|
Del 2
Renässansen till 1900-talet
Francis Bacon, Thomas
Hobbes, René Descartes och Galilei Galileo, för att bara
nämna några av de allra mest framstående
tänkarna, kunde världen aldrig mer bli vad den varit. Med
sitt motto »Kunskap är makt», angav Bacon en tredje
väg mellan tron och svärdet: vetenskapen. Bacon
förklarade att vårt vetande måste utgå
från empirisk kunskap - från direkta observationer och
experiment. Hans främsta verk är Novum Organon där han
beskriver de olika "idoler" människan har som förhindrar
henne från den empiriska kunskapen.
Bacon underströk
att den vetenskapliga metoden måste utgå från
faktiska iakttagelser av de fysiska fenomenen. Utifrån detta
material kunde sedan generella hypoteser formuleras, vilka i sin tur
prövades mot den fysiska verkligheten. Om makten kom ur kunskapen,
kom kunskapen ur de vetenskapliga experimenten. Bacon framhöll att
det krävdes såväl empiriska observationer som logiskt
tänkande för att skaffa sig pålitlig kunskap om
verkligheten.
"Mänskligt vetande
och mänskliga maktambitioner löper här samman,
ty om orsaken inte är känd kan inte heller den
åsyftade effekten åstadkommas. För att vi skall kunna
råda över naturen måste vi foga oss efter den ... Och
naturens intrikata konstruktion är något mer komplicerad
än våra aldrig så sinnrika sinnesorgan och
föruftsgåvor." FRANCIS BACON
Bacon kom från en
ekonomiskt välbärgad och kulturellt privilegierad familj, och
hade råd att anlita en rad privatsekreterare som skrev ner hans
visdomsord - uttalade på klingande latin.
En av dessa skrivare var den unge Thomas Hobbes. Hobbes
(1588-1679) var engelsman och levde samtidigt som den engelska
revolutionen i mitten på 1600-talet. Han lärde sig latin och
grekiska när han var sex år och började tidigt att
studera vid Oxford. Han var knuten till lord Cavendish, och i sitt
ämbete var han ute på många resor. Han kom på
så sätt i kontakt med flera av samtidens framstående
personer bl. a. Galilei).
Hobbes flydde till Paris i början av det engelska
inbördeskriget, men år 1652 återvände han till
England. Vid en ålder av 88 år översatte han Homeros
till engelska. Han dog 91 år gammal.
Skrifter: Det mest kända verket är Leviathan
on the matter, form, and power of a common- wealth ecclesiastical and
civil (1651). Dessutom skrev Hobbes bland annat De cive (1642), De
corpore (1655) och De homme (1658).
Hobbes - samhället som urverk
Hobbes levde i en politiskt orolig tid, med öppet
inbördeskrig mellan rojalister och anhängare av parlamentet.
Och det Hobbes skrev om politik präglas av en enda
målsättning: ett starkt styre som kan garantera lugn och
ordning. Hobbes stödjer alltså den enväldiga monarkin.
Men det ideologiska stöd som Hobbes ger är tvetydigt. Det
väsentliga för Hobbes är lugn och ordning. Om det sedan
är ett styre som bygger på ärftlig monarki eller inte
är mindre väsentligt.
Hobbes politiska teori är extremt individualistisk
och extremt absolutistisk. Här som så ofta annars
innebär detta ingen motsättning. När människorna
inte är knutna till varandra genom inre mänskliga band blir
det nödvändigt att använda
yttre press för att förhindra anarki !
I Hobbes' fall kan denna kombination av individualism
och absolutism tolkas som ett ideologiskt uttryck för
borgerskapets livsuppfattning under den tidiga kapitalismen: behovet av
en stark nationalkung som kan avskaffa gamla adelsprivilegier och
dessutom garantera lugn och ordning och se till att kunder och
konkurrenter håller sina handelskontrakt.
Vi får hos Hobbes en individualism där alla
i ekonomiskt avseende konkurrerar med alla, där målet
är att överleva och där medlet för att säkra
liv och egendom är ett starkt styre under en enväldig kung.
Hobbes, ännu en av frontfigurerna för det
moderna genombrottet, utförde pionjärinsatser inom
såväl statskunskap och politisk filosofi som empirisk
psykologi. Han föresatte sig att skaffa pålitlig kunskap om
den mänskliga naturen genom direkta observationer av
mänskligt beteende, utan att utgå från någon
på förhand formulerad teori.
Hobbes kunde konstatera att människor av naturen
är egoister och i första hand värnar om egennyttan.
För att bevara den samhälleliga freden fordras
därför såväl kulturens civiliserande inverkan som
ett fast styresskick.
René Descartes såg till att dra en tydlig
gräns mellan medvetande och materia, mellan den själsliga och
den kroppsliga verkligheten. Descartes insåg att det helt enkelt
inte går att reducera det ena till det andra. Utan denna
åtskillnad mellan kroppsligt och själsligt skulle det inte
gå att bedriva någon meningsfull filosofi.
Det är enligt Descartes medvetandet, inte
själva hjärnvävnaden, som hyser dina tankar, tvivel,
villfarelser, dåligt underbyggda tolkningar och inkonsekvenser -
men medvetandet kan inte angripas av sjukdom. En sjukdom är en
kroppslig, eller organisk, störning och om du misstänker att
du lider av något som har sitt ursprung i hjärnan ska du
därför uppsöka en läkare.
Tankar och föreställningar, däremot,
är först och främst mentala tillstånd (även
om de ytterst vilar på kroppsliga processer).
Descartes distinktion ligger till grund för inställningen att
man bör odla själen i stället för att bota kroppen.
Descartes andra stora bidrag till filosofin är av
mer praktisk natur än ovanstående teoretiska antaganden
beträffande kropp och själ. Som skeptikernas konung
föresatte han sig att »inte godta någonting som sant
förrän jag utan något som helst tvivel intuitivt visste
att det var så». Han var övertygad om att den enda
framkomliga vägen var att noggrant skärskåda allt vi
visste (eller trodde oss veta) för att på så sätt
särskilja sanna övertygelser från falska och
tvivelaktiga.
Descartes vägrade att godta någon som helst
information som han fått i andra hand, via sina lärare eller
sina sinnen. Allting måste synas i förnuftets klara ljus,
och enbart det som överlevde denna kritiska granskning gick att
slutgiltigt lita på. Till sist hade Descartes nått den
yttersta punkt där inte ens han längre kunde tvivla:
»Jag tänker, alltså existerar jag», lyder hans
berömda formulering. Därmed hade ansvaret för att ta
reda på vad som var sant och rätt återförts till
den enskilde. Descartes ord utgör en grundbult för
tänkandet (inte sinnena eller känslolivet) som den
främsta vägen till insikt.
Stödd av katolska kyrkans forskare kunde Galilei
Galileo direkt studera naturfenomenen och redovisa resultaten av sina
observationer - också när de inte riktigt gick att bevisa,
vilket ledde till högljudda debatter. Liksom hos Kepler och
Kopernikus var hans utgångspunkt att om de fakta
vetenskapsmannen observerade inte stämde överens med
rådande teori, då var det var fel på teorin, inte
nödvänidgtvis på tolkningen av de faktiska
iakttagelserna. Han använde kyrkans laboratorier i Pisa för
att lägga grunden för teorin om fallande kroppar, byggd
på rent experimentella observationer. Därmed visade han att
den s.k. "peripatetiska" teorin var felaktig.
Aristoteles hade till exempel förklarat att
månen var en fulländad sfär, men Galileo - en av de
först som riktade ett teleskop mot stjärnhimlen - kunde
omedelbart konstatera att månens yta var allt annat än
slät, utan täckt av kratrar och bergsryggar.
Galileo erkände i ett brev till Kepler 1597, vars
astronomiska forskning stöddes av katolska kyrkan, att han inte
ville tro på den kopernikanska synen på jordens
förhållande till solen eftersom de flesta skulle skratta
åt honom. Hans teleskop som han fått idén till
från Lippershey i Holland avslöjade dock att Kopernikus hade
rätt. Full av entusiasm började Galileo propagera för
den nya teorin.
Eftersom han helt och hållet ignorerade Keplers
forskning inom den heliocentriska teorin, fick han utstå mycket
kritik för slarv och oärlighet. Både den första
och den andra lagen Galileo fann stämma, hade redan publicerats
1609 av Kepler, med hjälp av katolska kyrkan. Men Galileo
nämnde inte ens Keplers nam, trots att dennes forksning gått
mycket djupare.
Han anklagades också för slarv med bevisen
fick begränsad frihet att undervisa. Bevisen han lade fram
för den heliocentriska teorin var i sig svaga och övertygade
varken Tyco Brahe eller Lprd Francis Bacon - även om teorin i sig
var sann. Han menade t. ex. att tidvattnet bevisar att jorden snurrar
efter sin egen axel, vilket är ett grovt vetenskapligt misstag.
Kyrkan uppmuntrade och stödde både hans och
Keplers naturvetenskapliga undersökningar men krävde att de
inte fick dra ologiska förhastade metafysiska slutsatser av dem -
som till exempel slutsatsen att ingen intelligent orsak till universum
finns bara för att vi kan observera orsak och verkan i naturen.
Påven Paul III såg till att Kopernikus verk
skyddades från attacker från "matematikerna", dvs. de
filosofer som inte accepterade naturvetenskaplig observationer som
grund för teorier. Galileo var själv en något
hetsig och
divaliknande karaktär som gärna ställde till bråk
och väsen. Men hans insatser inom den fysiska mekanikens
område har alltid uppskattats.
Svensk
renässans:
Renässansens
tänkare i Europa hade stor tilltro till människans egen kraft
och de lärda i Sverige fann denna inställning matnyttig ur
religionspolitisk synpunkt: den katolska skolastiken hade ju byggt
på Aristoteles, vilken under medeltiden helt enkelt brukade
kallas för "Filosofen", och ett angrepp mot denne kom alltså
att bli ett indirekt angrepp mot katolicismen.
När den
protestantiska människosynen med sin pessimistiska teori om
människans maktlöshet inför synden blev allt tydligare,
återvände man dock till just den katolska skolastiken
för att hitta en rationell lära om människan och hennes
rätta sätt att leva. Man försökte så att
säga lämna nominalismen bakom sig.
Utgångspunkt för rättfärdighet blev skapelsens
faktum. Gud är Skaparen - det vill säga att Honom har alla
varelser, som befinner sig i världsalltet, att tacka för sin
existens, alla skapelser, och bland dem i synnerhet människor. Gud
är inte endast Skaparen,
det vill säga den ständige Givaren av existens, utan
själva väsensdragen hos de enskilda skapelserna kommer
också från Honom, utgör en återspegling av Guds
eviga tanke och plan.
På detta
sätt har naturens hela ordning sin källa i Gud, ty denna
ordning stöder sig direkt på väsenden (eller naturer),
som existerar i varelsernas värld; och därav kommer alla
beroenden, förhållanden och samband mellan dem. I
världen av väsenden, som står lägre än
människan, de oskäliga väsendenas värld,
förverkligas denna ordning av själva naturen, på
instinktiv väg, eventuellt med delaktighet av sinnenas kunskap
(djurens värld).
Så långt återknyter man till äkta katolsk
filosofi. Svenskarna
ansträngde sig dock i sina försök att finna en speciell
protestantisk filosofi. Men av tilltron till människans naturliga
förmåga att finna sanningen blev det i praktiken
inte så mycket.
Som källa till
filosofisk kunskap om den verkligheten räknade man vid sidan av
Bibeln också med "den naturliga lagen" eller som man
ibland skrev: "det naturliga ljuset", d.v.s. av Gud hos alla
människor nedlagda moraliska och intellektuella
föreställningar, vartill kunde komma mera speciella
information, såsom uppenbarelser, insikter genom meditation,
samtal med änglar och andra slags uppenbarelser.
Och hur vidunderliga
resultat man än på dylika vägar kunde nå,
måste det dock erkännas, att denna inställning skapade
ett gynnsammare klimat för fri forskning än den stela
lutherska ortodoxin. Den enskilde fick ju lov att på egen hand
söka sig fram till sanningen i stället för att vid varje
steg vara bunden av statskyrkans fastslagna meningar.
Den svenske filosofen
Johannes Bureus (1568-1652) sysslade tidstypiskt inte bara med
religiösa frågor utan också med naturfilosofisk
spekulation - han synes dessutom vara den förste som på
allvar intresserat sig för runorna - och med vittgående
pedagogiska reformprojekt.
Georg Stiernhielm
(1598-1672) har erhållit hedersnamnet "den svenska skaldekonstens
fader". Otvivelaktigt vore det förhastat att söka tilldela
honom en motsvarande titel för filosofins vidkommande, men
åtskilligt talar för, att han skulle kunna ha blivit
vårt lands förste betydande filosof eller åtminstone
den förste, som skapat ett någorlunda originellt filosofiskt
system, om han velat och haft möjlighet att koncentrera sig
på uppgiften. Nu var han livet igenom hårt engagerad i
stats- och hovtjänst och splittrad mellan sina mångskiftande
litterära och vetenskapliga intressen.
Under sin långa
studietid i Tyskland och Holland tycks Stiernhielm ha blivit
påverkad av den jäsande oro i tiden,
som så helt fångat Bureus. Ett utslag av detta är det
starka intresse han visar för den inom mystiska kretsar mycket
omhuldade s.k. lulliska konsten - en av spanjoren Raymundus Lullus
(1235-1315) uppfunnen metod, som föregavs kunna producera nytt
vetande genom en mekanisk kombination av begrepp.
Annars synes det
framför allt ha varit de etiska problemen, som engagerat honom
under hans ungdom. Någon exakt uppfattning om hans åsikter
är visserligen inte möjlig att
få, då de
bevarade anteckningarna från denna period till
övervägande del består av utdrag; dock ger urvalet av
textställen, som han
ansåg värda att skriva av, jämte hans egna sparsamma
kommentarer en allmän bild av hans inriktning.
Stiernhielm vill
försöka frigöra sig från den ortodoxa
protestantismens syn på människan som en vanmäktig och
i grund fördärvad varelse. Människan är
tvärtom av naturen begåvad med en böjelse för det
goda, som ifall den inte förkvävs, tillsammans med gudstron
är tillräcklig för att leda henne fram till
frälsning.
Också gudstron,
den andra för vår salighet erforderliga faktorn, bygger
på ett medfött anlag. Inom oss alla ligger en
naturlig gudsföreställning, som endast behöver utvecklas
och berikas. Vi är alltså inte helt beroende av Guds
nåd
utan i stånd
att själva verka för vårt eviga väl genom att
följa den lag, som vid födelsen finns inskriven i vår
själ. Här
närmar sig Stiernhielm den katolska humanism som återfinns
hon den engelska renässansfilosofen Thomas More.
Att Stiernhielm
verkligen genomsyrats av denna tro på människans kraft men
därmed också på hennes ansvar,
därom vittnar hans långt senare skapade poetiska storverk
Hercules med dess stolta och kärva pliktlära.
Uppenbarligen
förutsättes det i denna, att människorna en gång
varit i besittning av ett fullkomligare vetande om naturen, än det
vi nu äger. Stiernhielm anknyter här till den
under renässansen vitt utbredda föreställningen om en
urgammal men bortglömd visdom. Världens äldsta
invånare hade direkt av Gud fått en fullständig
kunskap om alla ting, och denna urtradition gäller det
alltså nu att återupptäcka. Man kan finna spår
av den hos Platon, men senare möter den hos Moses och Zoroaster
samtframför allt i de s.k. hermetiska skrifterna - de senare en
omfångsrik litteratur, som i själva verket stammade
från senantiken men som tillskrevs en urtidsvis, en Hermes
Trismegistos, vilken identifierades med den egyptiske guden Thot. Ur
dessa föreställningar växte så småningom
frimureriet fram med sina hemliga läror och delvis antikristna
attityder.
Tolkas de gamla
skrifterna rätt, innehåller de svar på alla
frågor, men för att tolka dem rätt måste man,
menar Stiernhielm, också lita till förnuftsslut och
erfarenhet. Trots den starkt spekulativa karaktären hos hans
försök att komma
naturens hemligheter på spåren, hör han till dem som
ivrar för större plats inom vetenskapen för den
empiriska iakttagelsen,
och han sympatiserar med den engelske filosofen Francis Bacon i dennes
polemik mot den gängse metoden att driva naturveten-
skap utan studium av naturen.
Målet för
Stierhielms filosofi är att visa hur alla väsenden
utgår från Gud, samt att klarlägga deras inbördes
sammanhang och åtskillnad. Redan detta program kan vara
ägnat att föra tanken till nyplatonismen och dess
emanationslära. Plotinos hör till de författare, som
Stiernhielm under sin senare period ivrigast studerade. Själva
grundtanken, att världen kommit till genom ett utflöde ur den
gudomliga urkällan, är gemensam.
Emellertid är det,
menar den svenske filosofen, en brist hos nyplatonikerna (liksom hos
Platon och stoikerna), att de endast räknar med två
principer, som ligger till grund för konstruktionen av vår
värld, nämligen världssjälen och materien. Bredvid
dessa måste man ställa en tredje - ljuset eller
strålningen. Gud har skapat materien ur intet och sedan i detta
helt formlösa urstoff, som fortfarande liksom balanserar på
gränsen mellan vara och icke-vara, ingjutit
världssjälen, som i sig
innehåller tingens okroppsliga väsensbilder som sedan driver
utvecklingen framåt.
Materien blir
därigenom så att säga havande med tingen, men
någon födelse kan ännu inte komma till stånd, ty
själen har inte kraft att övervinna trögheten hos det
medium, vari den nedsänkts. För att tingens latenta former
skall kunna lämna sin potentiella tillvaro och träda ut i
verkligheten aktualisering fordras att ljuset kommer till och med sin
värme kallar dem till liv.
Genom att införa
denna nya faktor anser sig Stiernhielm ha eliminerat en svårighet
i nyplatonismens tankebyggnad: om man inte räknar med någon
ytterligare impuls, sådan
som den ljuset ger, blir det omöjligt att förstå, hur
tingens
ideer, som enligt teorin förlamats genom sin förening med
materien,
ändå
successivt skall kunna realisera sig i den.
Stiernhielms tankar
återkommer senare i fransk och tysk filosofi där filosofer
som Hegel, Boutroux och Lachelier i naturen ser en mental verklighet
utvecklas till allt högre uttrycksformer. Detta skapar också
en historia där de latenta formegenskaperna aktualiserar sig i
alla de skeenden vi kan iakkta i universum och på jorden,
inklusive psykologiska och sociala förlopp.
Upplysningen
Dessa pionjärer
banade väg för de brittiska erfarenhetsfilosoferna Locke,
Berkeley och Hume, vilka var eniga om att all verklig kunskap om
världen måste utgå från våra direkta
sinnesförnimmelser, vår empiriska erfarenhet. Detta till
skillnad från Platon, som ju ansåg att all kunskap ytterst
utgick från förnuftet, och att vi egentligen bar denna
kunskap inom oss redan när vi föddes, även om vi kunde
behöva assistans av en insiktsfull »barnmorska»
för att komma åt den. De empiriska filosoferna vände
sig uttryckligen mot denna tanke och betonade erfarenhetens betydelse
snarare än det rationella för- nuftet. De undersökte vad
det egentligen innehar att erfara något via sinnena. De kom
därmed att bidra med ytterligare viktiga grundstenar i skapandet
av mer rigorösa vetenskapliga forskningsmetoder.
John Locke är
förmodligen mest känd för sin tanke om medvetandet som
tabula rasa, ett oskrivet blad, när vi föds. Han menade att
det mänskliga medvetandet var alltigenom formbart och att all den
kunskap vi besitter har tillförts oss utifrån. Erfarenheten
utgör grunden för hela vårt vetande. De
föreställningar som vi förvärvat via erfarenheten
kan delas in i två typer: sinnesintryck - den information vi
inhämtat via syn, hörsel och övriga sinnen, och
reflektioner - den information vi inhämtat via introspektion och
genom medvetandets egna aktiviteter, såsom tankar, fantasier,
övertygelser,
viljeyttringar.
Hans ståndpunkt
kan förefalla väl extrem eftersom han ansåg att det
inte fanns några medfödda idéer eller anlag över
huvud taget, medan det tycks rimligt att anta att vi har en
medfödd förmåga att lära oss språk, till
exempel. Däremot hade han kanske rätt när han
hävdade att det språk vi faktiskt lär oss är det
språk vi hör. Alla praktiska språkkunskaper är
förvärvade via erfarenheten.
Att medvetandet vid
födelsen är ett oskrivet blad betyder att barnet till en
början saknar eget omdöme och mer eller mindre okritiskt
tillägnar sig omgivningens värderingar - och fördomar.
Det här ger föräldrar och lärare stora
möjligheter att forma de ungas sinnen, men det innebär
samtidigt ett kolossalt ansvar. Det betyder också att om ungdomar
hemfaller åt kriminalitet, drogmissbruk och asocialt beteende
vittnar det om allvarliga brister i dagens uppfostran och utbildning.
Men det finns
också en mer positiv aspekt av Lockes tanke om medvetandet som
ett oskrivet blad: Med rätt vägledning kan vi sudda
missriktad och destruktiv kunskap från medvetandets skrivtavla
och teckna ner nya insikter som han är mer betjänt av.
David Hume gick till
och med ännu längre än Locke. Alla våra tankar och
idéer är förvärvade via erfarenheten och ytterst
»kopior av våra sinnesförnimmelser». Hume var en
skarpsinnig kritiker av våra abstrakta föreställningar
och begrepp. Han menade till exempel att det inte fanns något
sådant som ett nödvändigt orsakssamband mellan
två händelser som inträffar efter varandra. Vi har
för vana att förutsätta ett sådant samband
utifrån vår tidigare erfarenhet. (Om jag slår till
bollen med klubban, kommer den att fara iväg.)
Men egentligen har vi
inga garantier för att saker och ting kommer att fortsätta
att hända på ett visst sätt i framtiden bara för
att det har hänt på detta sätt tidigare. Att en viss
företeelse regelbundet följer efter en annan, är i sig
inget bevis för att den första företeelsen är orsak
till den andra. Det här är kanske inte alldeles lätt att
ta till sig, men faktum är att Humes resonemang kan vara mycket
befriande.
Att förneka
nödvändiga orsakssamband är detsamma som att säga
att det inte finns något förutbestämt öde.
Därmed bejakar vi också våra möjligheter att
förändra oss själva och vår livssituation.
Upplysningstidens
rationalister, med Immanuel Kant i spetsen, utvecklade arvet från
Platon genom att ånyo betona förnuftets betydelse. Enligt
Locke var det ju enbart erfarenheten som förmådde rista sina
avtryck på medvetandets oskrivna tavla, men Kant och de andra
rationalisterna slöt upp bakom Platon och hävdade att
medvetandet också präglades av förnuftet.
Upplysningstänkarna
beskrev själva sin rörelse som en fri-
hetskamp mot intolerans, vidskeplighet, kyrkliga auktoriteter och
religiösa traditioner till förmån for förnuftet
och individens personliga frihet. Rörelsens anhängare var
besjälade av en stark framstegstro och man uppfattade sig
själva som mänsklighetens dittills mest framsynta och
intellektuellt utvecklade elit.
Upplysningstidens anda
kommer väl till uttryck i Immanuel
Kants berömda text Was ist Aufklärung, där upplysningen
beskrivs i följande översvallande ordalag: "Upplysningen
är mänsklighetens uppvaknande från en epok av
självförvållad omyndighet."
Omyndigheten
består i oförmågan att använda sitt eget
förstånd utan att låta sig ledas av någon annan.
Sådan omyndighet är självförvållad om den
inte har sin grund i ett bristfälligt förstånd, utan i
bristen på mod och beslutsamhet att använda sig av sitt
förstånd utan att låta sig ledas av någon annan.
Sapere aude! ha modet att använda dig av ditt förstånd!
- det är upplysningens motto.
Under de senaste
årtiondena har upplysningstiden på många håll
kommit att omvärderas och den har ofta kritiserats for att
själv ha varit starkt fördomsfull (nämligen mot tidigare
historiska epoker) och utpräglat intolerant (nämligen mot den
som inte ingick i dess egen tankevärld).
Men hur det nu än
må vara med den saken, så uppstod i alla fall
under denna tidsepok ett karaktäristiskt nytt sätt att se
på förhållandet mellan tron och förnuftet. Den
ideala religionen, som några upplysningsfilosofer betecknade som
en ren förnuftsreligion . Denna religionsuppfattning kom att
kallas deism.
Deismen växte fram
under påverkan av såväl empirismen som rationalismen,
vilka båda fortsatte att vara inflytelserika filosofiska
strömningar även under upplysningstiden. Deismens
kärnland var England och det var där den växte fram
under stark påverkan från den brittiska empirismen. Det var
inte minst arvet från
John Locke som man grep tillbaka på när man utformade det
nya, deistiska synsättet.
Tidiga uttryck för
den deistiska uppfattningen finner vi i
boken "Christianity Not Mysterious" av John Toland. (1670-1722), liksom
i boken "Christianity as Old as the Creation" av Matthew Tindal
(1657-1730).
Så här
skriver Toland i sitt förord:
"I hope to make it
appear, that the Use of Reason is not so dangerous in Religion as it is
commonly represented, and that too by such as mightily extol it, when
it seems to favour 'em, yet vouchsafe it not a hearing when it makes
against them, but oppose its own Authority to itself. . . . I hold
nothing as an Article of my Religion but what the highest Evidence
forc'd me to embrace. . . . Since Religion is calculated for reasonable
Creatures, 'tis Conviction and not Authority that should bear Weight
with them. . . . Truth is always and everywhere the same; and an
unintelligible or absurd Proposition is to be never the more respected
for being ancient or strange, for being originally written in Latin,
Greek, or Hebrew. . . . The true Religion must necessarily be
reasonable and intelligible.
Senare skulle man
återfinna samma tankar hos franska filosofer som Voltaire
(1694-1778) och Jean Jacques Rousseau (1712-1778), liksom hos de tyska
filosoferna Moses Mendelssohn (1729-1786) och Gotthold Lessing
(1729-1781).
Det typiska för
deismen är en avpersonaliserad gudsbild, som går hand i hand
med en mekanistisk och deterministisk syn på världen.
Deisterna betraktade världen som en sinnrikt konstruerad apparat,
där alla skeenden i naturen styrs av strikta mekaniska lagar.
Bakom lagarna finns en intelligens, Gud.
Däremot var de
främmande för tron på en gudomlig uppenbarelse och over
huvud taget för tanken på några särskilda
gudomliga ingripanden i världens gång. Man tänkte sig
att Gud en gång i tidernas begynnelse skapat världen, men
att han sedan lämnat den att sköta sig själv på
ett förnuftigt och naturlagsmässigt sätt. Bilden av den
så kallade urmakarguden var omtyckt bland deisterna. Gud som en
urmakare som konstruerat världen på ungefär samma
sätt som en urmakare konstruerar ett komplicerat mekaniskt urverk.
Men dessutom är detta urverk moraliskt och estetiskt en
förnuftig verklighet för oss som förnuftiga varelser.
Liksom naturlagarna
stod för en god ordning så är moral och preferenser
väl ordnade om vi klokt använder vårt sunda
förnuft. Gud förväntar sig att människan skall
uppskatta skapelsen och leva ett anständigt liv där hon
gör kloka val för allas välfärd. Evangeliet är
en klok tänkebok för ett sunt och förnutigt sätt
att leva. Några konstigheter som vi inte kan göra oss klara
föreställningar om - t ex himmelriket eller helvetet - ska vi
inte ägna tid åt att fundera över. Synden är
heller ingenting annat än tillfälliga okloka handlingar med
dåliga konsekvenser. Någon arvsynd kan vi inte göra
oss en sund och tydlig föreställning om och därmed kan
vi lägga den idén åt sidan.
På detta
sätt reducerade deismen den ena av kristendomens
båda källflöden, den gudomliga uppenbarelsen. Det enda
man behöll var den del av trons innehåll som är
tillgängligt för människans förnuft, den så
kallade naturliga teologin. Det var en radikal filosofisk
förkortning som fick genomgripande konsekvenser for uppfattningen
om vad kristen tro är. Redan kyrkobyggnadernas arkitektur visade
var deismen drog fram. Kyrkorna hade tidigare varit sakrala rum, fyllda
med religiös konst och heliga symboler och tänkta som platser
för firandet av de kristna trosmysterierna. Nu byggde man
istället om kyrkorna till vitkalkade föreläsningssalar -
i Sverige är det många och kallas för
"Tegnér-lador" - där det predikades en upplyst
förnuftig moralundervisning och anständig estetisk
uppskattning av tillvaron.
Deisterna själva
betraktade sin teori som en lycklig syntes mellan den religiösa
tron och det mänskliga förnuftet. Allt som kunde verka
anstötligt för förnuftet i den religiösa tron -
Jesu lidanden, martyrierna, uppenbarelser, underverk och gudomliga
ingripanden i världen - lades diskret åt sidan som tills
vidare oanvändbart stoff, så att trons väsentligaste
kärnpunkter kunde lyftas fram i ljuset: att Gud är
världens skapare och moralens ens högsta övervakare, att
ett gott liv i evangeliets anda bygger på det sunda
förnuftets kunskap om det vi ser och förstår.
Men deismens frukter
blev i det långa loppet andra än dess tidigaste filosofer
nog hade tänkt sig. Istället för att starka relationen
mellan tron och förnuftet gled de båda bara allt längre
bort från
varandra. När deismen på detta sätt sekulariserade
kristendomen inifrån och förvandlades den till en ren
morallära framstod själva gudstanken som allt mer
främmande och överflödig. Om Gud inte är en levande
person som vill ha en intensiv relation med varje människa,
varför skulle då människan bry sig om Gud?
Även i vår
tid har somliga troende samma grundinställning som deismen.
För den som lyssnar till deisternas moralpredikningar
framstår världen som profan (världslig) och
avsakraliserad (ingenting heligt finns i tillvaron). Gud var inte
längre närvarande i världen. Deismen kom i praktiken
ofta att fungera som en inledning till den framväxande ateismen
som fick sin storhetstid under slutet av 1800-talet för att minska
i omfattning under 1900-talet.
En idehistoriskt
särskilt inflytelserik form av deism utformades av den tyske
filosofen immanuel Kant (1714- 1804 ). Kantiansk deism har använts
som legitimation för mycket av det som vi möter av religion i
offentliga sammanhang ända in i våra dagar, till exempel att
man hänvisar till Gud i många europeiska länders
författningar eller i samband med avläggande av ed vid
rättegångar. Utan att själv direkt vara idealist blev
Kant dessutom portalfiguren för den idealistiska riktningen inom
tysk 1800-talsfilosofi, en riktning sorn i viss mån kan betraktas
som arvtagaren till 1600- och 1700-talens rationalism.
Liksom flertalet
rationalister integrerade även de flesta idealister någon
form av gudstro i sina filosofiska verklighetsuppfattningar. Vi ser det
hos Fichte (1762-1814) och Friedrich Schelling (1775-1854) hos Hegel
(1770-1831). Hegel, som i sin ungdom hade studerat teologi, såg i
den religiösa tron den högsta utvecklingsform för den
förnuftiga verkligheten. Men även om han betecknade
kristendomen som den absoluta formen av religion, får man inte
glömma bort att han uppfattade dess funktion och betydelse
på ett nytt och mycket säreget sätt. I Hegels
tänkande ingår den religiösa tron som ett viktigt
moment i en sammanhängande filosofisk tolkning av verkligheten.
Hegel, som i hög
grad påverkade 1900-talets filosofi, tänkte sig hela
verkligheten som en andlig dynamisk utvecklingsprocess, där den
gudomliga anden steg för steg växer till större kunskap
och medvetande om sig själv. Mänsklighetens historia är
en viktig del i den andliga utvecklingen. Särskilt sådana
mänskliga aktiviteter som krig och konflikt, politik, konst,
religion och filosofi är de arbetsformer som den gudomliga anden
använder för sin utveckling. I historien förverkligar
denna ande ett projekt: att se sig själv i universums historia.
Målet är det absoluta allvetande som redan finns i Gud men
som ännu inte historiskt förverkligats.
Kant är ytterligare en deist som ville förena element
från såväl den empiristiska som den rationalistiska
filosofin. Han hade läst verken av David Hume, som han högt,
men han var också väl förtrogen med skrifter av
rationalister som Gottfried Leibniz och Christian Wolff. I sitt
huvudverk, Kritik av det rena förnuftet som kom i sin första
utgåva 1778 , presenterar Kant den kunskapsteori som han
utarbetat genom att kritiskt reflektera over dessa båda olika
idetraditioner.
Medan empiristen
först prövar hur någonting fungerar i praktiken och
sedan reviderar sina slutsatser utifrån de gjorda rönen,
försöker rationalisten redan från början studera
de övergripande principerna. Rationalisterna menade att en form av
kunskap ledde till en annan och att det var möjligt att nå
fram till kunskapens yttersta grund.
Kant var emellertid
klar över att även förnuftet hade sina
begränsningar. I sitt berömda huvudverk, "Kritik av det rena
förnuftet", förklarade han att verkligheten var uppdelad i
två aspekter, »fenomenvärlden» (världen
så som den träder fram för våra sinnen)
respektive »idéernas rike» (världen sådan
den egentligen är). Låter inte detta misstänkt likt...
ännu en fotnot till Platon!
Kant hävdade att
det fanns ett absolut och väl definierat »ting i sig»,
men vi kan bara lära känna det via de yttre fenomenen.
Oavsett om det är atomer, bergformationer, mänskliga
relationer eller samhällen vi studerar, kan vi alltid observera
dessa företeelser ur en mängd skilda perspektiv.
För att ta ett
enkelt exempel, titta på ett träd utanför ditt
fönster. Upprepa sedan samma sak mitt i natten. Hur ser
trädet ut när det regnar? Eller om du studerar det med
hjälp av infraröd belysning? Föreställ dig hur
samma träd kan tänkas se ut för en fladdermus, en
elefant eller en människa som är färgblind. Men hur ser
detta träd ut "i verkligheten"?
Kant skulle säga
att trädets idé, »trädet i sig», är
summan av alla möjliga observationer, plus alla ännu inte
gjorda observationer. »Tinget i sig» är alltså
något långt rikare, långt mer mångfasetterat
och fullständigt än vad det enskilda sinnet - det träd
vi ser utanför fönstret - någonsin kan erfara. Men vrt
förnuft äger endast kunskap om fenomenvärlden.
"Förnuftet har
emellertid ingenting att lära oss beträffande tinget i sig:
Det upplyser oss endast om hur vi på bästa sätt kan
utnyttja dess kapacitet på erfarenhetens vida fält. Men mer
än så kan vi heller rimligtvis begära, och med detta
bör vi låta oss nöja."
IMMANUEL KANT
Kants ståndpunkt
gör sig ständigt påmind när vi filosoferar: Det
är viktigt att hålla i minnet att vårt nuvarande
sätt att betrakta en viss situation bara är en av flera
möjliga tolkningar. Ju fler infallsvinklar vi skaffar oss, desto
mer nyanserad och tillförlitlig blir vår bedömning.
Kant varnar oss
också för att lita alltför mycket till våra
kategorier och omdömen. Skälet till detta är att vi inte
säkert kan avgöra huruvida dessa kategorier och omdömen
verkligen utsäger något om tinget i sig, eller om de inte
snarare återspeglar vårt eget sätt att tolka
verkligheten. Författarinnan Anais Nin slog huvudet på
spiken när hon konstaterade: »Vi uppfattar inte tingen
sådana de är, utan vi uppfattar dem sådana som vi
själva är.»
Kants etik har
också en stor roll att spela i allt filosoferande. Inom etiken
räknar man med två huvudriktningar:
1 den deontologiska
(eller föreskrivande) skolan, som Kant tillhörde,
2 den teleologiska
skolan (av grekiskans telos, »ändamål»). Enligt
teleologerna är det handlingens konsekvenser som avgör
huruvida vi har handlat rätt eller fel - blir utfallet gott, har
vi handlat rätt. För teleologerna är Robin Hood ett
föredöme därför att det goda syftet med hans
handlingar (att ge till de fattiga) rättfärdigar de i och
för sig tvivelaktiga medlen (att stjäla från de rika).
Men för
deontologer som Kant finns det inget utrymme för kompromisser. En
regel är en regel: att stjäla är alltid fel. Deontologen
skulle utan att tveka placera den varmhjärtade Jean Valjean i
Samhällets olycksbarn av Vicor Hugo (Les miserables) bakom
lås och bom för stölden av den där limpan
bröd, det spelar ingen roll att hans fru och barn svalt.
Styrkan i den
deontologiska etiken är att man har en regelbok (det må
sedan vara Bibeln, Koranen, scouthandboken eller din egen personliga
vägvisare) som man kan konsultera i den händelse man tvivlar
om den rätta vägen. Och det är i allmänhet
lätt att enas om de grundläggande reglerna. Nackdelen är
bara att det alltid finns undantag, och på den punkten är
det inte alls lika lätt att komma överens. (Så gott som
alla är eniga om budet »Du skall inte döda», men
frågan om det är rätt eller fel att tillåta
dödsstraff väcker likafullt heta känslor).
Konsekvensetikens svaga
punkt är att man aldrig vet vad som är rätt eller fel
förrän i efterhand, när man ser resultatet. Detta
gör det svårt att planera framåt. Styrkan är dess
flexibla och odogmatiska synsätt på mänskligt handlande.
Rent allmänt
är det nyttigt att göra klart för sig vilken typ av
etiskt system man håller sig med och vilken typ man anser
föredömlig. Kant gick emellertid ett steg längre och
lade till en regel vars innebörd var ovanlig för att komma
från en deontolog. Han ansåg att man kan och bör
pröva sina beslut i fråga om deras moral och etiska
värde, och i det syftet skisserade han ett tankeexperiment kallat
det kategoriska imperativet.
Inför varje
handling bör vi enligt Kant ställa oss själva
frågan: »Skulle jag vilja att var och en som befann sig i
min situation handlade likadant?» Om svaret blir jakande,
då befinner du dig på den rätta vägen. Om svaret
blir nekande, ska du inte heller själv handla så. Det
är till exempel lätt att tänka sig en situation där
det vore till fördel för en själv att ljuga, men om man
inte vill att alla andra ska ljuga, så får man också
lov att själv avhålla sig från lögner.
"Jag skall aldrig
handla annorlunda än så att jag kan vilja
att rättesnöret för mitt handlande upphöjs till
allmän lag."
IMMANUEL KANT
Kant ansåg sig -
med rätt eller orätt - ha utfört en "kopernikansk
vändning" av filosofin i och med att han flyttade
uppmärksamheten från de erfarna tingen i "yttervärlden"
till det erfarande subjektet. Andra filosofer uppfattade denna
vändning som en katastrof för filosofin.
Vad menade Kant? Med
sin vändning menade han att han revolutionerat filosofin lika
mycket som Kopernikus revolutionerade världsbilden på
1500-talet, då han hävdade att solen var i centrum för
solsystemet och inte jorden, vilket man trott ända sedan
Aristoteles dagar. Han ansåg att den som hade gjort det
möjligt för honom att genomföra denna vändning var
Hume, vars analys av kausaliteten hade väckt Kant ur en "dogmatisk
slummer".
Kant funderar
alltså inte över verkligheten som sådan, hur den
egentligen är, utan över verkligheten, som vi uppfattar den -
han är kunskapsteoretiker, inte ontolog. Verkligheten som
sådan kallar han tinget i-sig och verkligheten som vi uppfattar
den, tinget för-oss.
Kant talar om kunskap a
priori, dvs. kunskap som är medfödd
alltså går före erfarenheten. Den finns i vårt
förstånd och är förutsättningen för all
annan kunskap. Apriorikunskapen är transcendental, vilket
innebär att den föregår erfarenheten och betingar dess
karaktär.
Exempel på
apriorikunskap är rumsuppfattningen, alltså att vi
föreställer oss verkligheten som tredimensionell med
längd, bredd och djup. Ett annat exempel är tidsuppfattningen
alltså att vi tänker oss en tid, ett förflutet, en
nutid och en framtid
Ytterligare exempel
på apriorikunskap är kausaliteten, alltsåatt vi
tänker oss att varje händelse har en orsak och beror på
något.
För en realistisk
filosof finns verkligen rummet och tiden, orsak och verkan, men
för Kant är det former för kunskap och tänkande,
inte verkliga objekt - bara framträdanden. Man kan säga att
Kant subjektifierar och psykologiserar verkligheten med sin kritiska
idealism. Själv menade han att verkligheten dock måste
framstå just som den gör och att alla människor har
samma universella förnuft och förstånd och moral.
Kant talar också
om en annan kunskapsform, kunskap a posteriori, sådant som vi
lär oss genom ny erfarenhet men som egentligen formas av
apriorikunskapen.
När vi talar om
verkligheten - om den nu finns utanför subjektet - använder
vi enligt Kant två sorters satser:
1 analytiska satser -
vi ser direkt om de är sanna eller falska
om man förstår dem på rätt sätt
2 syntetiska satser -
vi ser om de är sanna eller falska bara när vi
jämför dem med sinnesintryck
Analytiska satser
är säker kunskap medan syntetiska i bästa fall är
sannolika. Geometriska bevis, gudsbevis, självklara sammanhang,
logiska resonemang är till sin karaktär analytiska - men Kant
avvisar alla metafysiska gudsbevis som effektiva för den kristna
tron. Han var troende protestant och menade att tron är subjektiv
och kristendomen bör vara "sola fide" - endast tro. Empiriska
observationer och påstående om sinnesintryck hör till
de syntetiska, de flesta naturvetenskapliga satser hör dit.
Kant är inte
realist utan idealist. All vår kunskap är immanent, dvs
handlar om världen för oss sådan den framträder i
våra psyken och medvetanden och inte hur den är objektivt.
Vi vet inget om världen "utanför" våra medvetanden.
Transcendent kunskap
är enligt Kant det som vi vet utan att använda våra
sinnen,det som "överskrider" sinneskunskapen, kommer före den
och efter den.
Metafysik är denna grundläggande kunskap. Skulle vi endast ha
sinneskunskap skulle alla sammanhang försvinna för oss.
Metafysiken föregår erfarenheten och betingar dess
karaktär.
1900 - talsfilosofen
Wittgenstein förklarar det transcendentala med hjälp av
bilden av ögat och synfältet: ögat självt finns
inte i synfältet men åstadkommer det, ögat är
transcendentalt i förhållande till synfältet.Det
transcendentala är aprioriskt.
Europa förblev
världens drivbänk för det filosofiska tänkandet,
och den unga amerikanska nationen påverkades i hög grad av
strömningarna på andra sidan Atlanten. Benjamin Franklin och
Thomas Jefferson, två av upphovsmännen bakom den amerikanska
konstitutionen, var själva empiriska filosofer och naturforskare.
De genomförde vetenskapliga experiment, gjorde uppfinningar och
var ivriga samlare av naturalia.
I likhet med två
andra av nationens fäder, John Adams och Thomas Paine, delade de
upplysningstidens tro på förnuftet och från de stora
humanisterna hade de hämtat övertygelsen om alla
människors lika värde och vikten av det personliga ansvaret.
Den amerikanska konstitutionen vittnar mer vältaligt än
något annat dokument om tidens anda. Den unga nationen stod i
stor tacksamhetsskuld till dessa grundlagsfäder - en grupp
praktiskt sinnade filosofer med ett samhälleligt patos som man
inte sett maken till sedan dess.
Romantikens genombrott
i början av 1800-talet kan ses som en motreaktion mot
upplysningsfilosofernas ensidiga tro på förnuftet och kalla
fakta. Den empiriska forskningen hade förvisso givit oss
säkrare kunskap, rationalismen bättre teorier, och de
vetenskapliga och ingenjörsmässiga framsteg som följde
ledde till ett tekniskt uppsving utan motstycke i historien. Men
för romantikerna var hela den industriella revolutionen ett
uttryck för nyttotänkandets och nationalitetens mörkaste
sidor.
Trots att alla dessa
landvinningar var ämnade att tjäna mänskligheten,
såg romantikerna hur de nobla ambitionerna alltför ofta
förbyttes i hänsynslös utsugning. De alltmer effektiva
vapnen gjorde krigets fasor än mer obeskrivliga och slaveriet
bredde ut sig i de nya kolonierna. Hemma utnyttjades kvinnor och barn
som billig arbetskraft och slet ont i gruvor och fabriker. Romantikerna
sökte sig bakåt och såg att deras
föregångares metoder i själva verket hade gjort saker
och ting värre, inte bättre. De romantiska filosoferna
vände sig häftigt emot den rådande materialismen,
samhällets mekanisering och synen på människan som
blott och bart en utbytbar kugge i det stora maskineriet.
Svensk upplysning
Vid det sist tillkomna
av stormaktstidens universitet, det i
Lund, gestaltade sig förhållandena något annorlunda.
Orto-
doxins övervälde blev där aldrig lika kompakt som vid de
andra
akademierna, framför allt till följd av att den tyske
naturrätts-
filosofen Samuel von Pufendorf knutits till universitetet redan
vid dess öppnande 1668. Visserligen utsattes han för
våldsam-
ma angrepp från teologiskt håll, men då regeringen
stödde ho-
nom, ledde de inte till något nämnvärt resultat, och
genom hans
verksamhet kom en fläkt av friare anda in i atmosfären.
Då han
inte kan räknas till den svenska filosofins historia, får
hans läror
här emellertid förbigås - någon högre grad
av originalitet ut-
märkte dem för övrigt knappast.
Det är också
i Lund, som vårt första större filosofiska verk
kommer till: Andreas Rydelius' "Nödiga förnuftsövningar
för
all slags studerande ungdom, som vill hava sunda tankar"
( 1718-1722 med ett tillägg 1756).
Hur Rydelius ser
på filosofins uppgift framgår i viss mån
redan av den tidstypiskt omständliga titeln på hans verk.
Kun-
skapen är inte ett självändamål, och det
gäller hans egen veten-
skap i lika hög grad som någon annan. Filosofin skall vara
en dygdens tjänarinna, den skall verka till sedernas och
sinnelagets förbättring - etiken är målet, det
Goda är verklighetens viktigaste väsen.
Det är, som man
påpekat, något sokratiskt i detta program.
I likhet med den gamle atenaren tror Rydelius, att det, åtmin-
stone i viss utsträckning, går att lära
människorna att bli goda.
En väsentlig del av den moraliska förvirring, som finns i
värl-
den, vållas av intellektuell oklarhet. Har förnuftet insett
de
etiska principerna, så är också viljan preparerad att
följa dem.
De "sunda tankarna" för till ett i moraliskt avseende sunt liv.
Descartes drar en skarp
gränslinje mellan kroppsligt
och själsligt. "Cogito ergo sum" innebär att endast det
rationella, det själsliga är helt säkert. Endast i andra
hand är den fysiska verkligheten lika säker - vi litar
på att Gud inte bedrar våra sinnen, som ju lätt kan
misstag sig.
Om dock endast
människan har en medveten själ blir det omöjligt att
laborera med dunkla psykiska principer i övriga naturen,
sådana som Aristoteles' växtsjäl, vilken antagits styra
de organiska processerna. Där det inte finns något klart
medvetande, där finns det inte någon själ -
följaktligen måste också kroppens funktioner
förklaras på mekanisk väg.
För dylika
intentioner står nu Rydelius helt främmande, han
är föga intresserad av naturvetenskaperna och ser inte utan
misstro på deras utveckling. Det är, menar han,
klandervärt, när man bara söker utfinna, vad som är
företeelsernas mekaniska orsak och inte bryr sig om att tänka
på ändamålet - den finala meningen - med dem.
Därigenom frestas vi att bara ytligt beundra naturens sinnrika
konstruktion i stället för att känna äkta
tacksamhet och vördnad för det magiska i tillvaron, den sotre
Skaparens vishet.
Enligt Rydelius
bör alla vetenskapers yttersta syfte vara att styrka
vördnaden inför skapelsen och oss själva, fördjupa
tron på Gud och förkunna hans ära. Rydelius sällar
sig därmed till raden av filosofer i den kristna europeiska
traditionen.
Vi har enligt Rydelius
tre separata kunskapskällor:
1 sinne,
2 förnuft
3 tro
Var och en av dessa
källor kommer med sin särskilda uppgift, som endast den kan
utföra. Tron är förmedlare av kunskaper om det som
gör naturen möjlig, det som krävs för att
naturlagar ska kunna finnas. Därefter kan förnuftet studera
dessa naturlagar. Och sist kan sinneskunskapen bidra med observationer
och intryck för att stödja tron och förnuftet
Sinnena är av tre
slag: yttre, inre och innersta. Endast de yttre
är knutna till särskilda organ - öga, öra,
näsa o.s.v. - men även
de inre är beroende av själens förbindelse med kroppen.
Det är
genom dessa senare vi upplever hunger och törst och de för-
medlar även förnimmelser av kroppens allmänna
tillstånd.
Rydelius menar
också, att det till de inre sensationerna hör en
upplevelse av utsträckningen, vilket medför, att vi,
även om vi
förlorade alla yttre sinnen, likväl skulle ha en
föreställning om
det rena geometriska rummet. Trots detta kan man emellertid
inte säga, att utsträckningens begrepp är medfött:
det bygger
på en erfarenhet, nämligen själens erfarenhet av att
vara sam-
mankopplad med det stycke utsträckning, vi kallar vår kropp.
Rydelius' menar att de
"innersta sinnena" har själen till objekt. Det är genom dem
som vi upplever oss själva, vår egen själ. De skulle
existera, även om själen inte vore förenad
med kroppen.
På det material
de "innersta sinnena" levererar, bygger våra
grundläggande ideer. Så är t.ex. ursprunget till tanken
"jag existerar" själens upplevelse av sitt eget liv. Tanken "jag
har fri vilja" går tillbaka på vår upplevelse av
vår egen möjlighet att välja mellan olika alternativ.
Tanken "Gud finns" går tillbaka på förnimmelsen av
beroende av någonting utanför mig själv som orsakar
mitt liv.
Till empirismens
tidigare anhängare i vårt land hörde också Jakob
Fredrik Neikter (1744-1803). Den utländske tänkare som
betytt mest för honom var dock inte Locke utan Montes-
quieu, vars klimatlära han bl.a. tillämpar på det
estetiska området.
Daniel Boethius
(1751-1810, prof. i prakt. fil. i Uppsala 1783) har framför allt
blivit känd som den förste
svenske filosof, vilken anslöt sig till Kant. Boethius menar att
vi från
moralisk synpunkt gillar vissa handlingar och ogillar andra beroende av
medkänslans inverkan: vi gillar beteenden, som är ägnade
att minska människors lidande, och fördömer
sådana, som är ägnade att öka det.
För övrigt
är sympati eller medkännande missvisande ord enligt Boethius.
Eftersom vi inte direkt kan iaktta andras känslor så
måste vi konstruera dem i fantasin. Vår reaktion
blir inte bara ett passivt deltagande utan innehåller ett moment
av aktivt skapande. Det kan t.o.m. hända, att vi tycker synd om
personer, som inte lider alls - t. ex. när vi ömkar en
sinnessjuk, som kanske är lycklig i sin förvirring.
Därigenom får
medlidandet en viss likhet med den konstnärliga verksamheten.
Genom sympati och medkänsla skapar vi en mänsklig värld.
I det enskilda,
konkreta tillfället känner vi naturligtvis spontant gillande
eller ogillande, enligt Boethius. Men de moraliska känslorna
är
inte ursprungliga i den meningen, att de skulle vara oberoende av
miljön. Tvärtom är det en nödvändig
förutsättning för dem, att vi tillhör ett
samhälle och att vårt liv är
sammanflätat med andra människors.
En fullständigt
isolerad individ skulle enligt Boethius inte ha några etiska
begrepp. Detta beroende av den sociala omgivningen gör det
också möjligt att förklara den variation, som moralen
visar från land till land och från epok till epok och som
skulle tett sig svårförståelig, om man haft att
räkna med ett medfött "moraliskt sinne": miljöprodukten
ändras rimligen med miljön, medan en norm som från
födelsen är ingraverad i medvetandet bör vara
miljöstabit.
Som många
kritiker framhållit, kommer emellertid denna sociologiska moral-
uppfattning hos Boethius i konflikt med hans strävan att
hävda moralens verkliga giltighet - den
normupplösande relativismen ligger farligt nära.
Någon
osjälvständig eftersägare till den store
königsbergaren Immanuel Kant blev Boethius aldrig, och på
några icke
oväsentliga punkter ställer han sig direkt kritisk mot denne.
Sålunda vägrar han att sätta det etiska förnuftet
och vår kroppsliga natur i så skarp motsats mot varandra,
som Kant hade gjort på typiskt protestantiskt sätt.
Våra "lägre
böjelser", dvs. begären, skall enligt Boethius underordna sig
förnuftet, men det är fel att vilja utrota dem; i
stället bör de förädlas, så att de blir ett
stöd för förnuftet. Men Boethius ville hävda att
vad som göres "endast av
böjelse" inte har något moraliskt värde - och
därmed fick han återigen problem med en giltig moral som
naturligtvis inte medger att vissa handlingar sker "endast av
böjelse" - något som skulle ursäkta en rad
betänkliga handlingar och till och med brott.
Med Boethius har vi
förts in i den tankekrets, som under lång
tid framåt - i själva verket under nästan hela
1800-talet -
skulle dominera den svenska filosofin.
Filosofen Carl Gustaf
af Leopold (1756-1829) stod från
början på samma linje som Boethius, som han starkt
beundrade. Men i motsats till denne övergav han aldrig den
empiristiska filosofin.
Jämte John Locke
torde David Hume ha varit den tänkare, som spelat störst roll
för Leopolds teoretiska filosofi, vilken därigenom fått
en viss skeptisk anstrykning. Filosofins arbetsredskap är för-
nuftet (eller förståndet, Leopold använder orden som
syno-
nymer). Men detta förstånd förmår egentligen
aldrig säga oss någonting annat än att A är lika
med A och icke-A inte lika med A.
Därav följer, att förnuftet inte självt är i
stånd att producera
någon kunskap utan endast kan dra slutsatser av det material
erfarenheten levererar.
Detta leder till att
ingen kunskap är säker och inga påståenden kan
egentligen säga något om verkligheten. Vi konstruerar endast
en bild av verkligheten via några ursprungliga intellektuella
funktionsformer, som är nödvändiga för
konstruktionen av världen.
Denna skepsis mot
förnuftets förmåga får konsekvenser ock-
så för etiken. Någon giltig moral kan inte finnas. Vi
kan fastställa att något är medel att nå ett
visst mål, mer än så kan vi inte göra.
Ändå ryggar han tillbaka inför en fullständig
relativism. Som en kompromiss framför han tanken att man inom
varje kulturkrets kan uppställa etiska och estetiska ideal,
även om man inte kan
göra det för hela mänskligheten eller för ett folk
genom alla
dess utvecklingsskeden.
Romantiken
Romantikerna
framhöll att varje människa är unik, de betonade de
andliga värdena kontra de materiella och de hade en stark tro
på konstens makt. De satte naturen framför kulturen och
känslan framför intellektet. Rousseau, som egentligen
tillhör upplysningstiden, är sinnebilden för en
romantiker. Hans tankar om den »ädle vilden» skulle
bli vägledande för mycket av det som följde. Rousseau
menade att människan i naturtillståndet var god - sitt
rätta jag - medan sam- hället hade en fördärvlig
inverkan.
I Tyskland gav den
romantiska rörelsen upphov till den idealistiska filosofin med
Hegel som främsta namn. I England fick de romantiska
idéerna störst betydelse inom diktkonsten - poeter som
Byron, Shelley, Keats, Wordsworth och Browning var alla romantiker.
"Till sin sköna
värld Naturen förde
människosjälen som i mig brann,
men tanken på vad människor gjort varann
sorgen djupt i hjärtat rörde."
WILLIAM WORDSWORTH
Rousseau sa:
»Människan är av naturen god, det är de
samhälleliga institutionerna som gör henne ond», vilket
står i skarp kontrast till Hobbes syn på livet utan en
stark statsmakt som »ensligt, armodigt, olustigt, brutalt och
kortvarigt». Sanningen ligger kanske någonstans
mittemellan. Människor drivs förvisso i hög grad av
egennytta, och om denna tendens får bre ut sig ohämmat kan
följderna bli minst sagt obehagliga. Men det finns också
goda krafter som binder oss samman. Vi kan vara generösa,
rättrådiga och medkännande. De flesta människor
besitter båda dessa tendenser, och vi kan påverkas i den
ena eller andra riktningen, något som såväl
Aristoteles som Konfucius skulle ha hållit med om.
Debatten om arv kontra
miljö kan förmodligen aldrig slutgiltigt biläggas, men
det är uppenbart att vår uppfostran spelar mycket intrikata
melodier på de strängar som naturen försett oss med. I
USA älskar man den här typen av motsatspar - Rousseau kontra
Hobbes, demokrater mot republikaner, mammor som tjatar mot döttrar
som hatar - men i grund och botten löser man nog ingenting med
denna metod. Vi vill gärna tro att konfrontation får
sanningen att träda fram tydligt, men resultatet blir ofta
ännu större förvirring. Att låta åsikterna
brytas mot varandra hjälper oss att slipa våra argument, men
världen är sällan entydigt svart eller vit.
Hegels dialektik kommer
väl till pass när stridande uppfattningar står mot
varandra och man vill försöka gå bortom ett ensidigt
antingen-eller-tänkande. Enligt Hegel gäller idéernas
kamp, den ena idéen får motsåtnd i motsatsen och en
strid uppstår tills en ny nivå uppnås. Men där
fortsätter kampen. Detta gäller även individen: det
pågår en kamp om vad som är förnuftigt att
göra och vad vi hellre skulle ha lust att göra. De båda
alternativen kämpar om segern. Kriget blir en fruktbar princip
för uveckling, åtminstone i det stora hela.
Det låter kanske
enkelt, men låt oss tillägga att Hegels tanke var att denna
kamp mellan idéer är ett sätt att arbeta oss fram till
en ny grad av utveckling. Vi kämpar uppåt och framåt,
i princip för att uppnå den absoluta idén, eller den
absoluta sanningen. Men även om man inte har lust att
fortsätta i all evighet, kan man ändå ha nytta av att i
Hegels anda utveckla sitt personliga liv. Hans filosofi ger också
ett intressant perspektiv på t ex uppkomsten av städer, av
sjukhus, av internet - hela tiden idéer som kämpar sig fram
för att vi ska kommunicera bättre, hjälpa varandra
från sjukdomar, leva kulturellt tillsammans på ett vettigt
sätt.
Ett annat
användbart begrepp hos Hegel är hans tankar om
»transcendens». För Hegel betydde att transcendera
på en och samma gång både att
»upphäva» och att »bevara». Låt mig
ta ett praktiskt exempel. En människas identitet kan ses som en
serie koncentriska ringar. Den innersta ringen är den egna
personen, sedan kommer den familj hon tillhör, därefter den
stadsdel hon bor i, hennes hemort, landskap, land, planet och så
vidare. Dina handlingar avgör huruvida de olika nivåerna
kommer i motsatsförhållande till varandra.
Om du tjänar din
hemort har du i viss mening överskridit, transcenderat, familjens
nivå, men samtidigt har du bevarat den nivån på en
högre samhällelig nivå. På samma sätt
överskrider du din hemort när du tjänar ditt land, och
ditt land när du tjänar hela mänskligheten. När du
sedan uppfattar idén om en Gud som vi kan tjäna, får
du ytterligare en koncentrisk ring, denna gång oändlig och
absolut. Hegel menade att kristendomen var den mest utvecklade
religioen, men ibland kan det varea tveksamt om han är en kristen
i vanlig mening.
Realismen
Nyttofilosofin,
utilitarismen, växte fram under i 1800-talet ur övertygelsen
om att den industriella revolutionen hade svikit sina löften.
Även om man inte kunde bortse från de kolossala framsteg som
skett inom vetenskap och teknik, hävdade utilitaristerna att det
stora folkflertalet, dessa landvinningar till trots, inte fått
ett bättre och mer människovärdigt liv. Den
utilitaristiska rörelsens slogan löd:
»Största
möjliga lycka för största möjliga antal».
Frasen hade myntats av
Jeremy Bentham, grundare av University College i London, det
första engelska universitet som tog emot kvinnliga studerande,
judar, katoliker, fritänkare och andra »socialt icke
önskvärda element. Dessa jämlikhetssträvanden
låg helt i linje med den utilitaristiska rörelsens arbete
för social rättvisa. Lycka var både ett individuellt
tillstånd av frihet från smärta, lite likt det
buddhistiska idealet, och ett tillstånd i samhället som
åstadkoms genom en rättvis och ändamålsenlig
social fördelning.
I utilitaristernas
ögon hade idealsamhället formen av ett ägg, med en bred
och välmående mittsektion, snarare än dåtidens
pyramid, med en liten mycket välbärgad grupp högst upp
som underhölls av den breda massan av fattiga och mindre
bemedlade. Även om de utilitaristiska idéerna i första
hand tog sikte på samhällsordningen, har de sitt värde
också när man resonerar kring relationerna i mindre grupper,
till exempel inom en familj.
"Naturen har placerat
tvenne suveräna härskare över människan,
smärta och njutning. Det ankommerpå dem, och dem
enbart, att tala om vad vi bör göra, liksom att bestämma
vad vi sedan gör." JEREMY BENTHAM
John Stuart Mill
är den klart lysande stjärnan bland utilitaristerna. Han var
lärjunge till Bentham men kom med tiden att överglänsa
sin lärofader. Även om Mill inte formulerade sig lika
snärtigt som Bentham, är hans princip för största
möjliga lycka något mer konkret:
»En handling
är rätt i den utsträckning som den tenderar att
befrämja lycka, och fel i den utsträckning som den leder till
lyckans motsats. Med lycka menas njutning och frånvaron av
smärta; med olycka, smärta och förlusten av
njutning.»
Mill betonade
alltså betydelsen av handlingens konsekvenser medan han
bortsåg från motivet. Den här ståndpunkten har
sina problem, men har inte desto mindre kommit att få stort
inflytande.
Mill var inte bara
utilitarist utan även frihetsfilosof och jämlikhetsivrare.
Han publicerade bland annat en essä där han kritiserade
förtrycket av kvinnan. Här var han före sin tid,
även om hans resonemang faktiskt byggde vidare på Mary
Wollstoncerafts "A Vindication of the Rights of Women" (»Till
försvar för kvinnans rättigheter»).
För Mill stod
individens frihet i centrum, och i ett av sina främsta verk, "Om
frihet", formulerar hans sin kända tes att det enda tillfälle
när vi har rätt att begränsa en annan människas
frihet, är för att förhindra att hon gör andra
människor illa. Han gick till och med så långt som att
hävda att vi är i vår fulla rätt att göra oss
själva illa så länge som vi inte gör andra illa.
Sup dig full varenda kväll om det är vad du vill, skulle Mill
säga, se bara till att du inte kör bil berusad, inte
stjäl dina barns besparingar för att köpa mer sprit
eller låter ditt dåliga ölsinne gå ut över
din hustru.
Den här
principen får betydelse för såväl privatlivet som
den politiska maktutövningen. Den har också sina givna
konsekvenser för t ex läkare. Om en klient sökte upp
läkaren och berättade att han hade för avsikt att
göra någon illa, skulle nog läkaren vägra att ta
emot honom och förmodligen göra vad han kunde för att
hindra honom i hans uppsåt.
|