Stefan George
1868-1933

ÖNS HERRE

Fiskarna förtäljer att på en ö i söder, 
rik på kanel och olja och ädla stenar, 
som glittrar i sanden, en fågel funnits, 
som stående på marken 
kunde plocka isär höga stammars kronor 
med näbben, 
och då han lyft sina, 
liksom med Tyras-snäckans (purpur-)saft färgade vingar 
till tung och låg flykt: 
liknade han ett mörkt moln. 

Om dagen var han försvunnen i skogsdungen 
men om kvällarna kom han till stranden 
och höjde sin ljuva stämma 
i den svala vindfläkten av satt och tång 
så att delfiner, sängens vänner, 
sam närmare från havet, 
som var fyllt av gyllene fjädrar 
och gyllene gnistor. 

Så säges han ha levat 
från tidernas början 
och ha skådats endast av skeppsbrutna.

Ty när för första gången människornas vita segel 
under gynnsam vind 
hade vänt sig mot ön, 
säges han ha stigit upp på kullen 
för att beskåda hela den kära platsen 
och sedan utbrett sina stora vingar, 
döende under dämpade skrin av smärta.

Vi skrider fram och tillbaka 
i bokalléns rika glitter 
nästan ända fram till grinden 
och ser genom gallret utanför på fältet 
mandelträdet för andra gången i blom.

Vi söker efter de skuggfria bänkarna, 
varifrån aldrig främmande röster 
skrämde oss bort. 
I drömmar lägger sig våra armar i kors, 
vi vederkvicker oss i det långa, milda ljuset.

Vi känner tacksamma hur vid ett sakta susande 
från trädtoppar spår av strålar droppar ned på oss, 
och vi tittar endast och lyssnar, 
när med vissa mellanrum 
de mogna frukterna faller till marken.
 
 

Stéphane Mallarmé
1842-1898
 

HAVSBRIS

Köttet ledes, ack!, och jag har läst alla böcker. 
Fly! fly ditut! 
Jag känner att fåglar är rusiga 
av att vara mellan det obekanta havsskummet och skyn! 
Ingenting skall hålla tillbaka detta hjärta 
som sköljes i havet, 
varken de gamla trädgårdarna som återspeglas i ögonen, 
eller, o nätter!, 
det ödsliga ljuset från min lampa 
över det tomma pappersarket, 
som värnas av sin vithet, 
och ej heller den unga kvinna 
som ammar sitt barn. 

Jag skall ge mig av! 
Ångare, du som gungar dina master, 
lätta ankar och styr mot en exotisk främmande natur! 

En leda, bedrövad av grymma förhoppningar, 
tror ännu på näsdukarnas sista farväl! 
Och kanske är masterna, 
som kallar på ovädren, 
sådana som en vind lutar över förlorade vrak,
master, utan master, och inga fruktbara öar 

Men, o mitt hjärta,
hör matrosernas sång!
 

EN FAUNS EFTERMIDDAG

Dessa nymfer vill jag föreviga.
Så ljus är deras lätta hudfärg 
att den svävar i luften 
som är tung av snårig sömn.

Älskade jag en dröm? Min tvekan, 
en kvarleva av den gångna natten, 
utmynnar i tunna grenar vilka, 
eftersom själva de verkliga skogarna finns kvar, 
bevisar, ack!, att jag var ensam 
om att som en triumf betrakta rosors ideala fel.
Låt oss tänka efter ...

...eller om de kvinnor du talar om 
återspeglar ett begär hos dina mytiska sinnen! 
Faun, illusionen flyr 
från den kyskastes blå och kalla ögon 
som en källa i tårar: 
- men den andra, som är upplöst i suckar, 
säger du att hon känns 
som dagens varma vind mot din päls? 

0 nej! i den orörliga och trötta vanmakt, 
som med hetta kväver den friska morgonen 
om den kämpar emot, 
sorlar inget vatten 
som inte min flöjt gjuter över dungen 
sköljd i toner; 
och den enda vind som fläktar 
är den som har brått att blåsa ut 
ur de två piporna 
innan den skingrar tonernas torra droppar 
- det är vid horisonten, 
ej rörd av en krusning, 
inspirationens synliga, 
stilla och artificiella andedräkt 
som återvänder till skyn.

0 sicilianska stränder 
längs en stilla sankmark, 
som min fåfänga plundrar i kapp med solstrålarna, 
BERÄTTA tyst under de gnistrande blommorna:

»Att jag här just höll på 
att skära de ihåliga vassrör 
som konsten tämjer, 
då, på det blågröna guldet ifjärran, 
grönska, 
vilken skänker sina vinrankor åt källor, 
en vithet såsom av djur 
som går mjukt till vila:
och att vid det långsamma preludium 
under vilket rörflöjten 
födes denna flock av svanar, 
nej! av najader flyr eller dyker. . ." 

Livlöst brinner allt i den rödgula timman 
utan att visa genom vilket konststycke 
all denna kvinnlighet kunde försvinna samtidigt, 
den som åtrås av honom som söker tonen a: 
då skall jag vakna till den tidigare hettan, 
rak och ensam i ett antikt flöde av ljus, 
och lik en av alla er, liljor, 
i fråga om oskuldsfullhet.....
 
 

 

 

 
 

LÄNGTAN HETER MIN ARVEDEL

Längtan heter min arvedel
Längtan heter min arvedel, 
slottet i saknadéns dalar.
Sakta ett underligt strängaspel 
tonar igenom dess salar.

Säg, vadan kväljer du, klagande ström, 
djupt ur de skumma gemaken,
du som mig sjunger om dagen i dröm, 
sjunger om natten mig vaken?

Vem är den själ som i suck och i ton 
andas ftån hemliga strängar,
ljuvligt som doften från humlornas bon 
flyter på gulnande ängar?

Somrarna blekna och solar gå ner, 
timmarna varda mig tunga, 
rosorna dofta i vissna kvarter, 
minnena viska och sjunga.

Klinga, du klagande strängaspel, 
ällskap i drömmande salar! 
Längtan heter min arvedel, 
slottet i saknadens dalar.
 
 
 

 

Jag väntar kallelse. Jag söker svar, 
men himmel tiger, jord är stum. 
Bortom de gula fälten - någonstans 
vaknar en stämma i ett tidlöst rum.

Ur ekot av en fjärran röst,
ur ängens sömn, ur dunkel sky, 
svävar ett löfte om en mötestimma, 
klara och snabba syner fly.

Jag väntar i en ny förbidan. 
Stillheten djupnar, fångar alla ljud. 
Ett enda ord kan krossa nattens gåta. 
Var nådig mot en nattlig själ, o, Gud!

Nyss vaknade bortom de gula fälten 
långväga eko av ett rop, ett ord ... 
Jag väntar kallelse, jag söker svar, 
men sällsam tystnad glider över jord.

...
 
 

En flicka sjöng i en kyrkokör,
om skeppen som går mot okända stränder, 
om alla dem, vilkas lycka dör,
om alla som smäktar i främmande länder.

Vit sken hennes dräkt i en stråles ljus, 
och rösten steg mot den blå kupolen, 
och alla hörde vid orgelns brus
den vita klänningen sjunga ur strålen.

Och alla tycktes, att lyckans hand 
nu styrde skeppen mot lugna hamnar 
och förde de trötta i främmande, land 
till hemmet, till vänskaps och kärleks famnar.

Och rösten var mjuk som den mjukaste tröst. 
Men längst där framme vid koret gråter
vid heliga mässan en barnaröst
för någon som ändå ej kommer åter.