Kina, Odenas bok:

Så fager hon var den unga flickan.
Hon skulle möta mig vid stadsmuren
Jag är förälskad, jag spanar förgäves efter henne.
Jag kliar mig i huvudet, trampar oroligt omkring.

Så ljuv hon var den unga flickan.
Hon gav mig en röd flöjt.
Den röda fjöjten skiner så blank.
Jag är glad för att hon är så vacker.

Hon hade med sig en blomma åt mig från ängen.
Den var praktfull och sällsynt.
Men blomma! Det är inte din skönhet jag beundrar.
Jag har fått dig i gåva av en vacker ung flicka.
 

Egypten, Pyramidtexterna:

Himlen är molnhöljd
stjärnorna fördunklas
himlavalven skakar
jordgudens lemmar darrar.
Allt står stilla.
När de skådar kungen i hela hans gudomliga makt,
tjänar honom himlens invånare.
Han genomvandrar hela himlen,
han drar fram geno länderna,
han den stora makt som har makt över de mäktiga,
han den store, är som en falk, som flyger högre än alla falkar.
en gud är han, äldre än de äldste.
Honom tjänar tusenden, hundraden offra till honom.
Han levnadstid är evigheten,
hans makts gränser är oändligheten.
 

Egypten, kärlekslyrik:

Jag är din första kärlek.
För dig är jag som den örtagård
där jag planterat blommor och doftande örter.

En skön plats att vandra på
när din hand ligger i min
och mitt hjärta är fyllt av glädje
därför att vi vandrar tillsammans.

Att höra din stämma är det sötaste vin.
Att se dig är mig förmer än mat och dryck.

Vildgåsen höjer sin klagan,
fångad av fällans bete.
Din kärlek som fångar mig,
kan jag inte bli fri från.

Så får jag ta hem mina nät.
Vad skall jag säga till min mor,
som jag var dag kom hem till,
lastad med fångade fåglar?
Idag har jag inte gillrat min fälla.
Din kärlek har fångat mig.
 

Sappho 600 f Kr

Gudars like syns mig den mannen vara,
han som mitt emot dig kan sitta, han som
i din närhet lyssnar till din kära stämmas
älskliga tonfall

och ditt ljuva, tjusande skratt, som alltid
i mitt bröst fått hjärtat i häftig skälvning.
Ser jag blott dig skymta förbi mig flyktigt,
stockar sig rösten;

tungans makt är bruten och under huden
löper elden genast i fina flammor;
ögats blick blir skymd och det susar plötsligt
för mina öron.

Svetten rinner ned och en ristning griper 
all min arma kropp. Jag blir mera färglöst
blek än ängens strå. Och det tycks som vore
döden mig nära.
 
 

Pindaros 520-440 f Kr:

Endagsvarelser!
Vad är vårt vara?
Vad är vårt icke-vara?
En skuggas dröm är människan.

Men faller en stråle av gudasänd glans på vår väg,
då vandrar vi i förklarat ljus
och ljuvt blir livet.
 
 

Meleager 200 f Kr:

Maktlös ligger jag här,
så trampa mig,
träd mig på nacken.
Tung jag är, jag vet det,
din fot, grymmaste gudom som finns!
Grip dina brinnande pilar och skjut,
jag känner dem.
Aldrig tänder du mera min själ.
Aska, blott aska den är.
 

Cato d.ä. 100 f Kr:

Fader Mars, jag ber och bönfaller dig
att du må vara vävillig och nådig
mot mig, mitt hus och mitt folk

för detta har jag låtit föra
ett svin, ett får och en tjur
runt min hjord och mark och egendom
för att du må hejda, avvärja och fördriva
storm och förödelse,
olyckor och oväder

att du må låta frukt och gröda,
vinstock och vete
växa och frodas,

att du må bevara herdar och boskap
och skänka hälsa och välfärd
åt mig, mitt hus och mitt folk.
 
 

Catullus, 84-54 f Kr:

Så kan ingen likna en gud i lycka,
nej så överglänsa en gud i lycka
som den man som alltid får sitta hos dig,
höra och se dig,

med ditt skratt som klingar så ljuvt, men ändå
mig, den arme, sinnenas bruk berövar:
blott jag ser dig, Lesbia, får jag ej ett
ord över läppen

tungan låder stel vid min gom, en eld som
bränner strömmar ned genom alla lemmar,
mina öron ringer och mörker slutes
kring m ina ögon.

Njutningslivet är dig till men, Catullus,
njutningslivet gör dig för yr och svärmisk,
njutningslivet mäktar att störta stora 
kungar och städer.
 

Horatius  65-8 f Kr:

Till Thaliarehus

Ser du, hur vit, helt täckt av den djupa snön Soracte står där! Under sin bördas tyngd
tycks skogen digna, 
och av frosten bäckarna slagits i hårda fjättrar.

Låt frusna leder tina! Lägg på mer ved, sätt fart i brasan! Spara ej längre på din fyraåriga sabiner,
outspädd vara av egen tappning!
Lägg resten lugnt i gudarnas hand. 
Så snart som de befallt, på stormarnas tummelplats
avblåses striden: ej cypressen vajar då längre, ej parkens askar.

Låt morgondagen inte bekymra dig.
Var dag i sänder, som dig av Ödet ges,
skriv upp som vinst! 

När älskog lockar, fly ej, min gosse! 
Gå du i dansen, förrän din gröna ungdom fått gråa hår och krämpor. Nu till idrott och friluftsliv
och ljuva viskningar mot kvällen punktligt på avtalad mötestimme!
Pass på, när lyckligt gömstället blir förrått,
där flickan krupit in, av ett halvkvävt skratt! 
Som pant stjäl ringen bort från armen
eller från fingret som låtsas spjärna!

(Soracte= ett berg nära 4 mil norr om Rom 
Sabiner= vin från Sabinerbergen, en del av Apenninerna.)
 
 

Jämnmod

Behåll ditt jämnmod även i nödens tid. 
Bevara modet då! Och när lyckan ler,
värj dig mot tanklöst överdriven yra. 
Min vän, du blir dödens byte,
vare sig du i svårmod försänkt ditt liv
eller i gräset unnat dig glada dar, behagligt utsträckt i en glänta,
läppjande märken av gammal årgång.

Vartill ha höga pinjer och silvergrå vitpopplar flätat samman ett vänligt valv av grönska? Varför porlar vattnet lockande ivrigt i backens källsprång?

Låt bära hit parfymer och ädelt vin
och fång av ljuva rosor, som dö så fort!
Än är det tid - till dess de Svarta Systrarna klippt våra ödestrådar.
Då skall du avstå ägor och gård och grund och villan vid den slamgula Tiberns strand -
avstå från allt. 

Den rikedom du staplat i hög, går i arv till andra.
Rik, mäktig, son av sagornas kungaätt? 
Vanbördig och eländig, en usel slav?
Än sen? Du dväljes under himlen! 

Orcus skall sluka dig obönhörligt.
Vi drivas alla ditåt. Och allas lott
i urnan väntar för att en gång till sist utfalla. 
Charons färja bär oss
dömda från livet till evig landsflykt

(De Svarta systrarna=ödesgudinnorna
Orcus=underjordens gud 
Charon=färjkarlen över floden Acheron vid ingången till dödsriket.)
 
 

Juvenalis 55-135 e Kr:

Kvinnan sig tillåter allt och håller ej något för skamligt
sedan hon hängt om sin hals ett halsband av gröna smaragder
och sina öron tänjt ut med stora och dyrbara pärlor -
ingenting värre det finns än en hustru med massor av pengar. 

Innan hon ännu är klar, är hon ryslig och löjlig att skåda,
ansiktet sväller av deg, Poppaca-salvoma stinker;
vill hennes man ha en kyss, så smetar han ner sina läppar.

Men med nytvättad hy hon sin älskare möter. Vill nånsin
hemma hon visa sig täck? Nej, för älskarna skaffar man nardus, bara för dem köps hem välluktande indiska oljor.

Ansiktet avtäcks till slut, man bortskrapar lager på lager.
Snart kan hon kännas igen. I mjölk hon sedan sig badar,
sådan mjölk för vars skull hon toge ett följe av åsnor
med sig, om också hon bleve till Nordpolen skickad i landsflykt
 
 

Abu Nuwas (750-810)
info

Hopa så många synder du kan.
Allah är redo att mildra sin vrede.
När Dagen kommer ska du få förlåtelse
inför en mäktig konung och nådig herre
och bita dina fingrar i ånger
över all glädje du avstod från
av fruktan för helvetet.

Gravarna predikar stumt.
Tiderna går tysta runt.
Du som fått vad du begärt - lev som du vill
och gå sedan bort.

Ur Rolandssången

(Korstågstidens krigiska anda möter oss i den berömda franska Rolandssången. Troligen har den tillkommit i början av 1100-talet, således mer än trehundra år efter de skildrade händelserna: kejsar Karl den stores och hans vasallers bedrifter i kriget mot hedningama i Spanien.)
 

Stolt kejsarn är och glad uti sitt sinne,
ty Cordova han tagit in, och murar
och torn han bräckt med sina kastmaskiner. 

Hans riddersman ha vunnit kostbart byte
av guld och silver, rika vapendräkter.
I staden finnes ingen hedning mer;
de ljutit döden eller blivit kristna.

Uti en praktfull trädgård kejsarn är,
med honom äro Roland, Olivier
och hertig Samson, Anseis den stolte,
Geoffroi d'Anjou, som kungens fana bär,
där är ock Gerin, hans vän Gerer,
och ännu många fler med dessa äro:
väl femtontusen franker ifrån Frankland.

På vita mattor sitta riddersmännen,
med brädspel nöta några tiden bort,
de äldsta, visa kämpar spela "ack,
de lätta svenner öva sig i svärdsick.
Invid ett rosenträd i pinjens skugga
uti en gyllne karmstol sitter kungen,
som härskar över Frankrike det ljuva.

Hans skägg är grått, hans hjässa blommar vit, hans uppsyn kunglig är, hans hållning ädel. Den honom söker tarvar ingen ledsven.

De hedniska sändebuden här stiga av
och hälsa kejsarn höviskt och i kärlek
Av alla främst tar Blancandrin till ordet och säger:
"Hell, o drott, i Herrans namn, den ärorike Gudens, som du tjänar!
Så säger dig den tappre konung Marsile: Hans längtan står till salighetens tro;
utav sitt gods han mycket dig vill giva. 
Vinthundar uti koppel, björnar, lejon, sjuhundra kameler, tusen falkar, trehundra guld- och silvertyngda mulor och vagnar femtio med vapendräkter.

Så många guldbesanter skall du få,
att dina härmän väl du kan besolda.
I landet här du varit sju år redan,
så drag till Aix, till Frankrike tillbaka! 
Min herre följer efter, så han lovar.
Där skall han taga mot din kristna tro, med slutna händer dig sin hyllning ge och taga Spaniens land som län av dig."
 
 

Omar Khayyam  info

1048-1131

Vore det rätt och riktigt
att dricka Vin utan Musik,
då skulle inte Vinet sjunga
ur flaskans struphuvud
sitt ljuva "glugg-glugg-glugg"

*****

Stjärnhimlen är en öppen hand.
På din gata finns för själen
hundra Kaaba
i ett enda kvarter.

******

Om den som saknar luktförmåga
går in i en trädgård -
hur ska då hans hjärna bli glad
av de välluktsrika blommorna?

******

Jag passar inte för moskén
jag duger inte för synagogan.
Allah har knådat mig
av en speciell lera.

Jag liknar en utblottad förnekare
eller en härjad hora.
Varken religiös eller världslig
och inget hopp om Paradiset.

Men din personlighet är som en bandhunds:
ur den ljuder endast ditt tomma innandömes tjut.
Du tassar som en räv och sover som en hare,
du rasar som en tiger och fräser som en varg.

Jag dricker inte vin för glädjens skull
eller för att göra uppror mot skick och fason.
Jag vill dra Anden åt mig
med opersonlighet.

Det är mitt skäl att vara berusad.

*******

Franciskus av Assisi  1182-1226:

Sången om broder Sol
Allrahögste, allsmäktige och gode Herre,
din vare lovsägelsen och äran och härligheten och din välsignel, sen ifrån alla läppar och hjärtan.
Dig allena, o Allrahögste, tillkomma de,
och ibland människornas barn är ingen värdig att mästra dig.

Lovad vare du, Herre, och lovade vare dina skapade verk, besynnerligast nådige herr Broder Solen.
Se, varje ny dag upptänder du honom åt oss,
och han är skön och strålande med väldig glans,
av dig, Allrahögste, en sinnebild.

Lovad vare du, Herre, för syster Måne och stjärnorna.
Till att lysa på Himmelens valv har du satt dem, och du
har gjort dem vackra och kosteliga och klara.

Lovad vare du, Herre, för broder Vinden
och för luften och molnet och aftondaggen, ja, för all väderlek genom vilken du håller din skapelse vid makt.

Lovad vare du, Herre, för syster Vatten.
Se, mäkta nyttig är hon och ödmjuk och kostelig och kysk Lovad vare du, Herre, för broder Elden,
genom vilken du upplyser åt oss den mörka natten. Grann är han och glad och stark och tapper.

Lovad vare du, Herre, för syster jorden, vår moder,
vilken uppehåller oss och giver oss näring
och framalstrar allehanda frukter och färgrika blomster och gräset.

Lovad vare du, Herre, för dem, 
vilka förlåta av kärlek till dig sin nästa,
för dem, som äro bedrövade och kranka.

Saliga äro de, vilka framhärda i friden,
ty av dig, Allrahögste, 
skall åt dem räckas härlighetens krona.

Lovad vare du, Herre, för vår syster den kroppsliga Döden, 
vilken ingen levande mäktar att undfly.
 
 
 

Dante 1265-1321:
 

På mitten av vår levnadsväg det hände, att skrämd jag fann mig i en dunkel skog, där jag ej mera rätta vägen kände.

Hur svårt att ge en skildring tydlig nog att skogens ödslighet i ord förklara! Jag känner än den skräck, som mig   betog

Ej mycket bittrare kan döden vara.
Men skall jag skildra vad mig hugnad gav får också andra ting- jag uppenbara.

Hur jag kom in där, vet jag ej utav,
så hade sömnen i sin makt mig vunnit, 
när jag den rätta vägen övergav.

Men då till foten av en höjd jag hunnit,
där dalen tog en ände, som mig givit
den skräck,. som vägen till mitt hjärta funnit

då såg jag upp, såg hur dess skuldror blivit av den planetens strålar klart belyste,
som alltid in på riktig väg oss drivit.

Då strilades den fruktan, som jag hyste och som mig kom att hela natten häva,
när jag med hjärtats sjö i uppror ryste.

0ch som en man, som böljan velat kväva men ändå andfådd kämpat sig till stranden och ser mot vågorna, som vilt sig häva,

så lät jag tanken, fast förskrämd jag fann den, tillbaka över passets faror ila,
där ingen levande gått fri ur banden.

Men när den trötta kroppen fått sin vila, jag till förnyad vandring mig beredde
och lät dess tyngd på undre filten vila.

Men just då stigningen tog vid, det skedde, att mot mig kom en rask och smidig panter som brokigt grann i fläckig fäll sig tedde.

Han vek ej för mig, nej, åt alla kanter
min väg var stängd, jag stod av tvekan bunden, betänkt att åter fly från höjdens branter.

Nu solen steg, ty det var morgonstunden, 
och samma stjärnor i dess följe fördes,
som när av Gud den vackra jorderunden

till livets kretslopp första gången rördes.
Så tordes med förtröstan jag förbida,
att ej min väg av fläckigt vilddjur stördes

för timmans skull och vårens skull, den blida. 
Men ej dess mindre for jag skrämd tillbaka, 
när jag fick se ett lejon mot mig skrida.

Det nalkades med högt uppburen haka, 
och så ursinnigt vild dess hunger var, 
att luften tycktes utav bävan skaka.

Sen en varginna kom, som spåren bar
av allsköns lustar på sin magra kropp; 
hon lämnat mången i betryckthet kvar.

Vid hennes åsyn falnade mitt hopp;
av skräck jag fylldes, som vårt mod försvagar, 
jag såg ej väg för mig till höjdens topp.

Som när en man, som samlat alla dagar, 
till sist får pröva på förluster med,
han blott har dem i tankarna och klagar,

så gav mig rolöst vilddjur ingen fred, 
när det kom närmare mig, 
jag efter hand dithän där solen tiger flydde ned.

På bråda färden ned mot lägre land
kom mot mig en, som utav tystnad fått, 
så tycktes det, sin tunga lagd i band.

När jag i ödemarken honom nått,
jag sade: "Hjälp mig, vem du vara må, 
en verklig mänska eller skugga blottl" -

"Jag människa var, ej är", han sade då, 
"från Lombardiet jag var; 
i Mantuas stad föräldrarna jag hade båda två.    . .

Sub Julio föddes jag, fast sent, och diktade i Rom, 
då mild Augustus makten hade, 
när man ännu till falska gudar bad.

Poet jag var, och mina sånger sade Anchisessonens 
irrväg från den låga som Ilion, det stolta, ödelade.

Men du - varför vända om till samma plåga? 
Vill du ej uppför berget färden ställa,
det ljuva, som ger fröjd i ymnig råga?" -

"Så är du den Virgilius, sångens källa,
som till en flod mäktigt strömdrag blivit?
Jag full av vördnad måste blicken fälla.
 
 
 

Ur Den poetiska 

Eddan: 1200-talet 

Island:

VOLUSPA (VALANS SPÅDOM)

I skapelsens urtid Ymer levde.
Ej hav, ej strand fanns, ej svala vågor, 
ej fasta marken, ej fästet ovan:
väl gapet av gap, men grönska icke.

Burs söner då bildade landen,
hävde ur djupen härligt Midgård. 
Sol på stengrunden sunnan lyste,
och örter gröna ur jorden grodde.

Sol och måne från söder steg
på höger hand över himlaranden. 
Solen ej visste vägarna sina,
månen icke den makt han ägde. 

Stjärnor ej kände själva sin hemvist.
De rådande till sina rådsäten trädde: 
stämma höll heliga gudar.

Åt natt och nedan namn de gav;
de skilde morgon och middag åt, 
skymning och afton tiden att tälja.
 
 
 
 

Joachim du Bellay (1522-60)

Säll den som strövat vida kring i världen
- en sagans Jason, en Odysseus lik -
och sedan lever, klok och kunskapsrik
sitt lugna liv i hemmets krets vid härden

När slår den stund då hem jag återvänder
och röken från min lilla hemby ser
och ser min faders ringa gård, förmer
i mina ögon än län och länder?

Ty mer det hus, som byggts av mina fäder,
än stolta romarslott mitt hjärta gläder
den fina skiffern mer än marmorsten

Och mer Loire än våg som Tibern rullar
och mer än havets rymd och Romas kullar
min hembygds milda luft och ljuva sken
 
 

Pierre de Ronsard 

(1524-85)

O skymningsljust mot gyllne grund
du den betrycktes högtidsstund
o Vesper, lika underbart
kring stjärnorna du strålar klart
som månen återspeglar mild
din glans du nattens spegelbild.

Istället för dess skära, skänk
ditt ljust i kväll och sent dig sänk
ned i det djupa havets svall...
 

Thomas Nashe

(1567-1601)

Adjö all jordisk lust
här är en otrygg kust
vår fröjd blir bagateller
när dödens jakt oss fäller.
Hans pil var aldrig slö
sjuk är jag, jag måste dö
Herre förbarma dig!
 

Maurice Scève (1500-64)

En dagakarl om kvällen andas ut
då på sin kropp han känner svetten sila,
en pilgrim efter långa resors slut
får återvända hem till fred och vila.

Men du o Rhône, du måste alltjämt ila
fram genom Alperna med vredgat fall
mot henne som dig väntar hård och kall
när i sin famn hon borde mjukt dig sluta.
Och jag i kallsvett, då min dag är all,
får aldrig ro och fred hos hennes njuta.
 
 

Jalal al-din Rumi

(1207-73) info

Aldrig söker älskaren
utan att bli sökt av sin älskade.
När kärlekens blixt
borrat sig in i detta hjärta
då finns kärlek
även i detta andra hjärta.

När kärlek till Allah
växer i ditt hjärta,
då hyser Alla utan tvivel
kärlek till dig.

Inget applådljud kommer från en hand.
Visdomen är ett öde
och genom ödets bestämmelse
är vi kallade att älska varann.

Varje del av världen paras med sin make.
Jorden uppammar det Himlen låter falla.
När Jorden mist sin fuktighet
återställer 

Francesco Petrarca (1304-1374)

Mitt hjärta brinner, ack! men ingen tror det.
Jo, alla tror det, utom en allena -
just hon som framför andra borde tro det:
hon tvivlar på min kärlek, fast hon ser den.

Du undersköna, du som tror så föra,
ser du då ej hur mina blickar tala?
Ack vore det ej annorlunda skrivet
i stjärnorna, så funne jag väl misskund

Min kärleksglöd som rörer dig så föga -
ditt pris och lov, som jag så träget sjunger
tro mig! de skall tända tusen hjärtan:
Jag ser i andanom du ljuva kära,
min tunga domnad, dina ögon släckta -
men länge, länge strålande i glans.
 

Giovanni Pontano (1426-1503)

Du glömt vårt brudgemak med bäddens dynor
du falska trösterska för ålderdomen.
Ej mer du tänker på vår heta älskog.
Du falska kärlek trolös utan måtta!
 

Så blev jag då en stackars darrhänt gubbe,
av dig tillspillogiven, och du kommer
ej ens i sömnen till mitt viloläger
att lindra ålderdomens dova smärta,
förvägrar till och med vår son att minnas
sin gamle fader. Så farväl ni båda!

Förutan er jag brottas skallmed stormen,
skall tyna av och kallna övergiven.
Du tomma ordprål, hopp, som stältts på barnen,
och äkta makars trohet in i döden.
 

Lorenzo de' Medici (1449-1492)

Ungdom, alltför lätt på vingen
alltför skön att länge vara!
Gör dig glad, men skynda bara
morgondagen känner ingen.
...
Dessa ludna små satyrer,
som i lunden eljest svärmar,
vågar nu när glädjen styr
sina nymfer fritt förnärma.
Väckt av Bachus blida värma
hoppar, skuttar deras skara.
Gör dig glad men skynda bara:
morgondagen känner ingen.

Deras nymfer låter gärna
överlista sig förresten.
Vem förmår mot Amor spjärna?
Låt mig se den råa besten!

Par om par befaller festen,
som satyr och nymf sig para.
Gör dig glad men skynda bara:
morgondagen känner ingen.
 

Pierre de Ronsard (1524-85)

Se, älskade, denros som fager
slog ut i kylig morgondager
och brann i solen purpurröd,
skall, förrän kvällens slöjor brista
sin rika purpurklädnad mista
och skön som du sin fägrings glöd

Ack! Älskade på några korta och 
snabba timmar ren är borta
den fägring som vår fröjd har väckt.
Hur grym må ej naturen vara
då sådan ros får blomma bara
från morgonstund till nattens fläkt! 
 

Philip Sidney (1554-86)

Min vän har fått mitt hjärta och jag hans,
när gjordes väl en bättre byteshandel?
Jag älskar hans, och han, om mitt ej fanns
hos honom, skulle sakna djupt sin andel.
Min vän har fått mitt hjärta och jag hans.

Hans hjärta har gjort oss två till ett,
han älskar mitt för det var hans igår,
mitt hjärta styr hans sinne och hans vett,
jag älskar hans för att hos mig det slår.
Min vän har fått mitt hjärta och jag hans.
 
 

William Shakespeare (1564-1616)

Gråt inte flickor, stilla er gråt,
män är jämt sig lika:
en fot på strand och en i båt
och snara till att svika.

Så gråt ej då
men låt dem gå
och le och dansa alla,
tills era tunga suckar så
bli hej och tralleralla.

Sjung inte flickor, sjung ej mer
så sorgset och bedrövat,
ty män har alltid svikit er,
sen första vår sig lövat.
Så gråt ej då,
men låt dem gå
och le och dansa alla,
till era tunga suckar så
bli hel och tralleralla.
 
 
 
 

Gaspara Stampa (1523-54)

Ej avund, ljuva änglar, känner jag 
för ert goda och er myckna ära
och för er höga längtan när ni nära 
få dväljas, skådande vår Herres drag.

Så stor min glädje och av sådant slag
att den i mänskligt hjärta knappast hyses, 
när jag av dessa ögons ljus belyses,
jag skriver om och hyllar dag för dag.

Och som i himlen liv och ljuvlig svalka 
ni undfå av hans ansikte, även jag
här nere av oändlig skönhet bländas.

I detta enda ha ni övertag 
att eder glädje skall beständigt vara
men min kan mycket brått och hastigt ändas

Anonym

Staffan var en stalledräng
- vi tackom nu så gärna -
han vattna' sina fålar fem.
- Allt för den ljusa stjärna.
Ingen dager synes än,
stjärnorna på himmelen,
de blänka.

Två de voro röda,
de tjänte väl sin föda.

Två de voro vita,
de var de andra lika.

Den femte han var apelgrå,
den rider Staffan själv på.

Innan hanen galit har,
Staffan uti stallet var.

Innan solen månd' uppgå,
betsel och gullsadel på.

Staffan rider till källan
vi tackom nu så gärna -
han öser upp vatten med skällan.
- Allt för den ljusa stjärnan.
Ingen dager synes än,
stjärnorna på himmelen,
de blänka..
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lars Johansson (Lucidor)
1638-1674

Skulle jag sörja, då vore jag tokot

Skulle jag sörja, då vore jag tokot, 
fastän det ginge mig aldrig så slätt. 
Lyckan min kan fulla synas gå krokot - 
vakta på tiden, hon lär full gå rätt!
All världen älskar ju vad som är brokot. 
Mången mått' liva, som ej äter skrätt.(=finsiktat)
fulla nog, väl - skrätt finsiktat,

Olyckan växlar ju lika med lyckan.
Allt vad begynsel har, ändas en gång. 
Druckin man haver ej allestäds hickan. 
Lust följer gråten; gråt ändas i sång.
Den, som på sanningen pekar med stickan, 
kan lel lätt falla från sanningens spång.

Himmelens dagg plär på träna nerdugga; 
men så snart jorden har gett dem nog saft, 
att de kunn' trossa skyn, vem kan kullhugga 
samma, när yxen ens har inte skaft? 
Maskstungne kan man med fingerna gnugga, 
Mången tror vunnit vad ändlyckan tafft.

Dy lät man lyckan med olyckan strida, 
intill jag ser, ho som vinner för mej! 
Ingen mått' skjusshästen allt för hårt rida. 
Tröttar du honom, förtretar han dej.
Fast om en måste förföljelse lida,
modet blir fritt, när som kroppen är ej.

Dy skall mitt blod och mod osörgse vara!
Lasse räds varken hat, avund ell' tvång. 
Ingen tors göra mer, än han kan svara.
Rätt måst' (tross orätten) hava sin gång.
Fly med flit, vem som kan, slik olyckssnara! 
Fängsel gör längsel, när lyckan är vrång.

Tänk, min vän, att man fördenskull mått' liva 
lustig, fast om det är mot ens behag!
Lyckan hon vandlar sig, kan sällan bliva. 
Vadan hon kom i går, går hon i dag.
Dy har jag hoppet, I lär en gång skriva,
att I, olycklig, är lustig som jag.
 
 
 

Lars Wivallius (1605-69)
 

En torr och kall wåhr 
gör Sommaren kort  
Och Wintrens föda fördrifwer  
Gud hielpe 
som råer 
sij Wåhren går bort  
Och liten glädie oss gifwer  
Sool warma 
förbarma  
Hoos Wädreth tort  
Nu kölden Sommaren rifwer.  
  

Godt Maijeregn giff 
lät dugga tätt neer  
Lät warm Dagg Örterna fuchta  
Oss torckan bortdriff 
låt frostet ey meer  
The späda Blomsteren tuchta  
War rådigh 
war nådigh  
för them iagh beer  
Som Heran tiena och fruchta  
  

Lät Wäderet kolt 
och torckan oblidh  
Ey twinga Rosorna röda  
Lät Åkeren stolt 
ey läggias så nidh  
At han ey Bondan kan föda  
Bewara 
från fahra  
I allan tijdh  
Then späda Jordenes gröda.  
  

Lät Himmelens Port 
uthwidga sin gång  
Hielp Molnen högre upstiga  
Lät höra oss fort 
skön Nächtergals sång  
Som Kölden twingar at tiga  
Lät siunga 
de unga  
Medh Stämmor mång:  
Lät Barnen danza och niga.  
  

Låt danza å radh 
Folck stoora och små  
Låt feerla Sommarens Färlor.  
På Blomster och Bladh 
lät tilra och stå  
The wååta himmelska Pärlor  
Lät qwittra 
lät tittra  
Steglisor små.  
Hoos granna Swänska Sädsärlor.  
  

Giff glädie och tröst 
lät Lärkian ey döö  
Lät lefwa Sommarens Swaala.  
Hugswala hwart Bröst på Sweriges Öö  
Som nu mon sorgeligt taala.  
Giff Sommar 
giff Blommer  
Giff gott grönt Höö  
Lät Gööken roopa och gaala.  
  

Moot Gryningen bleek 
moot dagningen blidh  
När Natt och Dagh sigh åthskilia  
Lät höras mong leek 
om Sommarens tid.  
Diwr danza 
spela och gilja  
I Strömer 
ey glömmer  
Mong Lax 
mong Ijd  
Mong Fisk tå hafwa sin wilia.  
  

Gör Dagen oss lång 
gör Natten oss klaar  
Lät Duggrägn warma neerfalla  
Och locka til Sång 
then Fougel som haar  
Tyst warit Winteren kalla  
Lät klinga 
lät springa  
Mongt hion 
mongt paar  
Lät frögdas Menniskior alla.  
  

Gaak fruchtbar oss op 
gaak fruchtbar oss neer  
Och helsa Byiar och Städer  
Mong Åkermans kropp 
tå gläder sig meer  
Som går i tunna Lijnklädher  
I Dalar 
Trast taalar  
Och mong Munn leer  
Och mong Trumetare qwäder.  
  

Ja 
liufliga Sool 
tu fattigh mans wän  
Som titt skeen ingom wilt spaara  
Lyss uppå wårt Bool 
medh Sommar igen  
Lät Köld och Torka bortfara  
Nu länchta 
nu tränchta  
Qwinnor och Män  
At gå i Soolskijnet klara.  
  

Gör Sorgen oss kort 
bliff Åkermans wän  
Lät grönska Skogar och Daalar  
Driff torkan oss bort 
giff wätskan som än  
Mong Bondes hierta hugswalar  
Lät siunga 
mång Tunga  
Om Frögd igen  
Som nu bedröfweligt taalar.  
  

Lät Skogen stå grön  
lät Jorden få frucht  
See til at oss intet trängier  
Lät flächta en skön 
och härligh een lucht  
Aff Skoghar 
Åkrar 
och Ängier 
Lät kranzas 
lät danzas  
Medh Frögd och Tucht  
lät bäddas brokota Sänger.  

  
Lät Gräset blij blöt 
och Blomsteren skön  
lät danza lilla lekatten  
lät flächta oss sött 
widt uth uppå Siön  
lät skönt wäär blåsa på Hatten 
På Ängen 
giff Sängen  
I Gräset grön  
Åth them som färdas om Natten.  

  
Lät Embetsmän få rätt bruka sin Hand  
Och trygg på reesa sigh gifwa 
lät Köpmänner gå til Watn och land  
Tijt the hälst Handelen drifwa 
Aff Rooser 
och Koosor  
Ibland all Stand  
lät mongen frögdefull blifwa.  

  
Lät dagen blij warm 
mong Heerde tå står  
I mång grön lustigan Skugga  
Och rester sin Arm 
åth Getter och Fåår  
På Bäär och Äplen lät tugga  
Från Plogen  
åth Skogen  
Så widt han nåår  
lät Oxen titta och glugga.  
  

Släpp Boskapen wall  
löös Oxen ur Bås  
Driff Fää och Fänadt åth Skogen  
lät Öken för Stall  
in under Gudz Låås  
Lät Bonden glädias widh Plogen  
Höst mustigh  
gör lustigh  
Lät Säden fåås  
Aff Åkren ymnigh och mogen.  

  
Lät grönskas hans Fåår  
lät blomstras hans Äng  
Hielp fylla Bingarna blotta  
När Bonden sielff rår 
fåår Krigzman och säng  
At hwila lemmarna trötta  
Still Wreden  
giff Freden  
Mong Pijga  
mong Dräng  
Tå glädias öfwer all måtta.  
  

På Blomster och Löff lät stimma the Bij  
Som dragha Honungen söta.  
Men lufften blijr döff  
aff buller och Skrij  
Ther sigh twå Krigzhärar möta  
Still Wreden  
giff Freden  
Gudh statt oss bij  
Som bäst kan Fienden stöta.  

  
Tu råder om Krigh  
tu råder om alt  
Tu råår om Himmelens Fäste  
Ty wil iagh och tigh  
alt hafwa befalt  
Hielp oss till Foot och Häste.  
Gör frodigt  
frimodigt  
Hwad nu är kalt  
Tu west allena wårt bäste.  

  
Wij hafwe  
o Gudh  
tigh syndat emoot  
Förlåt oss bristerna swåra  
Wij wele titt Budh 
med bättring och bot  
Nu fölia dagarna wåra  
Låt falla  
medh alla  
Tin wredes Hoot  
Och dämp alt hwad oss kan dåra.  

  
Dämp Wällusten neer  
tin Gåfwor oss lät  
Altijdh rätt nyttia och bruka  
Och ändelig iagh beer  
hielp theras beswär  
Som tuchtigt sina Bord duka  
Och hielpa  
ey stiälpa  
Then Hand som bär  
Een tom och söndrigan Krwka.  
  

Giff them ett gott Åhr  
them lyse tin Sool  
Som Åhrsens tijder weet deela  
Them Månen och gå  
i Åhr som i Fiool  
At Ny och Nedan ey feela  
The andra  
til wandra  
Til tomma Bool  
Som aldrigh hielpa siukt heela. 
 
 
 

Martin Opitz (1597-1639)

Inga härar vinner striden
mot den makt som heter Tiden;
den bröt sönder var metall,
krona, spira den förödde;
men den sång som Skönhet födde
- Tid, den är ej din vasall.
 

Paul Gerhart (1607-76)

O huvud blodigt sårat,
av smälek höljt och agg,
o huvud smärtsamt fårat
av törnekronans tagg,
o huvud du ska smyckas
med ärans krans en dag
och skymfen från dig ryckas
dig ödmjukt hälsar jag.
 

Andreas Gryphius (1616-64)

Du ser, varthelst du ser, fåfänglighet på jorden.
Vad en idag byggt upp, rivs av en annan ner.
Där städer ligger nu, i framtiden man ser
på ängar herdebarn i lek med fårahjorden.

All praktfull blomstring skall förtrampas vad det lider;
det som stoltserar nu, är aska snart och ben.
Här varar intet, inga verk av brons och sten
och lyckan av idag blir sorgelåt omsider.
 

Angelus Silesius (1624-77)

En ros vet ej varför. Hon blommar blott i prakt.
Hon skådar ej sig själv och känner ej sin makt.

En narr sig samlar skatter men mera ädelt, märk,
är kärlek, ro och tänkande, den vises hela verk.

Jag tror på ingen död. Dör jag likt varje ögonblick
jag till ett högre liv i Alltets liv blott övergick.