Engelsmän och fransmän
 

Det var engelsmän och fransmän som satte i gång upplysningsrörelsen, men det var tyskarna som gav denna
kulturströmning namn.  Efter die Aufklärung har engelskan skapat the Enlightenment och franskan le Siècle des lumères. 

Det ljus som skulle spridas härrörde från människans andliga
natur. Det var ett naturligt ljus, lumen naturale, som filosofer av alla riktningar hade tilltro till. Hos Descartes lärjungar frodades den utspekulerade hypotesen: den matematiska metoden, deduktionen, är själen i wolffianismen. Newton förklarade däremot: hypotheses The Royal Society, som hade grundats 1663, favoriserade hela tiden naturvetenskapliga experiment och annan registrering av
konstaterbara fenomen. Tilltro till sinnesförnimmelserna och till omedelbar erfarenhet som all kunskaps grund, finner vi hos så olika filosofer som Locke och Vico. 

Förtroendet till människoanden får flerfaldiga politiska konsekvenser. Där folket inser att de styrande låter sig upplysas av förnuftet, visar det den enväldiga kungamakten en nästan obegränsad tillit. 

Samtidigt förbehåller sig filosofer som Bayle, Montesquieu och Voltaire rätten att bruka förnuftet kritiskt och som följd härav att angripa styrelsen för maktmissbruk. Övergrepp skedde framför allt i religionens namn, och det blev därför de kritiska filosofemas angelägenhet att undersöka den vetenskapliga grundvalen för religiösa lärosatser. 
 
 

Sapere aude

Sapere aude, våga att bruka förståndet, att veta besked, blev oppositionens fältrop. Upplysningens frihetskamp gällde friheten att tänka själv. Medlet var läsning på egen hand. Det blev en stor tid för vetenskapernas popularisering, ett nytt vetande tillrättalagt för det kvinnokön som länge hade deltagit i de franska salongernas samtal, och för det borgerskap som efter att ha nått materiellt
välstånd nu också ville ha del i andens produkter. Det är
förbluffande många böcker som översätts mellan engelska och franska, från båda dessa språk till tyska, och från alla tre till nordiska språk. 

Så snabbt flyger litteraturen över Kanalen att man nästan kan tala om en gemensam engelsk-fransk litteratur. Förmedlingen till franska av kontroversiella skrifter skedde huvudsakligen över Holland, som också tryckte huvudparten av den litteratur franska författare inte kunde ge ut i sitt hemland. 

Resonemang hör ihop med ratio och rationalism. Det var i en resonerande period naturligt att fantasi och känsla fick en
undanskjuten plats och att den stora poesin odlades och
bemästrades av ett litet fåtal. 
 

Resor och kärlek

Fantasin tillfredsställdes genom autentiska och framför allt uppdiktade reseskildringar: Robinson Crusoe  av Daniel Defoe,
Persiska brev av Montesqieu, Gullivers resor  av Jonathan Swift, Niels Klim av Ludvig Holberg. Som beundrare av den fria poetiska fantasileken var italienaren Giambattista Vico en föregångare. Känslan hade en säkrad position hos upplysningstidens män, men det var förvisso fråga om känslor av mycket olika art. Det var i det kritiska och frihetsdyrkande England som Shaftesbury skulle påvisa människans medfödda anlag för entusiasm och moralisk
storsinthet. Det var Richard Steele  som öppnade raden av känslofulla komedier, medan Lillo skapade den borgerligt känslosamma tragedin. 

I Frankrike var känslan knuten till kärleksleken. Hos Marivaux - t ex L'île des esclaves  - och Prévost - läs t ex Le monde moral  - hade den karaktären av på en gång slump och öde. Bakom rokokons lättskrivande och lättlevande författares verk ligger ett regelrätt filosofiskt tankearbete. Det lätta växer ur det tunga.  Man kan av denna framställning finna att tyskarna Klopstock och Lessing var närmare befryndade än man kanske kunde tro. Klopstock var, som tidigare påpekats, inte en pietistisk botpredikant, han trodde på försoningens harmoni. 

För tysken Lessing - t ex Miss Sara Sampson  -  existerade inte det radikalt onda; hans borgerliga komedi och tragedi stod i uppfostrans tjänst. Den pedagogiska strävan, som var en del av upplysningsrörelsen, fick hos Lessing sitt ädlaste uttryck. Hos honom blev den moraliserande fabeln stor konst. Och i sin tro på mänsklighetens möjligheter till etiska framsteg drömde han om en evig återkomst på jorden. 

Upplysningens män tänkte framåt. Det gamla ordet: jag planterar träd som andra skall få nytta av, sero arbores quae aliis prosint, använde Holberg om sig själv. 

I novellen Digteren i Syv fantastiska Fortellinger  säger Karen Blixen om lindalléerna, som växte på slottsvallen i Hörsholm, att de "planterats i sjuttonhundratalets osjälviska anda". Som förberedelse till en bättre och skönare värld.
 
 

  Frankrike: 
 

   Montesquieu

Stoiker och levnadskonstnär

Från Gascogne kom två stora filosofer: Montaigne och Montesquieu. Det ligger lång tid mellan de bägge adelsmännens födelseår, men deras levnadsstart var likartad. Michel de Montaigne bars till dopet av fattigt folk och tillbragte sin tidiga barndom i en liten by. Charles-Louis de Secondat de Montesquieu (1689-1755) föddes på familjens slott La Brède men fick en tiggare från byn till gudfader och bodde sina tre första år i godsets kvarn, där han levde av enkel föda och i sin franska fick ett lantligt tonfall som satt kvar hela livet. 

En adelsman i Gascogne fick inte glömma vad han var skyldig folket. Montesquieu förlorade sin mor redan då han var sju år. Han kom hemifrån som elvaårig, då fadern sände honom till en av landets bästa skolor, Collége de Juilly utanför Paris. Undervisningen sköttes av katolska bröder från oratorianernas orden. Pojkarna lärde sig tala latin, men undervisningsspråket var i övrigt franska, och det gavs en bred orientering i geografi och historia. Fastän Montesquieu senare kritiserade sin skola hade han den att tacka för mycket, först och främst en livslång kärlek till den klassiska och i synnerhet den romerska forntiden. Det är Roms tänkare och historiker som bildar grundvalen för hans bildning och för hans fast formade, knappa och klara stil. Montesquieu blev en romarnas lärling.

Han studerade juridik i Bordeaux och i Paris och vistades i huvudstaden från 1709 till 1713, men det är mycket osäkert vad han sysslade med. 1944 fann man emellertid ett protokoll som börjar vid denna tid och där Montesquieu för resten av sitt liv införde utdrag ur sin läsning. Denna väldiga anteckningsbok kallade Mon- tesquieu Spicilège (Efterskörd). Här finns notiser om termometern och barometern, munkordnar, slaveri, romerska mynt och Mme de Maintenon. Manuskriptet är ett tidstypiskt vittnesbörd om den universella nyfikenhet som upplysningsmännen hade gemensam med föregående sekels historiker.

Men hurdan var denne man som skulle skriva århundradets inflytelserikaste bok, Om lagarnas anda? Tursamt nog upptäckte man 1795 bland hans efterlämnade papper två stora kvartvolymer med titeln Mes pensées (Mina tankar). Dessa uppteckningar är helt och hållet skrivna med Montesquieus egen hand och omfattar tiden från ca 1740 till hans död. De innehåller en outtömlig rikedom av iakttagelser, aforismer och minnen, ofta i anekdotens form. 

Överallt lyser det fram i anteckningsboken hur lycklig han är. I en överstruken passus skriver han: "Jag måste tacka min goda genius, för att jag är född så lycklig." Och med lycka menar han som de filosofiska stoikerna: att han är bekymmersfri. Botemedlet mot sorger och förtretligheter var för honom de ljuva böckerna. 

Han skriver: "Studier har för mig varit ett universalmedel mot livets alla obehag. Jag har aldrig haft ett bekymmer, som inte en timmes läsning har kunnat vädra bort."

"Min maskin är så lyckligt konstruerad", säger Montesquieu om sin kropp och själ "att jag mottar så starka intryck av tingen att de ger mig njutning, men inte så våldsamma att de vållar mig smärta".

Montesquieu hörde till den typ av intellektuella som är öppen för alla intryck, både från böcker och från livet, men som aldrig låter sig överväldigas av dem. Som ung ståndsperson hade han naturligtvis flirtat med flickor, men han hängav sig aldrig åt det erotiskt-passionerade spel vi känner från Marivaux och Prévost: 
"l min ungdom var jag rätt lyckosam när jag knöt förbindelse med kvinnor som jag antog var förälskade i mig. Så snart jag antog att så inte längre var fallet, släppte jag dem omgående."
 

En filosof bekänner sig till förnuftet

När Montesquieu kom som domare till Bordeaux, hade ett uppsving i stadens andliga liv inträffat, och initiativet kom i stor utsträckning från ledamöter av samma domstol som han tillhörde. En musikaliskt, litterärt och vetenskapligt intresserad krets grundade 1712 Académie de Bordeaux. Montesquieu blev medlem 1716 och han utvecklade mycken aktivitet som talare och föreläsare; han var Akademins direktör för året 1718. 

Montesquieu gjorde flitiga naturvetenskapliga iakttagelser och framlade sina resultat för Akademin i ett föredrag. Han följde mistelns rötter i värdträdet, betraktade lavar i mikroskop och skar upp grodor för att följa kretsloppen. Han konstaterade att fastän änder och gäss söker föda under vattnet, så drunknar de efter sju eller åtta minuter om de hålls nere under ytan. Grodor hoppade däremot piggt omkring efter fyrtioåtta timmars påtvunget uppehåll under vattnet. 

Han intresserar sig alltmer för förhållandet mellan religion och förnuft och skriver en essä om den romerska religionspolitiken. Det finns enligt Montesquieu två skikt i religionen, den rituella kulten som folk inte kan undvara, och tron på ett högsta väsen. Han förklarar att fastän de romerska "ämbetsmännen inte delade folkets religion, så må man inte tro att de inte alls hade någon". Han hänvisar till den engelske teologen Ralph Gudworth, som "på ett utmärkt sätt har visat att de mest upplysta hedningarna tillbad en högsta gudom, av vilken de folkliga gudarna bara var enskilda yttringar". Och "hos Cicero står det ju", fortsätter han, "att Gud i kraft av sin natur har del i allting: han är Ceres på jorden och Neptunus i havet".
 

Persiska brev

År 1721 reste Montesquieu till Paris med en manuskript som han lät en vän, en prsät, läsa. Vännen förklarade: detta kommer att gå åt som varmt bröd!

Manuskriptet var "Persiska brev"  som utkom försommaren 1721 - och gjorde en enorm succé. Österns länder hade blivit allt mera intressanta och många skrev reseskildringar. Redan 1684 hade en italienare, Marana, konfronterat öst och väst i en samling uppdiktade brev, som hette L' Esploratore turco. Den omedelbart följande franska översättningen fick titeln L'Espion dans les cours (Spionen vid hoven); den gängse beteckningen blev snart Den turkiske spionen. Breven sägs vara skrivna av en viss Mahmoud, som hade varit hemligt turkiskt sändebud i Paris. Montesquieu har här funnit sin formel: en man från den östliga världen som ger en kritisk rapport om den västliga.

Två världar, det är innehållet och idén i Montesquieus Persiska brev. Två rika perser, Usbek och Rica, lämnar den persiska huvudstaden och beger sig, i sansat tempo, till den franska. Under hela utlandsresan, som spänner över tio år, mottar de brev hemifrån och skriver utförligt tillbaka: deras uppmärksamhet är delad mellan den östliga och västliga världen. Några reflexioner över boken, som författaren skrev en tid efter dess publicering, visar att han har haft en summarisk plan för helheten, så att denna brevroman också kunde ge en utvecklingshistoria. Ju längre dessa perser uppehåller sig i Europa, säger han, desto mindre förunderlig och bisarr förekommer denna världsdel dem. Och å andra sidan, ju längre Usbek är borta desto mera växer oron i hans asiatiska harem, där raseriet tilltar och kärleken avtar. 

Det är uppenbarligen ett led i planen, att de heta harems- skildringarna ligger tätast i början och slutet av boken. Dessa heta skildringar irriterade och förargade många läsare. Diktaren presenterar oss i breven från Usbeks harem för två slags människor, båda i en tvångströja av onatur. Här är sköna kvinnor, blommande och erotiska, som Zachi och Fatmé. Besatta av minnet om hur de älskat med sin herres går de otillfredsställda och rolösa runt för att finna honom - och möter bara eunuckerna, berövade sin mandom och satta att vakta de kvinnliga behag som de i maktlös åtrå betraktar. 

Det är en spänd forcerad stämning av frustrering hos de båda grupper, som hatar varandra. Krisen växer snabbt. Förste eu- nucken framhåller att det blir nödvändigt att skärpa harems- disciplinen, att Usbek absolut måste komma hem. Men han ger bara ständigt strängare order att kuva de upproriska. En ny övereunuck känner en sadistisk lust i att förödmjuka kvinnorna. Till sist trotsar en av de kåta kvinnorna sin avlägsne och barbariske härskaren: den stolta Roxane grips när hon är med en ung man. 

Senare när hon har tagit gift, skriver hon till Usbek: 

"Ja, jag har bedragit dig! ... jag har vetat att av din avskyvärda seralj skapa en njutningarnas och glädjens boning ... Väl har jag kunnat leva i träldom, men jag har alltid varit fri, ty jag har omskapat dina lagar efter naturens ... Du var förvånad över att inte finna mig tänd av kärlek. Om du hade känt mig rätt, skulle du ha funnit det våldsammaste hat ... Detta språk är utan tvivel nytt för dig. Skulle det vara mig möjligt att nu kunna tvinga dig att beundra mitt mod, sedan jag tillfogat dig så mycken smärta? Men det är förbi! Giftet förtär mig, min kraft sviker, pennan faller ur min hand, och jag känner hur till och med mitt hat försvagas - jag dör -"

Roxane, vars brev (nr 160) är samlingens sista, dör som
hjältinnan i en tragedi. hon är släkt med sin namne i Racines Bajazet (IV: 253).

Men hurdan är då denne cyniske oriental, denne haremsdespot? Man får honom på nära håll i hans första brev. Han skriver till sin övereunuck: "Jag har anförtrott dig vad som är mig dyrbarast i världen", men han uttrycker sig tydligare till sin vän Nessir:
"Allra mest oroas mitt hjärta av tanken på mina hustrur. Jag kan inte tänka på dem utan att förtäras av farhågor. Inte för att jag skulle älska dem ... I den talrika seralj där jag har levt har jag föregripit kärleken och tillintetgjort den genom den själv. Men just min kallsinnighet alstrar en dold svartsjuka som sönderfräter Mig."

Han kan inte uthärda tanken att dessa kvinnor skulle be- dra honom. Vi minns Montesquieus kavaljerskalla förhållande till de kvinnor som i hans ungdom hade varit förälskade i honom. Usbek har bara en enda gång varit lidelsefullt engagerad: det var, ironiskt nog, när Roxane två månader efter deras bröllop försvarade sin oskuld, till på köpet med en dolk i handen. I denna kamp mellan dem, är Usbek vild av upphetsning. Han är nämligen förkläddtill en fransk adelsman från la Régence. Hans liv och ära beror på utfallet av det erotiska spelet - den kvinna som inte ger sig sålätt är den som åtrås högst, ty i erövringen ligger själva njutningen.
 

"Om lagarnas anda" - århundradets bok

Så gick fjorton år. Med fanatisk flit och uthållighet arbetade Montesqieu på sitt livsverk, som utkom 1748 under titeln De I'Esprit des lois (Om lagarnas anda) med en undertitel som förklarar vad som ligger i ordet anda: "eller om det förhållande som lagarna bör ha till varje statsförfattnings beskaffenhet, till sed och skick, klimat, handel osv.".

Detta mäktiga verk är indelat i trettioen böcker, som i sin tur innehåller sammanlagt sexhundrafem kapitel. Stoffet är av två slag: historiskt och teoretiskt. Som historia uppfattar Montesquieu, i humanistemas efterföljd, alla skriftliga traditioner samt reseskildringar och egna iakttagelser. Han utövar ingen historisk källkritik utan använder alla upplysningar endast som grundval för och illustration till sitt system. De historiska exemplen förvandlas under hans händer till tankeklara principer. Samtidigt prövar han sina teorier på andra juristers, framför allt naturrättslärarnas, tankebyggnader. 

Montesquieu tror inte på samhällsfördraget som han gjorde narr av redan i Persiska breven. Människor bildar inte samhällen, de föds i dem, och här känner de sig starka och i ett naturligt spänningsför- hållande till andra samhällen. Därför uppstår det folkrättsliga regler länderna emellan: 

"Alla nationer har en folkrätt, till och med irokeserna, som äter sina krigsfångar." 

Olyckan är bara att sådana nationers folkrätt "inte vilar på de sanna principerna", dvs. förnuftet som måste prägla all positiv rätt: 

"Lagen i allmänhet är det mänskliga förnuftet, så tillvida att det regerar alla jordens folkslag, och de enskilda nationernas politiska och civila lagstiftning är bara specialfall av det gemensamma mänskliga förnuftet." 

I omedelbar anknytning härtill uppställer Montesquieu det krav som är hans djupaste och originellaste insats: 

de nationella lagarna "skall vara så avpassade efter det folk för vars skull de har skapats, att det blir en ren tillfällighet att en nations lagar passar för en annan". 

Med speciellt eftertryck uppehåller han sig vid den betydelse klimatet har för nationerna och därigenom för deras lagstiftning. Men först gör han sin grundläggande distinktion mellan tre slags regeringssystem som vilar på var sin princip: republiken, mo- narkin och despotin. Det finns två slags republiker. I den demokratiska har folket den högsta myndigheten, demokratin likställer alla medborgare och kräver av dem obetingad solidaritet med fäderneslandet. Demokratins princip är därför "la vertu", borgardygden, samhällsandan. Från gamla tiden är den romerska republiken det stora exemplet, i modern tid den holländska. 

I en aristokratisk republik som Venedig har man ett fåmansvälde. För att undgå splittring inom adeln måste regeringen visa måttlighet - "la moderation" är livsnerven i det aristokratiska samhället. 

Monarkin bygger på klassindelning: omedelbart under monarken, som har den utövande makten, står adeln, prästerskapet och handelsstäderna, alla med sina rättigheter. Den drivande kraften i monarkin är l'honneur, varje kast har sin hederskänsla, sin förpliktande ambition. Med despotin åsyftar Montesquieu direkt de orientaliska rikena, indirekt kanske västliga monarkier, som den franska, som är på väg mot despotism. I en äkta despoti är den livgivande principen "la crainte", fruktan - självhärskarens ministrar måste konstant frukta att mista huvudet. "Man kan inte tala om dessa förfärliga regeringsformen utan att rysa."

Stort inflytande fick Montesqieus protester mot tortyr, religions- förföljelser och slaveri. I dessa avsnitt får hans klara spänstiga stil tillskott av lidelse och fantasi: förhör under tortyr är emot naturen, säger han. En högt kultiverad nation, nämligen engelsmännen, har utan olägenhet nyligen avskaffat det: "Jag skulle just säga att det kunde passa despotiska regeringar ... Men jag hör naturens röst skrika emot mig." Alla människor föds lika, och slaveri är därför emot naturens ordning. Dock ger i vissa länder klimatet eller andra förhållanden en naturlig motivering för att en människa kan sälja sig själv. I europeiska stater är slaveriet till ingen nytta och därför lyckligtvis avskaffat. Med vilken rätt gör då européer negrer till slavar?

Montesquieus ironiska försvar för detta är ett oförlikneligt stycke humanitär propaganda:

Eftersom de europeiska nationerna har utrotat folken i Amerika, har de varit tvungna att göra Afrikas folkslag till slavar för att få all jorden odlad. - Socker skulle bli alldeles för dyrt, om man inte odlade sockerplantan med hjälp av slavar. - Det gäller människor som är svarta från huvud till fot, och deras näsor är så tillplattade att man knappt kan tycka synd om dem. - Man kan inte få i sitt huvud, att Gud som är allvis skulle ha placerat en själ, i varje fall inte en god själ, i en alldeles svart kropp ... Ett bevis på att negrerna inte har sunt förnuft är att de gör större väsen av ett halsband av glas än om det vore av guld, som ändå hos civiliserade nationer har en enorm betydelse. Svaga själar över- driver alldeles den orätt som begås mot afrikanerna. Om den nämligen vore så stor som de påstår, skulle då inte Europas furs- tar, som träffar så många onyttiga avtal inbördes, ha fått idén att träffa ett gemensamt avtal för att främja medlidande och barm- härtighet?

Då Montesquieu till sist vill protestera mot förföljelser i den kristna religionens namn, blir han diktare. Han föreger sig trycka om en liten skrift av en jude, föranledd av att en artonårig judinna blev bränd vid den senaste autodafén i Lissabon. Han anser detta lilla arbete, som här titeln "Allraödmjukaste föreställning till de spanska och portugisiska inkvisitorema", vara "det nyttigaste som någonsin
har skrivits" och tillfogar sarkastiskt: 

"När det rör sig om att bevisa så självklara saker, är man säker på att inte lyckas överbevisa." 

Den fingerade författaren säger till den omänskliga katolska inkvisitionen att den handlar grymmare än japaner och muhammedaner, som brukar eld och svärd mot annorlunda troende: Ni mördar folk som delar er tro, för att de inte delar hela er tro.

Denna stora och framsynta bok skulle näppeligen slippa igenom den franska censuren, menade Montesquieu. Frankrikes förhållande till Holland var inte det bästa, och det blev därför i Genéve som "Lagarnas anda" De I'Esprit de lois kom ut i oktober 1748. Verket saknade författarnamn, men detta blev snabbt känt, och Montesquieus namn flög än en gång Europa runt. En rad omtryck följde slag i slag. Man insåg strax att inget verk i tiden hade framlagt så många nya och djupsinniga tankar. 

Redan från sin utgivning framstod "Lagarnas anda" som århundradets bok. En hel litteratur uppstod kring Montesquicus religiösa och politiska argumentation. Bland deltagarna märktes Voltaire och Holberg. Den förre försvarade honom mot jansenisterna, den senare misstänkte honom för att identifiera despoti med envälde. 

Kritiken tog hårt på den kritiske författaren. Det var ett slag för honom att påvestolen i november 1751 satte hans verk på Index, listan över förbjudna böcker. 

Då han var i Paris i januari 1755 smittades han av en epidemisk febersjukdom, som blev allvarlig eftersom han negligerade den ett par dar. Läkarna åderlät honom måttlöst, och han blev dödssjuk och avled. 
 
 
 

   Voltaire - Jesuiternas lärling
 

Voltaire samlade i sin person och i sitt författarskap upplysningstidens bästa tankar och uttryckte dem snillrikare än någon annan. Voltaire var upplysningens andlige hövding.

Men begynnelsen var nog så skröplig. Det var ett klent barn som föddes i Paris den 21 november 1694 och som i dopet fick namnet Francois-Marie Arouet. Han var son till en notarie och tillhörde sålunda det strävsamma borgerskapet, vars mål var att komma i jämnhöjd med adeln. 

Det var dock inte faderns namn som skulle bli berömt. Tidigt bildade Arouet junior, på franska Arouet le jeune, förkortat l.j., ett författarnamn av samma bokstäver: Voltaire. I detta anagram står v för u och i för j. Under en dedikation i tragedin CEdipe (1718) kallar författaren sig Arouet de Voltaire; det är som Monsieur de Voltaire hans namn flyger över Europa.

Den lille Francois-Marie var otroligt läraktig. Tre år gammal kunde han La Fontaines fabler utantill, likaså en dikt om Moses, La Mdisiade av Lourdet, som förklarade alla religioner lika orimliga. Det var gossens mycket fritänkande gudfader, abbé de Châteauneuf, som gjorde honom bekant med den kyliga atmosfären hos La Fontaine och gav honom upplysta människors hat, till vidskepelse och fanatism. Det var samme världsman som lärde gossen att skriva fransk vers. Han var sålunda väl förberedd, då han tio år gammal sattes i det förnämliga jesuitkollegiet Louis-le-Grand i Paris. 

Begärligt tillägnade han sig den speciella jesuitiska blandningen av klassicism och världsklokhet. Han lärde sig latin, retorisk stilkonst, över huvud respekten för litterär form i de stora poetiska genrerna, eposet och tragedin, och i den resonerande prosan, dialogen. Snart skrev han själv välturnerad sällskapspoesi, de stolta jesuiterna lät hans eleganta små verser gå vidare, och han blev introducerad hos den mer än åttioåriga men alltjämt charmerande Ninon de Lenelos, det gångna seklets stora kurtisan. Vid sin död efterlämnade hon en liten summa åt honom att köpa böcker för. Den spenslige gossen trivdes hos sina jesuitiska fäder, också när han kunde retas med dem. 

På gymnasiet eldades det i kakelugnarna bara när vattnet var fruset i vigvattensskålen i kapellet. Den frusne Arouet hämtade isklumpar från skolgården och lade dem i vigvattnet - och föregrep därmed, som det har sagts, sin framtida gärning.

Underbarnet var jesuiternas lärling då det gällde flexibel moral, men delade ingalunda deras uthålliga iver att föra kättare till den rätta, katolska tron. Han var redan full av opposition. Fadern ville få honom att läsa juridik, så att det kunde köpas ett ämbete åt honom. Men han förklarade att han inte önskade sig ett anseende som kunde köpas: han skulle nog se till att skaffa sig ett som inte kostade något! jag vill bara vara ett: författare, "homme de lettres". Han blev ändå tvungen att läsa sin juridik men umgicks mera i den krets av lebemän och fritänkare som hans gudfader tillhörde och som samlades i le Temple, där Malteserordens storprior hade sitt residens.

Men 1726 inträffade en katastrof. Voltaire var djärv i munnen som i pennan. I ett sällskap förolämpade han en adelsman Rohan Chabot, som kort därpå lät prygla honom i sin närvaro. Voltaires ära var träffad och han lät sprida ut att han skulle utmana den som hade förolämpat honom. En duell mellan en borgerlig poet och en högvälboren adelsman var naturligtvis omöjlig. Regenten lät sätta Voltaire på Bastiljen igen, dock endast för några få dagar. Så slapp han ut, med rådet att lämna Frankrike.

Så kom Voltaire till England, de franska intellektuellas förlovade land. "Det är ett land", skrev han till en vän, "där man tänker fritt och ädelt utan att bli hindrad av trälaktig fruktan." Voltaire stannade knappt tre år i England. Denna vistelse fick enorm betydelse för hans författarskap, eftersom han fann eller såg till att han fann precis vad han önskade: levande vittnesbörd om frihet och nobless i tanke och handling, en effektiv kontrast till livet därhemma.

Voltaire kunde lite engelska när han kom, men då alla bildade talade franska hade han inga svårigheter i de kretsar, där han snabbt vann insteg. Han lärde känna Pope, Congreve och John Gay, och det var på teatern han hörde den mesta engelskan. Här fick han se Shakespeare, vilket han senare skulle dra nytta av. 
 

Epistlar om tolerans och frihet

Voltaire jämförde Shakespeare med ett kraftigt, vildvuxet träd vars grenar stretar åt alla håll. Det dör om man gör våld på dess natur och klipper det som träden i en fransk trädgård. Ironiskt nog får Voltaire rätt, när han för att visa Shakespeares styrka översätter Hamlets "To be or not to be" till fransk tragedistil. Innerst har Voltaire nog menat att med den store engelsmannens naturbegåvning och hans egen smak och förståelse av tragedins regler kunde det fullkomliga skapas. 

Tankarna om Shakespeare stod i det artonde brevet i Voltaires bok om engelska förhållanden, som utkom 1734 under två titlar, Lettres sur les Anglais - "Brev om engelsmännen"  och Lettres philosophiques - "Filosofiska brev". De publicerades i Rouen utan censors auktorisation, blev ögonblickligen förbjudna och dömda att "sönderrivas och brännas av bödeln som anstötliga, i strid mot religionen, goda seder och den respekt man är skyldig auktoriteterna". En arresteringsorder hängde över huvudet på författaren, som skyndsamt flydde till Lorraine, vid Frankrikes östgräns.

Det var inte Shakespearekapitlet som förde Voltaires sprängstoffyllda bok till bålet. Det var de religiösa och politiska partierna. Voltaire har studerat kväkarna. Han ler åt deras tro på uppenbarelsen, som de troende mottar i ett tillstånd av besatthet, men han prisar deras höga moral och enkla livsföring. När han skall skildra kyrkliga organisationer, väljer han att intervjua en ädel, men anonym kväkare. 

Man anar i denna ironiska dialog Sokrates, Bayle och jesuiternas pedagogik: "Min käre herre, frågar jag en kväkare, är ni döpt? Nej, svarade kväkaren mig, och det är inte heller min kusin. Guds död, fortsatte jag, ni är alltså inte kristna? Min vän, återtog han i mild ton, du ska inte missbruka Guds namn; vi är kristna, men vi anser inte att kristendom består i att hälla vatten på huvudet tillsammans med lite salt. Vid Gud, fortsatte jag,  som hade tappat koncepterna inför denna gudlöshet, har ni då glömt att Jesus Kristus blev döpt av Johannes? Ännu en gång, käre vän, inget missbruk av Guds namn! sade den godmodiga kväkaren, Kristus mottog dopet av Johannes, men han döpte aldrig någon själv, och vi är inte Johannes' lärjungar utan Kristi. Den heliga Inkvisitionen skall bränna er ordentligt! utbröt jag." 

Voltaire kunde nog göra narr av kväkama för deras överspändhet, men han måste beundra deras tolerans och moraliska mod. 

Det tilltalar Voltaire att England har många trossamfund: 

"Om det bara fanns en religion i England, kunde man frukta dess despotism. Om det fanns två, skulle de skära halsen av varandra. Men nu är det trettio stycken, och de lever i lycka och fred." 

Han har en viss förkärlek för socinianerna, kristna som förnekar Kristi gudomliga natur. Men de egentliga deisterna, vilkas antal vår i stigande i England, nämner Voltaire inte. Det var djärvt nog med de kristna sekterna.

Englands exempel visar alltså att trosfrihet bidrar till att säkra freden. Tolerans betalar sig för staten. Detsamma gäller den politiska friheten. Det engelska folket har lidit under adelns och prästerskapets tyranni, det har kostat strömmar av blod att avkasta oket, men nu säkerställer parlamentets överhus och underhus med kungen som regulator, en maktbalans som kommer alla till godo. Kungen och folket regerar gemensamt. Den personliga friheten är garanterad i Magna Charta, och skattebördan fördelas efter inkomst. Ingen är befriad från skatt för att han t. ex. är adelsman eller präst.

Det är alltså frihetens lov Voltaire sjunger i sin samlings tio första brev, av vilka nr 1-7 handlar om religiösa, nr 8-9 om politiska och nr 10 om kommersiella förhållanden. De följande sju sysselsätter sig med vetenskapen. 

Voltaire prisar engelsmännens tilltro till erfarenheten, han ställer sig på Bacons och Lockes sida och förkastar Descartes' spekulativa metod. Han betraktar Newtons upptäckt som den empiriska vetenskapens triumf. Vetenskapsmän och filosofer åtnjuter obegränsad tankefrihet i England. Och därtill ett anseende som är okänt i Frankrike. Voltaire hade 1727 bevistat Newtons begravning i Westminster Abbey. Här blev en andens furste följd till graven av rikets förnämsta män. Det är ett ledmotiv i breven om litteraturen i England (nr 243)
 

Prosapärlor av Voltaire: Zadig , Bahoue, Micromégas

Den utan jämförelse betydelsefullaste prosan från mitten av 1700-talet finner vi i Voltaires romaner och berättelser. Det är i denna fiktionsprosa vi följer filosofens växande skepsis. I lätt stil behandlar han de svåra frågorna om världsordningens rättfärdighet. Som form använder Voltaire den fantastiska berättelsen i dess kända gestalter: den österländska sagan, den fingerade reseskildringen, den pikareska romanen; också Bibeln lämnar stoff. Det går inga konstnärliga gränser mellan Voltaires längre och kortare historier. Den naturligaste beteckningen för dem alla är sagan, "le conte".

Början gjordes med Zadig ou la Destinée (1747; Zadig eller Ödet)  , som skrevs efter de bittra erfarenheterna från hovet i Paris och före besvikelserna i Berlin. Zadig är en ung babylonier som till synes har fått ödets alla goda gåvor. Han är klok, god och rik. Skulle han inte ha alla chanser att bli lycklig? Men han skall punkt för punkt erfara vad ödets gunst vill säga. Hans älskarinna sviker honom, och när han gifter sig, visar hustrun sig otrogen, och han förskjuter henne. Zadig kastar sig då över vetenskapen och visar en eminent iakttagelseförmåga. Men då han utvecklar den blir han beskylld för trolldom, och då han senare försiktigtvis håller mun, får han böta: 

"Vad det ändå är svårt att bli lycklig i detta liv!" suckar han.

Så lockas Zadig av det mondäna livet, men här går det också illa. Under en promenad i sin trädgård skriver han på en tavla ett galant epigram om fyra alexandriner. Till en dams ära förklarar han att då kungen har besegrat alla fiender, finns det i detta fredstillstånd endast en att frukta: Amor. Ett fragment av dikten påträffas och framläggs för kungen. Det innehåller första hälften av alla fyra versraderna, och dessa rader bildar genom ett märkligt sammanträffande en komplett liten strof, i vilken kungen kallas för den enda fiende som hotar freden! Zadig står inför sin avrättning, då kungens papegoja finner resten av versraderna, som frikänner honom. Kungen gör honom till minister, men då drottning Astarte och han i all oskyldighet förälskar sig i varandra, blir kungen svartsjuk och beslutar bägges död. De räddas och slutar efter många växlingar som kung och drottning av Babylon. Först i allra sista ögonblicket belönas alltså dygden!

En pärla av filosofisk berättarkonst stammar från Berlin- tiden, Micromégas (1752). Den grekiska titeln som betyder "liten-stor" är namnet på en klok och insiktsfull man från en av Sirius' planeter. Han är åtta mil hög, och i sällskap med en invånare på Saturnus företar han en resa i världsrymden på en komet !  Han kommer till ett rent försvinnande litet klot som heter Jorden. 

Voltaire har lärt av Jonathan Swift och Gullivers resor, men han ger dennes fantasier kosmiska dimensioner, för att de högmodiga jordevarelserna grundligt skall kunna förödmjukas. Gästerna från rymden är först i tvivelsmål om jorden över huvud är bebodd. Men så får en av dem en val på nageln och senare ett skepp med en grupp vetenskapsmän som återvänder från observationer vid polcirkeln. 

Gulliver tog upp lilleputtarna i handen och satt senare själv på jättarnas händer. Men Micromégas måste använda mikroskop för att kunna iaktta de småkvalster som kryper på polarskeppet. Hur hänryckt blir han inte när han ser "de små maskinema röra på sig, när han undersöker alla deras förflyttningar och följer dem i alla deras förehavanden!"
 

Candide - naturkatastrofer och ironisk livshållning

Den 26 mars 1753 lämnade Voltaire Preussens huvudstad. Han var fri, men kungen lät hejda honom i Frankfurt den I juni. Han,blev avkrävd sitt exemplar av en liten samling dikter, som Fredrik hade skrivit och gett ut i begränsad upplaga. Majestätet var säkert med rätta rädd för att Voltaire skulle göra honom löjlig i utlandet med dessa medelmåttiga satiriska och obscena verser. 

Voltaire blev under förödmjukande omständigheter kvarhållen i Tyskland ända till 6 juli. Han vågade sig inte till Paris, men efter ett längre uppehåll i Alsace slog han sig 1754 ner utanför Geneve. Här försäkrade han sig om en vacker egendom, ett lustslott som han döpte till Les Délices, "Behagen". 

Det var vid denna tid som Voltaire roade sig med att författa en närgången parodi på hjältedikten och helgonlegenden. Han berättar i La Pucelle d'Orléans 1755, definitiv utgåva 1762, "Jungfrun från Orléans" om Jeanne d'Arc: Frankrike är förlorat, om inte denna bondflicka under ett helt år bevarar sin ungfrudom. Hon försvarar heroiskt sin dygd mot svåra angrepp, bl. a. av sitt riddjur, en närgången åsnehingst. Men då prövoåret är förbi kan Jeanne i krig och fred njuta kärlekens fröjder, också de påtvungna, såsom då hon våldtas av en engelsk krigare. Denna burleska dikt blev en skandalsuccé. Voltaire frånsade sig naturligtvis faderskapet, samtidigt som nya och omarbetade upplagor hastigt följde varandra. Europa förargades och hade roligt.

Så inträffade den I november 1755 jordbävningen i Lissabon. Hela den upplysta och civilis erade världen skakades av denna naturkatastrof, som kostade trettiotusen människor livet. Voltaire skrev genast en dikt härom: La Destruction de Lisbonne,1756, "Lissabons förstöring" vari, han anklagar gudomen i starkare ordalag än i diktens senare version, som offentliggjordes samma år under titeln Le Désastre de Lisbonne "Lissabonkatastrofén".

Denna tragiska händelse gav Voltaires ande nytt register. Hans tro på världsordningen fick en knäck, som knappast lät sig botas - förhållandet till Skaparen blev problematiskt, och detta nya tvivel berikade hans konst. En ironisk livshållning och prosastil möts i Voltaires odödliga kortroman Candide ou I'Optimisme (1759),  som ofta översätts "Candide eller Den bästa av världar".

Historien om Candide har en dialektisk struktur, och är uppbyggd så att Leibniz' optimistiska filosofi i första hälften oupphörligt motsäges av grymma fakta medan den andra, försiktigt och dröjande, antyder att man ändå kan hoppas på en dräglig lott, om folk ville låta bl att ställa frågor och i stället sköta sina sysslor. 

Romanen uppbyggnad är klart markerad: i varje hälft presentera först en anhängare av den filosofi som skall gendrivas, en optimist respektive en pessimist, och i vändpunkten fram träder en utopi, lyckolandet Eldorado.

Candide, vars namn betyder öppen och trohjärtad, växer upp på ett westfaliskt adelsgods. Han antas vara en illegi tim son i släkten. Candide undervisas tillsammans med ba ronens son och dotter av inforinatorn vars namn, Pangloss anger att han tror på läran att vi lever i den bästa av alla upptänkliga världar. Candide skall snart få se på annat. 

Baronen överraskar honom en dag kyssande husets dotter Kunigunda och sparkar ut honom Han blir lurad att ta värvning som bulgarisk soldat. Och då han en dag får lust att lämna tjänsten, måste han som desertör löpa gatlopp. När det drar ihop sig till fältslag, rymmer han och träffar Pangloss, svårt medfaren av syfilis 

Tillsammans upplever de jordbävningen i Lissabon. För att förekomma en upprepning av denna föranstaltas en autodafé, varunder Pangloss blir hängd (dock mycket bristfälligt) och Candide piskad. En gammal fattig kvinna, som visar sig vara dotter till en påve och en prinsessa, för Candide till Kunigunda, som under tiden har blivit våldtagen och knivstucken av en bulgarisk soldat och nu delar sig mellan en rik jude och en storinkvisitor.... 
 
 

Diderot 

Denis Diderot (1713-84) var på 1740-talet en ganska okänd filosof och översättare. Han var son till en välbärgad knivsmed i Langres, en liten högt belägen stad i Champagne. 

Denis' morbror var präst och försökte låta de feta inkomsterna från sitt kanonikat gå i arv till systersonen. Den blivande religionsomstörtaren fick därför tonsur (rund klippning) vid knappt tretton års ålder. Men när morbrodern dog, ett och ett halvt år senare, misslyckades överlåtelsen. Nu försökte jesuiterna föra bort den begåvade pojken. Planen röjdes och det blev på ett jansenistiskt (andligt strängt katolsk) präglat gymnasium i Paris, College d'Harcourt, som den unge Diderot fick sin humanistiska utbildning 1728-32. 

Han slukade glupskt klassikerna: Homeros och Horatius blev Iivslång läsning för honom. Men redan då var han alläsare, och när fadern 1736 försökte tvinga honom att välja ett brödstudium, juridik eller medicin, förklarade han att han bara ville fortsätta att studera vidare: 

"Jag är mycket lycklig och nöjd, jag ber inte om något annat." 

Då drog fadern in det ekonomiska understödet, och Diderot måste klara sig genom privatundervisning och senare genom översättningar.

Det var sköna år för en fattig student och universell begåvning. Han studerade på egen hand matematik och naturvetenskap, italienska och engelska. Han levde muntert Paris, bland vivörer och lätta damer. Det stämmer säkert på honom vad han senare skrev i dialogen Le Neveu de Rameau  "Rameaus brorson": 

"Ibland ägde han inte en daler; nedsjunken i djup melankoli lovade han då sig själv att avstå från allt som förljuvade hans liv; men en rad av Homeros, ett problem att lösa, en tanke av Newton förstörde ett ögonblick hans plan; allt som upptog hans ande återgav hans själ ron och klarheten."

1743 gifte sig Diderot med en skön men vresig sömmerska, och för att underhålla familjen tog han itu med översätta från engelska. Äktenskapet var inte lyckligt. Efter ett par år fattade Diderot en våldsam passion för en kvinnlig författare, Madelaine de Puisieux, som under de fem år förhållandet pågick författade sin bästa bok, Les Caractéres - "Karaktärerna", som utkom 1750-51. Det glunkades om att älskaren hade sin andel i verket. Henns bok handlar om de mänskliga karaktärsegenskaperna och der förhållande till livsföringen. Hon skriver, typiskt för tiden: 

"Njutningarna är ett sant gift för själens ro. Har man en gång smakat dem tappar man lusten för allt annat ... Njutningstörsten är outsläcklig." 

Madelaine var dyr i drift, och det var för att tillfredsställa henne, som den lycklige älskaren Diderot inledde ett självständigt författarskap: Pensées philosophiques 1746, "Filosofiska tankar" , där han understryker tvivlets betydelse: det som aldrig har dragits i tvivelsmål är aldrig bevisat. Och Diderot kräver regelrätta bevis för kristendomens sanning. Skriften blev omgående dömd till bålet, och från och med nu stod Diderot under polisuppsikt. 

För sin väninna författade och utgav han den erotiska romanen Les Bijoux indiscrets 1748, "De lösmynta juvelerna" . Sultanen i ett fin- gerat afrikanskt rike har tråkigt. Anden Cucufa ger honom då en ring som kan få alla kvinnor att bikta sig, inte med munnen utan med blygdläpparna! Och vad kan de inte berätta! 

Liksom  Västerlandet i Montesquieus Persiska brev betraktades genom Österns kritiska glasögon, så blir här Paris och Versailles löjliga i obscenitetens ljus. Och sultanen som ständigt vill bli road, vem är det om inte Ludvig XV? 

Det blev dock först efter utgivandet av en ny, antireligiös skrift som statsmakten grep in: Lettres sur les aveugles 1749, "Brev om de blinda". Diderot hävdar nu att läran om Guds godhet inte kan vara självklar för en som är född blind. Han har talat med en blind man, som av en domare blev hotad med en underjordisk fängelsehåla. Herregud, svarade den blinde, där har jag bott i tjugo år.

Det var ungefär dessa villkor som skriften om de blinda förskaffade Diderot, då han under en arresteringsvåg den 24 juli 1749 sattes i fängelsetornet i slottet i Vincennes, Bastiljen var fullsatt. 
 

Encyklopedin

Encyklopedins förläggare blev mycket oroliga, de hade investerat sextiotusen francs i förarbeten till det stora verket och var beroende av att Diderot kunde skriva artiklar till verket. Efter en månads ansträngningar lyckades de utverka att Diderot fick bo på själva slottet, och han fick talrika besök. Hans vän Jean-Jacques Rousseau gick ofta de två milen dit ut, och det var under en sådan promenad Rousseau fick idén till en uppsats som startade hans karriär som författare - uppsatsen vann en pristävling och hans namn blev känt. 

Diderot försökte förgäves redigera Encyklopedin från Vincennes och sattes efter ansökan på fri fot den 3 november 1749. Nu skulle det arbetas.

Redan med första bandet fick Encyklopedin jesuiterna på halsen. De fruktade en konkurrent till det stora lexikon som de sedan 1704 hade gett ut på franska, Dictionnaire universal, och på latin, Dictionarium universala. 

I sin tidskrift, Journal de Trévoux, beskyllde de det nya verket för kätterska meningar. Men då en av dess medarbetare, abbé de Prades, fick sin doktorsavhandling fördömd av Paris' ärkebiskop, som var jesuit, och Diderot försvarade Prades i andra bandet av sitt lexikon'blev detta den 7 februari 1752 drabbat av totalförbud. 

Diderot måste gå under jorden. 
Han fick dock hjälp i nöden. Censurens chef, Malesherbes, erbjöd sig att gömma Encyklopedins manuskript, och hos honom låg de i säkerhet för polisen. Många krafter motarbetade jesuiterna, däribland Mme de Pompadour. Efter tre månaders förbud frigavs lexikonet och marscherade någorlunda stadigt fram till sjunde bandet, som utkom i november 1757, när det gick galet på allvar.

d'Alembert hade varit på besök hos Voltaire som saknade en teater i Geneve. I sin artikel om denna stad uppfordrade nu d'Alembert stadsstyrelsen att grunda en teater, ty i en så moralisk stad skulle skådespelarståndets anseende och seder höjas! Geneve framställs som de sparsamma, lyckliga och barnrika familjernas stad. Här råder förbud mot lyx, och därför känner man inte till det begär efter yppighet och vällevnad som hindrar befolkningstillväxten i Frankrike. 

Med utmanande beröm skildrar d'Alembert kalvinismens hemstad som tankefrihetens och den frigjorda filosofins säte. Geneves teologer, säger han, hävdar att man inte skall förstå Bibelns ord efter bokstaven,om denna strider mot humanitet och förnuft, ja åtskilliga präster i Geneve "förkastar alla mysterier och anser det för den sanna religionens grundprincip att inte anta något som stöter förnuftet".

Ruin hotade Encyclopedins förläggare som hade investerat, mer än en kvarts miljon i företaget. Och för att intet skull vara dem besparat, satte påven Clemens VIII den 3 septen ber 1759 Encyklopedin på listan över förbjudna böcker.

Men Diderot tappade inte modet, tvärtom: nu skulle verket slutföras!  Den första leveransen kom 1762. Samtidigt förbereddes i hemlighet de resterande textbanden, inalles tio. Sommaren 1765 var tryckningen avslutad. 

Under tide gjorde Diderot, 1764, den förfärliga upptäckten att huvudförläggaren, Le Breton, hade förrått verkets anda. Omedel- bart före tryckningen lät han på natten stryka eller mildra de djärvaste partierna i artiklarna. Diderot blev utom sig av raseri och förtvivlan och förlät aldrig förläggaren. 

Diderot var inte bara verkets redaktör utan också dess huvudskribent. Hans otaliga bidrag faller i två grupper: 
1) dels beskrivningar av hantverk och industri, 
2) dels språkligt- filosofiska utredningar. 

Diderot, son till en knivsmed, satte sig in i hantverkarnas teknik och skildrade denna i alla detaljer. Han lät t. ex. framställa en modell av en maskin för strumpvävning. På talrika planscher lät han avbilda verkstäder och maskiner. Artiklar och bildmaterial lyser av glädje över teknisk färdighet och framgång. Encyklopedins optimistiska fäder kunde vid övergången till maskinåldern konstatera verkningar av samma framsteg som yttrade sig i tankens värld. 

Däremot inte i samhällsordningens. Diderot lyckades i åtskilliga artiklar infläta kritik av bestående förhållanden. Under uppslagsordet "Indigent" (Fattig, Nödlidande) fastslår han att "en av de olyckligaste följderna av dålig administration är uppdelningen av samhället i två slags människor, av vilka det ena lever överflöd och det andra i elände". 

Han har blick för den spi ciella socialgrupp som betjänterna utgjorde. Det är det stora lyxbehovet som mångdubblar deras antal och avfolkar landsbygden: bondsöner lämnar sina föräldrahem för att undgå militärtjänst och blir betjänter i huvudstaden. Men han tror inte på deras framtid: när de gifter sig, utökar bara det eländiga betjäntståndet.

Men Diderots encyklopediska skrivkonst hade också en lyrisk ton. Artikeln "Jouissance" (Njutning), som tidigt blev berömd, är en hyllning till begäret och dess tillfredsställelse, ny människas avlelse. Till dem som inte tål att höra orden säger Naturen själv: 

"Tror du att din mor hade satt in sitt eget liv för att skänka dig ditt, om jag inte hade förenat hennes makes omfamningar med en outsäglig lust? Tig, eländige, och betänk att det är njutningen som har dragit dig ut ur Intet."
 

Rationalismens gränsområden

De franska upplysningsmännen älskade förnuftet men inte till vanvett. Gränsen dras när de tar ställning till de mest radikala filosoferna.

Till sina medfilosofers tillfredsställelse drog abbé Condillac (1714-80) den konsekvensen av den engelske filosofen Lockes lära, att inte bara vårt medvetandes innehåll utan också dess funktioner kommer från våra sinnesintryck: Traité des sensations, "Avhandling om sinnesintrycken"  som Condillacs bok var betitlad, förblev in i det följande seklet den s. k. sensualismens huvudskrift. 

En annan radikal tänkare under upplysningstiden var Offroy de La Mettrie (1709-51), som dog i Berlin. Han var en rik köpmansson, skolad hos jesuiterna i Caen, utbildad till läkare i Reims och Leyden. Han deltog fransk fältläkare i slaget vid Dettingen. Under en sjukdom iakttog han hur hans själsförmögenheter försvagades och han drog då slutsatsen att tanken endast var en produkt av organismen. 

Om detta skrev han Histoire naturell de l'ame 1745, "Själens naturhistoria" men förlorade härmed sin anställning och flyttade till Holland. Där utformade han sin materialistiska filosofi i L'homme machine, 1748, "Människan maskinen". Nu måste han fly till Berlin, där han blev lektör hos Fredrik II. Under denna tid skrev han L'Homme plante, 1751, "Människan som växt": det är samma natur i människan, djuret, växten och mineralet. 
 
 

Italien

Neapel i centrum

Uppspjälkningen i stora och små stater, av vilka några var en lekboll mellan stormakter, hindrade kulturella framsteg i Italien. 

Omkring 1700 fanns det inte i norra Europa några förväntningar om skön eller lärd litteratur från Italien, som dock under 1700-talet flitigt besöktes av tänkande resenärer Shaftesbury, Holberg, Montesquieu, Rousseau, Ehrensvärd och Goethe. 

Då uppstår också ett kulturellt centrum i Neapel, som jämte Sicilien utgjorde ett spanskt vicekungadöme till 1707, då det intogs av österrikiska trupper. Österrike behöll det vid freden i Utrecht 1713. 1735 upprättades ett nytt kungarike för den spanske prins Karl.

I det politiskt stormiga Neapel framträdde två lysande begåvningar, båda födda i mycket blygsamma förhållanden. Det var Italiens störste filosof Vico och librettopoeten Metastasio.

Giambattista Vico och den nya vetenskapen

22 mars 1714 skrev Leibniz till den franske arkeologen och mineralogen Louis Bourguet: "Jag skulle önska att författarna gav oss historien om sina upptäckter och de etapper, genom vilka de har nått fram till dem." Brevet fick verkningar i den lärda venetianska miljö, där Bourguet då uppehöll sig. 

Många italienska adelsmän vårdade sig om vetenskapernas förkovran. Greve Gian Artico di Porcia skickade en uppmaning till en rad italienska lärde: Skriv en självbiografi, vari ingår en noggrann skildring först av den undervisning Ni har åtnjutit, med kritik härav, och vidare av Edra självständiga studier och arbeten, hur dessa blev mottagna och vad som kan vara riktigt eller felaktigt i kritiken.

Grevens anmodan nådde också en av Neapels lärda män. Denne avböjde flera gånger men gay till sist efter och in- sände 1725 sin självbiografi, som blev ansedd som förebildlig och trycktes 1728, för resten det enda förblivande resultatet av enkäten. Författaren var Giambattista Vico (1668--1744), och han fick härmed inträde i litteraturens historia inte bara genom sina filosofiska skrifter utan också genom Vita di Giambattista Vico scritta da se medesimo (G.V-s liv skrivet av honom själv). 

Den franske filosofen Descartes hade i Discours de la méthode (Diskurs om metoden 1637) skrivit sin tankes historia men ville, som Leibniz anmärker i sitt citerade brev, helst få oss att tro att han nästan ingenting hade läst. 

Vico tar avstånd från Descartes' självförhävelse. Han byter från första till tredje person, vilket ger honom möjlighet att sakligt karakterisera sin egen begåvning. Vico skriver inte "bekännelser" som Augustinus och Rousseau men markerar noga etapperna i sin vetenskapliga utveckling.

Vico berättar alltså att han föddes i Neapel. Han var ett livligt och oroligt barn. Vid sju års ålder föll han ned från en stege och spräckte skallen. Läkaren förutspådde att pojken skulle dö eller bli idiot. Efter tre år kunde han i alla fall återvända till elementarskolan, där han gjorde lysande framsteg. Han kom senare på ett jesuitgymnasium och till universitetet, men mest lärde han sig på egen hand. Hans mor fann honom ännu läsande vid gryningen, och hans far som var bokhandlare skaffade honom böcker. Han drogs till juridiken; som sextonåring förde han med framgång talan inför rätta men fick klart för sig att det var rättsfilosofin som var hans område, ännu abstraktare än natur- och folkrätten. 

Men Vicos hälsa var dålig - tuberkulosen hotade - och familjen var fattig. Han var därför lycklig då en rik familj, Rocca, gjorde honom till informator, så att han i nio år, 1686-95, levde i en sund omgivning och med all nödvändig fritid till studier. Mycket tidigt har Vicas erfarenheter som elev och som lärare stadfäst några pedagogiska principer hos honom. 

Han fick klart för sig att abstraktioner inte lämpar sig för tidig ålder och att därför logikens begrepp och aritmetikens symbolspråk bara torkar ut det unga sinnet och leder till självsäker kritik utan någon grundval i kunskaper. Utan att företa sig något på egen hand sätter unga människor sig till doms i all världens angelägenheter. 

Ungdomen har förmåga till och behov av konkreta, åskådliga detaljer. Elevernas skall därför invigas i alla musiska fack, som målning, skulptur, arkitektur, poesi och retorik, som alla ger spelrum åt fantasin. Geometrins klara och kyliga figurer kan brukas till att lägga band på den. Med historia och språk övas minnet. Slutligen gäller det att stimulera den tidiga unga människors naturliga uppfinningsrikedom.

Bland flera sökande fick Vico januari 1699 en dåligt avlönad tjänst som lärare i retorik vid universitetet i Neapel. Långsamt mognade hans kritik av Descartes, som hade överfört matematikens metod till alla vetenskaper. För Descartes var det ett sanningskriterium att en idé stod klar och tydlig för tanken. Enligt Vico kan man konstatera som sant bara det man själv har skapat, verum ipsum factum. Därför kan Gud ha full kunskap om allting. 

En människa kan inte uppfatta det allmänt eller universellt sanna, endast det partikulära. Vico berättar att hans favoritförfattare länge var Platon och Tacitus . den senare visade människorna som de var, den förre som de borde vara. En förening av bägges insikt fann han därefter hos Francis Bacon . 

Det var dock först mötet med Grotius och andra naturrättslärda, som förlöste Vicos speciella syn på vetenskapen och mänskligheten. Här fann han, som i en uppenbarelse, filosofi och empirisk vetenskap intimt förenade. Han hade tidigare, i Platons spår, tänkt sig att civilisationen hade skapats av stora och visa lagstiftare. Nu fick han reda på att den tvärtom hade börjat hos människor i naturtillståndet, dvs. utan humanitet. 

Självbevarelsedriften hade resulterat i samhällsliv. Denna gnista tände ett bål av tankar hos den italienske filosofen. Han kombinerar naturtillståndet med Lucretius' skildring av mänsklighetens urtillvaro i femte boken av De rerum natura . Och man kan konstatera att han i en syntes förenar idén om mänsklighetens urstadium och sina egna erfarenheter om den tidiga ungdomen. 

Förundrad hade Vico iakttagit hur språket spontant formas hos barnet. Han insåg nu att det mänskliga språket hade uppstått hos människorasen, när den lämnade ett nästan djuriskt tillstånd och kom upp i den primitiva fas han kallar gudarnas tidsålder. 

Åskväder gav upphov till elden, som kunde utnyttjas för anrättning av mat, tillverkning av vapen och verktyg. Blixt, jordbävning och planeternas gång var gudarnas språk. Stammens ledare var dess kung och präst i en person. 

I mänsklighetens historia var detta fantasins och intuitionens rika barndomsår. Det var knepigt att få teorin om nationernas födelse att stämma med den bibliska berättelsen om tiden efter syndafloden. Judarnas stamfader, Sem, kunde han inte reducera, men i de stora skogarna hade Ham och Jafet enligt hans mening glömt språket och fallit tillbaka till djurstadiet.

Genom att sälja sin största dyrbarhet, en diamantring, kunde Vico betala boktryckare och bokbindare, och i oktober 1725 utkom den lilla banbrytande boken Principi di una scienza nuova dintorno alla com- mune natura delta nazioni (Principerna för en ny veten- skap om folkslagens natur).    Bearbetade och utökade upplagor kom 1730 och 1744.

Vico förkastade hela naturrättens vaga föreställning om ett maktövertagande genom samhällskontrakt. Han konstaterade överallt mellanstadier - gudarnas epok delade han i tolv sådana stadier. Och när den övergick i heroernas tidsålder, Homeros' vilda och sköna tider, följde en del av barbariets brutalitet med. 

Som man kan se i Rom, var de heroiska staternas människor hårda till sinnelaget men kyska och gudfruktiga, de var laglydiga och gav villigt livet för fäderneslandet. Samhället var delat i två klasser, patricier och plebejer; all makt och rätt fanns samlad hos den förra. Men då en utjämning ägde rum, nådde samhällsutvecklingen sitt tredje stadium, människornas tidsålder, som i sin första fås gav alla lika rättigheter. 

Men när flertalet, som består av svaga och medlidsamma, har makten, så uppstår slapphet i tanke och seder. Religionen blir filosofi, och respekten för lag och ordning förfaller. Demokratin måste därför avlösas av en fast monarkisk styrelseform, som kan beskydda folket mot sig självt och överklassen. Det kan dock inträffa att monarkin blir en orgie av lastbar lyx, som Rom under förfallsperioden. Människorna blir då som djur igen, och utvecklingen börjar om från början. Barbariska, destruktiva folkvandringar, heroisk medeltid, ny blomstrande monarki. Tidens hjul går runt och runt, styrt av en gudomlig försyn. 

Giambattista Vico blev profet i sitt fädernesland men vann endast långsamt erkännande utomlands. Hans upptäckt av ungdomstiden, mänsklighetens poetiska, kreativa tidsålder, fick dock redan under 1700-talet betydelse för tysken Herder. Och 1824 blev La scienza nuova för den unge franske historikern Jules Michelet en uppenbarelse som medförde en livslång besatthet. Han ombesörjde 1827 en förkortad översättning, och en fyrtio år senare, när Mi- chelet avslutade sin Histoire de France, förklarade han: "Jag har som lärare endast haft Vico. Hans principer om den levande kraften, mänskligheten som är sitt eget verk, skapade både min bok och min undervisning." I mitten på 1920-talet skulle James Joyce inspireras av Vico till sitt expermintella verk Finnegans Wake. Kopparstucken frontespis till 1730 års utgåva av Vicos Principi di una scienza nuova. I allegorisk form uttryckes här hela verkets idé. Kvinnan är metafysiken, från vars bröst Guds (ögats) ljus reflekteras mot Homeros, poesins grundläggare.
 

Metastasio - "hjärtats ende poet"

Enligt traditionen stod en fattig tioårs pojke, Antonio Bonaventura Trapassi, på ett romerskt torg och sjöng, då den lärde juristen och esteten Gravina kom förbi och hörde honom. Gravina blev så intagen i pojken att han uppfostrade honom som en son i sitt eget hus. Han översatte efternamnet, som betyder övergång eller förändring, till grekiska.

Metastasio (1698- 1782) blev nu hållen till stränga grekiska studier. Fjorton år gammal författade han en tragedi i fem akter efter antikt mönster; han var samtidigt en virtuos poetisk improvisatör. I sextonårsåldern upptogs han i det andliga ståndet som abbé, abate, men han blev aldrig prästvigd.

Efter Gravinas död 1713 flyttade den unge Metastasio till Neapel, där han en tid arbetade hos en advokat men snart övergick till litteraturen. Metastasios klassiska skolning och versifikatoriska skicklighet gjorde honom till en populär författare av festpoesi, mytologiska herdespel o. d.

Han fattade en glödande kärlek till operasångerskan Marianna Benti Bulgarelli, kallad La Romania. Hon förde in honom på operadiktning. Metastasio hade nu funnit sin väg och sin genre, la dramma per mitica, den konstnärligt lödiga text som är skriven för musikens skull. 

Metastasio börjar med att bearbeta en äldre libretto; hans första självständiga operatext var Didone abbandonata (Den övergivna Dido)  . Den uppfördes 1724 i Neapel med La Romania som Kartagos drottning, som överges av Eneas. 

De följande åren skrev han nya operor, som med succé uppfördes under karnevalen i Rom, häribland Catone in Utica (1727)  , som i tiden ligger mellan Addisons och Gottscheds dramatiseringar av Cato d.y:s politiska självmord, och Artaserse (1730) , som skulle bli Metastasios populärlibretto. 

Den blev tonsatt hundra gånger. Med en genomgång av denna operatext kan man visa att Metastasio förenade dramatiskt handlag med eminent förmåga att skapa musikaliska situationer.

Från första ögonblicket har han åhörarna med sig. I dramatiska glimtar blir de upplysta om tillståndet vid det persiska hovet och spänningen stiger: det är en månljus natt, notte con luna; i perserkungens trädgård måste prinsessan Mandane ta ett smärtfyllt avsked av Arbace, som kungen har förvisat från hovet emedan den unge hjälten uppvaktar prinsessan. Innan hon går uppmanar hon i en avskedsaria sin älskade att tänka på henne liksom hon tänker på honom. En elegisk upptakt som förvandlas till skräck, då Arbaces fader, Artabano, anländer med ett bloddrypande svärd i handen. Som ledare för livvakten har han fritt tillträde till palatset, och han har nu mördat perserkonungen i sängen för att bana sig väg till tronen. Artabano ger sin son order att skaffa undan mordvapnet; han inger därefter kungasonen Artaserse tanken att det är hans bror, prins Dario, som är mördaren. Och då den vilseförde Artaserse ger order om Darios avrättning, exekverar Artabano omgående domen. Men så meddelar Semira, Artabanos dotter och den nye kungens älskade, att man har gripit den verklige mör- daren och kommer släpande med honom: det är Arbace, och vid första aktens slut står denne med alla indicier emot sig.

Pietro Metastasio blev redan vid trettioett års ålder utnämnd till kejserlig hovpoet, varefter han lämnade sin älskarinna kvar i Italien och slog sig ner i Wien. Här levde den firade operadiktaren ett behagligt liv men bibehöll den andliga dräkten. 
 
 
 
 

  Tyskland

"Die Aufklärung"
 

Trots all framstegsvänlighet hade kulturlivet i de tyska länderna trånga villkor. Det dröjde långt in på 1700-talet innan trettioåriga krigets verkningar var övervunna. 

När det fanns pengar till böcker och konst, blev det utländska verk som favoriserades. Fredrik II hade endast förakt till övers för tysk litteratur och vetenskap. Han drog, som vi har sett, i stor utsträckning franska lärde och skönandar till hovet i Berlin. 

Den tyskspråkiga litteraturen fick sin självständighet oberoende av eller trots de statliga auktoriteterna. Under denna period hävdade sig Hamburg och Leipzig som viktiga nationella kulturcentra. 

Av de nya författarna kom många från protestantiska prästgårdar. Men också andra borgerliga samhällsgrupper fostrade skribenter. Upplysningens framväxt går jämsides med borgerskapets förkovran i materiell och andlig kultur. Gentemot den franska rokokons sinnlighet och lättsinne står den tyska, anspråkslösare livsnjutningen. 

Det är ett omisskännligt etiskt drag i den tyska upplysningens alla faser, och det sammanhänger med den religiösa situation som den nya filosofin från väster måste ta ställning till. Sedan omkring 1670 hade pietismen haft väckande inflytande på lärda och olärda i Tyskland. 

Det var den religiösa känslans reaktion mot kyrkans systembundna ortodoxi. Nu kom upplysningsrörelsen som förnuftets, intellektets protest mot samma, kyrkas förbud mot den fria tanken. I Tyskland skulle pietism och rationalism mötas hos nästan alla tidens bästa män och kvinnor: den tyska Aufklärung är ett äktenskap mellan känsla och förnuft.
 

Känsla och förnuft

Francke: pietism och pedagogik

Speners bok Pia desideria (1675) var den äldre pietismens litterära monument. Den yngre pietismens ledare, August Hermann Francke (1663-1727) föddes i Lübeck och blev magister i Leipzig, där han föreläste över bibeltexter. 

Francke försökte, i Speners anda, att förena tolkning och uppbyggelse. Under en vistelse i Lilneburg skulle han Mikaelidagen 1685 hålla en predikan och valde som text ordet från Johannes' evangelium 20: 31, där det talas om den uppståndne Frälsarens tecken för sina lärjungar. "Men dessa har blivit uppskrivna, för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att I genom tron skolen hava liv i hans namn." 

Under förberedelsen för sin predikan råkade Francke in i en livsavgörande kris. Han tvivlade på Guds existens och bad ändå till honom under tårar. En söndagafton, då han i stor ångest på sina knän tiggde om räddning, kände han sig plötsligt befriad från allt tvivel och liksom översköljd av en ström av glädje. Det var hans livs viktigaste ögonblick: härifrån räknade han sin egentliga omvändelse och kallade senare Lüneburg för sin andliga födelsestad.

1689 bodde han ett par månader hos Spener i Dresden och föreläste fortfarande i Leipzig, där man dock inskred mot hans pietistiskt präglade undervisning. Efter ett uppehåll i Erfurt blev Francke 1692 professor i orientaliska språk vid det nya universitetet i Halle. 1695 lät han undervisa fattiga barn i sitt hem. Ur detta frö växte Franckes pedagogiska anstalter, fattigskolan och borgarskolan, dessutom Pädagogium, där han lät studerande undervisa förmöget folks barn under hans tillsyn, och den latinska skolan för mindre bemedlade pojkar som skulle läsa vidare; slutligen hemmet och skolan för föräldralösa barn. 

Släktskapen mellan pietism och upplysning visar sig i det gemensamma intresset för gemene mans undervisning. För båda rörelserna var kunskaper nödvändiga för individens religiösa utveckling, även om målen var olika. 

Pietisterna ville göra kristendomens lära levande: all kunskap skulle tjäna till att bygga upp Guds rike i barnens hjärtan. Upplysningens män ville hindra att en människa av okunnighet blev ett offer för förnuftsvidrig övertro och därigenom lät sig ryckas med i intoleranta handlingar. 

För pietisterna var omvändelse central. Det var viktigt att omvändelsen kunde dateras och att den förkunnades för andra. Själviakttagelse, självrannsakan, självbekännelse följde pietismens botkamp. 

1692 sände Francke till Spener en ingående, fint nyanserad skildring av alla faser i sin omvändelse. Den skulle användas för att omvända andra och blev modell för senare dagböcker och brev.
 

Pietismens lyriska stormflod: Zinzendorf och Tersteegen

Den pietistiska själsodlingen öppnade luckorna för en stormflod av from lyrik. Under talrika omtryck växte pietisternas olika psalmböcker till ett tusental sånger var, dock med en hel del gemensamt gods. I svenska psalmböcker finns flera av dem.

Några exempel: I Halle utgavs Geistreiches Gesangbuch (1704; Anderik sångbok) av Franckes lärjunge och svärson J.A. Freylinghausen. En utlöpare härav var Tönderprästen J.H. Schraders Vollständiges Gesangbuch (1731; Fullständig sångbok). De schlesiska brödernas sånger förenades i Sammlung geistlicher und lieblicher Lieder (1725; Samling av andliga kärleksvisor). Huvuddiktaren var här Zinzendorf, som under sin levnad hann skriva mer än tvåtusen sånger!
 

  Nikolaus Ludwig, greve av Zinzendorf (1700-60), var son till en kursachsisk kabinettsminister som dog tidigt, och när modern gifte om sig blev pojken uppfostrad av sin pietistiska mormor. På hennes gods fick många av samhällets olycksbarn asyl. 

Då greve Zinzendorf 1721 fick sitt eget gods, Berthelsdorf i Ober-Lausitz, tog han följande år emot några fattiga emigranter från det katolska Böhmen och Mähren. På sluttningen av Hutberg, Vårdberget, uppfördes ett hus som de kallade Herrnhut, vilket betyder "Herrens vaktpost". 

Så började herrnhutarnas rörelse, för vilken Zinzendorf offrade hela sin enorma arbetskraft. 1737 invigdes han i Berlin som brödraförsamlingens biskop. Föregående år hade han till följd av kyrkans misstänksamhet blivit förvisad från Sachsen. Han reste då, även sedan förvisningen hade blivit hävd 1747, som herrnhutis- mens missionär i Europa och Amerika.

Zinzendorfs teologi är en blodsteologi: hans förkunnelse är koncentrerad kring frälsningen i Jesu blod. I hans psalmer får Kristusdyrkan uttryck som måste kallas hysteriska, om man inte förstod deras teologiska sammanhang. 

Herrnhutisterna kände motvilja mot äktenskapet, vars köttslighet var synd. Zinzendorf gifte sig, men han ansåg det för ogudaktigt att förena begär eller lust med det äktenskapliga samlivet. 

Äktenskapet har istället ett annat dubbelt ändamål: att avla barn åt Herren och att symbolisera förbindelsen mellan Kristus och församlingen. Då könslivet på detta sätt blivit förandligat, kunde Zinzendorf i tal och sånger utmåla Frälsarens och själens äktenskapliga förening. 

I ett tal säger Zinzendorf: 

"När vi vaknar, ligger vi ännu i Hans armar; när vi går, känner vi kring våra skuldror Hans omfamning och i vårt hjärta Hans värme, och när vi lägger oss till vila, är Han vårt bolster och sängtäcke, kuddar och allt."

Den sinnliga lust och lycka, som mannen nekar sig hos sin hustru, uppnår han istället som brud i Frälsarens armar:

Mein Jesu, sei gegrüsset,
Sei tausendmal gekässet,
Sei bränstiglich umfangen,
Du meines Geists Verlangen

(Min Jesu, var hälsad, 
var tusenfalt kysst, 
var hett omfamnad
Du min andes längtan.)

I en annan psalm heter det att den blinda världen inte skall få veta när vi i stillhet kysser varandra. I nattvardsmysteriet möts bröllops- och blodsteologin. I nattvarden går själen som brud till sängs med den man som i döden har smort sig med blod: 

Der sich im Tod 
Mit Blut so rot
Hat eingeschmiert, 
Eh er zu Bett geführt.
 
 

  Gerhard Tersteegen (1697-1769)

Zinzendorf var adelsman, en kraftig, imposant och otålig herre. Gerhard Tersteegen (1697-1769) var en ödmjuk och anspråkslös köpmansson som levde ett stilla liv som vävare, tills vänner 1728 satte honom i stånd att ägna sig åt sin andliga väckelsegärning. 

Skärtorsdagen 1724 hade han med sitt eget blod förskrivit sig till sin "frälsare och brudgum Jesus Kristus". Han översatte skrifter av franska mystiker och kvietister, och hans kristna lyrik står Angelus Silesius nära. 

Bön och tillbedjan är Tersteegens livsval. "Allt vad Tersteeegen säger och skriver är utvecklad bön", har en tysk psalmhistoriker, Wilhelm Nelle, uttalat. 

I Tersteegens Geistliches Blumen-Gärtlein inniger Seelen (1729; Fromma själars lilla andliga blomsterträdgård) infördes psalmer som den berömda om Guds närvaro, som återfinns såsom ps. 209 i den svenska psalmboken. Psalmen är som en instruktion i pietism:

Gud är här tillstädes
Låt oss nederfalla
Och hans höga namn åkalla 
Gud är mitt ibland oss:
Allt i oss må tiga,
Sig till Herrens dyrkan viga 
Den han här
Kommer när
Slår sitt öga neder,
Tystnar och tillbeder.

Gud är här tillstädes
Med sin tjänarskara
Kerubim med röster klara
Helig Helig änglakörer sjunga
Till hans lov med himmelsk tunga
Hör o Gud
Sångens ljud
När ock vi vårt ringa
lovsångsoffer bringa

Villigt vi försaka
allt som är fåfängligt
Allt vad jorden har förgängligt
Att i dig få vila
Dig allen tillhöra
Med vårt hjärta, öga, öra
Som en from
Egendom
Vilken återvänder
I sin Herres händer

...

Gör mig tyst i anden
Inåtvänd och stilla
Oberörd av världens villa
Skapa nytt mitt hjärta
Gör mig ren och värdig
Att få se och vara när dig
Kraft som bär
Mig beskär
Att med örnens vingar
Jag till dig mig svingar

Herre tag din boning
I min ande, vorden
Dig ett tempel ren på jorden.
Du som allestädes 
Är och så skall vara
Dig i mig alltmer förklara.
Var jag går,
dväljs och står,
Mig i tron benåda
Att din kärlek skåda.

(1729)
 
 
 

  Albrecht von Haller (1708--77)
 

Schweizaren Albrecht von Haller (1708--77) blev berömd som Alpernas diktare.  Haller var född på livets solsida, i en patricierfamilj i Bern. Fadern, som var jurist, vårdade sig om sitt begåvade barn, vilket som tioåring behärskade de klassiska språken och som femtonåring skrev en större dikt till Schweiz' ära. 

Redan 1723 studerade han medicin i Tübingen, fortsatte 1725 i Leyden under den berömde Boerhaave och blev 1727 medicine doktor. Så företog den unge lärde en resa till England och Frankrike, och sommaren 1728 gjorde han en färd med Gessner i Alperna. Det närmaste syftet var botaniska studier, men den bestå ende vinsten blev den stora dikten Die Alpen (1729)  . Härmed erövrade Haller fjällnaturen för poesin.

Alpernas rena, storslagna natur är hembygden för ett folk, vars hårda, förnöjsamma och glada liv Haller noterar med en upptäcktsresandes omsorg. Alpbönderna blir för Haller ett naturfolk oberört av stadskulturens laster och fördärv. Dessa människor är starka och muntra; utan tvång underordnar de sig enkla sedvaneregler, i deras naturliga levnadssätt möts dygd och sinnlighet. Hallers idealiserade bergsbor lever iett moraliskt oskuldstillstånd.

1729 hade Haller öppnat läkarpraktik i sin födelsestad. Han slog sig samtidigt på högre matematik, och hans dikt fick en utpräglat filosofisk inriktning. I hans Versuch schweizerischer Gedichten (1732; Försök till schweizerdiktning) höjer sig dikten Die Falschheit menschlicher Tugend (Den mänskliga dygdens falskhet) som ett angrepp på överspänd religiositet och annan vidskepelse. 
 
 
 
 

Gessner
 

Salomon Gessner (1730-88) föddes i Ziirich, i en släkt av jurister och politiker. Fadern var bokhandlare, och då sonen visade sig mindre lämpad för skolgång, sändes han 1749 till bokhandlarlära i Berlin och övertog senare sin fars affär. Som bokhandlare var han samtidigt bokförläggare, och flera av Wielands böcker utkom på Gessners förlag. Redan som barn visade Gessner talang för teckning. 

På 1760- talet slog han sig på landskapsmålning  . Han blev en   habil grafiker som illustrerade andras och i synnerhet sina egna skrifter. Hans innersta håg stod till poesin. I Berlin  hade han träffat odediktaren Karl Wilhelm Ramler, som hade uppmuntrat honom men med rätta påpekat att han hade svårt för versformen. Efter några år följde Gessner Ramlers råd och skapade sig en poetiskt högstämd prosa, inte sällan med ett genljud av hexameterns rytm. 

Samtidigt fann han sitt poetiska fält, den arkadiska idyllen. På grundval av en fransk översättning omdiktade han 1754 Longos' grekiska roman om Daphnis'. och Chloés kärlek. Med sina Idyllen (1756) vann han ett europeiskt namn som den tyske Theokritos.

Fastän schweizare fick Gessner sin naturuppfattning från Brockes, låglandets diktare. Fröet till varje idyll är en observation av naturens detaljer, ett miniatyrlandskap, där en hydda eller en grotta är inbyggda. 

Ett exempel: Milon, den nittonårige herden, sjunger lockande till Chloé, som lyssnar, dold i bus- kaget: "Sköna Chloé, älska mig! Se, hur ljuvligt det är att bo i min grotta på kullen! Se, hur den krypande murgränan skönt väver sitt gröna nät omkring grottan och hur dess krön skuggas av törnbuskar. Min grotta är väl inredd, väggarna behängda med mjuka hudar, och framför ingången har jag planterat pumpa, som rakar högt i vädret och bil- dar ett skymmande tak." 
 
 

Satirikern Rabener

På fursteskolan i Meissen blev Gottlieb Wilhelm Rabener god vän med Gellert och fick genom detta en livslång förbindelse med litteraturen. 

Han var enligt Goethes omdöme en sällsynt typ, en plikttrogen och vinnande ämbetsman, som på lediga stunder muntert och kritiskt värderade sin egen miljö. 

Rabener studerade juridik i Leipzig och blev 1741 skatterevisor för Leipzigkretsen och 1753 förste skattesekreterare i Dresden. Han fick 1763 titeln verkligt skatteråd, slutligen överskatteråd. 

Han har berättat att han under sina ämbetsresor samlade stoff till satirer: under sådana förrättningar "hade jag att göra med vettets antipoder". 

Han offentliggjorde åtskilliga satirer i tidskrifter; fyra band utkom 1751-55. Han gömde en del för eftervärlden. Då Dresden bombarderades 1760, gick hans hem upp i lågor och han skrev till en vän: "De kvicka manuskript, som skulle ha blivit tryckta efter min död, har alla brunnit upp, till stor tröst för kommande tiders narrar. Nu är det nästan inte mödan värt att jag dör, för efter min död finns det inget mera att trycka."

Det ingick i den estetiska diskussionen i Tyskland att ta ställning till metrikens betydelse. Pabener valde prosan. utom för en skämtdikt, som på alexandriner levererar Bevis för att de tyska rimmen är oumbärliga i den tyska dikt- ningen.

Grundstommen i Rabeners läsning av världslitteraturens satiriker var de grekiska, Theofrastos och Lukianos, men hans prosasatirer är mycket varierande. Rabener vill nämligen underhålla, liksom de engelska författarna bakom The Spectator. Han nöjer sig därför inte med "karaktärer", alltså typskildringar, utan skriver satiriska brev, berättelser, avhandlingar och utnyttjar talgenren: sorgetalet, lovtalet. 
 
 
 

Gottsched - den moraliserande kritikern

Johann Christoph Gottsched (1700--66) föddes i Ost- preussen, och Fredrik Vilhelm I:s värvningspolitik fick avgörande inflytande på hans levnadslopp. Fadern, som var präst, förberedde honom till universitetet i Königsberg, där han redan 1714 började läsa teologi. 

Men framför allt kastade han sig över filosofi; Leibniz' och Wolffs system gav honom en måttstock för "ordning och sanning i värl- den". 1722 tog han magistergraden i Weltweisheit, filosofi. En akademisk karriär i Königsberg stod öppen för honom. 

Men Gottsched var en osedvanligt högväxt och ståtlig kille och därför i uppenbar fara för att bli enrollerad bland soldatkungens "långa karlar", en tvångsrekrytering var just i gång. Därför flydde han i januari 1724 till Leipzig, och det var här, i böckernas stad, han skulle bli verksam för resten av sitt liv. 

Han blev informator hos den välvillige historieprofessorn Johann Burkhard Mencke, vars omfattande bibliotek stod till hans förfogande. Mencke gjorde honom till medlem, snart också till ledare av ett litterärt sällskap, som från 1727 vågade kalla sig Deutsche Gesellsehaft (Det tyska sällskapet). Här lärde Gottsched sig själv och andra att uppställa kriterier för god och dålig poesi. Reglerna är på väg! 

Gottsched arbetade från och med 1727 med der Neuberschen Theatertruppe. Hans anseende som dramatiker sträckte sig långt utöver Preussens gränser. Hans drama Sterbender Cato  trycktes om många gånger och höll sig länge på scenen.
 
 
 

Klopstock - koncentration kring Gud

På 1720-talet föddes två stora diktare i Tyskland, Klopstock och Lessing. Till anlag och livsinställning var de mycket olika, som skribenter varandras direkta motsatser. Vid närmare betraktande står det dock klart att de båda bestämdes av tidevarvets problemställning: föreningen mellan förstånd och känsla.

Klopstocks och Lessings författarskap är två geniala svar på samma frågor.

Friedrich Gottlieb Klopstock (1724-1803) föddes i Quedlinburg i Sachsen, som det äldsta av sjutton barn. Han skrev dikter  och pjäser. Hans far var länssekreterare, sedermera kommissionsråd. För att barnen skulle kunna växa upp på landet, arrenderade han 1732 godset Friedeburg vid floden Saale. 

Naturens skönhet och föräldrarnas kristliga sinnelag förenades till religiös naturentusiasm hos den blivande diktaren. 1736-39 gick han på gymnasiet i Quedlinburg och blev därefter intagen på Schulpforta, en av de berömda fursteskolorna. Här vaknade diktarhågen hos honom och närdes genom studiet av Bibeln och klassiker som Homeros, Vergilius, Pindaros och Horatius. 

Först gjorde han upp en plan till ett fosterländskt epos om kung Henrik I:s liv. Men den patriotiska diktningen sköts åt sidan för den religiösa.

Klopstock älskade livet på landet och följde därför vid tillfälle hovet till sommarslottet Fredensborg på Nordsjälland. Han blev härigenom förtrogen med trakten kring Esrum Sö; närmare knöts han dock till Lyngby, ett fåtal mil från Köpenhamn, där han några år hade en sommarbostad.

På vintern lockades han av Lyngbysjön, därför att han där kunde åka skridsko. Han drog andra med sig i sin entusiasm, och det arrangerades vinterutflykter till Lyngby. I skridskosporten njöt Klopstock av den fria och samtidigt behärskade kroppsrörelsen i naturen. 

Våren 1759 diktade Klopstock efter naturupplevelser i Lyngby ett ode, som trycktes i augusti i Der nördische Auf- scher. Det hette Frühlingsfeier (Vårhögtid) . Efter flera ansatser lyckades diktaren här skapa en konstnärligt fullödig dikt i fria rytmer, rimlösa versrader av olika längd. 

Denna nyvinning inom tysk verskonst fick den största betydelse för eftervärlden: Goethe, Hölderlin och Novalis har i sin hymnpoesi Klopstock till förutsättning. 

Som inledning till dikten beskrev diktaren sin naturupplevelse: 

"Det förefaller mig som om ingen borde berömma sig av att känna lantlivets glädjeämnen, som inte ofta har hängivit sig åt det största av dem alla. Jag menar, som inte genom att betrakta naturen ser dess skönhet i ett litet blad eller i ett vidsträckt landskap och som inte vid denna åsyn höjer sig till betraktelse av Den som har skapat allt detta och så mycket, mycket mer." 

Inspirerat fortsätter han:

"Då först är skuggan verkligt sval, skogen grön, luften frisk och vederkvickande, månekvällen verkligt stilla...
Därför älskar jag livet på landet högre än livet i staden,
ty det ger mig större tillfälle att tänka på Gud."

Detta är Klopstocks konst, hans natur- och Gudsuppfattning. Odets landskap kan uppfattas med våra sinnen, men i elementära drag, som sol, vind, skog och den lilla masken. Det är naturelementen som handlar, ty i dem upplever människan Gud på gammaltestamentligt vis. Det är Herren som talar i åskan och sätter regnbågen på himlen. Skaparen är närvarande i skapelsen, det känner och vet både människa och mask. 

Landskapet förlängs ut mot den oändliga världsrymden och får kosmiska dimensioner, sammanfogas av universums byggklossar. Därför kan målningen av åskan över Lyngby tåla en kosmogonisk inramning: till inledning jordens skapelse och, efter syndafloden, regnbågen, vilken som förbundets tecken sättes på himlen.

Konsten, lyftningen, åskådningen i Klopstocks lilla genre återfinner vi i hans stora. För denne religiösa diktare var verket Messias  hans livs verk. Planen härstammar som nämnt från diktarens skoltid. De tre första sångerna skapade 1748 hans berömmelse. 1751 kom de fem första sångerna samlade, 1755 följde sjätte till tionde sångerna, 1768 elfte till femtonde
frälsning till alla. 

Klopstock har, verkar det, närmat den kristna försoningsläran till Leibniz' tanke om den förutbestämda harmonin. Klopstock är ingen pietistisk botpredikant. Vi står inte hos honom inför ett antingen-eller, för- tappelse eller frälsning.

Han författade tre bibeldramer. Adams död (1757), Salomo (1764) och David (1772). De tre titelpersonernas synd är högmod, trots, olydnad; men en nådig Gud straffar och förlåter. 

Klopstocks centrala, lyriskt subjektiva uppfattning av människans förhållande till Gud är denna: 

en människa är en spegelbild av Gud, odödlig som Gud, nästan Gud själv. Och när denna människa inser sitt avstånd från Gud, så  känner hon därför i samma mån att hon i tanke och känsla kan höja sig till Honom. Ju större avstånd, desto mäktigare är den spännkraft som själen förnimmer hos sig själv. Själen skall inte, som hos mystikerna,  vila i Gud utan tvärtom intensivt sträva att nå Honom.