Olof Kolmodin
1690-1753

DEN BLOMSTERTID NU KOMMER

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Nu nalkas ljuve sommar,
då gräs och örter gror.

Den blida sol uppvärmer
allt vad har varit dött;
då hon oss skrider närmer,
blir det på nyo fött.

De fagra blomsterängar
och åkrens ädla säd,
de grönskand' örtesängar
och alla gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom:
att vi Guds nåd besinna,
som räcker året om.

Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då vår tunga
lovsäga Herran Gud?
Min själ upphög Guds ära
med lov och glädjesång,
som fröjda vill och nära
oss med välgärning mång.

Du ädle Jesu Kriste!
vår glädjesol och skin,
bliv hos oss till vårt sista,
uppvärm vårt kalla sinn:
giv kärleks eld i hjärta,
förnya själ och and:
vänd bort all sorg och smärta
med dine milda hand.

Du Sarons blomster sköna,
du lilja i grön dal.
Ack! värdes själen kröna
med dygder till stort tal:
din nåd låt henne fukta
som dagg utav Zion;
att hon må ljuvligt lukta
som ros i Libanon.

Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land:
giv oss nödtorftig föda;
välsigna sjö och strand.
Din fotspår drype av fetma.
Bespisa med ditt ord,
och med dess ljuve sötma
oss uppå denna jord.

Sinnenas Förening

Bland annat skräp, hvaraf mit minne Blef fyldt i mina ungdomsdar,
Är hvad jag läst, jag vet ej hvar,
At när man bortmist något sinne, Man desto större styrka har
I dem man ännu äger qvar.
jag tro til denna fördom har
Til des jag vederspelet funnit
Med ålder och förfarenhet;
Utaf den eld i hjertat brunnit,
Sen Cloë dig jag älska hunnit,
Långt större ljus förståndet funnit 
Om tingens halt och verklighet,
An förr af någon Facultet.
Från fördom och vidskeplighet,
som mig förut i bojor slutit,
Af kärleks hand jag frälsning njutit.....

Hvad vällust när jag henne ser, 
Den munnen som så ljufligt ler, 
Det ögat som så lifligt brinner, 
Och där jag himlen öpen finner; 
Där hvarje känsla synlig görs:
Så, när den stilla källan rörs,
Des dalring alt til stranden hinner
 
 

Ur Götha-manna sånger eller dahivisor

Stånden

1
Första Ståndet Bondens var. 
Trött vid jagt i Skogen,
Sade han: här bor jag qvar, 
Snart är Frukten mogen:
Stånd han höll och Frukten njöt. 
Odla' sedan, när den tröt:
Och från denna samma
Alla Stånd härstamma.

2
Ty han hade Allt i Ett:
Armen var hans Styrka, 
Handen Konst, Försöket Vett,
Himmelen hans Kyrka, 
Känslan Präst, och Solens Lif Gud 
förutan Lärors Kif:
Men mot Öfverdådet
Mod var Kung och Rådet.

3
Dock för stort vardt Bondens Gräl, 
Då när Skaran öktes,
Allting gick ej mer så väl,
Bättre, Bättre söktes:
En till Strid, och en till Slöjd,
En till Vetts och Väldes Höjd
Måtte Bonden sätta,
Men dock ständigt rätta.

4
Ock är Saken ganska svår,
Gör enhvar förlägen,
Att vid allt, som orätt går,
Finna rätta Vägen.
Så en Folkvän stadgat har:
»K l a g a n  fri, H j e I p  uppenbar, 
Det är Lag för Lagar,
Alla Herrans Dagar.»

5
Allas Far är Bonden än,
Än i denna dagen;
Lek ej, ty du har, min vän, 
Bondens Bröd i Magen,
Bondens Ull uti din Rock:
Derför lagom, lagom Pock!
Se i Honom glader
Dina Fäders Fader!

6
Jern till Svärd och Guld till Glans 
Bonden tar ur Bergen:
Deremot är all din Ans,
Som mot jätten Dvärgen. 
Bröd du äter, men ej Guld:
Evig blir din f ö r s t a Skuld, 
Om ej dina Dygder
Gläda Bondens Bygder.

7
Men hvem är nu Bonden näst 
Uti äkta Värde?
Jo, en redlig Sanningsprest, 
Han, den Himlalärde,
Lär oss Afsky för all Strid, 
Lär oss Kärlek till all Frid,
Och på detta viset
Här gör Paradiset.
 
 

Anna Maria Lenngren 1754-1817

Gumman

Se hon kommer, leende och from, 
Ärbar i den vackra simpla drägten; 
Firad, vördad på sin ålderdom, 
Älskad, ärad, Kronan ibland Slägten.

Se i hennes milda anletsdrag
Goda tycker hjertats målning göra, 
Fina vettet skrynkan ge behag,
Ädla känslans uttryck ännu röra.

Vörda dessa strödda silfverhår,
Läs ur ljusa ögat samvetsfriden,
Och de dygder som nu sexti år 
Gumman följt så trogit fram åt tiden.

Lekar, Löjen, menlös glättighet
Vid dess åsyn aldrig flygten taga; 
Glad är Gumman, glad med värdighet, 
Deras fägnad, aldrig deras aga.

Flickan, utaf hennes bifall stor,
Eldas up at nya dygder hinna;
Något högt den Yngling om sig tror, 
Som förtjent dess minsta loford vinna.

Evas kön! Til sena dagars tröst, 
Vördnaden din dygd skal offer bära;
Fjollan endast gafs, vid lifvets höst, 
Åldrens lyten, icke åldrens ära.

Yra. Gossen henne skall bele, 
Flickans skämt sin udd mot henne
hvässa - 
Gråa hår ej någon aktning ge, 
Växte på en åldrig Tokas hjessa.
 
 

Förlorade Saker

En Flicka har sin Sypung mist,
Den tappades, gu nås så visst,
Vid sista Morgonpromenaden 
Emellan Södermalm och Staden.
Uti den pungen låg en Sax,
Två Silkesnystan, litet Vax,
En Halsduksnål, två små Berlocker 
Och en Cupido utaf socker,
En Fingerbor, Syringar två
Så genom-nätta och så små
Som fingrarna de setat på;
Et litet Nålhus och et Mönster, 
Nyss ritadt af emot et fönster,
Och til en väst det mönstret var,
Til julklapp ämnadt söta Far.
Nu kommer hon dermed til korta, 
Ty hennes Sypung är nu borta.
Den denna Pung, til färgen grön, 
Tilrättaskaffar, får til lön
En Puss och tvänne Sockerbrön.
 
 

Pojkarne

Jag mins den ljufva tiden, 
jag mins den som i går,
Då oskulden och friden 
Tätt följde mina spår;
Då lasten var en häxa,
Och sorgen snart försvann; 
Då alt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet, 
Och hälsan i min blod,
I själen bodde nöjet,
Hvar människja var god; 
Hvar pojke, glad och yster, 
Var straxt min hulda bror; 
Hvar flicka var min syster, 
Hvar gumma var min mor.

Jag mins de fria fälten
jag mätt så mången gång,
Der ofta jag var hjelten
I lekar och i språng;
De tusen glada spratten
I sommarns friska vind, 
Med fjärlane i hatten
Och purpurn på min kind.

Af falskheten och sveken 
jag visste intet än,
I hvar kamrat af leken
jag såg en trogen vän; 
De långa lömska kifven 
Dem kände icke vi;
När örfilen var gifven, 
Var vreden ock förbi.

Ej skilnad til personer
jag såg i nöjets dar; 
Bondpojkar och baroner 
Alt för mig lika var;
I glädjen och i yran,
Den af oss raska barn, 
Som gaf den längsta lyran 
Var den förnämsta karln.....
 
 
 
 

Ögonkast på Naturen

Oupphörligt, dag från dag,
0 Natur du dig förnyar: 
jordens grönska, luftens skyar, 
Allt har ungdom och behag.

Evigt, gyllne Sol, densamma, 
Låter du, omätligt spridd,
Dina röda strålar flamma
Deras guld kring fältens vidd.

Klara flod, än slår din bölja 
Glittrande, den strand hon slog, 
När hon såg den första plog 
Dina blomster-bräddar följa.

Skog, af samma fåglars sång, 
Evigt dina grenar ljuda,
Evigt samma skuggor bjuda
At den gömda tänkarns gång.

Utan vällust, utan smärta,
Allt sin första daning har: 
Endast jag, som fått ett hjerta, 
Är ej mera den jag var!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Carl Michael Bellman 1740-95

Fredmans epistel n:r 36
rörande Ulla Winblads flykt:
 

Vår Ulla låg i sängen och sov
med handen under öra,
och ingen mer än krögarn fick lov 
på nyckelhålet röra.

Utanför på krogen, bror,
var det så tyst som om natten 
intet öl fanns, om du tror,
nej, knappt en droppa vatten! 

Tyst på tå, så nöjd och kvick, 
kring sängen gubben vandra, 
tog på täcket, log och gick
och viska vid de andra.

Ulla snarka,
frös och sparka,
täcket över huvut drog,
kröp inunder
mcd ett dunder,
vände sig och log.

Regnbågen vid en glimmande skur 
på fönsterrutan glittra.
I taket på sin pinne i bur
re'n krögarns hämpling kvittra. 

Vid sefirens ljuva fläkt
fönsterna darra på haken.
Ulla blev ur sömnen väckt,
men kunde knappt bli vaken:

av och an hon kasta sig
och svängde kring med armen, 
grät i sömnen bitterlig
och klöste sig i barmen.

Än hon skratta,
än hon fatta
i sängstolpen och i stoln,
tog fram skona
och på rona
knäppte underkjoln.

[ro (plur. ron) ålderdoml. höft.]

För spegeln Ulla stänkte sin barm
med vin och rosenvatten.
Sen knöts ett pärlband kring hennes arm
och flor kring schäferhatten. 

Liksom, när på Pafos ö kärleksgudinnan uppvaknar, 
allting tycks i vällust dö
och sorgen blott man saknar, 
likså krögarn mer och mer
av ångst och vällust stamma, 

då vår Ulla satt sig ner
att sina lockar kamma.

Folk och näring
och förtäring
glömde gubben i sitt kval, debitorer
kreditorer,
majshus och fiskal.

Kring Ullas hjässa, pudrad och grann, 
nu flögo trenne gracer.
Cyteren sjöng och kärleken brann bland lockar, 
flor och gaser.

En sefir mot spegeln flög
fram med en örslev och spada,
och en ann sin vällukt smög
i lockar och pomada.

Med en tång en kupidon
i spisen satt och flåsa;
bry,dd, en ann, i vredgad ton,
höll på ett eldkol blåsa.

Lekar, löjen,
kval och nöjen
skifta präktigt om varann.
Krögarn blunda:
mer han grunda,
mer hans hjärta brann.

En änglahy, en leende mun,
ett blottat bröst av våda,
ack, himmel, ack, var timma och stund 
nytt paradis bebåda!

Men av all naturens prakt,
hjärtat till vällust och plåga,
röjde mest sin ljuva makt
två Ögons vackra låga.

Såg hon upp, förtjustes allt;
och blunda hon med öga,
rördes blodet varmt och kallt
med suckar till det höga.

Maken tunga
till att sjunga
och en röst så skär och klar
och så böjlig
finns omöjlig
det sa krögarfar.

Nej, aldrig såg man krögarn så fatt,
så kär, en peine och nyter!
Kring Ullas ben, På stoln där hon satt, 
han strumpebandet knyter;

drog på skon och av och an
smorde med borsten på lädret.
När hon gäspa, gäspa han
med näsan högt i vädret.

Hennes hals en rutig duk
av brandgult silke höljde;
och dess barm, så vit och mjuk,
de yra lustar döljde,

Håret hängde
och sig slängde
uti mörka bucklor fritt.

Tröjan spänder,
i små ränder
skifta rött och vitt

Vår Ulla tog sin ljusblå salopp, 
med pontak överslagen,
sprang in i krogen, fyllde en kopp 
med fin likör för magen. 

Sockerskorpan till sin sup
såg man den sköna nu bryta - 
Astrild (=kärleksguden) brann i glasets djup
och Bacchus på dess yta.

Nu fick allt en ny natur,
ny frihet, lust och lycka,
från en rik med silverur
till tiggarn vid sin krycka.

Ullas miner
öl och viner
ge en gudafröjd ... Gutår! ... Slikt härbärge
ej i Sverge
fås på många år!

Men, himmel, ack, hur bytes allt om!
Bäst Ulla ömsa stubbar,
i dörrn på tröskeln ... gissa - vem kom? 
jo, fyra halta gubbar.

En med värja, sned och vind,
och med en tågstump den andra
och den tredje, som var blind,
tog nymfen bort och vandra.

Himmel, ack, vad larm och skrik!
Vår Ullas rop mig sårar.
Varje gäst satt blek som lik,
och krögarn fällde tårar.

Kvar på bänken
framom skänken
där står Ullas brännvinsglas,
tomt och sprucket
och utdrucket ...
Så slöts vårt kalas.
 
 

 

JEAN

Of a' the airts the wind can blaw,
I dearly like the west,
for there the bonnie lassie lives,
the lassie I lo'e best:
there wild woods grow, and rivers row, 
and monie a hill between;
but a day and night my fancy's flight
is ever wi' my Jean.

I see her in the dewy flowers,
I see her sweet and fair:
I hear ber in the tunefu' birds,
I hear her charm the air:
there's not a bonnie flower that springs 
by fountain, shaw, or green;
there's not a bonnie bird that sings,
but minds me o' my Jean.
 

JEAN

Av alla väderstreck som vinden kan blåsa från 
älskar jag väster varmt, 
för där bor den vackra flickan, 
den flickan som jag älskar mest. 
Där växer vilda skogar och floder 
rullar [väller fram] med månget berg emellan; 
men dag och natt är min inbillnings flykt 
alltid hos min Jean.

Jag ser henne i de daggiga blommorna, 
jag ser henne ljuv och fager; 
jag hör henne i de melodiska fåglarna, 
jag hör henne förtrolla luften. 
Det finns inte en vacker blomma 
som spirar upp vid källa, skogsdunge eller äng, 
det finns inte en vacker fågel 
som sjunger, utan att den påminner mig om min Jean.
 
 

MY BONNIE MARY

Go fetch to me a pint o'wine,
an'fill it in a silver tassie,
that I may drink, before I go,
a service to my bonnie lassie.
The boat rocks at the pier o' Leith,
fu' loud the wind blaws frae the ferry 
the ship rides by the Berwick-law,
and I maun leave my bonnie Mary.

The trumpets sound, the banners fly,
the glittering spears are rankéd ready; 
the  shouts o' war are heard afar,
the battle closes thick and bloody;
but  it's no the roar o' sea or shore
wad mak me langer wish to tarry;
nor  shout o' war that's heard afar-
it's leaving thee, my bonnie Maryt
 
 

MIN VACKRA MARY

Gå och hämta mig ett stop vin 
och häll upp det i en silverbägare, 
så att jag får dricka en skål 
för min vackra flicka innan jag ger mig av. 
Båten gungar vid piren i Leith, 
med dån blåser vinden från färjestället, 
fartyget rider för ankar utanför Berwick Law, 
och jag måste lämna min vackra Mary.

Trumpeterna tjuder, fanorna flyger, 
de glittrande spjuten står redan 
i stridsordning; stridsropen hörs fjärran ifrån, 
leden drabbar samman tätt och blodigt. 
Men det är varken havets eller strandens dån 
som skulle fä mig att önska att jag kunde dröja kvar längre, 
och inte heller stridslarmet som hörs i fjärran 
- det är det att jag måste lämna dig, min vackra Mary.

(Berwick Law, enhög strandklippa öster om Edinburgh)
 

ÄLVAKUNGEN

Vem rider så sent genom natt och vind? 
Det är fadern med sitt barn.
Han håller gossen på armen, 
hans grepp är fast, han håller honom varm.

Min son, varför gömmer du så ängsligt ditt ansikte? 
- Far, ser inte älvakungen? Älvakungen med.krona och släp? 
- Min son, det en strimma av dimma.

Du kära barn, kom följ med mig! 
Jag skall leka mycket vackra lekar med dig. 
Det finns många brokiga blommor på stranden, 
min moder har många gyllene dräkter.

Far, far, och hör du inte vad älvakungen tyst lovar mig? 
- Var lugn, förbli lugn mitt barn. 
Det är vinden som susar sakta i torra löv.

Vill du följa med mig, vackra gosse? 
Mina döttrar skall ta hand om dig väl. 
Mina döttrar anför ringdansen om natten 
och vaggar och dansar och sjunger dig till sömns.

-Far, far, och ser du inte älvakungens döttrar där på det mörka stället? 
- Min son, min son, jag ser det mycket väl, det är de gamla
pilarna, som ser så grå ut.

Jag älskar dig, din vackra gestalt tjusar mig, 
och vill du inte, så brukar jag våld. 

- Far, far, nu griper han tag i migl 
Älvakungen har gjort mig illal

Fadern grips av fasa, 
han rider snabbt, 
han håller det jämrande barnet i sina armar, 
når fram till gården med knapp nöd. 
I hans armar 
var barnet dött.
 
 

DET GUDOMLIGA

Ädel må människan vara, 
hjälpsam och god! 
Ty endast det skiljer henne från alla väsen, 
som vi känner.

Hell de obekanta högre väsenden, som vi anarl 
Dem må människan likna; 
hennes exempel må lära oss att tro på dem.

Ty naturen är känslolös. 
Solen lyser över onda och goda, 
och månen och stjärnorna 
glänser för förbrytaren såväl som för den bäste.

Vind och floder. åska och hagel 
brusar sin väg och griper, 
när de skyndar förbi, den ene efter den andre.

Så famlar också lyckan i mängden, 
fattar än gossens lockiga oskuld, 
än även den kala, skuldtyngda hjässan.

Efter eviga, orubbliga, stora lagar 
måste vi sluta alla vår tillvaros cirklar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

TO THE EVENING STAR

(1) Thou fair-hair'd angel of the evening,
now, whilst the sun rests on the mountains, light 
thy bright torch of love; thy radiant crown
put on, and smile upon our evening bedl
(2) Smile on our loves, and while thou drawest the 
blue curtains of the sky, scatter thy silver dew
on every flower that shuts its sweet eyes
(3) in timely sleep. Let thy west wind sleep on
the lake; speak silence with thy glimmering eyes, 
(4) and  wash the dusk with silver. Soon, full soon,
dost thou withdraw; then the wolf rages wide,
and  the lion glares thro' the dun forest:
the fleeces of our flocks are cover'd with
thy sacred dew: protect them with thine influence,
 

TILL AFTONSTJÄRNAN

(i) Du aftonens ljushåriga ängel 
Tänd nu, medan solen vilar på bergen, 
din klara kärleksfackla; 
sätt på dig din strålande krona 
och le hult mot vårt aftonlägerl 
(2) Se vänligt på vår kärlek och strö, 
medan du drar för himlens blå draperier, 
din silverdagg över varje blomma som sluter sina ljuva ögon till sömn i rättan tid. 
(3) Låt din västanvind sova på sjön; 
tala tystnad med dina glimmande ögon 
och tvätta skymningen med silver. 
(4) Snart, helt snart, drar du dig tillbaka; 
då stryker vargen kring i raseri, 
och lejonet blickar vilt 
genom den märka skogen. 
Våra flockars ull är täckt av din heliga dagg. 
Skydda dem genom ditt inflytande.
 
 

SONG

My silks and fine array,
my smiles and languish'd air,
by love are driv'n away;
and mournful lean Despair 
brings me yew to deck my Grave; 
such end true lovers have.

SÅNG

Mitt siden och min vackra skrud, 
mina leenden och min trånande min 
är fördrivna av kärleken; 
och den magra, sörjande Förtvivlan 
kommer med idegran[kvistar) till mig 
för att pryda min grav. 
Sådant slut får trogna älskande.
 
 

Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång
som går till kungen fram!
Var honom trofast, och hans ätt,
gör koronan på hans huvud lätt
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!

O konung, folkets majestät
är även ditt. Beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot
vi blinka ej för deras hot,
vi lägga dem inför din fot,
en kunglig fotapall.
 
 
 

Elias Lönnroth 1802-84
 

KALEVALA

Gamle vise Väinämöinen betslade den bruna hingsten,
tog och selade sin fåle, ställde Brunte framför släden.
Sedan tar han plats i släden, lutar sig mot risslans ryggstöd, 
ger sin raska häst ett spörapp, snärtar den med pärlprydd piska hästen travar, fort går färden, släden slirar, vägen viker, gnyende går björkvedsmeden, rönnselbågen börjar gnissla.

Gubben for med gny och rassel över myrar, över marker, över stora öppna sveder, for en dag och for den nästa,
så till sist den tredje dagen kom han fram till Långbrofästet, kom till mon i Kalevala, tanden utav Osmos åker.
Siarn mälte då och sade, tog för sin del så till orda: "Måtte ulven dräpa drömmarn, måtte helsot hinna lappen! Han som sade att jag aldrig skulle hinna hem med livet, hem till Väinös vida sveder, Kalevalas karga moar,
ej så länge solen lyser, aldrig under månens skiva."

Gamle vise Väinåmöinen övade sin konst att kväda,
sjöng en gran med blomstergrenar, blomsterkvistar, blomsterkrona toppen trängde högt hot himlen, gick med makt igenom molnen, bredde ut sitt ris i rymden, harren över hela himlen.
Gubben övade sin sångkonst, lockade den matta månen ned på granens blomstergrenar, Karlavagnen på dess kvistar.
E 485 I
 
 
 
 

FRIEDRICH HÖLDERLIN 1770-1843
 

Då jag en gosse var
frälste mig ofta en gud
från skriande människors tuktan. 
Då lekte jag lycklig och fri
i blommornas lund
och himmelens fläktar
lekte med mig.
Och så som plantornas
hjärta du gläder,
då späda armar de
emot dig sträcker,
så gladde mitt hjärta du,
fader Helios, och som Endymion 
var jag din älskling,
heliga Luna.
0 alla trogna
vänliga gudar
att ni visste
hur jag har älskat er.

Ej nämnde min tunga då
er vid namn, ej heller
ni kallade mig som människor pläga i fåkunnighet.
Dock kände jag er
långt mer än jag människor känt. 
Jag förstod den vilande Etern. 
Människors språk förstod jag ej.
Mig fostrade lundens melodiska sus,
och ibland blommor lärde jag älska.
Vid gudarnas hand uppväxte jag.
 

HÄLFTEN AV LIVET

Med gula päron hänger 
och fullt av vilda rosor landet i sjön,
ni ljuva svanor,
Och druckna av kyssar,
ni sänker ert huvud
i heligt nyktert vatten.

Ve mig, var finner jag, då 
det vinter är, blomrnorna, 
var solens sken
och jordens skuggor? 
Murarna stå
ordlösa, kalla, 
i vinden flöjlarna gnissla.
 
 

Fjodor Tiutjev
1803-1873
 

SILENTIUM

0 göm dig i dig själv och göm 
i dig var känsla och var dröm! 
Låt dem gå upp i själens blå 
och ner igen som stjärnor gå

på nattens himmels mörkblå stig: 
gläd dig däråt, var tyst och tig!

Det som ditt hjärta djupast bär, 
det som din tanke innerst är, 
utav en annan aldrig ägs,
och lögn blir varje ord som sägs. 
Gå tyst till källans rand din stig, 
släck där din törst, var tyst och tig!

Blott i dig själv att leva lär! 
Ett världssystem du finner där, 
och tankars sfärmusik du hör, 
som dagens yttre brus blott stör. 
Se dina tankars himmelsstig, 
hör deras sång, var tyst och tig!
 
 
 
 

Flickan kom ifrån sin älsklings möte,
kom med röna händer. - Modern sade:
"Varav rodna din händer, flicka?"

Flickan sade:"Jag har plockat rosor
och på törnen stungigt mina häder".

Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med röda läppar. - Modern sade:
"Varav rodna dina läppar, flicka?"
Flickan sade:"Jag har ätit hallon 
och med saften målat mina läppar."

Åter kom hon från sin älsklings möte,
kom med bleka kinder. - Modern sade:
"Varav blekna dina kinder, flicka?"

Flickan sade:"Red en grav o moder! 
Göm mig där och ställ ett kors däröver,
och på korset rista, som jag säger:

En gång kom hon hem med röda händer,
ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar,
ty de rodnat mellan älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder,
ty de bleknat genom älskarns otro".
 
 
 
 
 
 

Michail Lermontov
(1814-41)
 

ÄNGELN

Mot natthimlens rymd flög en ängel förbi 
och sjöng på en ljuv melodi.
Och måne och stjärnor på nattlig gång 
de hörde den heliga sång.

Hon sjöng om de saliga andarnas stund 
i lustgårdens grönskande lund.
Hon sjöng om den Gud som i himmelen bor, 
hans ära var evig och stor.

I famnen hon förde en själ på dess färd 
till sorgens och tårarnas värld.
En ton av den sången hos själen blev kvar, 
en ordlös, men levande klar.

Och länge han sökande går i vår värld, 
av underlig längtan förtärd.
Och genom de jordiska sångernas ljud 
han lyssnar till tonen från Gud.
 
 

ETT SEGEL
 

Ett ensamt segel ses försvinna 
mot havets ljusblå töckenrand. 
På fjärran kust - vad vill han finna? 
Vad lämnar han på hemmets strand?

Och vågen brusar, vinden kröker
hans mast: den gnisslar tungt och gnyr. . . 
Ack, lyckan är det ej han söker,
från lyckan är det ej han flyr.

I sjön som azur vattnet svallar. 
I skyn slår solens guld en bro. 
På stormen orosfylld han kallar 
som om i stormen funnes ro.
 
 
 
 

Alexander Pusjkin
(1799-1837)
 
 

DE TRE KÄLLORNA
 

I mänskolivets torra ökenländer
tre dolda källors friska språng jag vet. 
Ungdomens källa i kaskader sänder
sin ström mot himlen sjudande och het. 
Men när Kastaliens källa klar vi nalkas, 
blir ny vår trötta andes skaparhåg.
Och sist i glömskans källa härligt svalkas 
vårt hjärtas heta glöd i kylig våg.
 
 
 

DEN SISTA BLOMMAN

Jag älskar vårens prakt - men mer 
den sista blomman, sommarn ger. 
Då först blir levande och nära
allt det, som var mig ljust och kärt. 
Så är ett avsked stundom värt
mer än att återse den kära.

Emily Brontë (1818 -1848)

No coward soul is mine,
No trembler in the world’s storm-troubled sphere:
I see Heaven’s glories shine,
And Faith shines equal, arming me from Fear.

O God within my breast,
Almighty, ever-present Deity!
Life, that in me has rest,
As I, undying Life, have power in Thee!

Vain are the thousand creeds
That move men’s hearts: unutterably vain;
Worthless as withered weeds,
Or idlest froth amid the boundless main,

To waken doubt in one
Holding so fast by Thy infinity,
So surely anchored on
The steadfast rock of Immortality.

With wide-embracing love
Thy Spirit animates eternal years,
Pervades and broods above,
Changes, sustains, dissolves, creates, and rears.

Though earth and moon were gone,
And suns and universes ceased to be,
And Thou wert left alone,
Every existence would exist in Thee.

There is not room for Death,
Nor atom that his might could render void:
Thou–thou art Being and Breath,
And what thou art may never be destroyed.
 
 
 
 

Théophile Gautier

1811-1872

A UNE ROBE ROSE

Que tu me plais dans cette robe 
Qui te déshabille si bien, 
Faisant jaillir ta gorge en globe, 
Montrant tout nu ton bras païen!

Fréle comme une aile d'abeille, 
Frais comme un coeur de rose-thé, 
Son tissue, caresse vermeille, 
Voltige autour de ta beauté.

De l'épiderme sur la soie 
Glissent des frissons argentés,
Et l'étoffe a la chair renvoie 
Ses éclairs roses reflétés.
 

TILL EN ROSA KLÄNNING

Vad jag tycker om dig i den där klänningen, 
som klär av dig så väl 
och som får din rundade barm 
att skjuta fram 
och din hedniska arm
att visa sig helt nakenl

Tunt som en bivinge, 
svalt som hjärtat på en tefärgad ros, 
svävar dess tyg kring din skönhet 
likt en korallröd smekning.

Från bud till silke 
går rysningar av silver 
och tyget återsänder till buden 
dess reflekterade rosa [blixtar] glans.

Viktor Rydberg:

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet du skrider
i sekler fram din ökenstig.
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt
- se framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten där du tågar
i öknen sega ned,
och bävande du frågar:
"Allsmäktige, vart bär min led?"

I jordens syner röjes,
att allt här nere ändligt är,
och då till himlen höjes
din forskarblick, du spanar där,
att solars banor stäckas
och världar går i kvav
och stjärnsystemer släckas
i eterns djupa hav.
Du hörer röster ropa:
"Allt är förgängelse
och tid och rum tillhopa
ett hemskt oändligt fängelse".

MARIA DRÖMMER I ROSENGÅRD

Maria drömmer i rosengård,
på vägen till Tabor från Nasaret,
hon drömmer om stundande modersvård
åt en leende gosse av Davids ätt.

Över jungfruns drömmar är himlen blå
och sjunger i linden en fågelkör,
medan höstmoln driva i flockar grå
för klagande vindar därutanför.

Därinne är rosornas skara ung;
den vissnar ute på Jisreels slätt.
Därute är gången av tiden tung;
vid drömmerskan smyger han tyst och lätt.

Därute är träldom och våld och kiv,
en döende värld, av synder frätt;
därinne drömmar om evigt liv,
om frid på jorden och mänskorätt.
Maria vaknar i rosengård
- det blixtrar över Genesaret -
och sömmar en linda med blodröd bård

 
 

Arthur Rimbaud 1854-91
 

SENSATION

Par les soirs bleus d'été, j'irai dans les sentiers, 
Picoté par tes blés, foiiler I'bcrbe mcaitte: 
Réveur, j'en sentera la fraicheur å mes pieds. 
je laissei-ai le vent baigiier ina téte nue.

Je ne parlerai pas, je tie penserai rien:
Mais l'amour infini me montera dans l'âme,
E j'irai loin, bien loin, comme un bohémien,
Par la Nature, - heureux comme avec une femme.
 
 

KÄNSLA

I de blå sommarkvällarna skall jag gå på stigarna, 
stucken av sädesstråna, och trampa i det korta gräset: drömmande skall jag känna dess svalka vid
mina fötter. jag skall låta vinden 
[bada] skölja runt mitt bara huvud.
jag skall inte tala, jag skall ingenting tänka: 
men den oändliga kärleken skall stiga i min själ 
och jag skall gå långt, mycket långt, som en zigenare, i
Naturen, - lycklig som med en kvinna.
 
 
 

LE DORMEUR DU VAL 

C'est un trou de verdure où chante une riviére
Accrochant follement aux herbes des haillons 
D'argent; oyå le soleil, de la montagne f iére, Luit: c'est un petit val qui mousse de i-ayoåis.

Un soldat jeune, bouche ouverte, téte nue,
Et la nuque baignant dans le frais cresson bleu, 
Dort; il est etendu dans I'herbe, sous la nue, 
Pâle dans son lit vert où la lumiére pleut.

Les pieds dans les glaïeuls, il dort. Souriant comme sourirait un enfant malade, il fait un somme. 
Nature, berce-le chaudement: il a froid.

Les parfums ne font pas frissonner sa narine;
il dort dans le soleil, la main sur sa poitrine 
Tranquille. Il a deux trous rouges au côté droit.
 
 

DEN SOVANDE I DALEN

Det är en grop av grönska där en flod sjunger 
och lekfullt hänger trasor av silver på grässtråna; 
där solen uppifrån det stolta berget lyser: det är en liten dal som skummar av ljussträfar.

En ung soldat, med öppen mun, barhuvad 
och nacken badande i den svala blå krassen, 
sover; han är utsträckt i gräset, under 
skyn, blek i sin gröna säng dit ljuset [regnar] faller.

Med fötterna i svärdsliljorna sover han. Leende 
som ett sjukt barn skulle le, slumrar han: 
Natur, vagga honom varmt: han fryser.

Dofterna får inte hans näsborrar att skälva; 
han sover i solen med handen på sitt stilla bröst. 
Han har två röda hål i höger sida.
 
 

Walt Whitman 1819-92

Jag sjunger mig själv och lovsjunger mig själv,
och vad jag anammar, skall du anamma,
ty varje atom som är min är i lika mån din.

Jag går här och strövar fritt med min själ,
jag lutar mig ned och betraktar helt makligt ett 
strå av sommarens gräs.

Min sång, i var atom av mitt blod, skapad av denna 
jord, denna luft,
barn av föräldrar, födda som jag av föräldrar
i okända led,
börjar jag nu, trettiosju år gammal, vid fullkomlig hälsa
i hopp att få sjunga intill min död.

Låt skolor och trosattiklar få vila,
övergivna tills vidare, lämnade åt sitt värde, men aldrig glömda, jag ger husrum åt gott och dåligt, jag tillåter mig att tala fritt och
ta alla risker,
en otämjd natur med ursprunglig kraft.

*

Jag tror att ett grässtrå är ingenting mindre än stjärnornas dagsverke
och att lika fulländade är ett sandkorn, en myra och gärdsmygens ägg,
att lövgrodan är ett mästerverk för den högste,
att björnbärsrankan skulle pryda himlens förmak,
att den minsta led i min hand kommer alla maskiner på skam,
att kon som idisslar gräset med nedböjt huvud är skönare än någon staty
och en mus ett mirakel, stort nog att omvända sextillioner
tvivlare.
I mig finns det gnejs, kol, långflikad mossa, frukter,
sädeskorn, ätliga rötter,
jag är späckad med fyrfotingar och fåglar överallt,
jag har lämnat bakom mig allt som gått före mig,
med fullgoda skäl,
men kallar tillbaka alltsammans närhelst jag vill.

*

Dödsångest är en av mina olika dräkter,
jag frågar inte den sårade, hur han känner sig, jag
blir själv den sårade,
mina svartblå blessyrer slår ut, där jag står lutad
mot min käpp och ser på.

Jag är den massakrerade brandsoldaten med krossad
bröstkorg,
rasande väggar begravde mig under sina spillror,
jag andades hetta och rök, jag hörde kamraternas gälla skrik,
jag hörde det avlägsna ljudet av hackor och spadar -
de ha vältrar undan bjälkarna och lyfter varsamt fram min kropp.
Jag ligger i den kyliga nattluften med min röda skjorta, - den fullständiga tystnaden är för min skull -
smärtfri, utmattad, men inte just olycklig,
ansiktena omkring mig är vita och vackra,
huvudena blottade, utan hjälmar,
den knähöjande skaran bleknar bort med facklornas ljus...

Emmy Köhler (1858-1925)

Nu tändas tusen juleljus

Nu tändas tusen juleljus

på jordens mörka rund

och tusen, tusen stråla ock

på himlens djupblå grund



Och över stad och land i kväll

går julens glada bud

att född är Herren Jesus Krist

vår frälsare och Gud



Du stjärna över Betlehem

o, låt ditt milda ljus

få lysa in med hopp och frid

i varje hem och hus



I varje hjärta armt och mörkt

sänd Du en stråle blid

En stråle av Guds kärleks ljus

i signad juletid .

Jeanna Oterdahl (1879-1965)

NÄR DET LIDER MOT JUL

Det strålar en stjärna förunderligt blid

i öster på himlen hon står

Hon lyst över världenes oro och strid

i nära två tusende år

När dagen blir mörk och när snön faller vit

då skrider hon närmre då kommer hon hit

och då vet man, att snart är det jul.



Ty julen är härlig för stora och små,

är glädje och ljuvaste frid,

är klappar och julgran och ringdans också,

är lycka oändligen blid,

är ljus, allas ögon då stråla som mest

och stjärnorna tindra som mest.

Och där ljuset är, där är jul, där är jul..
 
 
 
 Vilhelm Ekelund (1880-1949

EROS

O hur försänkte jag mig
i det himmelska kvalet

- o hur bitter bitter Eros, vredgas du på mig

Se min själ är ett förgiftat sår
där våndan är högt brinnande

högt brinnande med tyst och sömnlöst sus
- din offerlåga

Eros, o flammande i natten blå
- med tyst och sömnlöst sus.