätt påverka sitt förutbestämda ode.
 
 

De yttersta tingen - eskatologin

Den kommande världens liv är centralt i det kristna livet. Vi fortsätter leva som den person vi är men i förhärligad form, något vi inte kan förstå ännu. Vi behåller vårt kön och våra relationer till andra som vi byggt upp, där det centrala är den kärlek vi förmår hålla levande. I sin egenskap av rättvis domare dömer Gud över människornas gärningar, belönar de rättfärdiga och bestraffar de syndiga. Den slutgiltiga avräkningen för de gärningar som begåtts under levnadstiden äger rum först sedan människan lämnat jordelivet. De rättfärdiga uppgår i det eviga livet. 

[53. Reflektion och värdering: Vilken effekt på vår sätt att leva tror du denna förväntan skapar?]
 

Nya testamentet förmedlar dock endast ytterst sparsamma uppgifter om hur detta paradis är beskaffat. Saligheten är att stå ansikte mot ansikte med Gud med en egen förhärligad kropp, att sitta till bords med Herren och att härska med Gud från evighet till evighet (Matt I 9:28). Villkoren för denna lyckliga händelse är: födelse, dop, ett kristet liv med deltagande i kyrkans nådemedel och ett tillstånd av nåd när vi dör. Kyrkan betonar att de människor som dött i dödsynd utan ånger kommer till ett tillstånd som benämns helvetet. Deras straff är av tredubbel natur, nämligen förlusten av Guds anblick, den fysiska smärtan och det egna samvetets ständiga självanklagelser. Läran om helvetesstraffens evighet är inte oomstridd i den kristna teologin. I vissa liberala kretsar anses helvetet stå i motsägelse till tesen om Guds godhet som gäller alla levande utan undatag. Katolska kyrkan betonar att en person medvetet ska ta avstånd från den kristna sanningen, trots att han eller hon vet att den är giltig, för att helvetet ska inträda. 

[54. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i uppfattningen om ett helvete? Vilken verkan får denna tro på människor?]

Uppståndelsen från de döda är - liksom för Jesus Kristus - av kroppslig natur; den återuppståndna kroppen uppfattas som felfri och oförgänglig - förhärligad. Tidpunkten för Yttersta domen och uppståndelsen var länge föremål för seglivade dispyter och diskussioner. Framför allt de många sk kiliastiska och millennariska grupperingarna, det vill säga anhängarna av läran om det (i biblisk mening) tusenåriga riket, framlade ytterst invecklade beräkningar, som blandades med otålig och emellanåt även revolutionär frälsningsiver. Dessa grupper upplevde en storhetstid vid slutet av medeltiden och början av nya tiden och stod praktiskt taget alltid i opposition till den officiella kyrkan, som i regel även utsatte dem för svåra förföljelser. Flera av dessa grupperingar ingick även i reformationsrörelsen. Idag finns de i den protestantiska floran i bl a Nordamerika, ett ex. är den s.k. "Left Behind" - trenden.

[55. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i uppfattningen om en kroppslig uppståndelse för var och en, där man behåller sitt kön och sin identitet?]
 

Eftersom gudssonens jordiska framträdande mot förväntan inte ledde till det rättvisa gudsrikets inträdande på jorden förlades föreställningen om en yttersta dom över människornas gärningar och tankar till en transcendent sfär vid slutet av den jordiska tidsåldern. Den kommande yttersta domen måste i föreställningens form alltid vara närvarande som korrektiv (en norm att korrigera det personliga, sociala och politiska beteendet i världen med) i människornas tankar.

[56. Reflektion och värdering: Anser du att den kommande domen kan fungera bra som en norm för människor?]
 

KRISTENDOMEN OCH DESS FÖREGÅNGARE

 
Hur kan vi tänka kring kristendomens framträdande i historien? Var den väntad? Följde den naturligt på tidigare händelser? Leder andra religioner fram till nödvändigheten av kristendomen? Så här beskriver Schaffs historia förloppet, vilket speglar den kristna synen:

För att ser hur kristendomen förhåller sig till den tidigare historien och för att se vilket inflytande den skulle få för all framtid, kan vi först studera hur den förebereddes i historien, både politiskt, moraliskt och religiöst.

Religionen är det djupaste och heligaste i mänsklighetens liv. Introduktionen av den kristna religionen i världshistorien är den mest avgörande av alla historiska händelser. Det innebar slutet för en gammal världsordning och  början på en ny. Det var en betydelsefull idé som munken Dionysios Exiigus, Dionysios den Lille, fick när han beslöt datera vår tidsålder från födelsen av Frälsaren själv.

Jesus, Gudsmannen, profeten, prästen, kungen för hela mänskligheten är ett historiskt centrum och historisk vändpunkt, inte bara för kronologin som idag följs världen över, utan även för all känd historia och nyckeln till all historia. Runt honom, som planeterna runt solen, rör sig på olika avstånd alla kulturer och nationer och deras viktigaste händelser, allt religiöst liv i världens historia. Allt bidrar medvetet eller omedvetet, direkt eller indirekt till att ära hans namn och lyfta fram kristendomens sanning, syfte och makt.

Historien som leder fram till Jesu födelse måste ses som en föreberedelse till den och historien efter hans födelse som en gradvis upptagning av kristna värden och kristen tro, ett gradvist förverkligande av hans rike - om än med många motgångar och förföljelser.

Alla historiska fenomen, liksom hela det fysiska världsalltet skapades genom honom och för honom. Han är det som alla nationer söker. Han framträdde när tiden var mogen och förberedelsen var klar. (Mark. 1:15, Gal. 4:4) Världen behövde den förlösning som han kunde erbjuda.

Denna förberedelse för kristendomen började egentligen med själva skapelsen av det materiella universum och sedan utvecklingen till människan som kunde reflektera och finna tanken på Gud i sitt kognitiva liv. Denna människa var skapad som Guds avbild och ägnad att finna en rättfärdig relation till Gud. Hon var avsedd att få gemenskap med Skaparen genom Sonen, den eviga Sonen som var och är Jesus från Nasaret.

Löftet om räddning gavs tidigt i historien till våra förfäder som en hoppets stjärna som skulle vägleda dem genom syndens och misstagens mörker. (Gen. 3:15) Vaga minnen om ett ursprungligt paradis som gått förlorat fanns hos folken, man berättade myter om detta, t ex berättelsen om Adam och Eva i lustgården. Även i hedniska religioner finns dessa otydliga men viktiga minnen.

Med Abrahams ankomst, kring 1850, delas mänsklighetens religiösa evolution upp i två oberoende grenar, en israelitisk och en hednisk. Dessa båda möts senare i historien och förenas slutligen när Kristus som den gemensamme Frälsaren fullföljer alla tidigare löften från båda grenarna, liksom han ger svar på alla hopp och önskningar som växt fram. Samtidigt koncentreras fiendskapen emot just Jesus och får därmed fram den fulla uppenbarelsen genom tortytren och avrättningen av honom. Han besegrar hedendomen med kraften i sanningen och i kärleken.

As Christianity is the reconciliation and union of God and man in and through Jesus Christ, the God-Man, it must have been preceded by a twofold process of preparation, an approach of God to man, and an approach of man to God. In Judaism the preparation is direct and positive, proceeding from above downwards, and ending with the birth of the Messiah. In heathenism it is indirect and mainly, though not entirely, negative, proceeding from below upwards, and ending with a helpless cry of mankind for redemption. There we have a special revelation or self-communication of the only true God by word and deed, ever growing clearer and plainer, till at last the divine Logos appears in human nature, to raise it to communion with himself; here men, guided indeed by the general providence of God, and lighted by the glimmer of the Logos shining in the darkness,47 yet unaided by direct revelation, and left to "walk in their own ways,"48 "that they should seek God, if haply they might feel after him, and find him."49  In Judaism the true religion is prepared for man; in heathenism man is prepared for the true religion. There the divine substance is begotten; here the human forms are moulded to receive it. The former is like the elder son in the parable, who abode in his father’s house; the latter like the prodigal, who squandered his portion, yet at last shuddered before the gaping abyss of perdition, and penitently returned to the bosom of his father’s compassionate love.50  Heathenism is the starry night, full of darkness and fear, but of mysterious presage also, and of anxious waiting for the light of day; Judaism, the dawn, full of the fresh hope and promise of the rising sun; both lose themselves in the sunlight of Christianity, and attest its claim to be the only true and the perfect religion for mankind.

The heathen preparation again was partly intellectual and literary, partly political and social. The former is represented by the Greeks, the latter by the Romans.

Jerusalem, the holy city, Athens, the city of culture, and Rome, the city of power, may stand for the three factors in that preparatory history which ended in the birth of Christianity.

This process of preparation for redemption in the, history of the world, the groping of heathenism after the "unknown God"51 and inward peace, and the legal struggle and comforting hope of Judaism, repeat themselves in every individual believer; for man is made for Christ, and "his heart is restless, till it rests in Christ."52

 

 

JESUS OCH DEN KRISTNA URKYRKAN

Den historiske Jesus

l uppgifterna om Jesu liv blandas de historiska elementen med legendariska-förklarande komponenter. Jesus historiska existens är allmänt sett i princip obestridd, men icke-kristna källor (judendom, antika källor, islam) bestrider hans gudomlighet. 

Källorna för vår kunskap om Jesu liv kan delas in i huvudsakligen två kategorier, å ena sidan de fyra evangelierna och å andra sidan de apokryfiska skrifter kyrkan senare uteslöt ur Nya testamentet. De senare utgörs till största del av skildringar av Jesu barndom. De tre första evangelierna (Matteus, Markus och lukas) kallas på grund av sina stora inbördes likheter synoptikena och representerar en mer biografisk-historisk inriktning. 

Evangeliernas urtexter utgjordes förmodligen av arameiska skrifter, vilka fick sin nuvarande form i grekisk omarbetning. Det tidsmässigt något yngre Johannesevangeliet förmedlar en etiskt förklarad framställning av Jesu liv, fördjupad med metafysiska och frälsningshistoriska beskrivningar. Källorna härstammar förmodligen från Jesus direkta omgivning, Johannes var en av Jesu lärjungar, liksom Matteus.

Jesus (namnet är en förkortad version av Josua, egentligen Jehosua, 'Guds räddning') var timmermannen Josefs och hans hustrus Marias äldste son. Föräldrarna levde i Nasaret i Galiléen, men Matteus och Lukas låter Jesus härstamma från Betlehem i stället för att Mikas profetia från Gamla testamentet skall gå i uppfyllelse. Tidpunkten för hans historiska födelse var länge ytterst omstridd, men i dag brukar den förläggas till strax före vår tideräknings början, någon gång mellan 6 och 3 år f Kr. 

Till en början utövade Jesus förmodligen sin fars timmermansyrke eller byggnadsarbetare, men hans ovanliga begåvning och egenskaper framhävs redan i berättelserna om den tolvåriga Jesus i templet (Luk 2:42M.

Johannes Döparen betraktas som Jesus direkte föregångare och hänvisar även till denne, och det var även han som förrättade Jesu dop i floden Jordan. Sedan Johannes Döparen fängslats (han avrättades senare på order av tetrarken Herodes) återvände Jesus till Galileen. Enligt Lukas var han trettio är gammal när han upptog sin offentliga verksamhet (Luk 2:23), som allt som allt endast varade mellan ett och tre år. Tillsammans med sina lärjungar drog Jesus omkring som vandrande lekmannapredikant helade sjuka och understöddes frikostigt av sina anhängare, Jesus var med andra ord inte någon väddsfränvänd asket.

Jesus livsföring och religiösa budskap blev snart föremål för de traditionella fariséernas och skriftlärdas misstro och uttalade fientlighet De fruktade hans växande skara anhängare och utnyttjade Jesu närvaro i Jerusalem till att låta häkta honom och anklaga honom för hädelse (Mark I 4:64), för att slutligen låta korsfästa honom efter att ha inhämtat formellt godkännande från Pontius Pilatus, den romerske prokuratorn som tjänstgjorde i Jerusalem under åren 26-36 e Kr. Medan Jesus genomled sin kvalfulla död inträdde en solförmörkelse i landet vilket lett till att den 3:e april är 33 beräknats som hans sannolika dödsdag. 

Jesus var en folkets man som predikade med ett enkelt och klart men ytterst bildrikt språk och i första hand använde sig av liknelser hämtade från sina åhörares bonde- och hantverksmiljö. Han relativiserade de skriftlärdas betydelse och predikade ett praktiskt och handlingsorienterat evangelium med kärleken till nästan som centralt budskap, utlovade det kommande gudsriket och bemötte sina motståndare och icke-troende med en blandning av mildhet och hotelser om en framtida straffdom.

[57. Reflektion och värdering: Hur tänker du dig Jesus - en enkel hantverkare eller en djup filosof?]
 
 

Bergspredikan

Bergspredikan utgör grunden för den kristna etiken och därmed även för den kristna läran i stort eftersom Jesus inte i första hand krävde insikt av sina anhängare utan efterföljd. Den handlingsorienterade etiken gör kristendomen till livsform och livsväg.

[58. Reflektion och värdering: Anser du att kristendomen bygger på handling? Inte i första hand insikt eller tro?]

Bergspredikan förmedlas av Matteus och Lukas. Den framställs i korta, pregnanta uttalanden, förmodligen en förkortning av en mycket längre undervisning. Hela Bergspredikan handlar om den förändring som det kristna livet innebär - metanoia. Den börjar med vilka regler som gäller i Guds Rike: att vara fattig, att vara tålmodig, att vara hungrig för rättvisa, att kunna sörja, att vara full av medkänsla, att vara renhjärtad, att älska friden och vara fridskapare, att bli förföljd för rättvisans skulle och för Jesus skull. 

Lönen för dessa dygders skull kommer huvudsakligen i den kommande världen, det går knappast att göra en världslig konsekvensetik av detta program. Åhörarna torde ha insett att inte bara yttre handlingar efterfrågas utan ett inre tillstånd som kräver vida mer än den tidigare traditionen gjort, det är en radikalisering av GT.
Därmed appellerar den inte primärt till människans förstånd och intellektuella kapacitet utan snarare till hennes känslor och generositet. 

[59. Reflektion och värdering: Anser du att kärleksfullhet och generositet är det mest värdefulla i kristendomen?]

Jesus uppfordrar till ett radikalt avståndstagande från all makt- och våldsutövning, även om det sker i nödvärn. Bergspredikan kan i den meningen betecknas som kristendomens största utmaning även för den egna trosgemenskapen. 

[60. Reflektion och värdering: Anser du att en kristen aldrig ska ta till vapen eller använda våld? Är pacifismen den logiska följden av kristendom?]

Från kyrklig sida har man även vid upprepade tillfällen i historien försökt dämpa bergspredikans innehåll eller omtolka det i politiskt opportun riktning. Kärleken definieras enligt bergspredikan som lagens uppfyllelse och dess ideal framställs kompromisslöst i den gamla lagens ställe. Kärlekens ideal både uppfyller och upphäver därmed den dittills gällande lagen.
 
 
 

Den Heliga skrift

Den kanon som kyrkan ställt samman för den kristna tron, den Heliga skrift omfattar Gamla testamentets böcker, det vill säga de fyra evangelierna Matteus, Markus, Lukas (med Apostlagär- ningarna) och Johannes, samt 21 apostlabrev (13 av Paulus, 2 av Petrus, 3 av Johannes, 1 till hebreerna, 1 av Jakob och I av Judas) och slutligen Johannes uppenbarelse (apokalyps).

Johannes uppenbarelse (Apokalypsen), den grundläggande texten för alla kristna messianska grupperingar, är starkt influerad av den gammaltestamentliga apokalypsen, det vill säga Daniels bok. Budskapets centrala kärna utgörs av föreställningen att sedeslöshet, orättvisor, krig, farsoter och allmänt sönderfall när en höjdpunkt i Antikrist den fasansfulla undergångstid som föregår det kommande gudsrikets inträdande. Den gudomliga rättvisans rike markerar på så sätt en i varje hänseende ny tid när det väl inträder. Med Kristi återkomst som gudsrikets förebud når tiden sin fullbordan. Johannesapokalypsen utgår ifrån att den Yttersta domen och de dödas återuppståndelse inte kommer att inträffa förrän efter det tusenåriga rikets tid, då endast de privilegierade troende kommer att härska tillsammans med Kristus.

[61. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något som kan kallas Antikrist?]

Medan protestanterna uppfattar Bibeln som den enda verkliga källan till tron ser den katolska kyrkan och den ortodoxa kyrkan skrifterna som en del av kyrkans undervisning, men inte den första och inte den enda. När Petrus gjordes till första biskop var det fråga om en muntlig undervisning, inte en skriftlig. I kyrkan verkar sedan den Helige Ande när texterna skrivs och väljs ut till kanoniska. Detta bildar den traderade traditionen som en obruten kedja av gudomliga uppenbarade läror som ytterst går tillbaka till Gud själv och därför besitter absolut auktoritet som inte medger fri tolkning. 

[62. Reflektion och värdering: Anser du att Bibeln borde få tolkas helt fritt av var och en? Eller tror du att den kristna kyrkan genom den Helige Ande vet mer om en riktig tolkning?]
 

Följaktligen betraktas även dogmer, kyrkofädernas läror, konciliernas beslut och så vidare som i lika hög grad absolut bindande 'trosregler' för de troende. De främsta symbolerna för denna tro anses utgöras av de tidiga konciliernas trosbekännelser.
 
 

Om den tidiga kristendomen och apostlarna Petrus och Paulus
 

Jesus frälsargärning inföll i en tid präglad av stor religiös oro och kiliastiska  (apokalyptiska) förväntansstämningar. Korsfästelsen, återuppståndelsen och Kristi himmelsfärd gav upphov till stor oro och förvirring bland de tolv lärjungarna och den lilla kristna urförsamlingen, som bestod av människor från olika judiska grupperingar i de lägre samhällsskikten. Till en början emotsåg de bävande den yttersta dagens inträdande och den omedelbart förestående apokalypsen som förväntades följa efter denna. 

Enligt apostlaberättelsernas skildringar uppfylldes dock apostlarna därefter i samband med pingstundret av den Helige Ande, som konstituerade den messianska församlingen kring Jesu läror som centralt element. Lukas förmedlar en idealföreställning om den första församlingen vad gäller dess praktiserade egendomsgemenskap och ömsesidiga hjälp. 

[63. Reflektion och värdering: Anser du att det hör till kristendomen att ha egendomsgemenskap, alltså en sorts kommunism?]

Dessa så kallade judekristna hade sina rötter i den gammaljudiska messiastron, men skilde sig från denna genom kristologin och initiationsriten i dopets form. Församlingen hölls samman framför allt i den gemensamma måltiden med frambärandet av vin och bröd för enheten med Jesus Kristus, och som åminnelse av den sista nattvarden innan han häktades. Vid sidan av dopet blev denna kommunion, denna nattvard, till den tidiga kristendomens centrala grundsymbol. 

[64. Reflektion och värdering: Anser du att den kristne rent faktiskt förenas med Kristus i kommunionen? Eller är det bara symboliskt?]

Pingstundret som slutligen föranledde lärjungarna att dra ut som apostlar och predika evangeliet i alla länder betraktas i dag som den nuvarande kristna kyrkans egentliga grundande som trosgemenskap och församling. Men dess struktur var till en början av ytterst provisorisk och lokal karaktär utan varken hierarki eller överordnad centralkyrka. Ingenting i Jesu budskap antyder någon fast organisation.
 

[65. Reflektion och värdering: Hur anser du att man kan motivera den kommande kyrkliga organisationen av kristendomen?]

Centralgestalterna i denna första kristna kyrka utgjordes av apostlarna Petrus och Paulus. Simon Petrus framträdde redan under Jesu levnad som lärjungarnas talesman, var vid sidan av kvinnorna det första vittnet till Jesu återuppståndelse och betecknas av Matteus (dock förmodligen inte av Jesus själv) som den 'klippa' på vilken Jesus ämnar bygga sin församling (Matt 16:17-1 9). Men Petrus understödde Paulus i hans uppfattning om hednamissionens nödvändighet, missionerade själv bland judarna och begav sig slutligen till Rom, där han dog martyrdöden under kejsar Nero, troligen år 64. 

Den historiska framställningen av Petrus som 'klippan' för Jesu kyrka kom att bilda grundvalen till påvens anspråk på överhöghet inom kyrkan i hans egenskap av biskop av Rom och därmed Petrus efterföljare. Men till en början förblev Jerusalem den kristna kyrkans moderförsamling, i vilken aposteln Jakob, Jesus bror, kom att överta den ledande rollen. Även han dog martyrdöden.

[66. Reflektion och värdering: Anser du att det är rimligt att påven har Petri ämbete även idag?]
 

Petrus

Enligt Nya testamentet spelade Petrus en central roll i kretsen av Jesu lärjungar och fungerade som den första ledaren
för den kristna urkyrkan i Jerusalem. Därför framställs han i regel som den äldste bland lärjungarna och betecknas som den 'klippa' på vilken Jesus skall bygga sin församling (Matt 1 6:1 8). Eftersom Petrus dog martyrdöden 64 i Rom baserade de senare biskoparna av Rom sina anspråk på absolut övermakt inom kyrkans hierarkiska organisation på sin egenskap av efterföljare på 'Petri stol'. Kravet på påvens primat över hela kristenheten stöddes dessutom på Jesu ord 'Jag skall giva dig himmelrikets nycklar, allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen' (Matt 1 6:1 9). Den teologiska och politiska striden om det romerska primatet ledde 1054 till den slutgiltiga schism som delade kyrkan i en romersk-katolsk och en grekisk-ortodox del.
 

Den senmedeltida mystiken ledde sedan 1300-talet inte bara till en intensifiering av den individuella fromheten, utan även till en mer differentierad utformning av Mariakulten. Uppmaningen till medli-
dande fick ett av sina mest övertygande och mest spridda uttryck i pietamotivet (italienska för innerlig känsla, medlidande), det vill säga avbildningen av den sörjande Maria med den döde Kristus i
knät efter nedtagningen från korset. Följaktligen överfördes föreställningen om den absoluta smärtan från den korsfäste till den korsfästes moder, inklusive gudsmoderns himmelsfärd, kröning och upphöjande till gud. Maria fick på så vis framförallt i den enkla och folkliga tron en ställning som undergörande, barmhärtig himmelsgudinna.

De kristna martyrerna och deras lidande och död gjordes till föremål för otaliga legender. Man uppförde vallfartskyrkor över deras gravar och bad till dem vid vissa bestämda tillfällen om hjälp och bistånd. Den romerske officeren Sebastian som sköts till döds med otaliga pilar åtnjöt vid flera tillfällen i historien speciell popularitet. Han tillbads som korsfararnas och skrånas skyddshelgon under högmedeltiden och fungerade sedan I 300-talet som skyddshelgon mot pesten och dess härjningar i medeltidens Europa. Åkallandet av Sebastian skall ha avvärjt en pestepidemi på 600-talet i Rom. Hans attribut, pilen, blev på många håll en symbol för pesten. 

Under renässansen behandlades Sebastiantemat av flera konstnärer, därför att motivet med den nakne mansfiguren som står fjättrad vid en trädstam representerade en möjlighet att utföra en aktstudie, vilket hörde till undantagen i den kristna ikonografin.
 

Paulus

Den teologiskt sett mest intressanta gestalten i den första kristna församlingen utgörs av aposteln Paulus. Den före detta kristenförföljaren Saulus som genom sin upplevelse på vägen till och i Damaskus omvändes till kristendomen och därmed blir till Paulus och en ivrig förespråkare för kristendomen var den första att med teologisk klarhet formulera tron på Jesus Kristus och kristendomens centrala grundsatser. Hans texter kom i hög grad att präglas av hans djupa kunskaper i judisk och hellenistisk filosofi. 

Läran om den kristna människans rättfärdigande endast i kraft av tron härstammar från Paulus, liksom de första antydningarna om kyrkans (synliga) 'Kristi kropp'. De brev han riktade till olika kristna församlingar och som återfinns i anslutning till evangelierna i den kristna kanon Nya testamentet vittnar om hans ställning som framstående organisatör och missionär i den tidiga kristna kyrkan. Han utformade även den teologiska grundvalen till den senare utarbetningen av treenighetsdogmen.
 

Den kristna kyrkan: Idé och organisation

Då den emotsedda apokalypsen uteblev ställdes den tidiga kristendomen inför nödvändigheten av att formulera sitt förhållande till den bestående världen på sikt - inte minst mot bakgrund av Jesus missionsuppdrag att sprida evangeliet till alla folk' (Matt 28:1 9). Den fastlagda organisationen utgick från apostlakyrkan och uppfattar sig som den jordiska representanten för den pre- existenta 'himmelska kyrkan'. Kyrkan betraktar Kristus som sitt eviga överhuvud och gör anspråk på att tala i hans namn. Förekomsten av de många olika regionalkyrkorna liksom trons tilltagande rättsformulering under inflytande av romerskt tänkesätt och livsmönster fick centrala rätts- och organisationsformer att framstå som nödvändiga.
 

Den tidiga urkyrkan definerade till en början Nya testamentets kanon och åberopade apostoliciteten, det vill säga ursprunget hos apostlarna som urvalskriterium för det som upptogs i kristendomens kanon. Successionsläran grundades på efterföljden från de apostlar Jesus Kristus själv utnämnt; de 'apostoliska trosreglerna' och dopbekännelsen garanterade gemenskapsbanden. 

Biskopsämbetet (episkopus) instiftades som huvudman för församlingen i syfte att motverka rent karismatiska ledare och senantikens gnostisk- esoteriska rörelser. Biskoparnas överordnade representativa organ utgjordes i sin tur av det ekumeniska konciliet, som sedan 300-talet sammanträdde under kejserliga beskydd. De regler för församlingsval som varit så viktiga för den kristna urkyrkan trängdes gradvis åt sidan i takt med de centrala kyrkoinstansernas framväxt, i synnerhet givetvis påvedömet. 

Sedan trosbekännelsen fått en enhetlig utformning och de tidigare konciliernas beslut om kyrkans garanterade ställning som enda legitima läroinstans drivits igenom kom kyrkan att präglas av en allt mer intolerant hållning gentemot alla avvikande, en intolerans som snart kom att utvidgas till att omfatta hela hednamissionen.

l sin egenskap av den institution Kristus själv grundade ser kyrkan sin främsta uppgift i vidarebefordran av den skriftliga och muntliga traditionen, vilket möjliggör en viss rörlighet inom spänningsfältet mellan den levande guden och den fixerade bokstavstron. Dess centrala skapelse utgörs av den 'Heliga skrift' och dess kanon, vilken den vårdar och försvarar mot alla angrepp.

Kyrkans auktoritet som läroanstalt grundades på behovet av bindande skriftliga utläggningar eller förklaringar (exeges). Detta i sin tur beror på att kristendomen inte som andra filosofier eller religioner har som sin källa en inre upplevelse eller insikt utan är en utifrån kommande uppenbarelse. Denna uppenbarelse är inte religion eller kultur i vanlig mening och att börja tro innebär ett brott med rådande religiös eller sekulär kultur. Därför intar kyrkan även en ytterst skeptisk ståndpunkt i förhållande till den bibelkritik och historiskt förankrat forskning som vuxit sig stark allt sedan upplysningen och vunnit inträde även i protestantiska kyrkobildningar.
 

Gudstjänst, liturgi och fester

Den kyrkliga liturgins mål och innehåll utgörs av församlingens möte med den återuppståndne Kristus samt bekräftelsen och styrkandet av tron. Sin tydligaste och främsta symboliska framställning finner denna liturgi allt sedan den allra första kyrkans dagar i bilden av den gemensamma måltiden, samlingen kring Herrens bord. Redan evangelierna innehåller ett flertal måltidsbilder, exempelvis skildringarna av fest- och bröllopsmåltiderna; till och med paradisiska föreställningar uttrycks med hjälp av liknelsen att sitta vid Herrens bord. Måltidsgemenskapen uppfattas följaktligen från kyrklig sida som en väsentlig del av arvet från Jesus Kristus. 

Gudstjänsten och nattvardsformen varierade ursprungligen starkt från region till region, först ungefär vid tiden kring 500-talet började man eftersträva en enhetlig kristen liturgi i både den östliga och västliga delen. Gudstjänstens handlingar är laddade med starkt symbolisk innebörd. 

En problematisk aspekt representeras av själva nattvardens eukaristiska mysterium. Enligt den romersk-katolska läran, som även den ortodoxa och senare den protestantiska kyrkan 
"i princip" anslöt sig till, utgör måltiden bestående av bröd och vin inte bara i symbolisk utan även i konkret mening Jesu blod och kropp (transsubstantiationsläran). Denna uppfattning mötte senare häftigt motstånd i ett flertal reformationsgrupper, inte minst från Zwingli och döparrörelsen som betraktade nattvarden som en ren minnesmåltid.

Kyrkornas officiella liturgi pendlar ofta mellan rituell tradition respektive stelhet och försiktig förnyelse. Därför uppvisar alla karismatiska och frikyrkliga grupper eller sekter, även den ovan nämnde schweiziske reformatorn Zwingli, ett utpräglat antiliturgiskt element enligt synsättet att ritualen hotar att kväva tron och reducera den till en serie yttre handlingar. Kyrkoårets många högtider följer i princip Jesu liv och uppståndelse.

Påsken, som den kristna urkyrkan firade varje söndag, kom  följaktligen redan från början att utgöra det traditionella kyrkoårets medelpunkt som Herrens uppståelse och hans seger över döden (långfredagen). Påsk, Kristi himmelsfärd och pingst följer månkalendern och är därför rörliga, medan Jesu födelse alltid firas den 25 december. Denna fest firades redan i det romerska riket vid midvintersolståndet och övertogs tidigt av kristendomen som en fest till minne av Kristi seger över hedendomen.

Vid sidan av helgdagarna uppvisar kristendomen även en rad heliga platser, vilka ursprungligen symboliserade Jerusalems centrala betydelse för kristendomen. Till en början förknippades dessa platser endast med Jesus eller apostlarna, men senare kom även städer och platser av betydelse för vissa helgons liv att förvandlas till religiösa vallfartsorter. Helgonkulten, som i viss mån kan sägas nå sin höjdpunkt i Mariakulten, hade framför allt under medeltiden till funktion att åskådliggöra abstrakta trosföreställningar.
 

Sakramenten

Sakramenten förmedlar enligt kyrkans synsätt Kristusmysteriet. 

Den katolska och ortodoxa kyrkan praktiserar sju sakrament, dop, konfirmation, eukaristi (nattvard), bot, de sjukas smörjelse (före 1963 sista smörjelsen), ordination till det kyrkliga ämbetet samt äktenskapet. 

Inom den protestantiska kyrkan uppfattas endast två av dessa, dopet och nattvarden, som  sakrament. Sakramenten har sitt  ursprung i apostlarnas heliga handlingar. 

Vad är sakrament? Kristendomen ser på sakramenten som den Sanning Kristus ger genom sin Kyrka. En intim korrespondans finns sålunda mellan den mänskliga naturen (både i det sätt som livet arbetar i oss när vi har den övernaturliga sanningen) och de kanaler genom vilka det övernaturliga livet kommer till människan. 

För att leva det himmelska liv som människan enligt kristendomen finns till för, behöver den kristne nya själsliga förmågor till kunskap och kärlek, förmågor som saknas i det naturliga intellektet och i den naturliga viljan. En ny livsprincip och en ny handlingsprincip måste därför skänkas till hennes själ utifrån. Detta nya liv är i första hand avsett för att få människan att kunna leva i himlen. Men redan i det jordiska livet får hon det som gåva och därför blir det jordiska livets huvudsakliga projekt att ta emot och bevara det. 

Om livet enligt kristendomen inte i jordelivet får blomma ut i ett direkt möte med Gud är effekten fortfarande mycket stor för människans själ. Intellektet lyfts till trons nivå och viljan till nivåerna hopp och kärlek. Det handlar dock inte om en gåva given en gång för alla. Det går att förlora den, det går att få den reparerad. 

Kristus använder enligt de kristna sin kyrka för att ge de troende helighetsgörande nåd. 
1 Dopet: människan föds igen genom vatten och Helig Ande. 
2 Eukaristin (nattvarden): människan har inte liv i utan att äta Människosonens kött och dricka hans blod och Nya Testamentet skildrar hur detta gick till då Han under Sista Måltiden förvandlade brödet till sin kropp och vinet till sitt blod. Han gav sedan sitt blod och sitt kött till apostlarna med befallningen och därmed kraften att göra detsamma för alla andra troende. 
3 Bikten: Han gav även dem auktoriteten att att förlåta synder, vilket innebär att återskänka liv till en själ som förlorat liv genom synd. Auktoriteten att förlåta medförde samtidigt auktoriteten att hålla tillbaka förlåtelsen och därför måste syndaren tillkännage vilken synd som behöver förlåtas. Endast på så sätt kan återgivandet av liv motsvara den materiella handling som orsakade förlusten. 

Dop, eukaristi och förlåtelse finner vi i Evangelierna. 
4 Smörjelsen: I den tidiga kyrkans aktiviteter finner vi  nya sätt att få liv:«Är någon av er sjuk ska han kalla till sig prästerna i kyrkan och de ska smörja honom med olja i Herrens namn och be böner över honom. Deras bön i tro ska rädda den sjuke och Herren ska göra honom frisk. Och har han syndat ska han få förlåtelse».[Jak. 5:14]

Två andra sätt finner vi hos apostlarna och Kristus har lärt dem dessa. 
5 Det ena är att viga nya apostlar och vi har sett hur de skulle ha efterträdare till tidernas slut med samma auktoritet att skänka Kristi gåvor till människors själar. Skildringarna i NT av den unga kyrkans aktiviteter är fulla av berättelser om denna överföring av den prästerliga auktoriteten som alltid sker på samma sätt med handpåläggning. Vi kan observera ett fall: Paulus skriver till Timoteos:«Ta vara på den nådegåva du har, den som fick när profetior utpekade dig och prästerna lade sina händer på dig. 
6 Konfirmation: Vi finner också ett annat sätt att ge Helig Ande med handpåläggning utan att ge prästvigning, det är vad vi kallar senare konfirmation. Ett fall av konfirmation ser vi Paulus utföra i Ephesus [Apg. 19:1-6].

Dessa sex alltså - dop, bikt, eukaristi, konfirmation, prästvigning och de sjukas smörjelse - syns i Skrifterna. 
7 Äktenskapet: Det finns tillräckligt i Skrifterna för att göra oss intellektuellt förberedda för Kyrkans uppfattning om ett sjunde sakrament, äktenskapets sakrament. 

Vad vi kan se i alla sju är kombinationen av en andlig gåva ned något materiellt ting för att skapa ett instrument för överföring av gåvan till oss. Vi har bröd, vatten och vin, olja, händer som berör och synder som uttrycks, föreningen mellan man ock kvinna. 

Återigen kan vi konstatera hur Gud möter människan  utifrån det hon är. Vi har redan konstateratt hur människan är en social varelse och följaktligen har Gud givit henne en social religion. Vi ser även att människan är både ande och kropp och följaktligen möter Gud henne som sådan. Sakramenten är en förening mellan ande och materia. Naturligtvis då de är Guds väg till människan och människan är just sådan. En religion som inte sätter heligt  och aktivt värde på människans kropp blir monstruös. Likaså blir en religion som inte tar vara på människans väsentliga  sociala relationer till sina medmänniskor. Religion âr mänsklig handling, hela människans handling med både själen och kroppen. Religion är inte endast själslig handling eftersom människan inte endast är själ. Människans raison d'être är att inte vara endast själ. Kroppen är inte lika viktig som själen, vare sig i livet renr allmänt eller i religionen. Men kroppen är lika sann och verklig som själen i det mänskliga varat. Kroppen har en verklig roll både i liv och religion.

Det övernaturliga ignorerar inte det naturliga eller sätter in något annat i dess ställe. Det bygger snarare på det naturliga eller är inbyggt i det. Heliggörande nåd skaffar oss inte en ny själ; den går in i själen vi redan är. Inte heller förses själen med nya förmågor; de förmågor som redan finns där förhöjs istället. Intellektet och viljan ges nya operativa krafte. Gud som helgare föstör inte något för Gud som Skapare, inte heller förbigås något av det skapade naturliga livet. Det Gud skapar är vad Gud helgar. Det här innebär alltihop att ju mer människan är människa, ju bättre fungerar hennes natur för att tjäna det övernaturliga. Allt som är skadligt för den naturliga människan blir också skadligt i den religiösa relationen till Gud.
 

Dopet

Dopet var som en symbolisk renande handling med vatten en vida utbredd sed redan under antiken. Följaktligen baseras det kristna dopet inte på Johannes Döparens dop av Jesus, utan på Jesu dopord i 'Faderns, Sonens och den Helige Andes namn'. l och med dopet markeras inte bara den (ursprungligen vuxne) döpta personens subjektiva upptagande i församlingen, utan även hans eller hennes objektiva upptagande i Frälsarens och de frälstas skara. Därmed befrias människan från arvsyndens börda, under förutsättning att tron och läran hålls levande.

[67. Reflektion och värdering: Anser du att det finns en arvssynd? Har denna uppfattning något värdefullt med sig?]

Det viktigaste sakramentet är dopet. Dopet utförs i symbolisk form med vatten, vilket enligt katolskt synsätt renar människan från arvsynden, enligt protestantisk syn dock endast från den del av arvsynden som leder till fördömelse medan lusten att synda består i människan. Dopet uppfattas som återfödelse i Kristus och utfördes ursprungligen uteslutande på uttrycklig frivillig begäran och på vuxna personer, vilket föranleder radikala grupperingar att ta avstånd från barndopet. Kyrkan å sin sida hävdar att barndopet är nödvändigt för att ingen skall tvingas dö odöpt.

James Akin, känd teolog och apologet i USA säger om dopet:
Jesus, den Store Läkaren, kommer till oss och säger, "Kompis, du har multipla synder som sitter fast i din själ, och de kommer se till att du förloras och vi inte gör något åt det. Jag har en behandling och den kan ta bort dem alla helt och hållet. Det är en extremt dyr behandling och jag är medveten om att du inte kan betala den. Så jag - Jesus - kommer att betala hela priset själv. Allt du behöver göra är att låta dig sänkas ner i en tank med vatten och alla dina synder smälter bort. Du får leva för alltid."

Att låta sig blötas ner lite grann betalar inte det eviga livet. Det eviga livet är en gåva som Kristus har valt att skänka till oss genom dopet  i lite vatten. Det 'är en passiv akt att låta oss döpas; ingen döper sig själv. Det eviga lvet är något som ges till dig utifrån, inte något du sträcker ut handen och tar. Dopet är helt enkelt ett sätt att ge sig till Kristus och ta emot hans gåva.

[68. Reflektion och värdering: Är du döpt? Anser du att dopet spelar en värdefull roll?]
 

Konfirmationen

Konfirmationen avser 'bekräftelsen av tron' och fungerar som den unga människans bekännelse till kyrkans trosgemenskap. För den katolska och ortodoxa kyrkan representerar konfirmationen ett sakrament dock inte för den protestantiska kyrkan. Inom den katolska kyrkan representerar eukaristin (nattvarden) ett lika viktigt sakrament som dopet genom att Kristus uppfattas som konkret närvarande i brödet och vinet medan en del protestantiska kyrkor endast tillmäter nattvarden en symbolisk innebörd.

[69. Reflektion och värdering: Är du konfirmerad? Anser du att konfirmationen är värdefull?]
 

Botsakramentet 

Botsakramentet som även Luther ursprungligen ville behålla förknippar Kristus syndaförlåtande makt (Matt 9:2, Mark 2:5, Luk 5:20D med överlåtandet av denna makt till apostlarna (Matt1 6:1 9 och I 8:1 8, Joh 20:23) samt kyrkans ställning som apostlarnas legitima efterföljare. Kyrkan respektive prästen kan ställföreträdande uttala syndaförlåtelse, avlat och kräva bot. 

Missbruket av avlatsväsendet var en av de främsta orsakerna till reformationen, som i sin tur ledde till att prästerskapet förlorade denna makt. Den sista smörjelsen utfördes ursprungligen endast på döende personer, men har i den katolska världen numera utvidgats till ett sjukdomsapostolat på samma sätt som sedan länge praktiserats inom den ortodoxa kyrkan. Katolicismen uppfattar därutöver även prästvigningen och äktenskapet som självständiga sakrament. Andra kyrkliga vigningshandlingar betraktas inte som sakrament i egentlig mening.
 

Eukaristin (Nattvarden)

Jesus sista gemensamma måltid med sina lärjungar på kvällen före fängslandet, den nattvard vid vilken även förrädaren Judas var närvarande, kom ända från början att förknippas med central betydelse inom kristendomen som uttryck för Jesu egen vilja, den troendes gemenskap och enhet med den gudomlige människosonen liksom för hans frälsargärning. 

Ursprungligen förrättades den kyrkliga nattvarden som en förening med Jesus, befalld av honom själv (Joh.6) och samtidigt som en åminnelsemåltid. Vid denna måltid säger Jesus uttryckligen att brödet är hans kropp och vinet hans blod. Under renässansen började tolkningen av dessa ord, denna Kristi förvandling till bröd och vin (transsubstantiationsläran) tack vare prästens kulthandling (konsekration) ge upphov till teologiska stridigheter. Dispyten om transsubstantiationsläran och ifrågasättandet av de gamla sakramenten ledde till den splittring som kallas reformationen. 

Medan protestanterna förkastade Jesu verkliga närvaro i både brödet och vinet, höll den katolska kyrkan fast vid den ursprungliga läran om eukaristin (nattvarden)som en grundläggande dogm för gemenskapen med Kristus, trogen Jesu egen befallning.
 
 
 

Det kristna ordensväsendet

Det kristna ordensväsendet är ett direkt resultat av den tidiga kristendomens ideal och dess övertygelse om att den fulländade kristna görningen består i en världsfrånvänd kärlek till Gud och nästan. Redan den tidiga kyrkan tillmätts manliga och kvinnliga asketer en speciell betydelse och åberopade Paulus erkännsamma ord i sina brev om den kristna äktenskapslösheten. Under I00- och 200-talet uppstod framför allt i syrisk-palestinska områden en nära förbindelse mellan mystik och askes.

Det tidiga munkväsendet (grekiska koinos, gemensam) vände sig bort från stadslivets dekadens för att i stället söka öknens ensamhet och stillhet (ökenkloster). Dessa munkar levde pratiskt taget som eremiter i celler eller hålor (mest extremt som de berömda pelarhelgonen) och var huvudsakligen religiösa lekmän. Det västerländska munkväsendet präglades däremot tvärtom av sina klerikala anspråk och strama organisation. En pater (fader) är prästvigd, medan en frater (bror) ansvarar för hantverksmässiga och andra, världsliga göromål. 

Ett av det västerländska ordensväsendets största genier utgörs av Benedikt av Nursia (480-547) som grundade benediktinorden 529 (klostret Montecassino) som kom att förgrena sig över hela Västeuropa med sina organiserade klostergemenskaper. 

Benediktinordens huvudkloster Montecassino grundades 529 av Benedikt av Nursia och fungerade under flera sekler som ett centrum för vetenskap och konst Tack vare sitt läge högst upp på ett brant berg i Kampanien kom Montecassino länge att uppfattas som en idealisk förening av eremitskapets ensamhet och klostermunkarnas gemenskap.

Benediktinordens berömda ordensregel 'ora et labora' (bedja och arbeta) avsatte betydande resultat både på lantbrukets, skolväsendets och vetenskapens område. Reformrörelsen som utgick från klostren Cluny och Gorze på 900- och 1000-talet kom att bli en avgörande drivkraft för förnyelsen inom kyrkan i store. 

Under 1000- och 1100-talet uppstod en rad reformordnar som protest mot de gamla ordnarnas tilltagande profanering - många kloster förvandlades under medeltiden till försörjningsinstitutioner för de yngsta medlemmarna av barnrika eller adliga familjer. Bernhard av Clairvaux (1091 -1153) cisterciensorden var snart lika mäktig som benediktinorden, liksom Franciskus av Assisis (1181 eller 82-1 226) 'små bröder' (franciskanerna) och predikantorden dominikanerna under Dominikus (Guzman, 1170-1221) vid början av 1200-talet Dominikanorden anförtroddes snart den kyrkliga kampen mot kättarna liksom ledningen för inkvisitionen i stort (canes domini, Herrens vakthundar). 

Europas kloster utgjorde under medeltiden och delvis ända fram till upplysningen rika och mäktiga, dessutom till stor del enväldiga, jordägare men samtidigt en högborg för forskning och teologi som ofta bildade en form av 'kyrka i kyrkan'. Under motreformationen uppnådde lgnatius av Loyolas (1491 -1556) jesuitorden en ytterst inflytelserik ställning, bland annat som mäktiga politiska rådgivare till katolska härskare och missionärer i Fjärran Östern.

Thomas av Aquino (1225-1274) 

Thomas av Aquino, dominikanpräst universitetslärare i Paris, Rom och Neapel, sedan 1259 hovteolog vid påve Urban VI:s hov, är kristendomens främste tänkare. Han skapade ett inflytelserikt och omfattande system för hur de kristna bör tänka inom teologin och filosofin, etiken och kunskapsteorin. 

Kyrkan lyckades genom Thomas arbete sammanfoga den antika traditionen (i första hand Aristoteles) med den kristna läran till en mäktig syntes - thomismen, levande ännu idag och en av grunderna för den kristna filosofin. Det rationella begrundandet av den kristna tron, distinktionen mellan vetande (essens) och existens, beskrivningen av världen som delad i materia, oorganisk värld, levande värld, det medvetet levande samt Guds medvetande representerar tillsammans med förståndets förmåga att inse Guds existens av egen kraft själva höjdpunkten i medeltidens 'kristna filosofi', det vill säga skolastiken.

[70. Reflektion och värdering: Anser du att vi kan inse Guds existens med vår egen kraft?]
 
 

Keltisk kristendom
 

De keltiska stammar som invandrat till Irland ca 600 f Kr utvecklade efter kristnandet den irländska kristendomen i en såväl religiöst som kulturellt i högsta grad livaktig form. Eftersom Irland aldrig tillhört det romerska riket och därför aldrig gjorts till föremål för latiniserande inflytanden på kulturens område anknöt den religiösa konsten här inte till antikt romerska förebilder, utan till samtidens ornamentala bildvärld liksom till symbolerna förknippade med det klansystem och dess talrika symboler (exempelvis solsymbolen) som dominerade på Irland fram till 800-talet. 
Även den tidiga irländska kyrkan, som i första hand fungerade som munkkyrka, infogade sig i det rådande klansystemet. Det irländska munkväsendet kännetecknades bland annat av ett hemlöst vandrande (peregrinato), ett sorts heligt lufferi mellan klostrens bibliotek och läsesalar. I praktiskt taget alla irländska och skotska kloster ledde detta till den typiskt kristna bildningstörsten, den  vetenskapliga böjelsen och lusten till studier (huvudsakligen av de antika klassikerna). Detta ledde i sin tur till de många klosterskolorna runt om i Europa, t ex Skänninge i Sverige 
och till en formligen exploderande missionsverksamhet i England, Central- och Nordeuropa. Viktiga studiecentra fanns i bland annat St Gallen, Regensburg, Worzburg, Wien. Irländska präster ansågs utgöra sin tids mest bildade människor överhuvudtaget och fungerade som lärare vid kejsarhoven i tyska Franken.
 
 
 
 

Den kristna missionen

Kristendomens mission och utbredning representerar de tydligaste tecknen på dess vitalitet som levande religion. Ingen annan religion har lyckats organisera sin missionsverksamhet på ett ens tillnärmelsevis lika effektivt sätt eller att sprida sin lära till jordens alla kontinenter. 

Ett i ett flertal avseenden nytt kapitel i den kristna expansionen inleddes efter den europeiska upptäckten av Amerika 1492 med den därmed förbundna missionsvågen. Men redan dessförinnan hade den kristna missionen kommit att präglas av den militärt inriktade 'reconquista' (återerövring) mot resterna av islam på den iberiska halvön, både vad gäller dess missionsiver och dess metoder. Redan aposteln Paulus hade bedrivit sin omfattande rese- och omvändelseverksamhet i Europa och Asien under inflytande av övertygelsen om Kristi omedelbart förestående återkomst och den därmed förbundna 'tidsnöden'. Samma andlösa aktivitet har i alla tider också föranlett talrika missionärer att utsätta sig för kroppsliga umbäranden och faror, eller rent av för martyrdöden. Medan den ortodoxa kyrkan huvudsakligen koncentrerade sina missionsansträngningar på de lokalt befintliga strukturerna och språken (de talrika organisationsformerna i första hand i Främre Orienten vittnar om denna inriktning), utformade den västliga kyrkan sin missionsverksamhet på ett betydligt stramare och mer centraliserat sätt. 

I synnerhet de två ledande katolska sjöfararnationerna Portugal och Spanien gav i sin missionsverksamhet från och med 1400-talet prov på våldsamma och starkt eurocentriska drag, medan de protestantiska sjömakterna England och Nederländerna förknippade missionsivern med en kylig kalkyl av sina respektive affärsintressen. De katolska ordnarna har alltid bedrivit en kontinuerlig och stark missionsverksamhet

Dessa former av mission skiljer sig fundamentalt från strävandena efter en 'inre mission', det vill säga de väckelse- och reformrörelser vilka återfinns i alla kyrkor. 

Vad gäller de protestantiska kyrkorna utgick sådana strävanden i första hand från pietistiska grupperingar (August Herrmann Francke, greve Zinzendorf) som uppmanade människorna till en inre omvändelse. En del av de unga kyrkorna och många kyrkliga ungdoms- och reformrörelser (exempelvis KFUM eller 'Katolsk aktion') har tagit upp dessa föreställningar på nytt.
 

Den tidiga kyrkan och romerska riket

Den kristna urkyrkan strävade ursprungligen till stor del efter att utforma kristendomen som en lagreligion i den judiska kultursfären och inskränka missionsverksamheten bland judar (i första hand Jakob och till en början även Petrus), det vill säga efter att bli en judekristen sekt. Men i synnerhet Paulus insåg tidigt att kristendomens verkliga framtid låg i hednamissionen.

På grundval av Nya testamentets förnyelsebudskap vände sig den unga kristendomen bort från judendomen på ett sätt som framför allt för judendomens del skulle visa sig få fatala följder. Judarnas vägran att erkänna Kristus som Messias ledde snart till att kristendomens företrädare anklagade dem för hednisk oförbätterlighet och den tendens att framställa judarna som de egentliga 'Kristusmördarna' förstärktes. 

Genom Paulus och ännu mer genom de tidiga kyrkofäderna, de så kallade apologeterna, kom den unga kristna läran tidigt att formas i enlighet med den grekisk-hellenistiska tankevärlden och dess anspråk på universalitet vilket präglade den på avgörande sätt. Redan Johannesevangeliets prolog jämställer Kristus med det grekiska logos och därmed med världsförnuftet och lärofader i synnerhet inom den ortodoxa kristendomen utvecklade nyplatonska tankesystem i kristianiserad form. Allmänt sett kan man säga att det antika bildningsväsendet och tankeklimatet fångades upp och 'kristnades' av den framväxande kristna läran.

Förhållandet till den hedniska romerska staten genomgick starka förändringar under denna tidiga utvecklingsfas. I Judeen, där de romerska myndigheterna behandlade de kristna som en judisk sekt, kom kristendomen för första gången i kontakt med statsbärande kultformer. Den främsta stötestenen i detta sammanhang för både kristna och judar utgjordes av den romerska kejsarkulten, som sedan arv- respektive adoptivdynastiernas införande utvecklades till en ren gudadyrkan av kejsaren. Enligt kristet synsätt representerade en sådan kejsarkult ingenting mindre än ren avgudadyrkan, trots att Jesu ord vad gäller den världsliga makten inte är helt entydiga. Misstänksam och vaksam tolerans från myndigheternas sida avlöstes följaktligen av perioder av blodig förföljelse av de kristna, i synnerhet under kejsarna Nero (54-68), Septimius Severus (193- 211), Maximinus Thrax (235-238), Decius (249- 251) och Diocietianus (285-305). Under dessa perioder ökade antalet martyrer, vilkas orädda mod i hög grad bidrog till att förstärka tron och bekännelsen till den kristna läran. 

Samtidigt kom romerskt tänkande i ökande utsträckning att upptas i kristendomen, vilket ledde till en allt mer rättslig utformning av läran. En stor del av kyrkans yttre skepnad, ritual och uppbyggnad är av hedniskt romerskt ursprung.

Kejsaren Konstantin (306-337, från 324 enväldig härskare) var den förste att inse kristendomens potentiellt statsbärande funktion. Det så kallade Milanoediktet det toleransedikl han lät utfärda 313, garanterade de kristna religionsfrihet och statligt erkännande. Konstantins seger över sin medkejsare Maxentius 312, som sades ha utkämpats i korsets tecken, utsmyckades senare till kristen legend, medan det så kallade konstantinska gåvobrevet påven senare åberopade till stöd för sina anspråk på kyrkans världsliga herravälde över Mellanitalien (kyrkostaten) däremot är en förfalskning av senare datum. 

Under kejsar Theodosius (379-395) utnämndes så kristendomen till statsreligion 392 och utverkade i denna egenskap ett förbud mot alla hedniska kulter. De västromerska kejsare som följde efter Theodosius var visserligen till övervägande del politiskt svaga, men ingrep starkt i den unga statskyrkans angelägenheter.

På grund av den romersk-katolska kyrkans latinska språkbruk kallas dess kyrkomöten koncilier (det grekiska ordet är synod). Medan den gamla kyrkans åtta ekumeniska koncilier inkallades av de romerska kejsarna och i första hand syftade till att bekräfta respektive formulera rätta läran, har medeltidens och Nya tidens koncilier i regel befunnit sig i spänningsfältet mellan den världsliga och den andliga makten. Motståndet mot olika reformatoriska rörelser har varit ett annat genomgående tema som huvudsakligen kommit till uttryck i kodifieringen av hävdvunna ståndpunkler i rätts- och trosfrågor. 

Det första vatikankonciliet (1869-70) markerar en väsentlig höjdpunkt i denna senare utveckling med sin bekräftelse av påvedö- mets universalepiskopat och formuleringen av påvens ofelbarhet, vilket naturligtvis inte är en personlig ofelbarhet. Koncilietankens grundläggande föreställning utgörs av övertygelsen om Helige Andes pålitliga verkan i biskopsförsamlingen.
 
 
 

Den ortodoxa kyrkan och Bysans

Det östromerska riket kom allt mer att stå under det mäktiga Bysans inflytande och makt, en utveckling som gynnades av det romerska rikets delning på 300-talet och blev definitiv efter Västroms fall 476. Konstantinopel upplevde ett kulturellt uppsving och utvecklades till ett 'andra Rom', och patriarken av Konstantinopel blev genom sin utnämning till den grekisk-ortodoxa kyrkans överhuvud under kejserliga beskydd ca 500 jämställd med påven i Rom.

Även Rom och den västliga kyrkan kom i ökande utsträckning att bli beroende av Bysans. Den bysantinske kejsarens glans- och praktfulla hovkultur och dess kult- former kom snart att vinna insteg även i den ortodoxa kyrkan och stärkte den östliga kyrkans ställning gentemot Rom, som vid denna tid omgavs av arianska germanska folkstammar.

Den ortodoxa kyrkan bredde ut sig från sitt ursprung i Jerusalem och Antiokia till hela den slaviska kultursfären ända till Ryssland. Den teologiska huvudskillnaden mellan den ortodoxa östliga kyrkan och den romerska består framför allt i att den framhäver gudspersonerna Fadern, Sonen och de helig Ande mycket  starkare och uppfattar den Helige Ande som utgående från Fadern liksom Sonen.

Under den betydande kejsaren Justinianus (527- 565) stod det bysantinska riket på höjden av sin makt men redan under 600-talet förlorade det områdena i Främre Orienten till den framväxande islam som snart även kom att hota riket som sådant. Hotet från islam blev bestående i olika faser ända fram till Östroms fall 1453. Den grekisk-ortodoxa kyrkans oöverskådliga antal helgon och helgonavbildningar i målningar, ikoner och reliker ledde under tiden mellan 726 och 843 vid upprepade tillfällen till långdragna ikonoklastiska strider inom det östromerska riket.

Motståndarna till helgondyrkan i denna form betecknade de heliga bilderna som "hednisk" avgudadyrkan och krävde ett fullständigt bildförbud. Denna häftiga och ständigt uppblossande bildstrid inbegrep både kyrkan och kejsarmakten och bidrog starkt till att försvaga riket.

Dogmatiska strider och frågan om det romerska Petrusämbetets primat (högsta ställning inom kristendomen) ledde till ett flertal motsättningar mellan öst- och västkyrkan, vilka nådde sin slutliga kulmen i den definitiva schismen 1054. Trots senare unionsförsök - flera kyrkor är idag bysantinska katolska och sorterar under Rom - har denna delning av den kristna kyrkan kommit att bli bestående. Efter turkarnas erövring av Konstantinopel 1453 lades östkyrkan praktiskt taget helt under islamiskt styre i det osmanska riket, och Moskva framträdde allt mer som Konstantinopels arvtagare som ortodoxins huvudsäte och kom att spela en allt mer framträdande roll i Östeuropas och Främre Asiens andliga liv.

1589 antog metropoliten av Moskva titeln patriark, och den ryske tsaren övertog i ökande utsträckning en rad centrala aspekter av den bysantinska kejsarkulturen och dess statskyrkofunktioner.

Den ortodoxa kyrkan har inga bekännelse- skrifter i västerländsk mening. Till
skillnad från den intellektualistiskt inriktade latinska katolicismen känner östkyrkan inget behov av att strukturera ett slutet teologiskt system som följer den mänskliga logikens lagar. Detta sam-
manhänger med att mystiken är grundläggande för den ortodoxa kristendomen och den kristendom vi först finner i Jerusalem och Antiokia och senare i Grekland och Östeuropa.

Denna kristna mystik har ibland fördjupats på ett sätt som är den latinska kyrkan främmande. Dess enda och tillräckliga formulerade bekännelse är den nicenska trosbekännelsen i dess ursprungliga form från koncilierna i Konstantinopel 380 och Kalcedon 451, alltså utan tillägget 'filioque'.

Som norm för läran och tron tjänar dessutom definitionerna från den tidiga och inte splittrade kyrkans tid, alltså från de ekumeniska koncilierna fram till Nicea- konciliet 787. Dessa anses bindande för hela den kristna kyrkan.

Under intryck av västerländska lärostrider och som ett skydd mot protestantiskt inflytande har under tidernas lopp ett antal dokument kommit att tillmätas en normerande betydelse för den ortodoxa tron. Bland dessa märks främst Confessio orthodoxa av metropoliten Peter Mogilas i Kiev och Confessio Dosithei av patriarken Dositheos av Jerusalem, båda från 1600-talet.

Bibeln och traditionen

Tillsammans med den nicenska trosbekännelsen är Bibeln den ortodoxa trostolkningens grundval. Båda är delar av den heliga traditionen. Det var inom
apostlarnas muntliga tradition som Bibeln kom till som en del av den gudomliga uppenbarelsen. Den är källan till kunskap om Gud och om mötet mellan mänskligt och gudomligt. Traditionen är en levande ström genom kyrkans historia, Andens sätt att uppenbara den gudomliga sanningen för varje generation. I denna mening inkluderar traditionen inte bara Bibeln och trosbekännelsen utan även de ekumeniska konciliernas beslut och kyrkofädernas skrif-
ter.

Bland de sistnämnda åtnjuter Basilios den store, Gregorius av Nazians och
Johannes Chrysostomos ett särskilt högt anseende. Detta arv är kyrkan kallad
att värna och förvalta.

Gudomliggörelsen

Gud blev människa i Jesus Kristus, som därför är både sann Gud och sann
människa. Detta är hörnstenen i den ortodoxa tron. På detta sätt förenade
Jesus gudomligt och mänskligt. Genom sin död och uppståndelse har han
återställt människans ursprungliga oförgänglighet och gudomliggjort henne.
Att gudomliggöra människan var enligt Athanasios av Alexandria syftet med
att Gud blev människa i Jesus Kristus.

Gudomliggörelsen sker då människan förenas med Kristus. Därmed når
människan sin bestämmelse, som är att "förvandlas till hans avbild", att bli likKristus och därmed lik Gud själv. Gudomliggörelsen är alltigenom ett verk av
Guds nåd men förutsätter människans samverkan med Gud.

Detta är resultatet av Jesu död och uppståndelse. I väster talar man om rätt
färdiggörelse, ofta i juridiska termer. De ortodoxa teologerna talar i stället om
människans gudomliggörelse. Men allt är beroende av Guds nåd. Utan den är
människan ingenting. Hon kan aldrig göra sig förtjänt av Guds nåd varken genom tro eller gärningar. Men utan tro och goda gärningar kan ingen bli frälst.

Kristus och kyrkan

Liksom enheten av gudomligt och mänskligt i Kristus inte låter sig definieras, så kan enligt ortodox syn inte heller någon logisk definition av kyrkans väsen ges. Kyrkan är Kristi kropp, inkarnationens fortsättning, genom vilken allt mänskligt helgas och gudomliggörs.

Efter Kristi himmelsfärd är det kyrkan som är och representerar Kristi närvaro på jorden. Denna enhet mellan Kristus och
hans kyrka kommer främst till uttryck i sakramentens mysterier. Kyrkan är
inte bara den fortsatta inkarnationen utan också genom den helige Andes närvaro den ständigt fortsatta pingsten. Kyrkan är samtidigt både synlig och osynlig, eftersom inte bara de levande utan även helgonen och änglarna hör kyrkan till.

Kyrkan är gudomlig, därför att den är Kristi kropp, och mänsklig, därför att den på jorden består av syndare. Kyrkans kännetecken är hennes enhet, helighet, katolicitet och apostolicitet. Att kyrkan är en enda, är en följd av Guds enhet. Av denna enhet mellan Gud och hans kyrka följer också att kyrkan som den fortsatta inkarnationen och den fortsatta pingsten är
ofelbar. I kyrkan som Kristi kropp är den helige Ande ständigt verksam i
sakramenten och de heliga handlingarna. Anden är "alla gåvors skattkammare", vakar över kyrkan, leder henne, skyddar henne mot villfarelse och uppenbarar ständigt sanningen på nytt.

Sakramenten

Det grekiska ordet för sakrament är mysterion. Därmed uttrycks att den nåd,
som Gud ger genom dessa yttre handlingar, är ofattbar för människan. Sakramenten för människan in i Guds värld och låter henne bli Gud lik. I det yttre skeendet används materiella ting, men den inre gåvan är osynlig, ett heliggörande mysterium. Den ortodoxe fromme tror något annat och något mera än det han ser.

Detta skeende undandrar sig alla mänskliga förklaringar - t ex teorin om en transsubstantiation - varför den ortodoxa kyrkan har avstått från dogmatiska definitioner av de sakramentala mysterierna. Dessa är sedan 1600-talet traditionellt sju, även om deras antal aldrig blivit officiellt fastställt. Bland sakramenten intar dopet och nattvarden en särställning.

Guds moder Maria

Den ortodoxa fromheten håller Maria i högsta vördnad. Maria är, som det heter i Chrysostomosliturgin, "mer hedrad än keruberna och ojämförligt mer ärad än seraferna". Sedan Maria vid konciliet i Efesus år 431 förklarats för "gudaföderska" (theotókos) och i Konstantinopel 553 för "ständig jungfru" (aeipárthenos) har den ortodoxa kyrkan avstått från vidare definitioner av hennes väsen.

Maria är obefläckad och syndfri och betecknas vanligen som "den alltigenom heliga" (panagía). Någon ortodox dogm om hennes syndfrihet och obefläckade avlelse finns dock inte. Genom sin renhet, ödmjukhet och lydnad framstår hon som idealgestalten. Mariafromheten är ett viktigt drag i den mystik, som är grundläggande i det ortodoxa troslivet och som kommer till uttryck i ikonfromheten och det liturgiska dramat. Många av de viktigaste kyrkliga festerna är ägnade Maria och liturgin har en rad lovsånger till hennes ära.

De yttersta tingen

Den ortodoxa fromheten är stark eskatologiskt inriktad med tanken på Kristi
återkomst och den slutliga kampen mot Antikrist som viktiga moment.

Medvetenheten om att vara en gäst och främling på jorden är ständigt aktuell
för den ortodoxe och präglar tänkandet på ett helt annat sätt än i västerlandet,
där de flesta är inriktade på att den yttersta dagen kanske aldrig skall inträffa.

För ortodoxin är det naturligt och självklart att acceptera existensen av såväl himmel
som helvete. Det är lika naturligt att bedöma de jordiska livsvärdena ur evighetens synvinkel. Bönen för de döda är därför en viktig del av liturgin.

Ödmjukheten inför det eviga och kärlekens sammanhållande makt är den ortodoxa etikens två kardinaldygder.

 

 
 

Västkyrkan under medeltiden och påvedömet

Den västliga kyrkan upplevde ett avsevärt uppsving genom sina segrar över arianismen och de västeuropeiska germanska stammarnas övergång till den katolska tron under 400- och 500-talet. Det tidiga kristnandet av Irland och delar av Skottland ledde till uppkomsten av ett betydande klosterväsen som snart kom att utgöra basen för en omfattande intellektuell missionsverksarnhet i Väst-, Central- och Nordeuropa. Till de mest kända missionerande munkarna räknas den anglosaxiska munken Winfried (ca 673- 754) som under namnet Bonifatius missionerade i det frankiska riket för att slutligen dö martyrdöden bland de frisiska stammarna.

Påven bemötte det växande inflytandet från Östrom och Konstantinopel genom att i sin egenskap av Roms biskop åberopa Jesu ord om Petrus som den 'klippa' på vilken han skall bygga sin församling (Matt 16:1 8) till stöd för sitt anspråk på Roms överhöghet inom hela den kristna kyrkan. Det bysantinska kejsarrikets försvagning ledde till en allt större självständighet för Roms del. Påve Gelasius I (492-496) utvecklade den lära om delningen av den andliga och världsliga makten med den andliga makten som högsta instans som påve Gregorius l (den store; 590-604) i sin tur vidareutvecklade till en lära om den romerske påvens primat.

Från och med 700-talet strävade Rom i ökande utsträckning efter politiskt oberoende i förhållande till Bysans och närmade sig i detta syfte det uppåtsträvande karolingiska riket. Påvens kröning av Karl den store till kejsare på juldagen 800 gjorde de karolingiska härskarna till kyrkans skyddsmakt. Sedan det romerska påvedömet slutgiltigt gått under i de allt mer vidlyftiga romerska adelsintrigerna under 800-talet - det så kallade mörka århundradet - inledde de tysk- romerska kejsarna genomgripande reformförsök av kyrkan, vilka dock ledde till att kyrkan kom att bli helt beroende av den världsliga makten. Denna nya organisation bildade dock förutsättningen för västkyrkans framgångar vad gäller missions- verksamheten i Östeuropa och Skandinavien.
 
 

Katolsk reformation

Inom kyrkan växte motståndet mot den världsliga maktens inflytande i den reformrörelse som hade två av sina viktigaste centra i klostren i Cluny och Gorze. Denna kyrkliga reformrörelse fick en av sina främsta förgrundsfigurer i munken Hildebrand, som i egenskap av påve Gregorius VII (1073-1085) krävde kyrkans frigörelse från världsligt inflytande och förbjöd lekmannainvestitur (utnämnande av lekmän till kyrkliga ämbeten) och simoni (försäljning av ämbeten). Påven avgick med segern i denna strid genom att 1077 slutligen tvinga den tysk-romerske kejsaren Henrik IV till hans berömda botvandring till Canossa, men själva grundkonflikten blossade snart upp igen. Korstågsrörelsen under I 1100- och 1200- talen ledde till att påvemakten stärktes på nytt både vad gäller makt och rikedom, vilket även stärkte kyrkans och påvens position i förhållande till kejsarmakten. 

Konflikterna mellan den värdsliga och den andliga makten var under denna tid talrika och utkämpades delvis rent av som öppna strider. Grunden för kyrkans kamp var att den världsliga, politiska och ekonomiska makten aldrig får styra människors liv, i synnerhet inte utan hänsyn till och vördnad för det andliga livet.
 

Den kristna bildningen

Den kristna kulturen, som är västerlandets egentliga kultur, har genomgått flera stadier och man kan nästan tala om olika former av kristendom.  De olika stadierna förenas dock i den katolska kyrkans enhetstradition, där ingen del kan utelämnas.

1. Primitiv kristendomen ca 35-början av 300-talet: detta är tiden som såg början av kyrkan. Det var en underjordisk mission och utveckling av en självständig kristen tanke- gemenskap som spred sig över hela medelhavsområdet.

2. Patristisk kristendom ca 300-600: detta är tiden då den romerska och hellenistiska världen konverterade till det kristna sättet att tänka. Under denna tid etablerar sig den romerska-kristna kulturen i väst och den bysantinska i öst med centrum i Konstantinopel.

3. Formeringen av Västerländsk kristendom ca 600-1200: detta är den tid då norra Europa konverterar till den kristna kulturen, vilket också förändrar kyrkan och det kristna livet eftersom norra Europa i stort sett saknade bildning och kultur. Munkarna och missionärerna fick börja från grunden och bygga upp läsning och skrivning och att tänka kristet. Gradvis genomträngde kristendomen livet bland de  barbariska kelterna, saxarna, germanerna och slaverna.

4. Medeltida kristendom ca 12-1400: detta är det tidevarv då den Västerländska kristendomen når sin kulturella höjdpunkt både vad gäller människorna medvetande och de nya sociala institutioner som skapades, särskilt  universiteten, ordnarna och forskningssällskapen.

5. Delad kristendom ca 1500-1700: under denna tid uppstår de europeiska nationerna och de nationella kulturerna. Detta leder till splittring mellan nationella kyrkor, där olika sekteristiska drag bildar variationer av den kristna läran, den kristna kyrkan och det kristna livet. Men trots dessa inre stridigheter var det också en stor expansion av kristendomen så att andra kontinenter i världen inkorporerades i den kristna kulturen. Under denna tid pågick en i stort sett misslyckad mission i Indien, Kina och Japan.

6. Sekulariserad kristendom 1700- nutid och den närmaste framtiden: detta är tiden då Europa får makten i många delar av världen men samtidigt upphör vara kristen. De tidigare samhällsinstitutionena omkullkastas av revolutionära rörelser. Kristendomen överlever dock och har fortfarande många kristna drag. I Afrika och Australien pågår en allt starkare kristen mission.

Var och en av dessa perioder i kristendomen har sin egen karaktär och kan studeras i konst och filosofi, litteratur och sociala institutioner.
 
 

Den primitiva kyrkan
 

Den primitiva kristendomen är särskilt intressant för all senare kristendom. De kristna måste tidigt välja vilken syn på Gud de skulle ha. De ville sprida sitt evangelium i en miljö som var överfull av gudar och ceremonier och offer till gudarna. De fick göra samma val som judarna tidigare gjort när de kom till Kaanans land med alla de gudar som dyrkades där. Återigen gällde frågan: vilken sorts Gud tänker de kristna på?

Här kunde de tidiga kristna gå tillbaka till sin judiska tradition och använda Jesaja och Visdomens bok, de kunde använda tankarna bakom den grekiska översättningen av GT och de kunde tänka på Johannes evangelium. Så gjorde den tidiga kristna kyrkan ett vågat och bestämt val och rensade ut polyteismens religion. Istället anslöt de sig till filosofernas Gud och tog ställning emot religionernas gudar. Därför kallades de ofta "ateister" av den religiösa omvärlden. För så ofta som den kristne fick frågan: vilken gud tror du på? Zeus? Dionysius? Appollon? så blev svaret: på ingen av dem. Jag tror inte på någon gud utan bara på Honom som inte ber till, på Honom som är högsta varelsen och som era filosofer har talat om.

Den primitiva kristna kyrkan avvisade helt det kosmos som de gamla religionerna levde med och beskrev det som illusion och lurendrejeri. Samma sak skulle ske många sekler senare i nordeuropa där inte en religion ersattes med en ny utan hela den religiösa bilden av kosmos undanröjdes av kristendomen. Istället för vidskepelse och illusion hävdade de en sanning som de kallade Gud.

När de tidiga kristna använde ordet Gud menade de inte någon av de gudar som religionerna presenterade, inte heller en ny gud inom samma religiösa värld. De menade istället Varat självt, tillvarons sanning i sig. Filosoferna hade talat om denna Gud som grunden för allt som existerar,  Gud som den första orsaken, Gud som den matematiska strukturen i all natur. Detta är den Gud de kristna valde när den första kyrkan grundades.

Detta vägval formade framtiden för kristendomen. Det innebar en tro på LOGOS snarare än på myterna. Det var en definitiv avmytologisering av världen och religiositeten. Denna kristna identifiering av Kristus med logos och det ursprungliga Ordet fick de gamla religionernas gudar att falla i glömska. Detta är en fortsättning på arbetet i den judiska profetismen och visdomstraditionen. 

För den primitiva kristna kyrkan var det viktiga att vända sig till sanningen själv, inte till myter som ska tolka sanningen. I vår moderna tid är detta val återigen viktigt.  Istället för att kämpa mot den gamla polyteismen måste kristendomen idag kämpa på två fronter: dels mot den religiositet som inte bryr sig om sanningen utan mer tänker på fromhet och upplevelse, dels mot en omtolkning av kristendomen så att den kan anpassa sig till världen av idag och vara en "modern religion". På båda dessa fronter pågår en kamp som liknar den under den primitiva kristna tiden: att hävda tillvarons sanning i sig, filosofernas Gud, Kristus som Logos. 

Men liksom under den första kyrkan måste denna Gud hävdas så att det inte blir en rent logisk eller matematisk Gud utan en som vi kan tala till, be till och ta emot nåd från. Denna filosofiske Gud som tidigare varit neutral, ett högsta begrepp, en matematisk sanning om sig själv, blir nu i den kristna kyrkan en levande kärlek som skapar alla världar och som är sanningen själv. Liksom i antiken har människor idag svårt att förstå denna kristna transformation. De flesta tror på någon sorts makt eller struktur eller varelse som står över allt annat. Men många finner det absurd att denna makt skulle bry sig om människornas liv och leverne på jorden. Man känner att en sådan gudsbild är en naiv antropomorf tanke, ett mentalt beteende som hör hemma i en mindre värld där jorden var i centrum för allt i universum. I vår upplysta tid borde vi inse hur oväsentligt livet på jorden är. Den kristna synen invänder nu: detta är att uppfatta Gud som ett medvetande som märker hur liten jorden är i universum och som därför inte bryr sig om den. Gud är inte ett sådant begränsat medvetande. Gud är obegränsad kärlek och har inga problem med att uppskatta och älska det allra minsta i universum. Denna fullständigt obegränsade varelse når bortom stort eller litet och talar sin personliga sanning genom en människa, Jesus Kristus. Genom Hans ord och hans kyrkas undevisning får vi reda på den kristna förståelsen av verkligheten.

Abraham och Melkisedek

Den första eukaristiska bönen i katolska kyrkans missale uttrycker en bön till Gud att han skall se med välbehag på offret såsom han en gång såg på offret från den rättfärdige tjänaren Abel, som han en gång såg på offret från patriarken Abraham och och på det heliga rena offret från  översteprästen Melkisedek. Dessa tre offergivare, Abel, Abraham och Melkisedek återfinner vi i GT och i den judiska traditionen. För de tidiga kristna var det en obruten tradition. Inget brott fanns mellan bönen för nationerna, bönen för Israel och bönen för kyrkan som Jesus grundade.

Naturligtvis fanns det något nytt i den kristna dyrkan av Vägen, Sanningen och Livet. Gud hade givit alla människor något nytt, själva det nya i Sanningen. Men detta nya hade förberetts och historien hade, trots alla irrvägar, lett fram till denna nya sanning. Den unga kyrkan arbetade givetvis med att skilja mellan sådant som verkligen ledde fram och sådant som motverkade sanningen. Kyrkan med den helig Ande hade uppgiften att rensa och rena och förnya - men inte bryta med traditionen eller förneka något Gud gjort från begynnelsen av världen.

Valet av de tre "förberedarna" Abel, Abraham och Melkisedek är typiska för den tidiga kristendomen. Abel är den första martyren, någon som inte själv dödat utan låter sig bli dödad för sin tros skull, låter sig bli ett offerlamm, förebådar det offerlamm som Jesus blir, det sanna påsklammet.

Abraham är beredd att offra sin son Isak och därmed ge upp hela sin framtid, hela meningen med löftet från Gud. Lammet, gumsen får ta platsen för sonen: även här märker vi förebådelse av Jesus, Sonen som offrades på korset.

Melkisedek, kungen i Salem, är präst åt El Elyon - den allra högste Guden. Han offrar brödet och vinet. Detta bröd och vin drog hela tiden till sig uppmärksamhet i den tidiga judendomen och i den tidiga växande kristna kyrkan. I Hebreerbrevet ser man Melkisedek som representant för Jesus Kristus, i kontrast till det aronska prästerskapet. Vi kan notera två saker som sägs om Meliksedek: zedek betyder rättfärdighet och rättvisa, salem refererar till Jerusalem och är en variant av shalom, frid eller fred. Rättvisa och fred är två egenskaper hos Melkisedek. Han dyrkar den ende högste Guden, inte någon av gudarna. Han utför inga djuroffer utan det renaste jorden kan producera - bröd och vin. De tidiga kristna såg Jesus Kristus manifesterad i detta offer.

Att på detta sätt se Jesus som typ i de äldre gestalterna är genuint kristet, men något som kritiserades av omvärlden både under antiken och i modern tid. Man såg detta som obegripligt och ohistoriskt. För de kristna var detta en väsentlig förståelse av tro och dyrkan sedan skapelsen av de första medvetna människorna. Jesus Kristus rör sig genom historien i dessa tidiga gestalter. Hans finns i dem, snarare än i de många religioner och kulter, seder och traditioner som uppstått och försvunnit under historiens gång. 
 
 

Högmedeltiden
 

Högmedeltiden innebar en enastående blomstringstid vad gäller studier och bildning genom det västerländska klosterväsendet och den skolastiska lärdomskulturen. En rad europeiska universitet och kloster grundades under denna tid och blev snart viktiga centra i tidens andliga liv, och den romanska och gotiska kyrkoarkitekturen firade sina främsta triumfer i monumentala katedralbyggnader. Konst, litteratur, vetenskap och filosofi frodades i den västeuropeiska kristendomen samtidigt som de kristna värdena sattes främst i jämförelse med andra religioner som t ex judendom och islam.

Under påven lnnocentius III (1198-1216) och hans direkta efterföljare nådde påvedömets maktställning sin höjdpunkt. Påven var under denna tid det obestridda andliga, politiska och lagstiftande överhuvudet för en hel kultursfär och betecknade sig själv med stolthet som 'caput christianitatis', kristendomens huvud. Påve Bonifatius Vill (1294-1303) överskred dock med sin bulla 'Unam Sanctam' (1302) och dess utan tvekan arroganta framställning av påvemakten som i alla avseenden överordnad den världsliga makten, gränsen för den politiska furstemaktens tålamod. Det var det sista och misslyckade försöket att hävda en andlig, intellektuell och kulturell centralinstans i en allt mer fragmentariserad och politiserad värld.

Därefter urholkades påvemakten drastiskt. Under påvarnas exil i Avignon mellan 1305 och 1377 ställdes påvedömet under den franske kungens övermakt. Under den  kallade stora schismen som följde mellan åren 1378 och 1417 residerade tidvis inte mindre än tre påvar samtidigt i Rom, Avignon och Pisa. Denna kaotiska period nådde sitt slut med konciliet i Konstanz I414- I417. Under renässansen återerövrade påvedömet visserligen sin maktställning, men försjönk samtidigt i allt mer profana politiska intriger och utbredd sedeslöshet. Den ohämmade simonin och nepotismen (orättmätigt gynnande av släktingar) nådde sådan omfattning att påvarna strävade efter att tillförsäkra sig italienska furstendömen för sina familjens räkning. Höjdpunkten i denna utveckling markeras förmodligen av pontifikaten under Alexander VI Borgia (1492-1503) och Leo X Medici (1 51 3-1 52 1). 

Å andra sidan representerade kyrkofurstarna under renässansen i dittills okänd omfattning ett mecenatskap för de sköna konsterna som nästan alla tidens stora konstnärer i mer eller mindre hög grad kom i åtnjutande av. Kyrkan stod som kulturell garant för bibiliotek och konstsamlingar och gav trygghet åt många konstnärer och författare.
 
 

Gudsmoder

Beteckningen ikon (grekiska för bild) för den grekisk-ortodoxa kyrkans helgonbilder är avsedd som avgränsning gentemot avgudabilder. lkonerna användes redan mycket tidigt som andaktsbilder både i kyrkorummet (ikonostas, ikonvägg) och i hemmet men fick sin enhetliga typologi först i samband med bildstriden under 700- och 800-talets ikonoklasm). Kritiken mot Mariakuften resulterade i att reglerna för framställningen av gudsmodem fick en särskilt utförlig och regiementerad utformning. Typen 'nådabild' (hodigitria) framställer Maria som gudsmoder med barnet med Kristi välsignande gest.
 
 
 
 

PROTESTANTISK REFORMATION

Uppbrottsstämning

Den uppbrottsstämning som vid tiden kring 1500 gjorde sig märkbar på alla områden i samband med renässansen, humanismen och den därmed begynnande Nya tiden gav upphov till nya strömningar även inom kyrkan - den kristna humanismen. 

Från början av 1400-talet till mitten av 1500-talet var den kristna humanismen mer intresserad än någonsin tidigare av utbildning och bildning inom kyrkan. Trots att denna rörelse var inspirerad av en stor förälskelse i klassisk och antik kultur, innebar den aldrig minskad lojalitet inför den kristna kyrkan. De stora humanisterna, som t ex Leonardi Bruni, Guarino av Verona, Vittorino da Feltre, Vergerio och Maffeo Vego var själva hängivet kristna och ville förena kristendomens andliga ideal med bildning och studier av antikens tänkande och litteratur.

Norr om alperna fick den kristna humanismen starkt inflytande på universiteten runt om i Tyskland, Franrike och England. Ledande personligheter var Reuchlin, Erasmus, Lefévre, Fisher och John Colet. Den kristna prägeln på humanismen blev starkare norr om alperna än söder om dem. Det var dessa nordliga humanister som i frihetlig anda började en kritisk granskning av korruptionen och vidskepelsen inom kyrkan. Den viktigaste ledaren, Erasmus av Rotterdam, började en nitisk propaganda för att återvända till den kristna antiken och till det rena evangeliska kristna livet. Däremot tog han avstånd från den tyska revolutionen inom kyrkan, med Martin Luther i spetsen: Denna revolutionära rörelse propagerade mot den kristna kulturen, den kristna humanistiska bildningen, de kristna klostrens verksamhet och universitetskulturen. Erasmus tog med avsky avstånd från Luthers brist på kristen tradition och lidelsefulla fördömande av den mänskliga naturen.

Den inre motsättningen mellan kristen humanism och revolutionär protestantism kom i öppen dager under de tidiga reformationsåren och en bitter antagonism uppstod mellan Erasmus och Luther vad gäller människosynen, synen på människan vilja och förmåga till bildning. Luthers revolution förstörde i viss mån den andliga enheten mellan den medeltida kristendomen, den romerska ordningen och den katolska hierarkin, samt alla munkordnar som stått för utbildning och skola och kristen kultur under 1500 år. Ett hat mot det förgångna spreds för första gången i Europa och en ny historielöshet upstod. En allmän propagand spreds om att tusen års utveckling var en konspiration mot människan och ett medvetet undertyckande av evangeliet.

Därmed försattes utbildningen till ett primitivt stadium igen. De konstnärliga och liturgiska strömningarn stängdes helt av, den årliga festkalendern upphävdes stegvis, arkitekturen, målarkonsten, skulptörenas konst fick ett kraftigt avbräck. All denna kulturella förstörelse av det kristna och humanistiska livet gick på en enda generation. En fullständig ideologiska separation uppstod mellan det katolska och protestantiska Europa. 

Hade denna revolution fått härja fritt hade Västeruopa upphört att existera. Som historien utvecklade sig fick vi en järnridå mellan det protestantiska norr och det katolska söder. Mellan de båda uppståd förföljelser och förtryck av aldrig tidigare skådat slag.

Humanismen bildkningsdeal räddade emellertid Europa. Extremismen hos Luther och fanatismen hos vänsterfalangen i reformationsrördelse var inte stark nog för att få bort den bildningsintriktade humanismen och den klerikala kulturen som till slut lyckades bryta järnridån och skapade ett kultutideal som kunde delas av båda världarna.

Reformatorerna förenades trots avsevärda inbördes skillnader i sin strävan att hävda människans och den kristna lärans andliga renhet genom att gå till strid mot kyrkans profanering och mänskliga tillkortakommanden liksom vad de uppfattade som det utbredda lyxtänkandet självberikandet och maktmissbruket inom kyrkan som organisation. 

Genom den kristna humanismen genomgick tron en utveckling tillbaka till en starkare 'personalisering', det vill säga personens känslor av helighet var viktigare än den apostoliska kyrkans gåvor av nåd genom sakramenten: bikt, konfirmation, äktenskap osv. Ingen skulle längre tro sig vara fri från den mänskliga synden och svagheten genom bikt och avlösning eller tro sig ta emot Kristus på ett verkligt sätt i kommunionen (nattvarden). Dopet skulle inte medföra frihet från arvsynd som kyrkan tidigare sagt. Ingen skärseld skulle kunna rädda syndaren efter döden.  Ingen fri vilja att skapa sig ett andligt liv skulle erkännas. Budskapet i den Heliga skrift skulle rensas från alla tidsbundna överlagringar och lyftas fram i sin ursprungliga kärna och kraft så att den passade den moderna humanismens krav. 

Enligt reformatorernas synsätt hade det ursprungliga kristna budskapet kommit att begravas under de sju sakramenten, alla helgonfester, alla de riter, kulter, hävdvunna sedvänjor och kyrkans lärodogmer som utvecklats under seklernas lopp. Istället för att se dessa som den Helige Andes arbete i kultur och helgfirande så man det nu som rena påhitt. 

Den nya lära som framgick ur denna reformationsrörelse, protestantismen (från latinets protestari, offentligt tillkännagivande), baseras på övertygelsen om Bibelns absoluta auktoritet, människans i stort sett ofria vilja, den enskilda människans ständiga skuldsamvete, förkunnarens kallelse att verka för inre omvändelse samt en innerlig trosuppfattning som inte lägger någon större vikt vid bildning, kultur eller yttre konstsymboler som exempelvis skulpturer och målningar av helgonen och de kristna mysteriespelen vid festdagarna. 

Reformationsrörelsen var inte ny i sin kritik av de uppenbara och grava missförhållanden som rådde inom den gamla romerska kyrkan. En ständig kritik hade pågått under medeltiden och den engelske katoliken John Wycliffe (ca 1320- 1384) hade redan vid mitten av 1300-talet kämpat mot den romerska kurians finansmakt och krävt kyrkans återgång till vad han kallade 'apostoliskt armod'. Han betonade också det rena evangeliet men var inte fientlig mot de kristna kulturen och bildningen.

Predikanten Jan Hus i Prag (ca 1370-1415) hade likaså gått till storms mot vissa ämbetsmäns profanering och habegär genom att på ett klart och ofta drastiskt sätt klargöra den troskonflikt en from kristen försattes i på grund av de förhållanden som dessa ämbetsmän göranden opch låtanden. Priset för Hus frispråkighet blev högsta tänkbara - trots alla uttryckliga löften om fri lejd brändes han på bål som kättare vid konciliet i Konstanz. Samma öde drabbade även dominikanmunken Girolamo Savonarola (1452-1 498) i Florens för hans obekväma frispråkighet och messianska förkunnelse som riktades mot Borgiapåven och familjen Medicis finansiella envälde. 

Men dessa katolska förelöpare till reformationen förblev relativt isolerade och krossades mot den ännu övermäktiga världsliga makten inom kyrkoinstitutionen.

Reformsträvandena inom kyrkan skulle komma att bära frukt först under 1500-talet då de stora reformatorerna kom att driva fram ytterligare en klyvning av den kristna kyrkan.
 

Martin Luther

När Martin Luther (1483-1546), före detta augustinmunk i Erfurt och från 1512 professor i bibelvetenskap i Wittenberg, tillkännagav sina 95 teser mot den romerska avlatshandeln I517 (vilka han enligt legenden spikade upp på domkyrkans port i Wittenberg) utlöste han en rörelse som vida kom att överskrida hans person. Det som påven Leo X i Rom till en början föraktfullt avfärdade som 'munkpladder' utvecklades snart till en bred reformationsrörelse, inte minst som ett resultat av att Luther under de närmast följande åren ständigt på nytt i talrika skrifter systematiserade, försvarade och utvidgade sina teser. 1520 brände han offentligt upp den bulla med hot om bannlysning han mottagit som varning frän påven, och därmed var den definitiva brytningen med Rom ett faktum.

Luther reducerade antalet kyrkliga sakrament till två, nämligen dopet och nattvarden, och baserade sin lära på en djup och innerlig övertygelse om Guds nåd och om människans starka syndamedvetande. Under de teologiska motsättningarna blev Luther allt mer aggressiv och otålig, och påvedömet framstod slutligen i hans ögon som Antikrist. Hans medryckande talarkonst och ofta saftiga språkbruk uppfordrade till genomgripande och omedelbar reform av kyrkan. Det dröjde inte länge förrän olika tyska furstar slöt upp bakom Luther och erbjöd honom sitt beskydd, inte minst kurfursten av Sachsen och greven av Hessen, vilket innebar att Luther 1521 kunde färdas till riksdagen i Worms under säker eskort för att stå till svars inför kejsaren och sändebuden från Rom. Därmed hade också politiska och ekonomiska faktorer inlett en förvandling av reformationen till en delvis politisk rörelse. Det handlade inte längre om en andlig reformation. Under de kommande seklerna i Nordueuropa kom motsättningen mellan katoliker och protestanter att huvusdakligen vara av politisk art, liksom fortfarande i vår tid på Nordirland.

Försöket att nå en förlikning med kyrkan slog fel. Luther vägrade att ta avstånd från sina teser. Under åren som följde tillspetsades situationen allt mer. På riksdagen i Augsburg 1530 radikaliserade Luthers anhängare hans teser, vilket resulterade i den Augsburgska bekännelsen och den definitiva klyvningen av kristenheten i Tyskland. Förhandlingarna som fördes förblev resultatlösa liksom det så kallade Schmalkaldiska kriget (1546-47) mellan den kejserlig-katolska hären och de protestantiska riksfurstarna. 1555 års augsburgska religionsfred innebar ett bräckligt fredsfördrag mellan rikets katoliker och protestanter, vars brister framträdde tydligt i samband med Trettioåriga kriget (1618-1648). Lutherdomens framgångar var störst i norra Europa. Gustav Vasa drev relativt enkelt igenom reformationen enligt Luthers lära i Sverige 1527, 1536 följd av Kristian III i Danmark, Norge och Schleswig-Holstein. För Sveriges del innebar detta en kulturell tillbakagång och isolering från  Europa som det tog sekler att reparera.
 
 

Huldrych Zwingli

Den schweiziske reformatorn Huldrych Zwingli (1484-1531) var verksam som präst i Zürich, där han kom i kontakt med Erasmus av Rotterdams humanism och reformtankar. I sin kritik av kyrkan hade Zwingli mycket gemensamt med Luther, men inflytandet frän humanismen och spiritualis- men gjorde att hans lära snarare kom att stå närmare döparnas. Zwingli inledde reformationen i Zorich 1522 genom att ge ut en skrift mot de romerska fastereglema och predikade därefter i reformatorisk anda, införde den lutherska nattvarden och kom slutligen att tillsammans med sina anhängare förespråka vuxendopet vilket föranledde stadens råd och katolska instanser att ingripa. 

I samband med ett religionssamtal i Marburg 1529 tog Zwingli i nattvardsfrågan ställning både mot den katolska föreställningen om Jesu 'förvandling' till bröd och vin (transsubstantiationsläran) och mot Luthers lära om Herrens reella närvaro vid nattvarden (realpresens). Enligt Zwingli representerade nattvarden en ren åminnelsemåltid eftersom materia principiellt sett aldrig kan vara bärare av andlig verkan. Som andlig ledare drog sig Zwingli inte - för övrigt lika lite som den senare Calvin - för att ingripa med all kraft mot oliktänkande i de egna leden.

Zwinglis reformation splittrade de schweiziska kantonerna i två läger. Försöken att utvidga reformationen till hela Schweiz ledde till krig mellan de protestantiska och katolska kantonerna. Zwingli deltog själv som fältpräst i detta krig och stupade i samband med det stora slaget vid Kappel 1531 där Zorich led nederlag.
 

Jean Calvin

Bland de stora reformatorerna är den fransk- schweiziske Jean Calvin (1509-1564) både den yngste och i flera hänseenden även den mest radikale. Redan hans kyrkligt engagerade familj i franska Picardie hade ett spänt förhållande till den påvliga kyrkan, och sedan han själv under studietiden i Paris kommit i kontakt med Erasmus av Rotterdams och Luthers skrifter bröt han själv med Rom. Därefter tvingades han fly till Basel, där han anslöt sig till reformationen. 1536 blev han pastor i Genéve och utvecklade i denna egenskap en reformatorisk kyrkoordning som han hade för avsikt att genomdriva till vade pris. Strängheten i hans uppfattning om kyrkotukt gjorde dock att han avsattes som kyrklig ledare och tvingades lämna staden. 1541 kallades han dock i triumf tillbaka till Genéve och kunde denna gång upphöja sin kyrkoordning till lag. Calvin ledde tillsammans med sina anhängare en hård och delvis direkt skoningslös reformation och skydde varken kättarbålet eller andra förföljelser av oliktänkande för att genomdriva sina principer. Tillsammans med sina anhängare grundade han en strängt organiserad 'gudsstat' i Genéve, som 1559 utökades med en betydande teologisk högskola från vilken Calvins lära kom att spridas över hela Europa.

Calvins profetiska kallelsetänkande föranledde honom att förespråka 'tyrannmord' till värn mot en orättvis och okristlig överhet (rätt till motstånd), vilket representerade en avsevärd radikalisering av den reformatoriska läran. Den kalvinistiska läran företräder en uppfattning om människans utvaldhet till frälsning. Ett gott kristet liv i innerlig gudstro och framgångsrik världslig verksamhet är enligt Calvins synsätt ett tecken på Guds utvaldhet Han företrädde eftertryckligt föreställningen om en dubbel predestination, det vill säga att Gud förutbestämt somliga människor till frälsning och andra till evig fördömelse.
 

Calvins stränghet genomsyrar hela den lära som kom att bära hans namn. Hans föreställningar om ett gudsfruktande liv kom att prägla arbets- moralen och arbetsetiken i den nya tidens framväxande Europa på ett avgörande sätt genom vad Max Weber i sin berömda skrift kallat 'inomvärldslig askes'. Hans lära kom i första hand att bli framgångsrik i Frankrike, där den trots blodig förföljelse kom att representera en betydande maktfaktor genom de kalvinistiska hugenottema under ledning av amiral Coligny och tillsammans med delar av adeln. Massakern under den så kallade Bartolomeinatten 1572 satte punkt för de kalvinistiska framgångarna. Frankrike förblev katolskt även om kung Henrik IV (som själv hade ett förflutet som hugenott) garanterade protestanterna religionsfrihet i sitt edikt frän Nantes 1598. Men 1685 upphävdes toleransediktet igen av Ludvig XIV, vilket tvingade hugenotterna att lämna Frankrike för gott.

Den kalvinistiska läran kom att vinna avsevärd utbredning även i Nederländerna, där den blev något av en andlig drivkraft i frihetskampen mot den spanska övermakten. 1571 utnämndes kalvinismen formellt till statsreligion i norra Nederländerna och trängde därifrån vidare till de tyska områdena i Rhenområdet Även vissa tyska furstendömen, bland annat Kurpfalz och Brandenburg-Preussen, var åtminstone tidvis kalvinistiska. I Skottland genomförde John Knox (1513-1572) en reformation efter kalvinistisk förebild som även fick utlöpare till England. 

Kalvinismen betonar Guds givmilda och benådande rättvisa, som endast förkunnas i kraft av Bibelns ord och endast är tillgänglig i tron. Bibelns ord är särskilt Nya Testamentet där de primära vittnena finns en gång för alla tillgängliga för den som tror.
I motsats till den latinska mässan med mässoffret som sakral höjdpunkt stod förkunnelsen av evangelium, (glatt budskap) i centrum för den protestantiska gudstjänsten. Luthers utsträckta arm är riktad mot den korsfäste i predellans mitt som den högsta symbolen för Guds nåd och dess befrielse från synd och dödsskräck.

De reformatoriska idéerna och den reducering av nåd genom sakramenten som följde, gav upphov till kraftigt motstånd från den katolska kyrkans sida och ledde framför allt under katolska härskares ledning till en ofta blodig så kallad motreformation. Förföljelserna av de kalvinistiska hugenotterna från det franska kungahuset under drottning Katarina av Medicis ledning utgjorde en första höjdpunkt i detta sammanhang. Så tidigt som 1559 och 1560 genomfördes de första offentliga avrättningarna av hugenotter, och I562 utbröt de strider som kom att gå under beteckningen hugenottkrigen och med kortare avbrott skulle komma att fortsätta ända in på 1590-talet.

Motsättningarna nådde en höjdpunkt 1572, då de båda partiernas ledare samlats i Paris med anledning av bröllopet mellan den protestantiska Henrik av Navarra (Bourbon) och den katolska Margareta av Valois, dotter till drottningen. Kretsen kring Katarina av Medici iscensatte natten till den 24 augusti - aposteln Bartolomeus dag - ett veritabelt blodbad på hugenotter i vilket ca 2 000 människor mördades, däribland även hugenottledaren Coligny. Bartolomeinatten, det så kallade blodsbröllopet i Paris, blev till startsignal för en våg av mord på hugenotter även i andra städer och byar som allt som allt krävde uppemot 1 00 000 offer. Det definitiva slutet på konflikten kom först i och med toleransediktet i Nantes 1598.
 

Andra reformistiska strömningar

Under reformationstiden bröt även den engelske kungen Henrik Vill (1509-1547) med Rom efter en serie konflikter, vilka visserligen snarare hade sitt ursprung i påvens vägran att ge sitt tillstånd till kungens skilsmässor än i en kritisk hållning vad gäller tillståndet i den romerska kyrkan. Sedan samtliga engelska kloster upplösts grundades så 1534 Church of England, den statskyrka under kunglig överhöghet som i sin syntes av den katolska och protestantiska kyrkan kom att bli moderkyrka för den anglikanska kyrkogemenskapen. 1539 lät kungen förkunna sex trosartiklar på reformatorisk grund, vilka bland annat innebar ett avståndstagande från den katolska transsubstantiationsläran. 1553 följde så ytterligare 42 trosartiklar vilka liksom utvecklingen under Edvard VI (1547-1553) och - efter ett kortvarigt försök att återföra kyrkan till katolicismen - Elisabet I (1558-1603) ledde till den slutliga reformationen i England. 

Denna reformerade Church of England uppvisade visserligen influenser från den kontinentala reformationsrörelsen, men avvek i både lära och liturgi från andra reformatoriska trossamfund.
Reformationstiden uppvisar även en rad radikala strömningar som bekämpades både av den påvliga romerska kyrkan ooh den moderat inriktade protestantiska rörelsen. Efter ca 1520 blossade en rad bondeuppror upp i sydvästra Tyskland och fick stöd i delar av riddarskapet Dessa starkt religiöst och messianskt färgade uppror hade, vid sidan av en rad mer eller mindre marginella predikanten, sin centrala ledarfigur i Thomas Müntzer (1489-1525), som försökte grunda en kiliastisk 'gudsstat' 1524 i Mühlhausen och förespråkade folkets rätt att med våld nedkämpa den okristliga överheten. Efter ett antal tidiga framgångar slogs bondehären slutgiltigt ner i slaget vid Frankenhausen 1525. Müntzer avrättades under bestialiska former och böndernas religiöst motiverade frihetssträvanden undertrycktes med våld och under stor blodspillan med stöd inte minst från Martin Luther, som uppfordrat överheten till just sådana åtgärder.

Under inflytande av döparprofeten Melchior Hoffmann i Amsterdam (före 1500-1543, död i fångenskap) och kaplanen Bernhard Rothmann i Münster (ca 1495-1535) upprättade döparrörelsen efter fördrivningen ett nytt 'konungarike Zion' i Münster, till vilket även delar av det reformatoriskt sinnade borgerskapet anslöt sig. Den nederländska döparledaren Jan Matthys (stupad 1534) och efter honom profeten Johann Bockelson från Leyden blev döparrikets andliga ledare och ägnade sig åt att med våldsamma och skoningslösa medel upprätta sitt 'gudsrike' på jorden. Försöket slogs ned 1535 och döparrörelsens ledare avrättades medelst tortyr varefter deras kroppar hängdes upp i järnburar på Lambertikyrkan som avskräckande exempel. En del av denna döparrörelse flydde till Nederländerna, där den sedan fortlevde som det mennonitiska samfundet
 
 

Den katolska motreformationen

Reformationens framgångar gav från och med 1500-talets mitt upphov till en offensiv inomkyrklig reformrörelse även inom den romerskkatolska kyrkan som framför allt i protestantisk historieskrivning kom att gå under namnet motreformation. 

Utgångspunkten för denna rörelse utgjordes av kyrkomötet i Trient som sammanträdde under tidsperioden 1545 till 1563 och gav upphov till en rad inomkyrkliga nyordningar som kom att sammanfattas under beteckningen tridentinska reformen. Kyrkomötet avskaffade en rad kyrkliga missförhållanden och skapade på så sätt en ny grundval för den katolska kyrkan. Sakramentens gestalt, prästerskapets celibat, ordensväsendet och missionen samt den 'romerska katekesen' (1566) definierades på nytt och den kyrkliga själavården placerades på den grundval som förblivit giltig in i våra dagar. 

Motreformationens centrala kraft utgick från Ignatius Loyolas jesuitorden som grundades 1 540 och anförtroddes ansvaret för de katolska universiteten, skolväsendet och missionsverksamheten. 

Under den i högsta grad strängt organiserade motreformationen förekom dock även förföljelse av kättare, andligt förmyndarskap gentemot de troende samt inte minst det mäktiga inkvisitions- och häxförföljelseväsendet, som för övrigt var vanligt även inom protestantismen. Inkvisitionens skräckvälde nådde sin sorgliga höjdpunkt under 600- talets första hälft i Centraleuropa och något senare till och med i den snarast protestantiska präglade Nya världen. 

Andra utvecklingslinjer inom den romersk-katolska kyrkan, exempelvis dess praktfulla triumfer i den kontinentala barockkulturen, bildar en direkt utvecklingslinje till den begynnande upplysningens religionskritik.
 
 

Upplysning och religionskritik

Ingen annan religion kan uppvisa ett sådant omfattande segertåg som kristendomen, men knappast någon annan religion har i gengäld heller utsatts för ett sådant fundamentalt ifrågasättande som kristendomen under den västerländska upplysningen och den därmed förbundna religionskritiken. Den protestantiska kristendomen var från början intimt förknippad med och i högsta grad beroende av den världsliga och politiska makten enligt principen 'cuius regio, eius religio' (ungefär 'den som styr landet bestämmer religionens art').  Dessa politiska band var många gånger starkare än någonsin för den katolska kyrkan.

Det tyska furstendomet Kurpfaiz bytte exempelvis bekännelse så snart en ny kurfurste besteg tronen, allt som allt sex gånger under de 75 åren mellan 1508 och 1583. Även inom den katolska kyrkan ledde den statliga absolutismen och principen om nationell suveränitet vid upprepade tillfällen till misslyckade försök att 'nationalisera' religionen och ställa den under respektive statsmakts beskydd och överhöghet. 

1700-talet gav prov på ett flertal rörelser av denna art exempelvis gallikanismen, jansenismen och episkopalismen i Frankrike och Tyskland. Upplysningens nya anda propagerade till en början i första hand för vad som med en tidstypisk beteckning kallades en 'naturlig religion' respektive en 'naturlig kristendom', med vilken man avsåg en inneboende, förnuftsbaserad sedlig princip hos varje människa utan behov varken av övernaturlig uppenbarelse, föreställningar om livet efter detta eller någon form av kyrkliga institutioner. Framstående filosofer som John Locke i England eller leibniz, Thomasius och Wolff och lmmanuel Kant i Tyskland hör alla hemma i denna tanketradition som med Jean- Jacques Rousseau även kom att bli av stor betydelse inom den franska revolutionen.

Den upplysta absolutism som företräddes av Fredrik den store av Preussen och Josef II av Österrike-Ungern kännetecknades närmast av konfessionell indifferens och ingrep radikalt i kyrkliga angelägenheter genom att tukta det ceremoniella utanverket och betrakta religionen uteslutande i termer av statliga intressen och det allmänna bästa. I synnerhet den katolska kyrkans makt beskars avsevärt genom den österrikiska så kallade josefinismen. 

Kejsar Josef II (1756-1790) utnämnde konsekvent endast sådana biskopar som visat sig öppna för upplysningens idéer och upplöste ordensinstituten till förmån för världsliga skolor.

Revolutionen i Frankrike (1789-1794) vände sig radikalt mot de hävdvunna privilegier som förknippades med det andliga ståndet som från och med 1790 ställdes inför valet att antingen svära en ed på den borgerliga författningen eller lämna Frankrike. Kyrkans egendom konfiskerades och religionen inskränktes till odlandet av 'människans ädla instinkter'.

Inte minst Maximilien de Robespierre förespråkade en 'förnuftets kult' och tron på ett förnuftsstyrt 'högsta väsen' (efter Rousseaus förebild). Efter revolutionen var det i första hand Napoleon Bonaparte som - bland annat genom att internera påven och hans kardinaler - tvingade den centraleuropeiska kyrkan att underordna sig den civilrättsliga lagstiftningen och utverkade åtskillnaden mellan kyrka och stat l Tyskland avskaffades kyrkans världsliga makt genom riksständernas beslut I803.

Den fortgående sekulariseringen ledde till grundläggande förändringar vad gäller de religiösa och kyrkliga förhållandena i Europa vid 1 800-talets början. Kyrkan och i sista hand även den kristna religionen hade vid det laget, slutgiltigt förlorat sitt andliga och bildningsmässiga monopol. Nationalstatens suveränitet hade även i andligt avseende segrat över de kyrkliga anspråken på universalitet.

Vid sidan av dessa yttre, politiskt motiverade inskränkningar av kyrkans makt gjordes kristendomen som ett direkt resultat av upplysningen dessutom till föremål för en radikal religionskritik som på många häll fick inte bara kyrkan som in- stitution utan;även kristendomens grundläggande trossatser att vackla. Naturvetenskapernas, teknikens och ekonomins våldsamma utveckling hade gett upphov till en 'andlig sekularisering' och en fortgående 'avmystifiering av världen' som i mångas ögon fick kristendomen att framstå närmast som en hämsko för den intellektuella friheten och det vetenskaplig-experimentella framstegstänkandet.

Till den kristna och religiösa världsbildens främsta motståndare räknades framför allt den vetenskapliga materialismens olika yttringar med dess uttalade mål att befria människan ur hennes traditionella och religiösa bojor för att bana vägen för tekniska och vetenskapliga framsteg

Stormningen av Bastiljen

Folkets stormning av Bastiljen, en av den absoluta härskarmaktens främsta symboler, den 14 juli 1789 kom att uppfattas som ett exemplariskt uttryck för uppkningens föreställning om människans självbestämmanderätt Förnuftet ansågs som den enda källan till insikt och enda måttstock för människans handlande. Religionens roll reducerades till odlandet av 'människans ädla instinkter. Detta innebar att det andliga ståndet berövades samtliga privilegier och att de kyrkliga ämbetsmännen underställdes den borgerliga författningen och den civila rättskipningen. 

Det försök att avskaffa kyrkan till förmån för en förnuftsbaserad tro på ett 'högsta väsen' och en 'förnuftets kult' som en del av revolutionens ledare inledde för att tillfredsställa massornas religiösa behov på ett tidsenligt sätt inställdes redan efter kort tid. Napoleon genomförde den definitiva åtskillnaden mellan kyrka och stat och markerade slutet på kyrkans universalitetsanspråk genom sin annektering av Kyrkostaten och tillfångatagandet av påven Pius VII.

Den franske sociologen Auguste Comte (1798- 1857), den vetenskapliga positivismens grundare, delade in det mänskliga tänkandets historia i en trestegsmodell, enligt vilken den andliga utvecklingen tog sin början i ett teologisk-religiöst stadium för att via den filosofiska mellanfasen till sist nå sin fulländning i den positivistiska (empiriska) världsbilden, som slutligen var i stånd att avstå från varje form av religiösa frågeställningar. 
 

Den biologiskt och geologiskt inriktade utvecklingslära som Charles Darwin (1809-1882) och hans efterföljare företrädde skakade framför allt tron på den bibliska skapelseberättelsen liksom bilden av människan som Guds avbild och väckte den lika centrala som känsliga frågan om människans plats i den evolutionära hierarkin.

Ludwig Feuerbachs (1804-1872) materialistiska filosofi byggde till stor del på en fundamental kristendomskritik, i vilken han framställer religionen som ett symptom på människans alienation från sitt eget sanna väsen och därmed som ett hinder för hennes självförverkligande. Karl Marx (181 8- I 883) och 
Friedrich Engels (1820-1895) ställde Feuerbachs kritik på ekonomisk och samhällspolitisk basis. Religionen och dess inriktning på ett liv efter detta framställdes som ett hinder för människans politiska kamp för förbättrade sociala och materiella levnadsvillkor ('religion är opium för folket). Den tyske filosofen Friedrich Nietzsches (1844-1900) kritik av kristendomen kom att anta speciellt aggressiv och varaktig karaktär. 

Nietzsche byggde vidare på Schopenhauers skepsis gentemot den kristna läran och anklagade kristendomen för att ha upprättat en svaghetens och medelmåttans slavmoral riktad mot den starka och skapande människans (herremänniskans) fria utveckling. Den berömda satsen 'Gud är död' bildar kärnan i hans så kallade glada vetenskap i vilken han utnämner viljan till makt till människans egentliga grundinstinkt och legitimerar förekomsten av en högre människa med en högre moral (herremoral). 

Även Richard Wagners (1813-1883) försök att återuppliva ett starkt germanskt hedendomsideal i konsten inspirerades av liknande tankegångar.

Den danske filosofen och teologen Sören Kierkegaard (1813-1855) räknas till den moderna protestantiska kristendomens viktigaste förnyare, men genom sin betoning av den enskilda individens existentiella ensamhet och handlingar samt sin frispråkiga kritik av en konventionellt gångbar och bekväm kyrkokristendom kom han även att utgöra en viktig föregångare till den betydligt senare existentialismen.
 

Sigmund Freuds (1856-1939) behandling av religionen visade sig likaså vara av central betydelse för den moderna bilden av kristendomen. Som ett led i sin strävan att klargöra människans grundläggande inre tvångsmekanismer undersökte psykoanalysen även 'överjagets' (samvetsinstansens) religiösa bilder som delvis direkt sjukliga moralföreställningar, vilka exempelvis kan spåras tillbaka till övermäktiga och skräckinjagande faderskomplex
 

Kyrkan under 1800- och 1 900-talet

De kristna kyrkor som efter Wienkongressen 1815 försökte återupprätta sina gamla strukturen under en ny tids villkor stod till en början rådlösa och hjälplösa inför 1 800-talets stora utmaningar. 

De revolutionära landvinningarna på teknikens och vetenskapens område, den sekulariserade framstegstanken, demokratiseringsrörelserna, Iiberalismen och senare även socialismen befann sig alla långt utanför kyrkans verksamhetsområde och framstod länge ur kyrkans perspektiv sett som irrelevant.  De protestantiska kyrkorna var under I 800-talet inbegripna i en diskussion om en konservativ eller liberal kristendom, i vilken de liberala teologerna sökte stöd i den vetenskapliga nationalismen och efter I 848 delvis öppnade sig för den politiska liberalismen. 

Centralfiguren i denna krets utgjordes av Friedrich Schieiermacher (1768-1834), en betydande förnyare av den protestantiska teologin. Utåt sett representerade den (konservativa) protestantismen den viktigaste stöttepelaren för den senabsolutistiska statskyrkan i Preussen och därmed snart även i hela tyska riket. Med hjälp av statligt tryck utverkade Preussen I817 att de protestantiska kyrkorna samlades under en överordnad union ('Evangelisch-Christliche Kirche') och statuerade därmed ett exempel som de flesta andra tyska stater var snara att följa. Under den andra hälften av 1800-talet det vill säga vid samma tid som den katolska kyrkan, började den protestantiska kyrkan under I 800-talets andra hälft att ägna sig åt den sociala frågan.

Den katolska kyrkan vid denna tid erbjuder en betydligt mer komplicerad bild. Efter I815 hade påvestolen kommit att utvecklas till ett refugium för diverse bakåtsträvande tendenser och tankeriktningar. Den reaktionära rörelsen nådde sina höjdpunkter under påvarna Leo XIl (1 823-1 829), Gregorius XVI (1831-1846) och Pius IX (1846- 1878). Från och med 1830-talet förgick sig Rom mot frisinnade teologer och universitetsprofessorer i hela Europa genom att föra en oförblommerat repressiv och dogmatisk politik mot oliktänkande i de egna leden. Stelbentheten i frågor rörande den statligt praktiserade blandäktenskapsregeln föranledde Rom att provocera fram den stora blandäktenskapsstriden (1837-1841) som kom att utgöra en avsevärd belastning för Tyskland och alla andra konfessionellt heterogena länder.

Roms allt starkare och allt mer kompromisslösa centralism skärpte motsättningarna mellan katoliker och liberaler. 1 864 utgavs Pius IX:s 'Sylla- bus', en lista över 80 av 'tidens villfarelser' som bland annat upptog naturalism, rationalism och socialism. Därtill kom den fruktade katalogen 'Index', förteckningen över förbjudna böcker, med en rad skrifter som ansågs strida mot den romersk-katolska läran och därför stämplades som förbjudna för katoliker. Höjdpunkten i den romersk-katolska konservatismen nåddes dock med första vatikankonciliets dogmer om påvens ofelbarhet från 1 870, vilka på många håll försatte de nationella katolska kyrkorna i problematiska situationer.

l Belgien och Frankrike var de antiklerikala stämningarna speciellt starka. Den katolska kyrkans ställning i Frankrike försvarades dessutom yfterligare av Roms vägran att erkänna den nya republiken efter 1871. En rad skenbart moderna företeelser fördömdes odifferentierat såsom varande amerikaniserade, vilket knappast bidrog till att stärka den katolska kyrkans bräckliga ställning i USA. l Italien urartade förhållandet mellan påven och den världsliga makten till öppen fiendskap sedan Garibaldis enande av Italien lett till Kyrkostatens upphörande 1870. Påven betecknade sig själv gärna som 'fånge i Vatikanen'. De demokratiska och liberala rörelserna i alla före detta helt katolska länder (Italien, Spanien, Portugal) kännetecknades allmänt sett av utpräglat antiklerikala drag.

l Tyskland strävade Bismarck vid samma tid efter att 'avpolitisera' den katolska kyrkan och inledde 1871 den så kallade kulturkampen, i vilken han bland annat ställde skolväsendet under statlig kontroll och sörjde för att en rad katolska biskopar fängslades eller tvingades emigrera, vilket ledde till att flera biskopsämbeten förblev obesatta i många år. Först under den kloke och diplo- matiske Leo XIII:s pontifikat (1878-1903) märktes en påtaglig avspänning vad gäller den katolska kyrkans ställning i Tyskland, Frankrike och Italien.

Under inflytandet av 1800-talets tekniska och vetenskapliga utveckling förstärktes och radikaliserades upplysningens religi- onskritik. Ateismen förlorade sin kättarstämpel och kom att inta en ställning som självständig världsåskådning. 

De kanske främsta enskilda centralfigurerna i denna utveckling utgjordes av Charles Darwin (1809-1882) och hans utvecklingslära på naturvetenskapens område och av Karl Marx och hans analyser av samhällets ekonomiska drivkrafter på det samhällspolitiska området Marx historiematerialistiska världsbild placerade religionen och kristendomen i den ideologiska överbyggnaden, som har till syfte att minimera de utsugna klassernas andel av den profit deras mervärdesskapande arbete genererar ('religion är opium för folket'), Marx lära kom att utöva ett avgörande inflytande på I900-talets teologiska förnyelserörelser, inte minst i tredje världen. 

I800- talets filosofiskt inriktade kristendomskritik var starkt präglad av skeptiska tankegångar och förblev relativt vag i formuleringen av sina värderingar, vilket gjorde det möjligt för nationalsocialistiska eller rasistiska ideologier att utnyttja den (Arthur Schopenhauer, Friedrich Nietzsche) för sina egna syften.
 

Tyska evangeliska kyrkomötet Leipzig 1954

Alla kristna kyrkor i Tyskland kom efter I945 att utnyttja kyrkomötena och liknande storevenemang till ett forum där engagerade kristna kunde diskutera de troendes problem i den moderna samtiden, exempelvis ekumeniska frågeställningar, social samlevnad, nedrustning och fredspolitik.

Under Leo XIII (encyklika 'Rerum Novarum'; 1891) inledde den katolska kyrkan arbetet med en egen sociallära och en försiktig öppning gentemot arbetarna, medan hans efterföljare Pius X (1 903-1914) sörjde för en ny vändpunkt i den antimoderna katolska kulturkampen med sin 'antimoderna ed' (1910) som alla katolska präster skulle svära för att markera sitt avståndstagande från alla moderna tendenser. Denna ytterst kon- servativa och antimoderna anda kom i olika former och utsträckning att dominera påvedömet ända fram till slutet av Pius XII:s pontifikat (1939-1958).

Den ryska grekisk-ortodoxa kyrkan utsattes för svåra och blodiga förföljelser efter den bolsjevistiska revolutionen I917. Genom att anknyta till den traditionella statskyrkotanken lyckades den nya sovjetiska ledningen dock efter hand få kontroll över kyrkan och tvinga den till medverkan i statlig mening. Detta hindrade dock inte bolsjevismen respektive stalinismen från att förbli en utpräglat antireligiös och antiklerikal rörelse, som efter andra världskrigets slut 1945 kom att vinna inflytande över hela Östeuropa och dess västliga kyrkor (i Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien). Även här avlöstes perioder av öppen förföljelse (framför allt slutet av 40- och början av 50-talet) av en social utfrysningspolitik eller integrationspolitik i statssocialistisk mening.

l Centraleuropa förhöll sig både den katolska och den protestantiska kyrkan till en början ytterst reserverat och distanserat gentemot de nya demokratier som uppstod efter första världskrigets slut I918. l Frankrike intog den katolska kyr-
kan till och med en ledande ställning i den anti- demokratiska och profaseistiska rörelsen 'Action frangaise', och i Österrike, Spanien och Portugal anslöt den sig likaså öppet till antidemokratiska
strömningar.

Både den protestantiska och katolska kyrkan misslyckades i synnerhet under den tidiga fasen i förhållande till fascismen respektive nationalsocialismen. Medan den protestantiska kyrkan i Tyskland under intryck av de allt mer brutala regeringsmetoderna efter 1933 avsatte en utbrytargrupp i form av den regimkritiska 'Bekännande kyrka' som bröt sig ut ur den statstrogna 'Deutsche Reichskirche' (Barmerförklaringen 1934), förblev den katolska kyrkan som sådan länge ambivalent Roms protester var ända fram till 1945 närmast att beteckna som dämpade och diplomatiska, vilket till stor del förmodligen går tillbaka på konkordaten med de fascistiska regeringarna (1 929 med Italien, 1933 med det Tyska riket. Öppet motstånd kom i Tyskland endast från enskilda medlemmar av de två kyrkorna, medan den katolska kyrkan i Italien och Spanien liksom i flera latinamerikanska diktaturer delvis fortfarande identifierade sig med dessa regimer.

Efter 1945 inleddes även i alla kristna kretsar en tid av besinning vad gällde det som skett och man funderade över nya riktlinjer inför framtiden. Alla kyrkor, i första hand i Centraleuropa och Nordamerika, avlade en uttrycklig bekännelse till demokratin och till en konservativt utformad välfärdsstat. Många kristna ungdoms- och fredsrörelser verkar sedan dess för en freds- och ned- rustningspolitik med kristna förtecken. Även den ekumeniska rörelsen har vuxit starkt tack vare engagemanget från praktiskt taget alla kyrkors sida, vilket framför allt bör tillskrivas Kyrkornas världsråd i Genéve som grundades 1948.

Inom den katolska kyrkan innebar pontifikaten under Johannes XXIII (1958-1963) och Paul VI (1963-1978) och deras så kallade 'aggiornamento' (modernisering) en entydig öppning gentemot den moderna världen, liksom framför allt det andra vatikankonciliet (1962-1965). 

Vid sidan av ett antal nyordningar bland annat i form av en liturgireform, starkare lekmannarörelser eller uppkomsten av modernt och kritiskt teologiskt nytänkande kom de nya impulserna i första hand frÅn de unga kristna kyrkorna i Afrika, Asien och framför allt Latinamerika, där man på konciliet lyckades få gehör för sina egna teologiska riktningar, i detta fall 'befrielseteologin'. Denna allmänna utvecklingstendens har stått sig även unlen anti 'Action Portugal okratiska
der de senare åren, trots den återigen förstärkt konservativa tendens som inleddes med påven Paul 11:s pontifikat (sedan 1978).

Den nutida kristenheten, både den katolska (ända till den romerska kurian) och i det protestantiskt dominerade Kyrkornas världsråd, präglas av en allt mer utpräglad och långtgående internationalisering och därmed även universalisering av kristendomen. De väldiga sociala problemen i den så kallade tredje världen liksom det nyvaknade självförtroendet hos de kristna kvinnorna (feministisk teologi) tvingar i ökande utsträckning kyrkosamfunden att definiera sitt förhållande till de "fattiga länderna" och kvinnans roll i kristendomen på nytt & andra sidan har även fundamentalistiska rörelser under senare år mötts av påtagligt förstärkt intresse, ursprungligen huvudsakligen i konservativt protestantiska kretsar i USA, och finner på så sätt anhängare för sitt försök att bemöta och bekämpa det moderna samhällets komplexitet med hjälp av en sträng bokstavstro.
 

KRISTNA UTBRYTARGRUPPER OCH SEKTER

De gamla orientaliska kyrkorna

De kyrkliga organisationsformernas centralism har gjort kristendomen till en exklusiv religion utan större tolerans gentemot oliktänkande och andra formuleringar av samma budskap. Ändå är kristendomens historia fylld av trosstrider och en ständig kamp om den rätta läran, i vilken de olika grupperingarna i regel bekämpat varandra för en och samma lära.

Allt sedan arianismen, en teologisk lära som hävdade att Sonen inte är av samma gudomliga ursprung som Fadern och huvudsakligen funnit anhängare i Västeuropa, slutgiltigt fördömdes på kyrkomötet i Konstantinopel 380 bildar monofysiterna i Syrien och deras lära om en enda gudomlig natur i Jesus Kristus egna självständiga kyrkor som består än i dag. 

De syriska monofysiterna har efter sin förkämpe Jakob Baradai (död 578) fått namnet jakobiter och har sitt överhuvud i patriarken av Antioka. Även de egyptiska kristna, kopterna, räknas till monofysiterna och har sitt överhuvud i den 'koptiska påven' i Kairo (ursprungligen med titeln patriark i Alexandria) liksom den abessinska statskyrkan (etiopier), som är ett patriarkat sedan 1949. Abessinierna erkänner vid sidan av Bibeln även huvuddelen av Nya testamentet. Även armenierna tillhör den monofysitiska läran under en egen 'katholikos' (överstepräst).

l samband med kampen mot monofysiterna bildades nestorianismen kring patriarken Nestor av Konstantinopel (avsatt 431 som kättare) med en sträng åtskillnad mellan Kristi mänskliga och gudomliga natur (den så kallade tvånatursläran) som centralt budskap. Enligt nestorianismen var det endast Kristi mänskliga natur som föddes av Maria och plågades på korset, inte den gudomliga. Nestorianerna grundade en egen kyrka i Östsyrien som tidvis stod under islamiskt beskydd och redan tidigt bedrev en idog missionsverksamhet längs Sidenvägen till Kina och Mongoliet. 

Vår tids nestorianer samlas i samfundet Österns assyriska kyrka, egentligen Österns apostoliska och katolska assyriska kyrka, som är den direkta arvtagaren till den östsyriska kyrka i Mesopotamien som anslöt sig till nestorianismen på 400-talet Österns assyriska kyrka finns företrädd huvudsakligen i Irak och Nordamerika och har bibehållit det gamla östsyriska språket som liturgiskt språk liksom det hävdvunna förbudet mot griskött
 

Inom den katolska kyrkan

Den katolska kyrkans dogm om lärans enhetlighet har under historiens lopp ständigt på nytt resulterat i kritisk och tidvis aggressiv hållning till avvikande grupper i de egna leden och exkommunikation av oliktänkande. Målet att kristendom skall vara en enda gemenskap och alla kristnas enhet i den ursprungliga kyrkan har lett till kyrklig enhet med fraktioner av praktiskt taget alla orientaliska kyrkor som under tidens gång velat återknyta bandet till Rom.
 

Andra vatikankonciliet

Medan det första vatikankonciliet (1 869- 70) med dess stadfästande av det romerska episkopatets universalitetsanspråk och ofelbarhetsdogmen framstod som den antiliberala konservativa katolicismens höjdpunkt stod kurian tämligen överväldigad inför 1900-talets våldsamma och omvälvande anti-kristna utveckling (världskrigen, de totalitära diktaturerna, oktoberrevolutionen, kalla kriget kolonialtidens slut. Det dröjde till pontifikaten under påven Johannes XXIII (1958-1963) och påve Paulus VI (1963-1978) innan den romersk-katolska kyrkan tog tillfället till på utveckling av teologin i förhållande till en förändrad värld (aggiornamento). 

Det handlade inte om moderniserings- strävan utan ett återfinnande av rötterna och under det andra vatikankonciliet (1962-1 965), där en rad reformer (bland annat liturgireform, lekmannainflytande) förenades med livliga diskussioner med de afrikanska, asiatiska och i synnerhet latinamerikanska så kallade 'unga kyrkornas' socialt inriktade teologi. Denna socialt engagerade teologi konfronterade den kyrkliga lärans primat med kravet på vad man kallade en 'praktiserad kristendom'.
 

Metodistpastorn Martin Luther King (1929-1968) blev med sitt medborgarrättsligt färgade kristna budskap och som offer för ett rasistiskt attentat till symbol för en befrielseelik på kristen grund. Hans konsekventa tillämpning av icke-våldsprincipen i hans motstånd mot den amerikanska rassegregationen och den framgång som dessa ansträngningar i sista hand ledde till representerade ett imponerande exempel på möjligheten att förena ett kristet handlande med ett politiskt Martin Luther King mottog Nobels fredspris 1964.

Dessa kyrkor har rätt att bestämma både sin egen liturgi och kyrkorätt, vilket ger deras representanter redan vad gäller den kultiska kläde- dräkten en omedelbart synlig särställning som orientaliska kyrkor inom den romersk-katolska kyrkogemenskapen. Tidigare gjordes upprepade försök att anpassa dessa unierade kyrkor till den romerska kyrkoordningen, men numera betonas snarast deras orientaliska särart som ett berikande element.

Bland de unierade kyrkorna ingår de armenisk- katolska, etiopisk-katoiska, grekisk-katolska (melkitiska), kaldeiska, koptisk-katolska, maronitiska, syrisk-katolska, syro-malabartiska och syro-malankariska kyrkorna. Det totala antalet unierade medlemmar uppskattas till ca 10 miljoner.

I samband med det första vatikankonciliet 1870 bildades det tyska så kallade gammalkatoiska samfundet under en egen biskop med förnekandet av påvens ofelbarhet och en rad andra nya dogmer som centralt förbindande element. l många avseenden framstår detta gammalkatolska samfund som en liberalare variant av den katolska kyrkan, exempelvis vad gäller kvinnans rättigheter eller lekmannainflytandet i kyrkan.
 

Inom den ortodoxa kyrkan

De väsentliga splittringarna inom den ortodoxa kyrkogemenskapen hör hemma i den ryska kyrkan. Den ryska ortodoxa traditionens framhävande av mysteriekulten och rika repertoar av liturgiska ritualer och kulthandlingar har lett till att de ryska utbrytargrupperna och seklerna kännetecknas av delvis mycket säregna drag.

Under 1600-talet bröt de så kallade gammaltroende under ledning av den stridbare ärkeprästen Avvakum Petrovitj med den officiella kyrkan som protest mot de liturgiska reformer som inletts under patriarken Nikon. De gammaltroende förföljdes som schismatiker, på ryska raskolniki, och splittrades med tiden i en rad olika grenar. 

En gren, de så kallade påvelösa, avstod helt och hållet från ett prästerskap. Andra, exempelvis filopponerna eller den hemliga klystiska sekten, samlades kring en ledargestalt som uppfattades som en inkarnation av Gud fader och i denna egenskap utsåg sin egen 'gudsson' och sina egna apostlar. En extrem klystisk sammanslutning utgjordes av de så kallade beskurna, en sekt i vilken både män och kvinnor efter fullbordad fortplantning utsatte sig för systematisk stympning av könsorganen i syfte att utplåna köttets lust. 

Under 1700-talet bildades ett flertal sekter av utpräglat innerlig och esoterisk karaktär, exempelvis molokanerna, bokstavligen fastemjölkdrickarna, vilka praktiserade egendomsgemenskap och undandrog sig samtliga statliga och militära plikter, eller duchoborsterna som till stor del utvandrade till Cypern och Nordamerika för att undkomma de statliga förföljelserna.
 

Inom de protestantiska kyrkorna

Antalet 'protestantiska' trossamfund är oöverskådligt stort bara i USA finns exempelvis mer än 200 registrerade kyrkor på protestantisk grund och i världen kan det finnas över 30 000 självständiga samfund. Många reformrörelser består i dag dock endast i form av fragment eller har övergått i olika blandformer. Bland dessa ingår bland annat valdenserna, en reformrörelse som förföljdes brutalt under slutet av medeltiden och i dag formar en protestantisk minoritetskyrka i Italien med två huvudcentra i Piemonte och i Rom.

En annan protestantisk reformationsspillra är de så kallade böhmiska bröderna, ett samfund i Tjeckoslovakien som grundades som brödraförsamling i Jan Hus efterföljd i början av 1400-talet och snart splittrades i två huvudriktningar. Under 1600-talet fördrevs bröderna från Böhmen och slog sig delvis ned i tyska Sachsen, där de under 1700-talet tillsammans med lutherska och andra reformerade anhängare uppgick i greve Nikolaus von Zinzendorfs (1700-1760) herrnhutism (uppkallad efter orten Herrnhut i Sachsen, grundad 1722).

De överlevande från den tyska döparkommunen i Monster bildade från och med 1537 politiskt fredliga döparförsarnlingar under prästen Menno Simons (1496-1561) i Friesland. Dessa så kallade mennoniter tolererades i Holland och delar av Tyskland och bredde senare ut sig i både Ryssland och Nordamerika. Mennonitsarnfundet utgjorde även basen för den konservativa Amishsekten som i dag lever som jordbrukare i Pennsylvania i USA och tar avstånd från alla moderna livsformer och de allra flesta tekniska landvinningar.