DIKTANALYS

1 Sammanhang

1. Sammanhang
2 Giltighet för mig och för andra
3 Rytm och satsmelodi
4 Symboler
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

1. Sammanhang
2 Giltighet för mig och för andra
3 Rytm och satsmelodi
4 Symboler
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

1. Sammanhang
2 Giltighet för mig och för andra
3 Rytm och satsmelodi
4 Symboler
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

1. Sammanhang
2 Giltighet för mig och för andra
3 Rytm och satsmelodi
4 Symboler
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

1. Sammanhang
2 Giltighet för mig och för andra
3 Rytm och satsmelodi
4 Symboler
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

1. Sammanhang
2 Giltighet för mig och för andra
3 Rytm och satsmelodi
4 Symboler
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

1. Sammanhang
2 Giltighet för mig och för andra
3 Rytm och satsmelodi
4 Symboler
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

1. Sammanhang
2 Giltighet för mig och för andra
3 Rytm och satsmelodi
4 Symboler
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 







Poesi

Sekelskiftet och 1:a vk 
1890-1918


Stefan George
1868-1933

ÖNS HERRE

Fiskarna förtäljer att på en ö i söder, 
rik på kanel och olja och ädla stenar, 
som glittrar i sanden, en fågel funnits, 
som stående på marken 
kunde plocka isär höga stammars kronor 
med näbben, 
och då han lyft sina, 
liksom med Tyras-snäckans (purpur-)saft färgade vingar 
till tung och låg flykt: 
liknade han ett mörkt moln. 

Om dagen var han försvunnen i skogsdungen 
men om kvällarna kom han till stranden 
och höjde sin ljuva stämma 
i den svala vindfläkten av satt och tång 
så att delfiner, sängens vänner, 
sam närmare från havet, 
som var fyllt av gyllene fjädrar 
och gyllene gnistor. 

Så säges han ha levat 
från tidernas början 
och ha skådats endast av skeppsbrutna.

Ty när för första gången människornas vita segel 
under gynnsam vind 
hade vänt sig mot ön, 
säges han ha stigit upp på kullen 
för att beskåda hela den kära platsen 
och sedan utbrett sina stora vingar, 
döende under dämpade skrin av smärta.

Vi skrider fram och tillbaka 
i bokalléns rika glitter 
nästan ända fram till grinden 
och ser genom gallret utanför på fältet 
mandelträdet för andra gången i blom.

Vi söker efter de skuggfria bänkarna, 
varifrån aldrig främmande röster 
skrämde oss bort. 
I drömmar lägger sig våra armar i kors, 
vi vederkvicker oss i det långa, milda ljuset.

Vi känner tacksamma hur vid ett sakta susande 
från trädtoppar spår av strålar droppar ned på oss, 
och vi tittar endast och lyssnar, 

när med vissa mellanrum 
de mogna frukterna faller till marken.
 

 

Stéphane Mallarmé
1842-1898
 

HAVSBRIS

Köttet ledes, ack!, och jag har läst alla böcker. 
Fly! fly ditut! 
Jag känner att fåglar är rusiga 
av att vara mellan det obekanta havsskummet och skyn! 
Ingenting skall hålla tillbaka detta hjärta 
som sköljes i havet, 
varken de gamla trädgårdarna som återspeglas i ögonen, 
eller, o nätter!, 
det ödsliga ljuset från min lampa 
över det tomma pappersarket, 
som värnas av sin vithet, 
och ej heller den unga kvinna 
som ammar sitt barn. 

Jag skall ge mig av! 
Ångare, du som gungar dina master, 
lätta ankar och styr mot en exotisk främmande natur! 

En leda, bedrövad av grymma förhoppningar, 
tror ännu på näsdukarnas sista farväl! 
Och kanske är masterna, 
som kallar på ovädren, 
sådana som en vind lutar över förlorade vrak,
master, utan master, och inga fruktbara öar 

Men, o mitt hjärta,
hör matrosernas sång!
 

EN FAUNS EFTERMIDDAG

Dessa nymfer vill jag föreviga.
Så ljus är deras lätta hudfärg 
att den svävar i luften 
som är tung av snårig sömn.

Älskade jag en dröm? Min tvekan, 
en kvarleva av den gångna natten, 
utmynnar i tunna grenar vilka, 
eftersom själva de verkliga skogarna finns kvar, 
bevisar, ack!, att jag var ensam 
om att som en triumf betrakta rosors ideala fel.
Låt oss tänka efter ...

...eller om de kvinnor du talar om 
återspeglar ett begär hos dina mytiska sinnen! 
Faun, illusionen flyr 
från den kyskastes blå och kalla ögon 
som en källa i tårar: 
- men den andra, som är upplöst i suckar, 
säger du att hon känns 
som dagens varma vind mot din päls? 

0 nej! i den orörliga och trötta vanmakt, 
som med hetta kväver den friska morgonen 
om den kämpar emot, 
sorlar inget vatten 
som inte min flöjt gjuter över dungen 
sköljd i toner; 
och den enda vind som fläktar 
är den som har brått att blåsa ut 
ur de två piporna 
innan den skingrar tonernas torra droppar 
- det är vid horisonten, 
ej rörd av en krusning, 
inspirationens synliga, 
stilla och artificiella andedräkt 
som återvänder till skyn.

0 sicilianska stränder 
längs en stilla sankmark, 
som min fåfänga plundrar i kapp med solstrålarna, 
BERÄTTA tyst under de gnistrande blommorna:

»Att jag här just höll på 
att skära de ihåliga vassrör 
som konsten tämjer, 
då, på det blågröna guldet ifjärran, 
grönska, 
vilken skänker sina vinrankor åt källor, 
en vithet såsom av djur 
som går mjukt till vila:
och att vid det långsamma preludium 
under vilket rörflöjten 
födes denna flock av svanar, 
nej! av najader flyr eller dyker. . ." 

Livlöst brinner allt i den rödgula timman 
utan att visa genom vilket konststycke 
all denna kvinnlighet kunde försvinna samtidigt, 
den som åtrås av honom som söker tonen a: 
då skall jag vakna till den tidigare hettan, 
rak och ensam i ett antikt flöde av ljus, 
och lik en av alla er, liljor, 
i fråga om oskuldsfullhet.....

 
 

 


 

Verner von Heidenstam 1859-1940

Hur lätt blir människornas kinder heta!
De döma snabba, fast de litet veta,
de många rösterna, som hjärtan mäta.

Men i vart hjärta finns en dörr med lås,
ett hemligt rum, vars nyckel ingen finner, och oljan, vilken i dess lampor brinner, är hemligheter som med oss förgås.

I nyckelhålets strimma på vår väg

vi röra oss och vakna upp och somna.
Hon leder oss, och långt i fjärran komna den strimman lyser våra sista steg.







Erik Axel Karlfeldt 1864-1931

 
 

LÄNGTAN HETER MIN ARVEDEL

Längtan heter min arvedel
Längtan heter min arvedel, 
slottet i saknadéns dalar.
Sakta ett underligt strängaspel 
tonar igenom dess salar.

Säg, vadan kväljer du, klagande ström, 
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm, 
sjunger om natten mig vaken?

Vem är den själ som i suck och i ton 
andas ftån hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon 
flyter på gulnande ängar?

Somrarna blekna och solar gå ner, 
timmarna varda mig tunga, 
rosorna dofta i vissna kvarter, 
minnena viska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel, 
ällskap i drömmande salar! 
Längtan heter min arvedel, 
slottet i saknadens dalar.
 

 
 

Alexander Blok 1880-1921

 

Jag väntar kallelse. Jag söker svar, 
men himmel tiger, jord är stum. 
Bortom de gula fälten - någonstans 
vaknar en stämma i ett tidlöst rum.

Ur ekot av en fjärran röst,
ur ängens sömn, ur dunkel sky, 
svävar ett löfte om en mötestimma, 
klara och snabba syner fly.

Jag väntar i en ny förbidan. 
Stillheten djupnar, fångar alla ljud. 
Ett enda ord kan krossa nattens gåta. 
Var nådig mot en nattlig själ, o, Gud!

Nyss vaknade bortom de gula fälten 
långväga eko av ett rop, ett ord ... 
Jag väntar kallelse, jag söker svar, 
men sällsam tystnad glider över jord.

...
 
 

En flicka sjöng i en kyrkokör,
om skeppen som går mot okända stränder, 
om alla dem, vilkas lycka dör,
om alla som smäktar i främmande länder.

Vit sken hennes dräkt i en stråles ljus, 
och rösten steg mot den blå kupolen, 
och alla hörde vid orgelns brus
den vita klänningen sjunga ur strålen.

Och alla tycktes, att lyckans hand 
nu styrde skeppen mot lugna hamnar 
och förde de trötta i främmande, land 
till hemmet, till vänskaps och kärleks famnar.

Och rösten var mjuk som den mjukaste tröst. 
Men längst där framme vid koret gråter
vid heliga mässan en barnaröst
för någon som ändå ej kommer åter.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 




Mellankrigstiden och 2 vk 
1918-1945


 
Francis Jammes 1868-1938
 

BÖN OM ATT FÅ GÅ TILL PARADISET
TILLSAMMANS MED ÅSNORNA

Då jag blir tvungen att gå till Dig, o min Gud, 
gör så att det blir en dag då landskapet
i fest kommer att flimra av lysande stoft.
jag önskar att, som jag gjorde här nere (på jorden), 
får välja en väg att gå 
som det behagar mig till paradiset, 
där stjärnorna finns mitt på dagen.

Jag skall ta min käpp och 
på stora vägen skall jag gå och 
jag skall säga till mina vänner åsnorna: 
Jag är Francis Jammes och jag går till paradiset, 
ty det finns inget helvete i den gode Gudens rike.

Jag skall säga till dem: Kom, ni 
den blå hirnmelens stillsamma vänner, 
stackars älskade djur som med 
en plötslig rörelse med örat jagar bort bromsar, slag och bin. . .
 

Må jag få träda inför Dig tillsammans med dessa djur, 
som jag älskar så högt därför att de stillsamt 
sänker sitt huvud och som, då de stannar, 
sätter sina små fötter nära varandra på ett ödmjukt sätt 
som får en att känna medlidande. 

Jag skall komma, följd av deras tusentals öron, 
följd av dem som bär korgar vid sina sidor, 
av dem som drar marknadsgycklarnas vagnar 
eller vagnar med täcken och blecksaker, 
av dem som har buckliga kärl på ryggen, 
åsninnor fyllda som lägrar och med osäkra steg, 
av dem man klär i små byxor 
på grund av de blå och rinnande sår 
som de envisa flugorna gör, 
vilka hopar sig där i ring.

Min Gud, gör så att jag får komma till Dig 
med dessa åsnor. 
Gör så att änglar leder oss i frid 
till gräskantade bäckar där körsbär darrar släta 
som flickors leende hud, 
och gör så att jag, i denna själarnas boning, 
framåtlutad över Ditt gudomliga vatten, 
får vara lik åsnorna som kommer att spegla 
sitt ödmjuka och stillsamma armod 
i den eviga kärlekens klarhet.
 

 
 
 

WILFRED OWEN 1893-1918

Vad för en hymn för dem som slaktas här? 
Kanonens vrål är deras dödskoral.
Blott rastlöst knastrande maskingevär
kan rabbla fram ett kort begravningstal.
Ej sorgens bländverk, klockklang eller bön 
för dem och heller ingen klagokör -
utom granatens gälla ångeststön
och hornens sorgsna rop som ingen hör.
 

Vad för ett ljus vid deras hädanfärd?
Ej i en gosses hand att lysa deras själ - 
blott i hans ögons heliga farväl.
En flickas bleka panna svepning ger,
ett tåligt hjärta ger dem blomstergärd 
och skymningen gardinen som dras ner.

 
 
 

Jean Cocteau  1889-1963

GRÅHÅRIG UNGDOM

Mild glans får huden, ögonen blir klara 
hos den som, ännu ung, fått grånat hår. 
Av enahanda skönhet kan jag bara
hos vårliga olivträd finna spår.

När havet en gång långsamt genomdränkte 
med frisk saliv en fjärran, grekisk kust, 
Kybele all sin sav oliven skänkte,
och Afrodite gav den vågens must.

Med silverhårig ungdom den förnöjer
den som med vinterns bleka sol är släkt 
och likt oliven över rosen böjer
sitt huvud, ungt till år men snöbetäckt.
 

 
 

Pär Lagerkvist 1891-1974
 

Det är vackrast när det skymmer

Det är vackrast när det skymmer. 
All den kärlek himlen rymmer 
ligger samlad i ett dunkelt ljus 
över jorden,
över markens hus.

Allt är ömhet allt är smekt av händer. 
Herren själv utplånar fjärran stränder. 
Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet
människan som lån.

Allt är mitt, och allt skall tagas från mig, 
inom kort skall allting tagas ifrån mig. 
Träden, molnen, marken där jag går.
Jag skall vandra -
ensam, utan spår.

****


Det kom ett brev om sommarsäd,
om vinbärsbuskar, körsbärsträd,
ett brev ifrånmin gamla mor
med skrift så darrhänt stor.

Ord intill ord stod klöveräng
och mogen råd och blomstersäng
och Han som över allting rår
från år till år.

Där låg i solen gård vid gård
inunder Herrens trygga vård,
och klara klockor ringde fred
till jorden ned.

Där var en lukt av trädgårdsgång
och av lavendel, aftonsång,
och söndagsfriden då hon skrev
till mig sitt brev.

Det hade hastat natt och dag,
utan att vila, för att jag
långt borta skulle veta det
som är av evighet.



 

 

 




STORA LÄSLISTAN

 

EPOKER


Forntiden
Antiken
Medeltiden
Renässansen
Klassicismen
Upplysningen
Förromantiken
Romantiken
Realismen
Naturalismen
Sekelskiftet och 1:a vk
Mellankrigstiden och 2:a vk
Efterkigstiden


Poesi:

Efterkrigstiden 
1945-


 
Dylan Thomas 1914-1953

EFTER BEGRAVNINGEN

Efter begravningen med bräkande lovord, skrianden,
vindskakande segelskapade öron, äntligen dovt
dunkande bulten djupt in i den täppta
kistans fot, gardiner för ögonlocken, tänderna i svart,
de tillslemmade ögonen, de salta floderna i mjugg,
spadens morgonsmack som väcker sömnen,
skakar en övergiven pojke som skär halsen av sig
i gravens mörker och fäller torra löv,
som bänder upp en knota i ljuset under domens dön,
efter måltiden med vissnade tårar och tidens tistlar
i ett rum med en uppstoppad räv och en vissnad ormbunke
står jag för detta minnes skull ensam
i de snörvlande timmarna med döda, jordade Ann
vars huvade hjärtas källsprång en gång föll i pölar
kring Wales' förbrända världar och dränkte varje sol
(fastän detta för henne vore en förvrängd bild
blint förstorad ur lovorden; hennes död var en stilla droppe;
hon skulle inte vilja se mig sjunka i den heliga floden
från hennes hjärtas vida rykte; hon skulle ligga stum och sluten
och inte fordra någon druid över sin brutna kropp).
Men jag, Anns bard vid den resta härden, kallar alla
haven till gudstjänst så att hennes skogstungade renhet
må jollra som en klockboj över lovsjungande huvuden,
bågna de bräkengröna och rävröda skogarnas murar,
så att hennes kärlek må sjunga och svalla genom ett mörkt kapell, hennes böjda själ välsignas av fyra fåglar i kors.
Hennes kropp var ödmjuk som mjölk, men denna skyhöga stod med det vilda bröstet och det förklarade, gigantiska huvudet. mejslas fram ut henne i ett rum med rinnande fönster
i ett häftigt sörjande hus ett förvridet år.
jag känner hennes spruckna och knotiga milda händer
vila med gudsfruktan i sin kramp, hennes trådslitna
viskning i ett fuktkvävt ord, hennes urholkade förstånd,
hennes ansiktes knytnäve som dog sluten kring plågan;
och stoden av Ann är sjuttio år av sten.
Dessa molndoppade marmorhänder, detta monumentala argument, en huggen röst, gest och hymn
stormar mig ständigt över hennes grav tills
rävens uppstoppade lunga rister och skriker Kärlek
och den sprittande ormbunken strör frön på den svarta brädan.

övers. Jan Berg


Berthold Brecht 1898-1956


Minne av Marie A.

Det var en dag i månade september
då under plommonträdet tyst och öm
jag höll den kära, höll den stilla, bleka
i mina armar som en ljuvlig dröm.

Och över oss i blåa sommarrymden
där var ett moln. Jag såg det länge - å,
det sken så vitt, så oerhört däruppe.

Men jag såg upp, och det var borta då.
Sen dess har många månader och dagar
förflutit stilla, vandrat tyst förbi.
Nerhuggna är väl plommonträden - frågar
du: var är hon du var förälskad i?
- så svarar jag: jag minns det inte mera.
Jo, visst förstår jag vad du menar - men
jag minns ej ansiktet, jag vet ju bara
att jag har kysst det, det var längesen.

Men också kyssen skulle varit bortglömd
om inte molnet hade varit där.
Det molnet minns jag och ska alltid minnas:
det var så vitt, det kom från högre sfär.

Kanhända blommar plommonträden ännu;
sitt sjunde barn har kanske kvinnan fått.
Men molnet fanns där bara i minuter:
när jag såg upp, hade det förgått.

[övers. Johannes Edfelt]

 



Framtiden 




 



Framtiden



 























1
1