|
|
||
|
|
Härnöstudier |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
||||
|
|
ALT |
|
Romantiken Romantikens konstnärer och författare skapade en bild av individen som skiljer sig både från medeltidens, renässansens och upplysningens men de har tagit element från dem alla. Individen framställs som något unikt, som ett ojämförligt och oändligt betydelsefullt uttryck för tillvaron. Inte likformigheten utan olikheten är målet med Guds vägar enligt romantikerna. Att bejaka sig själv i sin unika beskaffenhet och finna sig i de krav som ställs av jagets individuella natur, hur egendomliga de änkan te sig, är det rätta livsmodet för romantikern. Detta behöver inte betyda godtycke och irrationalitet eftersom det unika hos det egna jaget består i dess skapande möjligheter. Men det finns ju en fara i detta: romantikerna upphöjde det egna jaget till en så avskild dimension att människan blev tom. Individen var inte längre en social varelse som behövde delta i något vanligt samliv längre. Hos en romantiker som t ex Schlegel ledde denna livsstil till en fullständig likgiltighet för andra människor. Men detta ledde i sin tur till en stor längtan efter att få återvända till ett kollektiv av något slag. Schlegel och flera andra utpräglade individualister konverterade till katolska kyrkan, en tradition med kultur som betonar människan som en del av en helig helhet. Under romantiken blev tanken på "organismen" ett led i längtan tillbaka till en delaktighet. Organismen blev som så ofta i forna tider en symbol för jämvikt mellan individualism och delaktighet i det sociala livet. Vid 1800-talets början handlade det emellertid inte om att ge uttryck åt behovet av en balans utan åt en längtan efter den kollektiva polen. Den användes av alla reaktionära grupper från romantikens tid, som vare sig av politiska eller relgiösa skäl eller av bådadera försökte återuppbygga "en ny medeltid". På så sätt fick romantikerna fram både en radikal form av att leva för sitt eget jags skull och en aldrig uppfylld längtan efter en radikal form av att leva i en kollektiv samhörighet. Romantiken som en attityd har överlevt den romantiska epoken. Det så kallade bohemidealet är en fortsättning på det romantiska sättet att sätta sitt jag i centrum. Bohemerna idag fullföljer romantikens angrepp på den stadgade borgarens liv och dess enformighet och likformighet, romantikerna av idag ska alltid "ut och resa innan det är för sent". Både den romantiska rörelsen och dess fortsättning i bohemattityden har på ett avgörande sätt påverkat ex 1900-talets existentialism och 60-talets hippierörelse. 1700-talets andliga utveckling kulminerade i den tyske filosofen Immanuel Kants kritiska filosofi. Ordet kritik kommer från grekiskan, där "krinein" betyder åtskilja, urskilja och bedöma. Kant skilde på vår föreställning om tingen och deras egentliga väsen, das Ding an sich, och på naturlagarna, som är oföränderliga, och människans vilja, som är fri. Romantikerna ville skåda hela tillvaron i en väldig vision, sammanbunden av en allmängiltig princip. Kant själv hade i skönhetens värld anat ett inre sammanhang mellan naturens och frihetens världar. Och redan förromantikern Herder fann med hjälp av Spinozas panteism att en och samma gudomliga kraft går genom naturen, historien och vetenskapen. Det var denna grundåskådning, en nyplatonsk idealism, som snart skulle bli system i den tyska romantiken, både hos filosoferna, som Schelling och Steffens, och hos diktarna, som Tieck och Novalis. I tidskriften Athenäum kallade Friedrich Schlegel 1798 den romantiska poesin för en progressiv universalpoesi, som skall förena alla poesins skilda genrer och tonarter och sammansvetsa poesi, filosofi och retorik. Liv och poesi skulle genomtränga varandra. De första årtiondena efter sekelskiftet framträdde överallt besläktade tendenser i det andliga livet. Nya släktled stod smärtsamt främmande för det föregående århundradets redliga försök att inringa och överblicka medborgarens tillvaro, koncentrera sig på praktiska uppgifter och träget arbeta på mänsklighetens förkovran. På alla områden försökte diktarna och de intellektuella att bryta ner kategorier och spränga ramar. Romantiken är gränsöverskridande. Tanken, känslan, fantasin sträcker sig mot det gränslösa, både in i själens hemliga djup och ut i allnaturen. Upplysningsmännen hade fruktat passionerna, som kunde hota det sunda förnuftet. Redan hos Klopstock frigjordes dock den religiösa passionen, och hos Rousseau den erotiska passionen och natursvärmeriet. I romantikens tidsålder blir diktarna till drömmare. Själen vidgas i sin längtan mot oändligheten, genom inlevelse förenar sig poeten med naturen, hans fantasi för honom långt bort på sagans vingar eller långt tillbaka i historien; hans hopp får form av religiösa visioner. Leda vid nutiden framträder hos många av de unga; den får efter hand språkliga uttryck: i Frankrike får ordet ennui - ledsnad - en vidare innebörd genom att kallas "århundradets sjukdom", le mal du siècle. I England får "spleen", i Tyskland "Weltschmerz", smärta vid världen, liknande mening. Kravet på en ny värld leder några, såsom en del av de tyska romantikerna, till dyrkan av den heliga romerska kyrkan och Napoleons kejsardöme, medan andra, som i England Byron och Shelley, satsar sin existens i kampen för nationell och andlig frigörelse. Romantiken var en brand som spred sig över Europa och flög över till Amerika. Men denna eldsvåda matades av bränslet på varje plats. Därför blev det inte en romantik utan flera. Och inom de nationella gränserna uppstod, som vi snart skall se, skilda romantiska skolor och riktningar. En av
romantikens landvinningar var det historiska sinnet: genom rehabiliteringen
av den historiska medeltiden liksom genom djupdykningen i det mänskliga
själslivet har de romantiska rörelserna inom sig fröna till
den realism som skulle avlösa dem. 2. Tyskland
Under romantiken hade Tysklands gravitationscentrum förskjutit sig. De universitet - Leipzig, Halle, Göttingen - som under 1700-talet hade varit det intellektuella livets härdar förlorade plötsligt sin betydelse. Tack vare en upplyst furstes begåvning fick Weimar i ett slag rykte om sig att vara kulturens huvudstad. Där fanns också det enda hov som kunde göra anspråk på att spela en roll i nationens intellektuella liv. Det var grannskapet till Weimar som förlänade universitetet i Jena det anseende som det levde högt på några år. Ingenting visar bättre den för det dåtida Tyskland karakteristiska brytningen mellan de intellektuellas värld och det politiska livet än den utomordentliga roll som i början av 1800-talet alltjämt tillkom universiteten- först och främst Jena, därefter Heidelberg och något senare Bonn. Dessa städer och dessa hov upphörde nu att spela en roll i det intellektuella livet. Det var först efter 1806 års kris, efter katastrofen vid Jena och delvis under inflytande av drottning Luise som Preussen återvann ett visst anseende inom författarkretsarna. Den litteraturintresserade tyska publiken är lite svår att få begrepp om; aristokraterna läste knappast något annat än franska, och endast en obetydlig del av medelklassen befattade sig med skönlitteraturen. Talrika författare - och sinsemellan mycket olika sådana, såsom Hölderlin, Kleist och Friedrich Schlegel - drogs till Frankrike, där de hoppades kunna förvärva det anseende och det inflytande som Tyskland nekade dem. Denna politiska och sociala situation förklarar måhända till en del den tyska romantikens uppkomst och utveckling. Romantiken utgör i själva verket en omfattande reträtt, där Tyskland vänder tillbaka till sig självt, till sin egenart, till sitt förflutna, till sina latenta traditioner. 1797 utkom slag i slag "Der blonde Eckbert" av Tieck, hans vän Wackenroders "Herzensergiessungen", Friedrich Schlegels första "Fragmente" och Schellings första avhandling, "Ideen zu einer Philosophie der Natur", "Tankar om naturens filosofi". Romantiken gjorde sin plötsliga entré i den tyska litteraturen. Svårare är det att bestämma när den tar slut. Den upplöste sig själv genom att undan för undan släppa efter på sina stränga krav. Långa efterdyningar rullar genom hela 1800-talet. Men vid vilken tidpunkt upphörde den romantiska epoken i egentlig mening? Svaret blir gärna - och inte utan skäl - 1826 med Eichendorffs Das Leben eines Taugenichts, "Ur en dagdrivares levnad". Men redan Eichendorff var en eftersläntrare; romantikens makt varför länge sedan bruten; den ironiserade över sig själv i Hoffmanns berättelser och i Heinrich Heines tidigaste poesi. Man gör sig knappast skyldig till en stor överdrift genom att påstå att romantiken redan vid Schillers död 1805 hade gett sitt väsentliga. Allt rymdes inom några få år, som blev förunderligt nyskapande och rika. I den rika romantiska produktionen kan några få mästerverk urskiljas. Till och med Novalis' Heinrich von Ofterdingen förblev oavslutad. Romantikens doktrin är i sig själv motståndare till det fulländade, till det minutiöst utarbetade konstverket. Det romantiska diktverket antyder mer än det uttrycker. Det öppnar vägar som förlorar sig i oändligheten. Trots
detta eller på grund härav har den tyska romantiken inte slutat
att i sällsynt hög grad fascinera nutidens läsare. Enligt
en allmän uppfattning var det då som Tyskland ur egna källor
gav sina djupaste och ursprungligaste bidrag till världslitteraturen.
Givetvis var inte all produktion mellan 1797 och 1826 romantisk. Varken Hölderlin, Jean Paul eller ens Kleist var "romantiker" i ordets egentliga bemärkelse, och naturligtvis än mindre Goethe och Schiller. Men å andra sidan finns det ingenting under denna tid som inte är färgat av romantik på det ena eller andra sättet. Till och med Schiller, som var den från vilken romantikerna mest tog avstånd, stod inte långt ifrån dem, då han för att karakterisera den nya tiden hittar på benämningen "sentimental poesi" i motsats till den gamla "naiva", konkreta och plastiska konsten, då han i Über die ästhetische Erziehung des Menschen återför den konstnärliga funktionen till lek instinkten, då han i Die Jungfrau von Orléans, "Jungfrun från Orleans" låter sig tjusas av det medeltida riddarväsendet eller i Maria Stuart av katolicismens mäktiga inflytande. Goethe,
mot vilken romantikernas blickar var riktade och som de vördade och
strävade att efterlikna även då de angrep honom, var bättre
rustad att motstå romantikens frestelse. Hans sinne för det
konkreta, det plastiska, det objektiva var för honom ett pålitligare
skydd än Schillers subjektivism. Detta hindrar inte att han gradvis
släpper efter på den klassicistiska strängheten, att han
öppnar sig för medeltiden och Orienten, att han i Wilhelm Meisters
Wanderjahre gör ett utkast till en kosmogoni, ett världssystem
som inte står fjärran från romantikernas, och att han
i tredje akten av Fausts andra del (i fästningen Mistra nära
Sparta) åstadkommer en försoning mellan den grekiska Helena och
riddaren Faust, Den tyskaromantiken skiljer sig såväl beträffande sina årtal som sin innebörd helt och hållet från de europeiska rörelser som man skänkt samma beteckning. Det var Tyskland - annars vanligtvis på efterkälken i de litterära strömningarnas kalender - som denna gång banade väg, men en väg där efterföljden till en början blev ringa. Ty den
europeiska romantiken av 1830 har en helt annan karaktär. I stället
för exotism och starka färger präglas den tyska romantiken
av inåtvändhet och blek färgskala; dess litterära
gestalter äger blott ett ringa mått av fysisk realitet; än
är de fantastiska och skiftande, än uppvisar de allegorins opersonliga
drag. Romantiken eggar inte sinnena, och kvar blir endast en själfullhet
som ter sig en aning blodlös. Likaledes står den tyska romantiken
främmande för de 3. Norden Det nya
århundradet var bara ett år och tre månader gammalt då
Danmark-Norge som aldrig förr blev indraget i europeisk storpolitik.
Det skedde i och med slaget på Köpenhamns redd den 2 april 1801.
Det engelska angreppet slog många med förskräckelse, men
det utlöste också en motståndsvilja och en sammanhållning
som stärkte den danska nationalkänslan. "En Guddom svaever over
Kjobenhavn ... den gamle Aand er vaagnet af sin Dvale", skrev den unge
Adam Ochlenschläger. "Den gamle Aand" var dock inte till mycken hjälp,
då engelsmännen sex år senare bombarderade huvudstaden,
och bortförde flottan. Inte heller kunde den hindra att dubbelmonarkin
genom Hade nationalmedvetandet blivit stärkt 1801, så väckte nederlagen behovet av fördjupning och inre samling. Så bidrog de politiska händelserna till att ge det litterära livet i Danmark en inriktning mot nationen Danmark och traditioner som historiker och textutgivare hade räddat ur glömskan under 1700- talet och som Johannes Ewald hade hyllat i flera skådespel. Den danska romantiken blev i utpräglad grad en nationalromantik - "Danmarks ande" stod i centrum - men den mottog också viktiga impulser från den tyska universalromantiken, bl. a. via Henrik Steffens (1773-1845) och hans legendariska föreläsningar på Elers' Kollegium i Köpenhamn 1802-03. Adam Oehlenschläger (1779-1850), son till en organist och senare slottsförvaltare på Frederiksbergs slott, började tidigt att dikta, och då universitetet i en prisuppgift ställde frågan om det skulle vara till gagn för Nordens skönlitteratur "om den gamla nordiska mytologin blev införd och allmänt accepterad istället för den grekiska", svarade Oehlenschläger tveklöst: Ja! Slaget på Köpenhamns redd gjorde ett djupt intryck på honom, men det var mötet med Steffens som väckte honom till fullt medvetande om hans egen kallelse och hans egna krafter, och det första resultatet var dikten Guldhornene. I en metrisk form som påminner lom Eddadiktningen, i ett enkelt, plastiskt och färgstarkt språk - "Af sortenMuld
- och i en naiv berättelse om fyndet och förlusten av guldhornen återger han den romantiska uppfattningen i genial åskådlighet, läran om den svunna guldåldern, om det gudomligas närvaro i naturen och konsten, om de lärdas blindhet och den synska blicken hos naturens son ... Långt rikare är ändå de två volymerna Poetiske Skrifter (1805). Det danska landskap och dansk historia är fint skildrade i diktcykeln Langelands-Reise, och Jesu Christi gjentagne Liv i den aarlige Natur är en poetiskt utformad kristen-panteistisk naturmytologi. I Vaulundurs Saga tolkar diktaren motiv från Eddan i romantisk anda, och som motstycke till denna dystra berättelse bjuds som avslutning den färgstrålande dramatiseringen av en saga ur Tusen och en natt: Aladdin eller den forunderlige Lampe. Här i Alladin slår romantiken ut i full blom. Glädjen över det exotiska, fantasins flykt, mystiken kring bergets dolda skatter, de långa sprången i tid och rum, men först och sist själva handlingselementen: kampen om poesins "förunderliga lampa", motsättningen mellan Noureddin, "Naturens grubblare", och Aladdin, "Naturens muntre son", som mognar till man genom kampen - allt detta är äkta "universalromantik" Oehlenschläger
grundlade den danska guldåldern och inledde den nordiska historiska
dramatik som skulle föras vidare av Björnson, Ibsen och Strindberg,
liksom hans diktcykel Helge skulle bli förebild för Tegnér,
Runeberg och Björnson. Grundtvig De nationella och kristliga grunddrag som är så typiska för dansk romantik är ännu tydligare hos Grundtvig än hos Oehlenschläger. För den harmoniska Oehlenschläger var förhållandet mellan kristendom och nordisk hedendom inte något egentligt problem, men för krismänniskan Grundtvig ledde det till våldsamma konflikter; det blev en livsfråga för honom att försona kristendomen och den gamla mytologin. Hans diktning blev aldrig ett självändamål - den återspeglar de skiftande faserna i denna kamp och är ett medel för hans förkunnelse. Nikolai Frederik Severin Grundtvig (1783-1872), prästson och själv teolog, han var kusin till Steffens och hörde hans föreläsningar 1802; men först tre år senare, under en upprivande kärlekskonflikt fick romantikens tankevärld betydelse för honom - den hjälpte honom att ge upp och lämna saker bakom sig. Härom berättar den första av hans många självbiografiska bekännelsedikter, Strandbakken ved Egelokke. Också
hos Grundtvig fick romantiken snart en nationell inriktning. Gripen och
styrkt av Oehlenschlägers nordiska diktning rycktes han med i ett
"Asa-rus". Han jämställer den nordiska mytologin och kristendomen:
"Høje Odin" och "Hvide Krist" är "Begge Sönner af Alfader"
(Maskerade- ballet i Danmark, 1808). I förvissning om riktighetenav
denna uppfattning skriver han Nordens Mythologi (1808), dramatiseraren
rad Optrin af Kjampelivets Undergang i Nord (1809), medan Optrin af Norners
og Asers Kamp) (1811) präglas av en ny kris, som ledde diktaren till
en personlig kristendom och tvingade honom att vända asaläran
ryggen. Tegnér Sverige hade liksom Danmark sin förromantik: en underström av känslighet och mystik genom hela upplysningstiden, ett växande intresse för den nordiska forntiden, Thorilds opposition mot den klassicistiska konstuppfattningen. Den klassicistiska "gustavianska" traditionen var emellertid mycket kraftig. Då romantiken omkring 1810 på allvar gjorde sig gällande, uppstod en bitter strid mellan "den gamla och den nya skolan", men det klassicistiska arvet kom också att utöva en modifierande inverkan på själva romantiken. Medan universalromantikeni Danmark snabbt blev uppslukad av en nationell, kristen och delvis folkligromantik, behöll den i Sverige sin filosofiska, platonistiska och nyplatonistiska karaktär; den förblev då också en utpräglat akademisk rörelse. Dess centrum var Uppsala. Här utgav Auroraförbundet under ledning av den unge P. D. A. Atterbom månadsskriften Phosphoros (dvs. Ljusbäraren; 1810-13) och andra publikationer där man presenterade de tyska "jenaromantikerna", agiterade för deras idéer och offentliggjorde kretsens egna dikter. Även i Sverige väckte Napoleonkrigen ett behov av nationell självrannsakan. Då landet 1809 måste avstå Finland till Ryssland, präglades av Tegnér i dikten Svea slagordet att "inom Sveriges gräns erövra Finland åter". Det gav ord åt en inriktning som fick sitt centrum i Götiska förbundet (1811). Det var mera patriotiskt än litterärt, men det utgav tidskriften Iduna, som fick en viss nationalromantisk prägel och publicerade dikter med fornnordiska motiv, bl. a. Vikingen och Odalbonden av Erik Gustaf Geijer (1783-1847), historiker, tänkare, diktare och en av de ledande i förbundet. Till kretsen hörde också A. A. Afzelius, som gav ut "Svenska folkvisor från forntiden" (1814-16) tillsammans med Geijer, samt Esaias Tegnér, som suveränt förenar element från klassicism, romantik och göticism i ett rikt och egenartat poetiskt livsverk. Esaias Tegnér (1782-1846) var prästson, född i Värmland men av småländsk bondesläkt, lysande begåvad, brådmogen och redan vid unga år mycket beläst. Trettio år gammal blev han professor i grekiska vid universitetet i Lund och tolv år senare biskop i Växjö. En rad enskilda dikter och några få större diktverk reser sig som milstenar längs hans levnadsbana. På dem vilar hans anseende som en av de stora i svensk litteratur. Han mottog starka intryck av Immanuel Kants filosofi, av dess skepsis men också av dess idealistiska etik, som här fann levandegjord i Schillers diktning, och det är denna höga idealism som är den bärandekraften i hans främsta ungdomsdikt, Det eviga (1810). Mitt under Napoleonkrigen talar han här enkla och myndiga ord om våldsmaktens förgänglighet och om sanningen, rätten och skönheten som de viktiga sakerna i livet. Den svenska romantikens huvudkvarter låg i Uppsala, där de unga studenterna med Atterbom i spetsen samlades i Aurora- förbundet, som åren 1810-13 utgav tidskriften Phosphoros med brandrött omslag. Titelvinjetten föreställer den grekiske sångaren Orfeus. Vid hans fötter ligger lejonet, symbolen för kraft och mannamod, och över honom svävar ugglorna, visdomens fåglar. Över det nattliga landskapet sprider morgonstjäman sitt bleka ljus. Hela bilden symboliserar romantikens evangelium: att återuppliva den gamla poesin i förbindelse med en moralisk nyväckelse. Erik Johan Stagnelius dikter är präglade av splittringen mellan dröm och verklighet, den bedrövliga vardagen och de svindlande sexuella och erotiska drömmarna, som fyller hans själ och som han i flera dikter knyter till namnet Amanda. Dikter som den sköna canzonen "Uppoffringen" markerar en vändpunkt, och i hans senare diktning, från omkring 1820, framträder en annan dualism - mellan det jordiska och det himmelska, mellan begär och försakelse. Tankar från Platon och nyplatonikerna förenas med gnostiska föreställningar och Kristusmystik i en poesi som söker sig bort från "verklighetens hårda band" mot stjärnorna och "det oändligas famn". Erotiken lever vidare i Stagnelius' språk, den färgar hans längtan och extatiska visioner, ja, han hyllar "Förruttnelsen" som den "älskade brud" han vill hänge sig åt. Men också
blommor och andra natursymboler, motiv från Bibeln såväl
som från grekisk och nordisk mytologi och ockulta traditioner ger
hans bildspråk liv och färg. Virtuost, men samtidigt känsligt
och musikaliskt utnyttjar han romantikens hela uppbåd av versmått
och strofformer. Både bilder och rytmer är genomglödgade
av begär och lidelse men tyglade av de klarhetskrav som han hade ärvt
från klassicismen. 4. Amerika
Nya stjärnor, nya problem Då landsfadern George Washington, USA:s förste statschef, 1796 höll sitt avskedstal som president, skisserade han i nyktra ord sitt framtidsideal för den unga republiken: en enkel demokrati med sund social jämvikt, säkert förankrad mellan Alleghenybergen och Atlanten, fjärran från den gamla onda världen men med en samlande gemenskap i sitt brittiska kulturarv. "Bortsett från mindre nyanser bekänner vi oss till samma religion, har samma seder och bruk och hyllar samma politiska princip." Under det nya seklets första mansålder såg det ut som om USA:s utveckling skulle komma att följa dessa fredliga banor. Under Napoleonkrigen och ännu mer efter det andra kriget med England (1812-14) vände Amerika det reaktionära Europa ryggen. Och innanför sina egna murar upplevde Amerika en borgfred, som har föranlett historikerna att kalla tiden kring 1820 för "år av allmän goodwill". Men denna stiltje skulle inte vara länge. Starka inre motsättningar var tvärtom typiska för den nya nationen. De gav George Washingtons avskedstal en underton av ångest. De skulle snart genombryta ytan, spränga isoleringen och göra den lilla amerikanska bondestaten till ett internationellt experimentfält för nya kulturformer. 1826 blev den 4 juli officiell nationaldag i USA. Då samlades man överallt i landet kring festligheter utomhus med flaggning, musik och patriotiska tal. Invandrarna med sina traditioner från Europa mötte i Amerika ett land med helt avvikande levnadsvillkor. Ännu omkring år 1800 hade republiken sin tyngdpunkt i den smala kustremsan längs Atlanten. Men innanför gränserna hade redan de stora geografiska regionerna skarpt skilt ut sig från varandra: i norr de steniga New England-staterna med sin rotvuxna demokrati och sitt hårda puritanska klimat, i söder de sorglösa, halvfeodala slavstaterna under sitt eviga solsken och i mitten de brokiga kosmopolitiska och toleranta bygderna kringde två handelsecentra Philadelphia och New York. Tvärs genom alla staterna gick djupa sociala motsättningar mellan dem som hade mycket makt och pengar och dem som hade mindre. Och kustlandet var bara randen av en kontinent som nådde till Stilla havet - det verkliga Amerika, med ändlösa vidder, primitiva folkstammar, omätliga naturrikedomar, storslagen skönhet och skrämmande ensamhet. Redan vid sekelskiftet bodde det nästan en halv miljon vita där, i ett "gränsland" mot vildmarken, som ständigt flyttade sig västerut och som skulle bli ett av de stora problemen i amerikansk historia. Dessa nya livsvillkor gav den amerikanska nationen nya drag, framförallt känslan av ny start, med den självtillit som detta både kräver och ger. Denna känsla hade redan präglat de religiösa puritanerna med deras dröm om ett nyskapat Guds rike. Men i ännu högre grad var denna känsla en kraftkälla för upplysningsmännen och deras ideal av frihet och jämlikhet. De filosofiska salongstankarna från England och Frankrike fick ny realitet i ett nybyggarland med trotsig självmedvetenhet hos individen och flytande klassgränser -"Yxa
och såg gör alla jämnstora." Skönlitteraturen 1828 levde nästan en tredjedel av amerikanerna väster om Alleghenybergen. Äventyrliga upptäcktsfärder, spännande reseböcker och mästerliga skildringar av växt- och djurliv gjorde det nya landet levande för fantasin: skulle inte detta vara ett värdigt ämne för nationella diktare? Under 1800-talet växte det fram teatrar, litterära klubbar, folkakademier och tidskrifter som var på sitt sätt försökte främja en nationelldiktning. Men negativa faktorer verkade ännu starkare, framför allt den brittiska skönlitteraturens bestående maktställning. Ända från kolonisationen hade amerikanerna helst hållit sig till diktarna i det gamla landet, äldre och yngre: det fanns föga inhemsk gröda. Den förebild som gjorde sig allt starkare gällande efter sekelskiftet var Walter Scott från Skottland. Vid sidan
av Walter Scott var också andra romantiker välkända, både
brittiska, franska och tyska; och från 1820 och framåt blir
amerikanska diktare gång på gång uppmanade att följa
deras föredöme och odla det egna, i stoff och tänkesätt,
natur- och livsskildring. Vissa radikaler såg långt in i framtiden
och bad diktarna lyssna på hur amerikanska människor "verkligen
talar, på vårt mål, till vardags, på gatan", ja,uppmuntrade
dem att bryta igenom gamla och lånade vers- och rimschemantill en
"hemgjord" prosa "med en rytmisk underton". Washington Irving
- den älskvärda romantikern Washington Irving blev den förste yrkesförfattaren i USA och den förste bestsellerförfattaren. Han gav en ny publik just den vara den ville ha. Och han var som skapt för det. Han var lyckosam redan i valet av födelsestad. Omkring år 1800 hade Philadelphia och New York respektive 70 000 och 60 000 invånare, Boston mindre än hälften. Men det var New York som seglade upp som centrum för tryckerier, bokhandel och bokskvaller, Amerikas litterära huvudstad på1820-talet. Där föddes Washington Irving 1783, i en rik köpmansfamilj - ett solskensbarn, yngst bland elva syskon. Han blev grundligt bortskämd, för alla måste tycka om honom, vacker och munter och charmig som han var. Och det fortsatte han med att vara hela livet. Han kunde ha ryck av misshumör och modlöshet, men starkast var en godmodig jämvikt som alltid förde honom tillbaka till medelvägen. Han levde med i sin samtid, men utan lidelse. Han var älskvärt konservativ, men inte fanatisk i det avseendet heller. I behagliga former var han en livsnjutare, en indolent observatör - mycket av en drömmare, lite av en snobb och med ett väl utvecklat affärssinne på köpet. För att slå sig fram i en brutal livskamp var han likväl dåligt rustad. Men han behövde det inte heller. Han nosade lite på juridik och var en tid kompanjon i faderns järnhandel. Men hans allt uppslukande intresse var litteratur, ända sen han som pojkvasker smög sig till teatern över hustaken och bara stack hem till aftonbön i mellanakten. Och hans bröder, som själva var skrivande av sig, sörjde för att han fick följa sin böjelse. Han var uppfödd med engelska tidningar och böcker, särskilt den engelske författaren Goldsmith, och barnsligt mottaglig för vad han läste. Han var också öppen för livet omkring sig, allt som var stämningsfulla eller skrattretande. Och han delade sina intryck med bokvänner, kultiverade och leklystna som han själv. Från denna krets utgick debutboken "Salmagundi" (1807-08), där Irving och ett par vänner till honom drev med allt som de tyckte var komiskt eller vulgärt i stadslivet, inte minst det som hade folkligt-demokratisk anstrykning. Men nästa gång kom Irving igen ensam och i en ny tonart, med en humoristisk-satirisk "History of New York" (1809), skriven under det holländska täcknamnet Diedrich Knickerbocker. Staden New York hade grundlagts av holländarna, och Irving skildrar denna ursprungstid. Till formen är boken åter en parodi och den vimlar av litterära vitsar. Men först och främst frammanar diktaren en lustig historisk miljö, med starka färger och dramatisk överdrift, stundom saftigare än samtiden riktigt tyckte om. För
en läsare i dag blir boken ganska seg; man lär sig humorn lite
för snart. Men den hälsades med jubel när den kom ut, också
utanför Amerika. Och de diktade figurerna gick utan svårighet
in i national galleriet av förfäder. James Fenimore
Cooper - människan Både Irving och Bryant är stora diktare. Men de kan förefalla bleka vid sidan av den förbluffande Cooper. Utan litterär bakgrund eller träning ramlade han trettio år gammal liksom tillfälligtvis in i ett författarskap på trettiotvå romaner och ett dussin andra böcker, som delvis nådde långt utanför hans eget land. Och han var en annan diktare än han nu gäller för att vara: ingen barnboksförfattare, utan en engagerad och kämpande människa, med intellektuell spännvidd och fruktbara motsättningar. Han kom från en miljö utan papperssmak. Han föddes 1789 och hans barndom förflöt på ett väldigt släktgods i staten New York. Han ärvde själv tjugotre gårdar. Han växte upp i skog och mark, utan generande skolgång; från Yaleuniversitetet blev han relegerad för att han tjudrat en åsna vid professorns stol. Han sändes till sjöss på fem år och gillade både sjölivet och den stränga disciplinen ombord - han försvarade livet ut bestraffningar som prygel och kåkstrykning. Så slog han sig ner på sina egendomar, gifte in sig i en högaristokratisk släkt, fick många barn och började skriva berättelser. I ett slag sände han de fem följande åren ut fem romaner, och fyra av dem blev världssuccéer. Denna litterära explosion utlöstes inte av en litterär teori. Cooper bekymrade sig föga om sådant; tekniskt sett följde han frejdigt samtida engelska romanförfattare som han tyckte om, från Jane Austen till Scott. Att dikta var på det hela taget inte någon utspekulerad "konst" för honom: böckerna var handlingar, spontana uttryck för det som för tillfället upptog honom. Vad han på detta sätt älskade att med oförbrännelig pojkfantasi berätta var i första hand en enkel och spännande handling, i vildmarken eller på havet. Men allting fick härigenom av sig självt en djupare botten. Den orörda naturen var för Cooper inte ett romantisk bakgrund utan symboliserade hans djupaste moraliska och religiösa värden. Och de blev alltmer centrala i det samtida Amerika, där mötet mellan vildmark och mänskligt samhälle höll på att bli ett dominerande faktum i vardagslivet. Han planlade ingen romancykel om dessa ting. Men allteftersom han oförfärat skrev på, än om det ena, än om det andra innanför sin vida synkrets, kom han ändå gradvis att ge uttryck för en stor moralisk vision av sitt eget folk och dess villkor. Hans vildvuxna författarskap har många negativa drag. Coopers sböcker kan verka sorgligt planlösa. Han älskar några få motiv och romantricks - framför allt överfall, flykt och förföljelse - och manipulerar hänsynslöst handlingen för att få fram sådana situationer. Själva intrigen är ofta naiv och psykologin konventionell; somliga av hans personer är ungefär lika levande som Kalle Anka. Stilen kan bli uppstyltad eller platt och outhärdligt ordrik. Men gång på gång glömmer läsaren sina invändningar för Coopers verkliga diktargåva: en outtröttlig uppfinningsrikedom, en skarp observationsförmåga och en oemotståndlig drive - han är den födde berättaren. Typiskt är ett rivande händelseförlopp uppbyggt till en nästan outhärdlig spänning, och så vilopausen med idylliska scener eller landskapsbilder, speglande klara. Sådana perioder är gärna sprängfyllda med realistiska detaljer, stilen kan bli rask och direkt som hos Jack London eller Hemingway, med stark naturlig stämning. Och under ligger det nästan alltid en djupare spänning, mellan det som är och det som synes vara. Den dag första delen av "Den siste mohikanen" kom ut i New York såldes 3 500 exemplar före middagen - och likadant var det över hela världen. I det lilla Norge heter det 1835 att "de största diktarnas, W. Scotts, Coopers, Schillers och Goethes verk läses, ja delvis också ägs i varje bildat hem". I Sverige översattes fem av Coopers verk före 1830, i Danmark började hans samlade verk utkomma 1831. Framgången gjorde det möjligt för Cooper att resa till Europa med hela sin familj. Vistelsen kom att vara mycket längre än han hade tänkt sig, hela sju år. Och den förändrade hans liv. Han reste vida omkring i Europa, och det var inte mycket som undgick hans skarpblick. Han levde på stor fot, träffade framstående personer och kom i beröring med väldiga politiska händelser, framför allt julirevolutionen och upproret i Polen. Coopers böcker möttes med misstänksamhet av hans landsmän. Och då han 1833 flyttade tillbaka till Amerika, upptäckte han med en chock att den utveckling som hade skrämt honom där ute nu redan var i full gång i hans eget land. Under fem år gav han inte ut något annat än kampskrifter för sina sociala idéer och reseböcker om Europa, fyllda av besk polemik åt alla håll. Och då han möte den ovilja som han kunde vänta sig hos sina lättstötta landsmän, svarade han med tre ilskna satiriska romaner som hudflängde det nya Amerika. Hans böcker bör läsas i denna ordning: The Deerslayer (1841; Hjortdödaren), The Last of the Mohicans (1826; Den siste mohikanen), The Pathfinder (1840; Stigfinnaren), The Pioneers (1823; Pionjärerna) och The Prairie (1827; Prärien). Alla dessa
böcker hade samma direkta publiktycke som de båda första
delarna. Men läser man dem i sammanhang, ordnar de in sig i den tankebyggnad
som tagit form för Cooper i Europa och som hade föga med utvärtes
spänning att göra. 5. England
Uppror och frigörelse Den romantiska tidsåldern i Englands litteratur brukar räknas från 1798, då William Wordsworth (1770-1850) och Coleridge (1772-1834) gav ut sina Lyrical Ballads, fram till omkring 1830 och den stora reformperioden. Denna tids litteratur tillkom i ljuset och skuggan av den franska revolutionen och krigen mot Napoleon och under trycket av de reaktionära krafter som blev förhärskande i England som en följd av dessa händelser. De flesta engelsmän stod oförstående inför händelserna i Frankrike vid revolutionens utbrott. I England fanns ingen motsvarighet till det intensiva klasshatet från böndernas sida mot den franska lantadeln och från borgarnas mot det franska hovet. Vissa kretsar i England hälsade dock Bastiljens fall med sympati. Men redan 1790 hördes historikern Edmund Burkes varnande stämma. I "Reflections on the French Revolution" (1790) fördömde han revolutionen, hävdade att den ägde rum utan anledning och förutspådde pöbelvälde och diktatur. Svaret komfrån den radikale Thomas Paine (1737-1809), som själv hade variti Frankrike vid revolutionens utbrott. I sin lysande skrivna "The Rights of Man" (1791-92) påvisade han det elände och förtryck som hade rått i Frankrike och som hade framkallat upproret. Slutligen gav den filosofiska anarkisten William Godwin i sin "Enquiry concerning Political justice" (1793) en rationell motivering för revolutionensteser. Med bruk av förnuftet kan människan, enligt Godwin, bidra till sin egen fullkomning och göra föråldrade samhällsinstitutioner överflödiga. Godwins bok blev under en period en bibel för Wordsworth, Coleridge och Southey och senare för Shelley. England enades i avsky över Ludvig XVI:s avrättning och skräckväldet; härtill kom den franska ockupationen av Nederländerna. I två decennier blev England nu den ledande makten i kampen mot revolutionshärarna. Allt detta inträffade på en kritisk punkt i en eljest lugn samhällsutveckling i England och satte under trettio år stopp för behövliga reformer. Blockad och motblockad vållade allvarliga störningar i landets ekonomiska liv. Men herraväldet på havet och industrins utveckling av England monopol på marknader i Amerika, Afrika och Bortre Orienten. Hemma led bönder och arbetare nöd. Många utvandrade till Nordamerika, Australien och Nya Zeeland. Många andra sökte sig till industristädema, där stora slumkvarter växte upp. Däremot
hade lantadeln och den högre medelklassen på landet aldrig haft
bättre dagar. Skyddade av Englands flotta Med slaget vid Waterloo 1815 var segern över Napoleon definitiv, och härmed hade England eliminerat risken för storkrig under de närmaste hundra åren. Men för de breda lagren var tiden efter kriget hårdare än någonsin. Det var också under dessa år som de sociala orättvisorna blev så kraftigt angripna av Byron, Shelley och Hazlitt. Också Wordsworth och Coleridge hade varit frihetsdiktare, men för dem måste inspirationskällorna sökas tillbaka till tiden före revolutionen. Den franske tänkaren och författaren Jean-Jaques Rousseau (1712-78) hade angett de motiv som blev inspirerande också för den engelska romantikens födelse, liksom hans frihetstankar var sprängstoff till den franska revolutionen. Hans "Contrat social" ville bygga ett samhälle på grundval av alla människors lika och omistliga rättigheter. "Människan föds fri, och överallt är hon i bojor", förkunnade Rousseau. I "Emile"talade
han om barnets medfödda godhet. Under trygga, Alla dessa grundteman tas upp av den engelska romantiken. Barnasinnets renhet och ursprunglighet förhärligades av Blake, Wordsworth och Coleridge. Naturens gudomliga skönhet besjöngs av alla de stora lyrikerna, och Byrons och Shelleys poesi bärs upp av Rousseaus och revolutionens väldiga frihetsbegär. Överhuvud taget förlorar sig de engelska romantiska författarna sällan i det spekulativa funderandet; i så fall sker det, såsom beträffande Coleridge, under tysk påverkan. William och Dorothy Wordsworth och Walter Scott hade en intim kännedom om natur och landskap. Shelleys naturuppfattning var genomsyrad av den nya tidens vetenskapliga föreställningar. Men när vi alltså framhäver de engelska romantikernas närhet till verkligheten, så betyder det inte att romantiken i England var mindre genomgripande än på andra håll. Romantik är uppror, ett omätligt behov av upplevelse och personlig expansion. Den spränger den vackra mänskliga harmoni som förnuftets tidsålder hade byggt upp. Vi skandinaver behöver bara tänka på den danske författaren Ludvig Holberg. I hans klara, balanserade och rättsinniga tankar finns lika liten plats för demoner eller människosjälens avgrunder som för kärlekens gripenhet eller hänryckning över naturen. Då lekmannapredikanten John Wesley på 1700-talet reste omkring och predikade i hela England, överraskades han själv av våldsamheten i de religiösa passioner han framkallade. Metodismen blev den starkaste strömningen i det engelska folkets andliga liv under 1800-talet, men man lyckades väl med att hålla rörelsen inom kyrkans ramar. I diktens värld hittar vi upproret mest hos William Blake, som hade mystikerns djupa och troskyldiga blick. För honom har varje väsen sin egen lag. "En och samma lag för lejonet och oxen är tyranni. - Äppelträdet frågar aldrig boken hur det skall växa, inte heller frågar lejonet hästen hur det skall gripa sitt rov." William Blake I kyrkansåg han en makt som genom sitt "Du skall icke" band människans heliga instinkter och naturliga kärlek. Blake diktade i ensamheten. Men Byrons' skildring av den demoniska människan vann genklang i hela Europa. Byron drivs till att "dikta sig igenom" syndens lidelse, just en sådan synd, som driver människan längst bort från samhället -blodskammen, brodermordet, oförmågan att böja sig under den gudomliga lagen. Romantiken är självförglömmande försjunkenhet. Wordsworths glädje över naturen kan bli så djup att den liknar en mystikers upplevelse. Han smälter samman med naturen och skådar in i själva tingens väsen. Percy Shelley är profeten bland dessa diktare. Hans kamp gäller tyranniet, och han tror på människans gränslösa möjligheter. Naturen upplever han såsom genomträngd av gudomliga liv, i en ny och förunderlig skönhet. Närmarejorden
återger John Keats Wordsworth säger på ett ställe: "dikten är själva andningen och själen i all kunskap". För Percy Shelley var en dikt "en bild av livet i dess eviga sanning". Nationalkänslan, som väcktes eller fick näring av Napoleonkrigen, kom diktarna. Att vända sig inåt och finna nya värden i det inhemska och i landets gamla historia. Wordsworth skrev sina berömda sonetter om England. Romantikens essäister återupptäckte Shakespeare (en generation senare än Tyskland) och hans samtida, och nationalkänslan runtom i Europa var en gynnsam jordmån för den historiska roman Walter Scott skapade. Men romantiken var långt mera expansiv än så. Den fängslades av folkets gamla sånger och skrock. Walter Scott samlade med hänförelse in sitt lands folkvisor, och i folktron fann diktarna djup och symbolisk sanning. Coleridge är den författare som framför andrafängslas av denna motivkrets och utnyttjar den med utomordentlig kraft. Greklandsentusiasmen fick näring genom förvärvet av Parthenonskulpturerna. Studiet av Platon och den grekiska poesin blev en av livskällorna för Shelleys diktning. John Keats berättar gripen om sitt förstamöte med Homeros och lever sedan i de grekiska myternas skönhetsvärld. Lord Byron, som besjöng de grekiska öarna, dog själv som ledare i den grekiska frihetskampen. Överallt öppnade sig nya världar. Den irländske författaren Thomas Moore (1779-1852) vände sig från iriska sånger till persiska motiv. Sir William Jones var en av banbrytarna vid upptäckten av sanskritlitteraturens rikedomar. Större delen av den engelska romantikens betydande dikt hade sina karakteristiska tillkomstplatser: Somersets och Sjödistriktets berg och höjder, Skottlands gränstrakter mot England, the Border, och söder om Alperna exilplatserna Venedig, Ravenna, Pisa och Rom. Sjödistriktet utgör platsen för Wordsworths och Coleridges dikter: den idylliska scenen för djup och enslig meditation utan tanke på landets historia. The Border är bakgrunden för Walter Scotts poesi, litteratur som inte grubblar över människa och natur utan livfullt berättar om landets skönhet och dess historiska förflutna. John Keats (1795-1821), som var mindre politiskt intresserad, blev på grundav sin vänskap med Leigh Hunt och Hazlitt räknad till den liberala gruppen och därför våldsamt angripen i de konservativa litterära tidskrifterna. Drama och teater är den svaga punkten i Englands 1800-talslitteratur. Man har sagt att det dels bestod av scenstycken som var för dåliga att läsas, dels av läsdramer som inte kunde spelas. Först i seklets sista årtionde får dramat en ny blomstring med Oscar Wilde, George Bernard Shaw och "den iriska renässansen". I Europas medvetande var det Walter Scott (1771-1832) som gav Skottland dess profil i landskap, historia och folklynne. Scott var Skottland. I världslitteraturen har han sin plats som den engelska 1800-talsromanens grundläggare och den historiska romanens skapare. I England
är det Walter Scott som gör romanen respektabel: han bygger upp
den enorma läsekrets som kort efter hans död övertas av
Charles Dickens. 6. Frankrike Romantikens litteratur i Napoleons Frankrike Blomstrande teaterliv Revolutionstiden var en svår period för kulturlivet i Frankrike. På några få år hade de samhällslager försvunnit som burit upp de betydelsefulla litterära aktiviteterna. Denna kategori människor hade utplånats rent fysiskt eller tvingats förneka sin tidigare livsform. Efter Robespierres fall 1794, då det värsta ovädret var över och man åter kunde leva i relativ trygghet, var det en ny typ av människor som blev tongivande i samhället. Det var robust och ambitiöst folk, som hade mer sinne för självhävdelse, makt och nöjen än för att uttrycka subtil iakttagelse i en utsökt form. Napoleontidens inre lugn ändrade något på detta, men inte mycket. I allmänhet hävdas det att bara fyra litterära genrer frodades i revolutionstidens Frankrike, nämligen retoriken, journalistiken, visdiktningen och dramatiken. Journalistikens glansperiod var lika kortvarig och orsakerna var desamma: man hade infört ett slags folkstyre och pressen hade fått sin frihet. Det blev på en gång möjligt och önskvärt att påverka en allmän mening, och därför vällde det fram mer eller mindre livskraftiga små tidningar, de flesta polemiska eller propagandistiska och av mycket låg kvalitet. Så stor var skrivklådan att pappersproduktionen en tid inte hann med. Denna hektiska aktivitet försvann för gott under franska revolutionens skräckvälde. Också visdiktningen (skillingtryck etc.) hör de första åren till. Den uppstod ur den allmänna entusiasmen för frihet, jämlikhet, broderskap, nationell medvetenhet, offervilja och kampanda (Marseljäsen 1792). När den folkliga anstormningen dämpades och livet i Paris kom att präglas av rädsla, profithunger och strid om posterna i det nya samhället, förlorade visdiktningen sin inspiration och sitt berättigande och upphörde nästan helt. Kvar var dramatiken, Frankrikes nationella konstart, vilken i stället upplevde en högkonjunktur som knappast någonsin förr eller senare. 1791 blev teaterverksamheten helt fri, och under de följande åren, alltså under skräckväldet, uppfördes årligen ungefär tvåhundrafemtio pjäser av omkring halva antalet olika författare på cirka trettiofem teatrar enbart i Paris. Trots alla yttre händelser varade denna febrila livaktighet i stort sett fram till 1807, då ett skarpt kejserligt dekret brutalt ändrade teaterlivets villkor. Av de tusentals teaterpjäser som skrevs och uppfördes under detta årtionde har knappast en enda stått sig. Likväl är perioden av litteraturhistorisk betydelse. De folkliga teatrarnas förvirrade jagande efter publikens gunst resulterade nämligen i en ny teatertradition, ny vad gäller dramaturgin och scentekniken, de grundläggande mönstren för pjäsernas uppbyggnad och, inte minst, genom den plats teatern kom att inta i publikens medvetande och livsstil. I Napoleontidens boulevardteater kan man iaktta förvånansvärt mycket av 1800-talets teaterhistoria i dess första skede. Ty det varpå boulevardscenerna allt detta hände. Boulevardscener kallade man alla privatteatrar till skillnad från de fyra statsscenerna (två teatrar och två operor), därför att de flesta låg längs de numera inre boulevarderna, från Place de I'Opératill Place de la Bastille. Komedirepertoaren var inte mycket intressantare, i varje fall inte under revolutionstiden. Den stora teaterns skådespelare (och delägare) hånades med jämna mellanrum i tidningarna för sin slöhet när det gällde att lära sig nya roller, för sin närighet, som gjorde dem ovilliga att anta pjäser av nya författare, och för sitt sympatiserande med den gamla tiden, som yttrade sig i att de fortsatte att spela Molière. När det var fråga om att roa sig gick den nya, föga eleganta publik som dominerade nöjeslivet efter revolutionen till boulevard- teatrarna. Där erbjöd man en repertoar som växlade från pajaskonster och cirkusnummer, över revyartade harlekinader och aktuella sketcher till verkligt moderna komedier och stora kostympjäser, ofta på samma teater. Med tiden utkristalliserades dock ur detta virrvarr nya, någorlunda avgränsade dramatiska genrer: den moderna samhällskomedin, vaudevillen och melodramen. Den förstnämnda lämnade snart boulevardteatrarna och vann insteg på statsscenerna. Dess skapare och främste representant, LouisPicard (1769-1828), blev dessutom direktör för Operan och senare för Odéon-teatern. Hans första stora succé, "Médiocre et rampant ou le Moyen de parvenir" (1797; Medelmåttig och krypande eller Konstenatt göra lycka), visar den mellanställning hans komediform har mellan den mekaniserade klassiska komedin i Molièretraditionen och den kommande realismen. Fören modern läsare ter den sig som en korsning mellan Tartuffe och en roman av Balzac. Storyn: Dorival är en högt uppsatt ämbetsman vid ett departement, talanglös men ambitiös och slug. Han försöker tillvinnasig en ambassadörspost och ett äktenskap med minister Aristesdotter Laure. Sin brist på begåvning döljer han genom att utnyttja Firmin, en duktig men självutplånande medarbetare. Firmins unge son, som är officer, älskar och älskas av Laure. Genom att låta påskina att en viss rapport varit nära att bringa ministern på fall lockar man Dorival i en fälla. Han försöker frita sig från ansvar genom att avslöja att det är Firmin som skrivit rapporten. Hans dubbelspel uppdagas, han blir avsatt och Firmin får ambassadörsposten och hans son den sköna. Ett farligt ämne, otänkbart tio år tidigare. Historien är gjord efter ett mönster som skulle användas i över hundra år. Pjäsen är tråkig och rörig, men t ex den tyske författaren Schiller höll sig inte för god för att överföra den till den tyska scenen (Der Parasit). De båda
andra genrerna, vaudevillen och melodramen, var äldre än revolutionen,
men i och med Napoleons Vaudevillen är en lätt och opretentiös skådespelsform som kan användas till vad som helst: små intrigkomedier, komiska harlekinader eller revyartade sketcher som kommenterar aktuella händelser. Den har sitt namn efter de inlagda visor som oftast skrivits till kända melodier och som mer eller mindre noga flätats in i handlingen. Det är en utpräglad massprodukt. Genom
tre decennier var melodramen - såpan - den litteraturform som tillsammans
med lånebibliotekens romaner bar upp romantiken och tillfredsställde
den moderna publikens längtan efter våldsamma upplevelser.
Filosofi under Napoleontiden Den första Napoleontiden övertog från den franska revolutionen en officiell akademisk filosofi, "ideologin", som stammade direkt från kretsen kring Encyklopedin. Dess viktigaste representanter var läkaren Cabanis (1757-1808) och den begåvade matematikern Condorcet (1743-94), vilken som revolutionspolitiker hann planera en storslagen reform av det franska utbildningssystemet innan han fängslades som moderat och tog sitt liv i fängelset. Gemensamt för de romantiska ideologerna är detta: de hävdar att människan är en fysiologisk organism. Källan till själslivet är inte bara de yttre sinnesförnimmelserna utan i hög grad också verkan av inre organiska processer, som förklarar drifts- och känslolivet. Den människouppfattning de kommer fram till är förutbestämd. Det kan vara Gud som direkt bestämmer organens och kropparnas liv eller en natur, skapad av Gud eller som självskapad, båda varianterna tänktes. Organismens upplevelser är speglingar av en elementär livsprocess, skapad genom ett samspel mellan yttre påverkan, situationen, och inre processer, jaget. På liknande sätt som hos den svenske norrländske teologen Lars Levi Laestadius är dessa tänkares uppfattning av omvärlden skeptisk mot de dunkla och vaga föreställningarna om stora och komplicerade historiska, kosmologiska och metafysiska saker. De vill koncentrera uppmärksamheten på det reella, det ögonblickliga psykologiska och fysiologiska spelet i den enskilda upplevande organismen. Därför tog de i religiöst hänseende avstånd från alla abstrakta och metafysiska dogmer men inte alltid ifrån det kristna evangeliet. I politiskt avseende var de liberala demokrater, i utbildningsfrågor förespråkare fören traditionslös, konkret vetenskaplighet. Inte att undra över att Napoleon röjde dem ur vägen sedan han infört kejsardömet och allierat sig med påven. Under högromantiken utsattes de för mycken spott och spe, men linjen från deras filosofi spåras tydligt via den tankeriktning som kallas "positivismen" fram till 1900-talets människouppfattning. Som de extremaste i motsatta lägret finner man de visionära mystikerna, teosoferna, framför allt representerade av Claude de Saint-Martin (1743-1803), "den okände filosofen", och den grupp han inspirerade, martinisterna. Dessa martinister hade sitt namn efter den portugisiska mystikern Martinez Pasqualis (1715-79), som hade invigt Saint-Martin. Den tyske ockultisten Jakob Böhme introducerades i Frankrike av Saint-Martin. Andra gav ut redogörelser för den svenske mystikern Emanuel Swedenborgs visioner. Man får ett intryck av bredden hos denna rörelse när man ser att den svärmiske tysken von Eckhartshausens lilla skrift "Gud är kärleken" trycktes i inte mindre än femton upplagor i Paris mellan 1791 och 1830, varav nio på 1820-talet. Swedenborg skulle senare bli en mycket stort namn i Amerika och hans Nya Kyrka har fortfarande stor utbredning i engelsktalande länder, medan den för en tynande tillvaro i Sverige, ursprungslandet. Det gemensamma för dessa "illuminister", som de också kallades är vissheten om att det väsentliga i människan inte är kroppen och allt det som ideologerna sysslar med, utan anden, eller själen. Så här tänker Swedenborg och flera av de andra illuministerna: Kroppen, instinkterna och sinnena är något sekundärt, hämmande och begränsande. Själen kan föra människan i förbindelse med änglarnas och det gudomligas värld. Dess gudomliga härkomst finner uttryck i dess strävan och längtan mot det absoluta, den fullkomliga kärleken, andens förening med det gudomliga, som är världens själ, källsprång och mening. Titeln på Saint-Martins främsta verk, "L'Homme de désir" (1790), kan översättas med "Människan som strävan och längtan". Den materiella världen är ofullkomligheten, men spår av det gudomliga är märkbara, i offervilja, i kärlek och i barmhärtighet men också i religionernas och myternas bildspråk och i själva språket, som är en gudomlig gåva. På det praktiska planet omsattes denna mysticism i socialt välgörenhetsarbete men också i forskning: språkvetenskaplig, religionshistoriskoch mythistorisk forskning. Endast
ett fåtal av de romantiska diktarna var immuna mot dessa tankar,
och långt ifrån att förlora i betydelse under årtiondenas
lopp kom grundidén i denna människosyn direkt eller indirekt
att prägla alla tänkare under århundradets senare hälft,
långt in i positivisternas och rationalisternas led. Bonald och Joseph de Maistre Författarna de Bonald i Heidelberg och Joseph de Maistre i Sankt Petersburg formulerade grundläggande romantiska idéer ien ny katolsk-monarkistisk ideologi. de Bonald menade att vi alla behöver en hövding, en ledare, en struktur med Gud allra överst, därunder en kyrka med en ledare och därunder ett prästerskap. På så sätt bevaras de viktiga mänskliga värdena tro, hopp och kärlek. Bryter vi upp strukturen, som under den franska revolutionen, får vi terrorvälde som följd. Däremot var inte de Bonald intresserad av att just Roms biskop, påven, skulle vara hövding över alla kristna. Han ville mer att den galliska och keltiska formen av kristen kultur skulle prägla det europeiska livet. Hans tankar har numera fått liv i de keltiska kyrkor som skapas eller återskapas i Frankrike och England. Fram till revolutionen hade varken kyrkan eller monarkin haft någon egentlig filosofi. Genom romantikerna de Maistre och de Bonald får den det. Den katolska kyrkan hade en teori om samhället och människan liv som dominerade Europa under hela medeltiden. Den kom från filosofen Augustinus på 400-talet och från maktstriderna med medeltidens kejsare. Den hade sedan byggts ut under motreformationen på 1500-talet. Men den franska revolutionen försökte rasera de gamla teorierna och kallade dem föråldrade och oanvändbara. En av de viktigaste uppgifterna för de franska romantiska författarna blev därför att återinföra ett katolskt kungadöme i Frankrike som byggde på gudstro och lojalitet till Kristi kyrka. Joseph de Maistre (1753-1821) var inte fransk medborgare. Han föddes i Savojen, som lydde under kungen av Sardinien. Detta gjorde att han personligen inte drabbades av revolutionen. Hans uppehåll i Sankt Petersburg 1803-17 var alltså ingen exil. Han vistades vid tsarhovet som sin kungs ambassadör. Hans främsta verk är "Considérationssur la France" (1796; Betraktelser över Frankrike), "Essai sur le principegénérateur des constitutions politiques (1809; Essä om den skapande principen bakom politiska författningar), Du Pape (1819; Om påven) och, det mest kända, utgivet efter hans död, Les Soirées de Saint-Pétersbourg (1821; Aftonsamtal i Sankt Petersburg). Hans sätt att tänka kan härledas till en grundläggande övertygelse: att världen bara kan uppfattas som styrd av en gudomlig försyn, och till en lika grundläggande misstro till människans förmåga att skapa något av egen vilja och eget förnuft. Ingen människa har velat revolutionen, ingen har format den; den är ett mirakel, skapat och lett av försynen för att straffa och luttra den franska staten, som tiden dessförinnan grovt misskött sin historiska mission. Revolutionen var en förbrytelse, ett blodsoffer av oskyldiga som gjorde, slut på detta förhållande. På ruinerna skall en ny och bättre nation växa fram. Det katastrofala mänskliga högmodet, som alltid leder till anarki och grymhet, är särskilt framträdande i protestantismen, menar de Maistre. En monarki stödd av påvemakten är den styrelseform som överensstämmer med Guds vilja. En likartad definition av ärkefienden gav Louis de Bonald (1754-1840). Denne författare och filosof hade Napoleons sympati och kunde alltså från exilen återvända hem till Frankrike utan att ändå behöva sälla sig till kejsarens krets. Som rojalist ville han inte acceptera den. Napoleon kunde använda honom till att bekämpa ideologerna och resterna av den republikanska andan i landet. Det är de Bonald som, exempelvis i "La Législation primitive" (1802; Den ursprungliga lagstiftningen), tydligast fastslagit den fundamentala släktskapen mellan materialism, folkstyre och protestantism. Enligt de Bonald hör dessa tre ihop. De tre har alla sin grund i trångsynthet, egoism, negativ inställning och personlig vinningslystnad, som tillsammans bildar det block man långt inpå detta århundrade vanemässigt bekämpat som borgerlig och kapitalistisk liberalism. Protestantismen hade visat sina yttersta konsekvenser först under den franska revolutionen menade de Bonald. Det var däremot Guds vilja och naturens lag att nationens suveränitet skulle innehas av statschefen och att lagen, som stiftats av försynen, utgick från honom. En uppdelning av den politiska (och kyrkliga) centralmakten skulle leda till split och missbruk, emedan enskilda personers och smågruppers egoistiska intressen då inte skulle kunna tyglas av samhällets överordnade maktcentrum. Detta
är kärnan i ett stort kosmologiskt system, där Bonald överallt
ser en styrande vilja. Teorier om språket (som naturligtvis inte
heller är människans verk) spelar en stor roll i systemet, liksom
hos mystikerns. Från Napoleons fall till julirevolutionen ärades
de Bonald som den politiska högerflygelns märkesman och andlige
fader. Madame de Staèl och Réne de Chateaubriand År 1800 konfronterades för första gången de två stora franska romantiska författarna. Det var Germaine Necker, friherrinnan de Staèl, som gav ut sitt första stora verk, "De la littérature, considérée dans ses rapports avec les institutions sociales" (Om litteraturen, med hänsyn till dess förhållande till samhällets institutioner), och René de Chateaubriand, författare till denn mycket berömda boken "Génie du christianisme" - Kristendomens ande. Då "Kristendomens ande" publicerats, år 1802, hade de båda politisk- filosofiska huvudgrupperna i Frankrike, den republikansk- liberala och den katolsk-monarkistiska, var och en fått en formulerad helhetssyn på kulturen, konsten och litteraturen. I sitt verk sveper Mme de Staél över den grekiska och romerska litteraturen, hoppar över medeltiden och uppehåller sig länge vid den klassiska italienska och franska litteraturen, innan hon utvecklar sina tankar om tendenserna i samtiden. Därmed var hon den första som gjort ett storstilat försök att skriva en allmän litteraturhistoria. Som hon utlovar i titeln sätter hon hela tiden litteraturen i relation till den samhällsstruktur som bildar dess historiska bakgrund. Den andra grundidén är också en fortsättning av Voltaires tänkande, och den stod ännu tydligare i opposition till de aktuella politiska tendenserna. Det är påståendet att medborgerlig frihet och religiös tolerans är nödvändiga förutsättningar för en värdefull litteratur och - kanske mindre viktigt - påståendet att litteraturen har stor betydelse för sammanhållningen ien republik av fria medborgare. Hennes skarpa varning för faran av en alltför stark infiltration av "den militära andan" gillade inte Napoleons ämbetsmän vid en tidpunkt då man höll på att återinföra en monarkisk styrelseform. Allt detta skulle peka bakåt snarare än framåt om inte den tredje tesen hade modifierat de båda andra och givit dem en helt ny klang. Det är det klara särskiljandet mellan Söderns litteratur och Nordens, mellan Medelhavsvärldens kultur och den germanska och keltiska, mellan Homeros och Ossian. Den idén vann alla romantikers hjärtan och den består hos många författare än idag. När Mme de Staél förfäktade sin idé om ett ständigt framåtskridande, trots att hon ansåg att allt mellan romarriket och renässansen var ett mörkt hål i kulturhistorien, berodde det på att hon uppfattade medeltiden som en period vilken förenade Norden och Södern och därigenom lade grunden till en ny, gemensam kultur för ett större antal människor. Söderns litteratur kännetecknas av klarhet, formskönhet, behärskning, men också av ofrihet. Nordens litteratur kännetecknas av känsla, poesi, melankoli och den är skapad av och för fria människor. Så här skriver hon: "Melankolin
gör det möjligt att tränga djupare in i människans
karaktär och öde än något annat själstillstånd.
Nordens diktning passar långt bättre än Söderns för
ett fritt folks ande." Chateaubriand René de Chateaubriands "Le Génie du christianisme" skiljer sig i grunden från Mme deStaéls "De la littérature" genom att den inte tar hänsyn till tid och utveckling. Det är yttliga begrepp menar han. Den riktiga verkligheten finns hela tiden här, ganska oberoende av utvecklingen. Chateaubriand menar att kristendomens historia egentligen är berättelsen om en evig kamp för det sköna och goda i tillvaron, en kamp mot sina egna svagheter och synder, mot missbruk av alla slag, mot folk som odlar dessa missbruk eller gör affärer av dem. Han ser det som sin uppgift att övertyga de som tror att kristendomen är en barbarisk kult, absurd i sina dogmer, löjlig i sina ceremonier, fientlig mot konst och litteratur, förnuft och skönhet; en kult som fått blod att flyta, fjättrat människor och fördröjt mänsklighetens lycka och upplysning. Dessa fördomar vill han ha bort genom en både saklig och känslomässig skildring av vad kristendom egentligen är. Därför föresätter han sig att bevisa motsatsen, punkt för punkt. Kristendomens mysterier och sakrament och dess morallära är mer fullkomliga än andra religionens (första delen). Dess skapelseberättelse är sannare än andra. De flesta andra religioner har en mörk syn på skapelsen. Skapelsen är enligt kristendomen till för att vi ska njuta av den. Naturen är skapad av Gud till nytta och nöje för människan: fåglarnas sång är till för att glädja människans öron, flyttfåglarna varnar sjöfararna, bergens skönhet gör oss goda, djurens oskyldiga och lojala väsen får oss att känna kärlek till dem. Andra religioner slaktar dem som offer eller har dem som totem. Kristendomen vill att vi ska leva med dem i kärlek men även använda dem som mat i den naturliga näringskedjan. Kristendomens syn på människan själ, som överlever kroppen, kan i någon mån förstås utifrån människans känsloliv och moral. I litteraturen tycks den kristna inspirationen alltid rikare än den hedniska, den handlar ofta om kampen mellan ont och gott, om kärleken, om svek och synd; icke-kristen litteratur är kallblodigare, tråkigare och utan samma dramatiska grund. Detsamma gäller enligt de Chateaubriand bildkonsten, arkitekturen, filosofin och historieskrivningen. I sista delen slutligen skildras den katolska kyrkan och dess stora betydelse för det moderna kulturella samhällslivet. I de sista kapitlen ställs denna väldiga, ja förfärande mängd välgärningar mot den skrämmande bilden av hur samhället skulle sett ut utan kristendomen: inga universitet, ingen barmhärtighet med barn och gamla, ingen lärdom där ande och tänkande förenas, ingen levande dramatik eller litteratur. Människor
behöver räddning undan det onda i livet. Kristus är den
som räddat människorna, kristendomen som social kraft har räddat
samhället och kulturen. Detta är i mångt och mycket den
franska romantiska filosofin.
|
|
ALT |
kk |
|
|
|
|
||||
