Olof Kolmodin
1690-1753

DEN BLOMSTERTID NU KOMMER

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Nu nalkas ljuve sommar,
då gräs och örter gror.

Den blida sol uppvärmer
allt vad har varit dött;
då hon oss skrider närmer,
blir det på nyo fött.

De fagra blomsterängar
och åkrens ädla säd,
de grönskand' örtesängar
och alla gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom:
att vi Guds nåd besinna,
som räcker året om.

Man hörer fåglar sjunga
med mångahanda ljud;
skall icke då vår tunga
lovsäga Herran Gud?
Min själ upphög Guds ära
med lov och glädjesång,
som fröjda vill och nära
oss med välgärning mång.

Du ädle Jesu Kriste!
vår glädjesol och skin,
bliv hos oss till vårt sista,
uppvärm vårt kalla sinn:
giv kärleks eld i hjärta,
förnya själ och and:
vänd bort all sorg och smärta
med dine milda hand.

Du Sarons blomster sköna,
du lilja i grön dal.
Ack! värdes själen kröna
med dygder till stort tal:
din nåd låt henne fukta
som dagg utav Zion;
att hon må ljuvligt lukta
som ros i Libanon.

Välsigna årets gröda
och vattna du vårt land:
giv oss nödtorftig föda;
välsigna sjö och strand.
Din fotspår drype av fetma.
Bespisa med ditt ord,
och med dess ljuve sötma
oss uppå denna jord.

Sinnenas Förening

Bland annat skräp, hvaraf mit minne Blef fyldt i mina ungdomsdar,
Är hvad jag läst, jag vet ej hvar,
At när man bortmist något sinne, Man desto större styrka har
I dem man ännu äger qvar.
jag tro til denna fördom har
Til des jag vederspelet funnit
Med ålder och förfarenhet;
Utaf den eld i hjertat brunnit,
Sen Cloë dig jag älska hunnit,
Långt större ljus förståndet funnit 
Om tingens halt och verklighet,
An förr af någon Facultet.
Från fördom och vidskeplighet,
som mig förut i bojor slutit,
Af kärleks hand jag frälsning njutit.....

Hvad vällust när jag henne ser, 
Den munnen som så ljufligt ler, 
Det ögat som så lifligt brinner, 
Och där jag himlen öpen finner; 
Där hvarje känsla synlig görs:
Så, när den stilla källan rörs,
Des dalring alt til stranden hinner
 
 

Ur Götha-manna sånger eller dahivisor

Stånden

1
Första Ståndet Bondens var. 
Trött vid jagt i Skogen,
Sade han: här bor jag qvar, 
Snart är Frukten mogen:
Stånd han höll och Frukten njöt. 
Odla' sedan, när den tröt:
Och från denna samma
Alla Stånd härstamma.

2
Ty han hade Allt i Ett:
Armen var hans Styrka, 
Handen Konst, Försöket Vett,
Himmelen hans Kyrka, 
Känslan Präst, och Solens Lif Gud 
förutan Lärors Kif:
Men mot Öfverdådet
Mod var Kung och Rådet.

3
Dock för stort vardt Bondens Gräl, 
Då när Skaran öktes,
Allting gick ej mer så väl,
Bättre, Bättre söktes:
En till Strid, och en till Slöjd,
En till Vetts och Väldes Höjd
Måtte Bonden sätta,
Men dock ständigt rätta.

4
Ock är Saken ganska svår,
Gör enhvar förlägen,
Att vid allt, som orätt går,
Finna rätta Vägen.
Så en Folkvän stadgat har:
»K l a g a n  fri, H j e I p  uppenbar, 
Det är Lag för Lagar,
Alla Herrans Dagar.»

5
Allas Far är Bonden än,
Än i denna dagen;
Lek ej, ty du har, min vän, 
Bondens Bröd i Magen,
Bondens Ull uti din Rock:
Derför lagom, lagom Pock!
Se i Honom glader
Dina Fäders Fader!

6
Jern till Svärd och Guld till Glans 
Bonden tar ur Bergen:
Deremot är all din Ans,
Som mot jätten Dvärgen. 
Bröd du äter, men ej Guld:
Evig blir din f ö r s t a Skuld, 
Om ej dina Dygder
Gläda Bondens Bygder.

7
Men hvem är nu Bonden näst 
Uti äkta Värde?
Jo, en redlig Sanningsprest, 
Han, den Himlalärde,
Lär oss Afsky för all Strid, 
Lär oss Kärlek till all Frid,
Och på detta viset
Här gör Paradiset.
 
 

Anna Maria Lenngren 1754-1817

Gumman

Se hon kommer, leende och from, 
Ärbar i den vackra simpla drägten; 
Firad, vördad på sin ålderdom, 
Älskad, ärad, Kronan ibland Slägten.

Se i hennes milda anletsdrag
Goda tycker hjertats målning göra, 
Fina vettet skrynkan ge behag,
Ädla känslans uttryck ännu röra.

Vörda dessa strödda silfverhår,
Läs ur ljusa ögat samvetsfriden,
Och de dygder som nu sexti år 
Gumman följt så trogit fram åt tiden.

Lekar, Löjen, menlös glättighet
Vid dess åsyn aldrig flygten taga; 
Glad är Gumman, glad med värdighet, 
Deras fägnad, aldrig deras aga.

Flickan, utaf hennes bifall stor,
Eldas up at nya dygder hinna;
Något högt den Yngling om sig tror, 
Som förtjent dess minsta loford vinna.

Evas kön! Til sena dagars tröst, 
Vördnaden din dygd skal offer bära;
Fjollan endast gafs, vid lifvets höst, 
Åldrens lyten, icke åldrens ära.

Yra. Gossen henne skall bele, 
Flickans skämt sin udd mot henne
hvässa - 
Gråa hår ej någon aktning ge, 
Växte på en åldrig Tokas hjessa.
 
 

Förlorade Saker

En Flicka har sin Sypung mist,
Den tappades, gu nås så visst,
Vid sista Morgonpromenaden 
Emellan Södermalm och Staden.
Uti den pungen låg en Sax,
Två Silkesnystan, litet Vax,
En Halsduksnål, två små Berlocker 
Och en Cupido utaf socker,
En Fingerbor, Syringar två
Så genom-nätta och så små
Som fingrarna de setat på;
Et litet Nålhus och et Mönster, 
Nyss ritadt af emot et fönster,
Och til en väst det mönstret var,
Til julklapp ämnadt söta Far.
Nu kommer hon dermed til korta, 
Ty hennes Sypung är nu borta.
Den denna Pung, til färgen grön, 
Tilrättaskaffar, får til lön
En Puss och tvänne Sockerbrön.
 
 

Pojkarne

Jag mins den ljufva tiden, 
jag mins den som i går,
Då oskulden och friden 
Tätt följde mina spår;
Då lasten var en häxa,
Och sorgen snart försvann; 
Då alt utom min läxa
jag lätt och lustigt fann.

Uppå min mun var löjet, 
Och hälsan i min blod,
I själen bodde nöjet,
Hvar människja var god; 
Hvar pojke, glad och yster, 
Var straxt min hulda bror; 
Hvar flicka var min syster, 
Hvar gumma var min mor.

Jag mins de fria fälten
jag mätt så mången gång,
Der ofta jag var hjelten
I lekar och i språng;
De tusen glada spratten
I sommarns friska vind, 
Med fjärlane i hatten
Och purpurn på min kind.

Af falskheten och sveken 
jag visste intet än,
I hvar kamrat af leken
jag såg en trogen vän; 
De långa lömska kifven 
Dem kände icke vi;
När örfilen var gifven, 
Var vreden ock förbi.

Ej skilnad til personer
jag såg i nöjets dar; 
Bondpojkar och baroner 
Alt för mig lika var;
I glädjen och i yran,
Den af oss raska barn, 
Som gaf den längsta lyran 
Var den förnämsta karln.....
 
 
 
 

Ögonkast på Naturen

Oupphörligt, dag från dag,
0 Natur du dig förnyar: 
jordens grönska, luftens skyar, 
Allt har ungdom och behag.

Evigt, gyllne Sol, densamma, 
Låter du, omätligt spridd,
Dina röda strålar flamma
Deras guld kring fältens vidd.

Klara flod, än slår din bölja 
Glittrande, den strand hon slog, 
När hon såg den första plog 
Dina blomster-bräddar följa.

Skog, af samma fåglars sång, 
Evigt dina grenar ljuda,
Evigt samma skuggor bjuda
At den gömda tänkarns gång.

Utan vällust, utan smärta,
Allt sin första daning har: 
Endast jag, som fått ett hjerta, 
Är ej mera den jag var!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Carl Michael Bellman 1740-95

Fredmans epistel n:r 36
rörande Ulla Winblads flykt:
 

Vår Ulla låg i sängen och sov
med handen under öra,
och ingen mer än krögarn fick lov 
på nyckelhålet röra.

Utanför på krogen, bror,
var det så tyst som om natten 
intet öl fanns, om du tror,
nej, knappt en droppa vatten! 

Tyst på tå, så nöjd och kvick, 
kring sängen gubben vandra, 
tog på täcket, log och gick
och viska vid de andra.

Ulla snarka,
frös och sparka,
täcket över huvut drog,
kröp inunder
mcd ett dunder,
vände sig och log.

Regnbågen vid en glimmande skur 
på fönsterrutan glittra.
I taket på sin pinne i bur
re'n krögarns hämpling kvittra. 

Vid sefirens ljuva fläkt
fönsterna darra på haken.
Ulla blev ur sömnen väckt,
men kunde knappt bli vaken:

av och an hon kasta sig
och svängde kring med armen, 
grät i sömnen bitterlig
och klöste sig i barmen.

Än hon skratta,
än hon fatta
i sängstolpen och i stoln,
tog fram skona
och på rona
knäppte underkjoln.

[ro (plur. ron) ålderdoml. höft.]

För spegeln Ulla stänkte sin barm
med vin och rosenvatten.
Sen knöts ett pärlband kring hennes arm
och flor kring schäferhatten. 

Liksom, när på Pafos ö kärleksgudinnan uppvaknar, 
allting tycks i vällust dö
och sorgen blott man saknar, 
likså krögarn mer och mer
av ångst och vällust stamma, 

då vår Ulla satt sig ner
att sina lockar kamma.

Folk och näring
och förtäring
glömde gubben i sitt kval, debitorer
kreditorer,
majshus och fiskal.

Kring Ullas hjässa, pudrad och grann, 
nu flögo trenne gracer.
Cyteren sjöng och kärleken brann bland lockar, 
flor och gaser.

En sefir mot spegeln flög
fram med en örslev och spada,
och en ann sin vällukt smög
i lockar och pomada.

Med en tång en kupidon
i spisen satt och flåsa;
bry,dd, en ann, i vredgad ton,
höll på ett eldkol blåsa.

Lekar, löjen,
kval och nöjen
skifta präktigt om varann.
Krögarn blunda:
mer han grunda,
mer hans hjärta brann.

En änglahy, en leende mun,
ett blottat bröst av våda,
ack, himmel, ack, var timma och stund 
nytt paradis bebåda!

Men av all naturens prakt,
hjärtat till vällust och plåga,
röjde mest sin ljuva makt
två Ögons vackra låga.

Såg hon upp, förtjustes allt;
och blunda hon med öga,
rördes blodet varmt och kallt
med suckar till det höga.

Maken tunga
till att sjunga
och en röst så skär och klar
och så böjlig
finns omöjlig
det sa krögarfar.

Nej, aldrig såg man krögarn så fatt,
så kär, en peine och nyter!
Kring Ullas ben, På stoln där hon satt, 
han strumpebandet knyter;

drog på skon och av och an
smorde med borsten på lädret.
När hon gäspa, gäspa han
med näsan högt i vädret.

Hennes hals en rutig duk
av brandgult silke höljde;
och dess barm, så vit och mjuk,
de yra lustar döljde,

Håret hängde
och sig slängde
uti mörka bucklor fritt.

Tröjan spänder,
i små ränder
skifta rött och vitt

Vår Ulla tog sin ljusblå salopp, 
med pontak överslagen,
sprang in i krogen, fyllde en kopp 
med fin likör för magen. 

Sockerskorpan till sin sup
såg man den sköna nu bryta - 
Astrild (=kärleksguden) brann i glasets djup
och Bacchus på dess yta.

Nu fick allt en ny natur,
ny frihet, lust och lycka,
från en rik med silverur
till tiggarn vid sin krycka.

Ullas miner
öl och viner
ge en gudafröjd ... Gutår! ... Slikt härbärge
ej i Sverge
fås på många år!

Men, himmel, ack, hur bytes allt om!
Bäst Ulla ömsa stubbar,
i dörrn på tröskeln ... gissa - vem kom? 
jo, fyra halta gubbar.

En med värja, sned och vind,
och med en tågstump den andra
och den tredje, som var blind,
tog nymfen bort och vandra.

Himmel, ack, vad larm och skrik!
Vår Ullas rop mig sårar.
Varje gäst satt blek som lik,
och krögarn fällde tårar.

Kvar på bänken
framom skänken
där står Ullas brännvinsglas,
tomt och sprucket
och utdrucket ...
Så slöts vårt kalas.
 
 

 

JEAN

Of a' the airts the wind can blaw,
I dearly like the west,
for there the bonnie lassie lives,
the lassie I lo'e best:
there wild woods grow, and rivers row, 
and monie a hill between;
but a day and night my fancy's flight
is ever wi' my Jean.

I see her in the dewy flowers,
I see her sweet and fair:
I hear ber in the tunefu' birds,
I hear her charm the air:
there's not a bonnie flower that springs 
by fountain, shaw, or green;
there's not a bonnie bird that sings,
but minds me o' my Jean.
 

JEAN

Av alla väderstreck som vinden kan blåsa från 
älskar jag väster varmt, 
för där bor den vackra flickan, 
den flickan som jag älskar mest. 
Där växer vilda skogar och floder 
rullar [väller fram] med månget berg emellan; 
men dag och natt är min inbillnings flykt 
alltid hos min Jean.

Jag ser henne i de daggiga blommorna, 
jag ser henne ljuv och fager; 
jag hör henne i de melodiska fåglarna, 
jag hör henne förtrolla luften. 
Det finns inte en vacker blomma 
som spirar upp vid källa, skogsdunge eller äng, 
det finns inte en vacker fågel 
som sjunger, utan att den påminner mig om min Jean.
 
 

MY BONNIE MARY

Go fetch to me a pint o'wine,
an'fill it in a silver tassie,
that I may drink, before I go,
a service to my bonnie lassie.
The boat rocks at the pier o' Leith,
fu' loud the wind blaws frae the ferry 
the ship rides by the Berwick-law,
and I maun leave my bonnie Mary.

The trumpets sound, the banners fly,
the glittering spears are rankéd ready; 
the  shouts o' war are heard afar,
the battle closes thick and bloody;
but  it's no the roar o' sea or shore
wad mak me langer wish to tarry;
nor  shout o' war that's heard afar-
it's leaving thee, my bonnie Maryt
 
 

MIN VACKRA MARY

Gå och hämta mig ett stop vin 
och häll upp det i en silverbägare, 
så att jag får dricka en skål 
för min vackra flicka innan jag ger mig av. 
Båten gungar vid piren i Leith, 
med dån blåser vinden från färjestället, 
fartyget rider för ankar utanför Berwick Law, 
och jag måste lämna min vackra Mary.

Trumpeterna tjuder, fanorna flyger, 
de glittrande spjuten står redan 
i stridsordning; stridsropen hörs fjärran ifrån, 
leden drabbar samman tätt och blodigt. 
Men det är varken havets eller strandens dån 
som skulle fä mig att önska att jag kunde dröja kvar längre, 
och inte heller stridslarmet som hörs i fjärran 
- det är det att jag måste lämna dig, min vackra Mary.

(Berwick Law, enhög strandklippa öster om Edinburgh)
 

ÄLVAKUNGEN

Vem rider så sent genom natt och vind? 
Det är fadern med sitt barn.
Han håller gossen på armen, 
hans grepp är fast, han håller honom varm.

Min son, varför gömmer du så ängsligt ditt ansikte? 
- Far, ser inte älvakungen? Älvakungen med.krona och släp? 
- Min son, det en strimma av dimma.

Du kära barn, kom följ med mig! 
Jag skall leka mycket vackra lekar med dig. 
Det finns många brokiga blommor på stranden, 
min moder har många gyllene dräkter.

Far, far, och hör du inte vad älvakungen tyst lovar mig? 
- Var lugn, förbli lugn mitt barn. 
Det är vinden som susar sakta i torra löv.

Vill du följa med mig, vackra gosse? 
Mina döttrar skall ta hand om dig väl. 
Mina döttrar anför ringdansen om natten 
och vaggar och dansar och sjunger dig till sömns.

-Far, far, och ser du inte älvakungens döttrar där på det mörka stället? 
- Min son, min son, jag ser det mycket väl, det är de gamla
pilarna, som ser så grå ut.

Jag älskar dig, din vackra gestalt tjusar mig, 
och vill du inte, så brukar jag våld. 

- Far, far, nu griper han tag i migl 
Älvakungen har gjort mig illal

Fadern grips av fasa, 
han rider snabbt, 
han håller det jämrande barnet i sina armar, 
når fram till gården med knapp nöd. 
I hans armar 
var barnet dött.
 
 

DET GUDOMLIGA

Ädel må människan vara, 
hjälpsam och god! 
Ty endast det skiljer henne från alla väsen, 
som vi känner.

Hell de obekanta högre väsenden, som vi anarl 
Dem må människan likna; 
hennes exempel må lära oss att tro på dem.

Ty naturen är känslolös. 
Solen lyser över onda och goda, 
och månen och stjärnorna 
glänser för förbrytaren såväl som för den bäste.

Vind och floder. åska och hagel 
brusar sin väg och griper, 
när de skyndar förbi, den ene efter den andre.

Så famlar också lyckan i mängden, 
fattar än gossens lockiga oskuld, 
än även den kala, skuldtyngda hjässan.

Efter eviga, orubbliga, stora lagar 
måste vi sluta alla vår tillvaros cirklar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

TO THE EVENING STAR

(1) Thou fair-hair'd angel of the evening,
now, whilst the sun rests on the mountains, light 
thy bright torch of love; thy radiant crown
put on, and smile upon our evening bedl
(2) Smile on our loves, and while thou drawest the 
blue curtains of the sky, scatter thy silver dew
on every flower that shuts its sweet eyes
(3) in timely sleep. Let thy west wind sleep on
the lake; speak silence with thy glimmering eyes, 
(4) and  wash the dusk with silver. Soon, full soon,
dost thou withdraw; then the wolf rages wide,
and  the lion glares thro' the dun forest:
the fleeces of our flocks are cover'd with
thy sacred dew: protect them with thine influence,
 

TILL AFTONSTJÄRNAN

(i) Du aftonens ljushåriga ängel 
Tänd nu, medan solen vilar på bergen, 
din klara kärleksfackla; 
sätt på dig din strålande krona 
och le hult mot vårt aftonlägerl 
(2) Se vänligt på vår kärlek och strö, 
medan du drar för himlens blå draperier, 
din silverdagg över varje blomma som sluter sina ljuva ögon till sömn i rättan tid. 
(3) Låt din västanvind sova på sjön; 
tala tystnad med dina glimmande ögon 
och tvätta skymningen med silver. 
(4) Snart, helt snart, drar du dig tillbaka; 
då stryker vargen kring i raseri, 
och lejonet blickar vilt 
genom den märka skogen. 
Våra flockars ull är täckt av din heliga dagg. 
Skydda dem genom ditt inflytande.
 
 

SONG

My silks and fine array,
my smiles and languish'd air,
by love are driv'n away;
and mournful lean Despair 
brings me yew to deck my Grave; 
such end true lovers have.

SÅNG

Mitt siden och min vackra skrud, 
mina leenden och min trånande min 
är fördrivna av kärleken; 
och den magra, sörjande Förtvivlan 
kommer med idegran[kvistar) till mig 
för att pryda min grav. 
Sådant slut får trogna älskande.
 
 

Ur svenska hjärtans djup en gång
en samfälld och en enkel sång
som går till kungen fram!
Var honom trofast, och hans ätt,
gör koronan på hans huvud lätt
och all din tro till honom sätt,
du folk av frejdad stam!

O konung, folkets majestät
är även ditt. Beskärma det
och värna det från fall!
Stå oss all världens härar mot