Retour  

 
FILOSOFINS HISTORIA

  • Tänk på detta när du pluggar filosofihistoria:
  • jobba i par eller triss, en som läser frågorna i Vokabula och en som söker svaren i texterna!
  • notera vilka filosofer du verkar gilla !
  • sortera upp alla ismer i en wordfil!
  • anteckna kärnord för varje filosof som dyker upp i frågorna !

Vokabula på nätet

Glosboken på nätet 

 

Del 2 Renässansen till 1900-talet

Francis Bacon, Thomas Hobbes, René Descartes och Galilei Galileo, för att bara nämna några av de allra mest framstående tänkarna, kunde världen aldrig mer bli vad den varit. Med sitt motto »Kunskap är makt», angav Bacon en tredje väg mellan tron och svärdet: vetenskapen. Bacon förklarade att vårt vetande måste utgå från empirisk kunskap - från direkta observationer och experiment. Hans främsta verk är Novum Organon där han beskriver de olika "idoler" människan har som förhindrar henne från den empiriska kunskapen.

Bacon underströk att den vetenskapliga metoden måste utgå från faktiska iakttagelser av de fysiska fenomenen. Utifrån detta material kunde sedan generella hypoteser formuleras, vilka i sin tur prövades mot den fysiska verkligheten. Om makten kom ur kunskapen, kom kunskapen ur de vetenskapliga experimenten. Bacon framhöll att det krävdes såväl empiriska observationer som logiskt tänkande för att skaffa sig pålitlig kunskap om verkligheten.

"Mänskligt vetande och mänskliga maktambitioner löper här samman,
ty om orsaken inte är känd kan inte heller den åsyftade effekten åstadkommas. För att vi skall kunna råda över naturen måste vi foga oss efter den ... Och naturens intrikata konstruktion är något mer komplicerad än våra aldrig så sinnrika sinnesorgan och föruftsgåvor." FRANCIS BACON

Bacon kom från en ekonomiskt välbärgad och kulturellt privilegierad familj, och hade råd att anlita en rad privatsekreterare som skrev ner hans visdomsord - uttalade på klingande latin.

En av dessa skrivare var den unge Thomas Hobbes. Hobbes (1588-1679) var engelsman och levde samtidigt som den engelska revolutionen i mitten på 1600-talet. Han lärde sig latin och grekiska när han var sex år och började tidigt att studera vid Oxford. Han var knuten till lord Cavendish, och i sitt ämbete var han ute på många resor. Han kom på så sätt i kontakt med flera av samtidens framstående personer bl. a. Galilei).

Hobbes flydde till Paris i början av det engelska inbördeskriget, men år 1652 återvände han till England. Vid en ålder av 88 år översatte han Homeros till engelska. Han dog 91 år gammal.

Skrifter: Det mest kända verket är Leviathan on the matter, form, and power of a common- wealth ecclesiastical and civil (1651). Dessutom skrev Hobbes bland annat De cive (1642), De corpore (1655) och De homme (1658).

Hobbes - samhället som urverk

Hobbes levde i en politiskt orolig tid, med öppet inbördeskrig mellan rojalister och anhängare av parlamentet. Och det Hobbes skrev om politik präglas av en enda målsättning: ett starkt styre som kan garantera lugn och ordning. Hobbes stödjer alltså den enväldiga monarkin. Men det ideologiska stöd som Hobbes ger är tvetydigt. Det väsentliga för Hobbes är lugn och ordning. Om det sedan är ett styre som bygger på ärftlig monarki eller inte är mindre väsentligt.

Hobbes politiska teori är extremt individualistisk och extremt absolutistisk. Här som så ofta annars innebär detta ingen motsättning. När människorna inte är knutna till varandra genom inre mänskliga band blir det nödvändigt att använda yttre press för att förhindra anarki !

I Hobbes' fall kan denna kombination av individualism och absolutism tolkas som ett ideologiskt uttryck för borgerskapets livsuppfattning under den tidiga kapitalismen: behovet av en stark nationalkung som kan avskaffa gamla adelsprivilegier och dessutom garantera lugn och ordning och se till att kunder och konkurrenter håller sina handelskontrakt.

Vi får hos Hobbes en individualism där alla i ekonomiskt avseende konkurrerar med alla, där målet är att överleva och där medlet för att säkra liv och egendom är ett starkt styre under en enväldig kung.

Hobbes, ännu en av frontfigurerna för det moderna genombrottet, utförde pionjärinsatser inom såväl statskunskap och politisk filosofi som empirisk psykologi. Han föresatte sig att skaffa pålitlig kunskap om den mänskliga naturen genom direkta observationer av mänskligt beteende, utan att utgå från någon på förhand formulerad teori. 

Hobbes kunde konstatera att människor av naturen är egoister och i första hand värnar om egennyttan. För att bevara den samhälleliga freden fordras därför såväl kulturens civiliserande inverkan som ett fast styresskick.

René Descartes såg till att dra en tydlig gräns mellan medvetande och materia, mellan den själsliga och den kroppsliga verkligheten. Descartes insåg att det helt enkelt inte går att reducera det ena till det andra. Utan denna åtskillnad mellan kroppsligt och själsligt skulle det inte gå att bedriva någon meningsfull filosofi.

Det är enligt Descartes medvetandet, inte själva hjärnvävnaden, som hyser dina tankar, tvivel, villfarelser, dåligt underbyggda tolkningar och inkonsekvenser - men medvetandet kan inte angripas av sjukdom. En sjukdom är en kroppslig, eller organisk, störning och om du misstänker att du lider av något som har sitt ursprung i hjärnan ska du därför uppsöka en läkare.

Tankar och föreställningar, däremot, är först och främst mentala tillstånd (även om de ytterst vilar på kroppsliga processer).
Descartes distinktion ligger till grund för inställningen att man bör odla själen i stället för att bota kroppen.

Descartes andra stora bidrag till filosofin är av mer praktisk natur än ovanstående teoretiska antaganden beträffande kropp och själ. Som skeptikernas konung föresatte han sig att »inte godta någonting som sant förrän jag utan något som helst tvivel intuitivt visste att det var så». Han var övertygad om att den enda framkomliga vägen var att noggrant skärskåda allt vi visste (eller trodde oss veta) för att på så sätt särskilja sanna övertygelser från falska och tvivelaktiga.

Descartes vägrade att godta någon som helst information som han fått i andra hand, via sina lärare eller sina sinnen. Allting måste synas i förnuftets klara ljus, och enbart det som överlevde denna kritiska granskning gick att slutgiltigt lita på. Till sist hade Descartes nått den yttersta punkt där inte ens han längre kunde tvivla: »Jag tänker, alltså existerar jag», lyder hans berömda formulering. Därmed hade ansvaret för att ta reda på vad som var sant och rätt återförts till den enskilde. Descartes ord utgör en grundbult för tänkandet (inte sinnena eller känslolivet) som den främsta vägen till insikt.

Stödd av katolska kyrkans forskare kunde Galilei Galileo direkt studera naturfenomenen och redovisa resultaten av sina observationer - också när de inte riktigt gick att bevisa, vilket ledde till högljudda debatter. Liksom hos Kepler  och Kopernikus var hans utgångspunkt  att om de fakta vetenskapsmannen observerade inte stämde överens med rådande teori, då var det var fel på teorin, inte nödvänidgtvis på tolkningen av de faktiska iakttagelserna. Han använde kyrkans laboratorier i Pisa för att lägga grunden för teorin om fallande kroppar, byggd på rent experimentella observationer. Därmed visade han att den s.k. "peripatetiska" teorin var felaktig.

Aristoteles hade till exempel förklarat att månen var en fulländad sfär, men Galileo - en av de först som riktade ett teleskop mot stjärnhimlen - kunde omedelbart konstatera att månens yta var allt annat än slät, utan täckt av kratrar och bergsryggar.

Galileo erkände i ett brev till Kepler 1597, vars astronomiska forskning stöddes av katolska kyrkan, att han inte ville tro på den kopernikanska synen på jordens förhållande till solen eftersom de flesta skulle skratta åt honom. Hans teleskop som han fått idén till från Lippershey i Holland avslöjade dock att Kopernikus hade rätt. Full av entusiasm började Galileo propagera för den nya teorin.

Eftersom han helt och hållet ignorerade Keplers forskning inom den heliocentriska teorin, fick han utstå mycket kritik för slarv och oärlighet. Både den första och den andra lagen Galileo fann stämma, hade redan publicerats 1609 av Kepler, med hjälp av katolska kyrkan. Men Galileo nämnde inte ens Keplers nam, trots att dennes forksning gått mycket djupare.

Han anklagades också för slarv med bevisen fick begränsad frihet att undervisa. Bevisen han lade fram för den heliocentriska teorin var i sig svaga och övertygade varken Tyco Brahe eller Lprd Francis Bacon - även om teorin i sig var sann. Han menade t. ex. att tidvattnet bevisar att jorden snurrar efter sin egen axel, vilket är ett grovt vetenskapligt misstag.

Kyrkan uppmuntrade och stödde både hans och Keplers naturvetenskapliga undersökningar men krävde att de inte fick dra ologiska förhastade metafysiska slutsatser av dem - som till exempel slutsatsen att ingen intelligent orsak till universum finns bara för att vi kan observera orsak och verkan i naturen. Påven Paul III såg till att Kopernikus verk skyddades från attacker från "matematikerna", dvs. de filosofer som inte accepterade naturvetenskaplig observationer som grund för teorier.  Galileo var själv en något hetsig och divaliknande karaktär som gärna ställde till bråk och väsen. Men hans insatser inom den fysiska mekanikens område har alltid uppskattats.


Svensk renässans:

Renässansens tänkare i Europa hade stor tilltro till människans egen kraft och de lärda i Sverige fann denna inställning matnyttig ur religionspolitisk synpunkt: den katolska skolastiken hade ju byggt på Aristoteles, vilken under medeltiden helt enkelt brukade kallas för "Filosofen", och ett angrepp mot denne kom alltså att bli ett indirekt angrepp mot katolicismen.

När den protestantiska människosynen med sin pessimistiska teori om människans maktlöshet inför synden blev allt tydligare, återvände man dock till just den katolska skolastiken för att hitta en rationell lära om människan och hennes rätta sätt att leva. Man försökte så att säga lämna nominalismen bakom sig.

Utgångspunkt för rättfärdighet blev skapelsens
faktum. Gud är Skaparen - det vill säga att Honom har alla varelser, som befinner sig i världsalltet, att tacka för sin existens, alla skapelser, och bland dem i synnerhet människor. Gud är inte endast Skaparen,
det vill säga den ständige Givaren av existens, utan själva väsensdragen hos de enskilda skapelserna kommer också från Honom, utgör en återspegling av Guds eviga tanke och plan.

På detta sätt har naturens hela ordning sin källa i Gud, ty denna ordning stöder sig direkt på väsenden (eller naturer), som existerar i varelsernas värld; och därav kommer alla beroenden, förhållanden och samband mellan dem. I världen av väsenden, som står lägre än människan, de oskäliga väsendenas värld, förverkligas denna ordning av själva naturen, på instinktiv väg, eventuellt med delaktighet av sinnenas kunskap (djurens värld).

Så långt återknyter man till äkta katolsk filosofi. Svenskarna ansträngde sig dock i sina försök att finna en speciell protestantisk filosofi. Men av tilltron till människans naturliga förmåga att finna sanningen blev det i praktiken inte så mycket.

Som källa till filosofisk kunskap om den verkligheten räknade man vid sidan av Bibeln också med "den naturliga lagen" eller som man ibland skrev: "det naturliga ljuset", d.v.s. av Gud hos alla människor nedlagda moraliska och intellektuella föreställningar, vartill kunde komma mera speciella information, såsom uppenbarelser, insikter genom meditation, samtal med änglar och andra slags uppenbarelser.

Och hur vidunderliga resultat man än på dylika vägar kunde nå, måste det dock erkännas, att denna inställning skapade ett gynnsammare klimat för fri forskning än den stela lutherska ortodoxin. Den enskilde fick ju lov att på egen hand söka sig fram till sanningen i stället för att vid varje steg vara bunden av statskyrkans fastslagna meningar.

Den svenske filosofen Johannes Bureus (1568-1652) sysslade tidstypiskt inte bara med religiösa frågor utan också med naturfilosofisk spekulation - han synes dessutom vara den förste som på allvar intresserat sig för runorna - och med vittgående pedagogiska reformprojekt.

Georg Stiernhielm (1598-1672) har erhållit hedersnamnet "den svenska skaldekonstens fader". Otvivelaktigt vore det förhastat att söka tilldela honom en motsvarande titel för filosofins vidkommande, men åtskilligt talar för, att han skulle kunna ha blivit vårt lands förste betydande filosof eller åtminstone den förste, som skapat ett någorlunda originellt filosofiskt system, om han velat och haft möjlighet att koncentrera sig på uppgiften. Nu var han livet igenom hårt engagerad i stats- och hovtjänst och splittrad mellan sina mångskiftande litterära och vetenskapliga intressen.

Under sin långa studietid i Tyskland och Holland tycks Stiernhielm ha blivit påverkad av den jäsande oro i tiden, som så helt fångat Bureus. Ett utslag av detta är det starka intresse han visar för den inom mystiska kretsar mycket omhuldade s.k. lulliska konsten - en av spanjoren Raymundus Lullus (1235-1315) uppfunnen metod, som föregavs kunna producera nytt vetande genom en mekanisk kombination av begrepp.

Annars synes det framför allt ha varit de etiska problemen, som engagerat honom under hans ungdom. Någon exakt uppfattning om hans åsikter är visserligen inte möjlig att få, då de
bevarade anteckningarna från denna period till övervägande del består av utdrag; dock ger urvalet av textställen, som han ansåg värda att skriva av, jämte hans egna sparsamma kommentarer en allmän bild av hans inriktning.

Stiernhielm vill försöka frigöra sig från den ortodoxa protestantismens syn på människan som en vanmäktig och i grund fördärvad varelse. Människan är tvärtom av naturen begåvad med en böjelse för det goda, som ifall den inte förkvävs, tillsammans med gudstron är tillräcklig för att leda henne fram till frälsning.

Också gudstron, den andra för vår salighet erforderliga faktorn, bygger på ett medfött anlag. Inom oss alla ligger en naturlig gudsföreställning, som endast behöver utvecklas och berikas. Vi är alltså inte helt beroende av Guds nåd utan i stånd
att själva verka för vårt eviga väl genom att följa den lag, som vid födelsen finns inskriven i vår själ. Här närmar sig Stiernhielm den katolska humanism som återfinns hon den engelska renässansfilosofen Thomas More.

Att Stiernhielm verkligen genomsyrats av denna tro på människans kraft men därmed också på hennes ansvar, därom vittnar hans långt senare skapade poetiska storverk Hercules med dess stolta och kärva pliktlära.

Uppenbarligen förutsättes det i denna, att människorna en gång varit i besittning av ett fullkomligare vetande om naturen, än det vi nu äger. Stiernhielm anknyter här till den under renässansen vitt utbredda föreställningen om en urgammal men bortglömd visdom. Världens äldsta invånare hade direkt av Gud fått en fullständig kunskap om alla ting, och denna urtradition gäller det alltså nu att återupptäcka. Man kan finna spår av den hos Platon, men senare möter den hos Moses och Zoroaster samtframför allt i de s.k. hermetiska skrifterna - de senare en omfångsrik litteratur, som i själva verket stammade från senantiken men som tillskrevs en urtidsvis, en Hermes Trismegistos, vilken identifierades med den egyptiske guden Thot. Ur dessa föreställningar växte så småningom frimureriet fram med sina hemliga läror och delvis antikristna attityder.

Tolkas de gamla skrifterna rätt, innehåller de svar på alla frågor, men för att tolka dem rätt måste man, menar Stiernhielm, också lita till förnuftsslut och erfarenhet. Trots den starkt spekulativa karaktären hos hans försök att komma naturens hemligheter på spåren, hör han till dem som ivrar för större plats inom vetenskapen för den empiriska iakttagelsen,
och han sympatiserar med den engelske filosofen Francis Bacon i dennes polemik mot den gängse metoden att driva naturveten-
skap utan studium av naturen.

Målet för Stierhielms filosofi är att visa hur alla väsenden utgår från Gud, samt att klarlägga deras inbördes sammanhang och åtskillnad. Redan detta program kan vara ägnat att föra tanken till nyplatonismen och dess emanationslära. Plotinos hör till de författare, som Stiernhielm under sin senare period ivrigast studerade. Själva grundtanken, att världen kommit till genom ett utflöde ur den gudomliga urkällan, är gemensam.

Emellertid är det, menar den svenske filosofen, en brist hos nyplatonikerna (liksom hos Platon och stoikerna), att de endast räknar med två principer, som ligger till grund för konstruktionen av vår värld, nämligen världssjälen och materien. Bredvid dessa måste man ställa en tredje - ljuset eller strålningen. Gud har skapat materien ur intet och sedan i detta helt formlösa urstoff, som fortfarande liksom balanserar på gränsen mellan vara och icke-vara, ingjutit världssjälen, som i sig innehåller tingens okroppsliga väsensbilder som sedan driver utvecklingen framåt.

Materien blir därigenom så att säga havande med tingen, men någon födelse kan ännu inte komma till stånd, ty själen har inte kraft att övervinna trögheten hos det medium, vari den nedsänkts. För att tingens latenta former skall kunna lämna sin potentiella tillvaro och träda ut i verkligheten aktualisering fordras att ljuset kommer till och med sin värme kallar dem till liv.

Genom att införa denna nya faktor anser sig Stiernhielm ha eliminerat en svårighet i nyplatonismens tankebyggnad: om man inte räknar med någon ytterligare impuls, sådan som den ljuset ger, blir det omöjligt att förstå, hur tingens ideer, som enligt teorin förlamats genom sin förening med materien, ändå
successivt skall kunna realisera sig i den.

Stiernhielms tankar återkommer senare i fransk och tysk filosofi där filosofer som Hegel, Boutroux och Lachelier i naturen ser en mental verklighet utvecklas till allt högre uttrycksformer. Detta skapar också en historia där de latenta formegenskaperna aktualiserar sig i alla de skeenden vi kan iakkta i universum och på jorden, inklusive psykologiska och sociala förlopp.

 

 

 

Upplysningen

Dessa pionjärer banade väg för de brittiska erfarenhetsfilosoferna Locke, Berkeley och Hume, vilka var eniga om att all verklig kunskap om världen måste utgå från våra direkta sinnesförnimmelser, vår empiriska erfarenhet. Detta till skillnad från Platon, som ju ansåg att all kunskap ytterst utgick från förnuftet, och att vi egentligen bar denna kunskap inom oss redan när vi föddes, även om vi kunde behöva assistans av en insiktsfull »barnmorska» för att komma åt den. De empiriska filosoferna vände sig uttryckligen mot denna tanke och betonade erfarenhetens betydelse snarare än det rationella för- nuftet. De undersökte vad det egentligen innehar att erfara något via sinnena. De kom därmed att bidra med ytterligare viktiga grundstenar i skapandet av mer rigorösa vetenskapliga forskningsmetoder.

John Locke är förmodligen mest känd för sin tanke om medvetandet som tabula rasa, ett oskrivet blad, när vi föds. Han menade att det mänskliga medvetandet var alltigenom formbart och att all den kunskap vi besitter har tillförts oss utifrån. Erfarenheten utgör grunden för hela vårt vetande. De föreställningar som vi förvärvat via erfarenheten kan delas in i två typer: sinnesintryck - den information vi inhämtat via syn, hörsel och övriga sinnen, och reflektioner - den information vi inhämtat via introspektion och genom medvetandets egna aktiviteter, såsom tankar, fantasier, övertygelser,
viljeyttringar.

Hans ståndpunkt kan förefalla väl extrem eftersom han ansåg att det inte fanns några medfödda idéer eller anlag över huvud taget, medan det tycks rimligt att anta att vi har en medfödd förmåga att lära oss språk, till exempel. Däremot hade han kanske rätt när han hävdade att det språk vi faktiskt lär oss är det språk vi hör. Alla praktiska språkkunskaper är förvärvade via erfarenheten.

Att medvetandet vid födelsen är ett oskrivet blad betyder att barnet till en början saknar eget omdöme och mer eller mindre okritiskt tillägnar sig omgivningens värderingar - och fördomar. Det här ger föräldrar och lärare stora möjligheter att forma de ungas sinnen, men det innebär samtidigt ett kolossalt ansvar. Det betyder också att om ungdomar hemfaller åt kriminalitet, drogmissbruk och asocialt beteende vittnar det om allvarliga brister i dagens uppfostran och utbildning.

Men det finns också en mer positiv aspekt av Lockes tanke om medvetandet som ett oskrivet blad: Med rätt vägledning kan vi sudda missriktad och destruktiv kunskap från medvetandets skrivtavla och teckna ner nya insikter som han är mer betjänt av.

David Hume gick till och med ännu längre än Locke. Alla våra tankar och idéer är förvärvade via erfarenheten och ytterst »kopior av våra sinnesförnimmelser». Hume var en skarpsinnig kritiker av våra abstrakta föreställningar och begrepp. Han menade till exempel att det inte fanns något sådant som ett nödvändigt orsakssamband mellan två händelser som inträffar efter varandra. Vi har för vana att förutsätta ett sådant samband utifrån vår tidigare erfarenhet. (Om jag slår till bollen med klubban, kommer den att fara iväg.)

Men egentligen har vi inga garantier för att saker och ting kommer att fortsätta att hända på ett visst sätt i framtiden bara för att det har hänt på detta sätt tidigare. Att en viss företeelse regelbundet följer efter en annan, är i sig inget bevis för att den första företeelsen är orsak till den andra. Det här är kanske inte alldeles lätt att ta till sig, men faktum är att Humes resonemang kan vara mycket befriande.

Att förneka nödvändiga orsakssamband är detsamma som att säga att det inte finns något förutbestämt öde. Därmed bejakar vi också våra möjligheter att förändra oss själva och vår livssituation.

Upplysningstidens rationalister, med Immanuel Kant i spetsen, utvecklade arvet från Platon genom att ånyo betona förnuftets betydelse. Enligt Locke var det ju enbart erfarenheten som förmådde rista sina avtryck på medvetandets oskrivna tavla, men Kant och de andra rationalisterna slöt upp bakom Platon och hävdade att medvetandet också präglades av förnuftet.

Upplysningstänkarna beskrev själva sin rörelse som en fri-
hetskamp mot intolerans, vidskeplighet, kyrkliga auktoriteter och religiösa traditioner till förmån for förnuftet och individens personliga frihet. Rörelsens anhängare var besjälade av en stark framstegstro och man uppfattade sig själva som mänsklighetens dittills mest framsynta och intellektuellt utvecklade elit.

Upplysningstidens anda kommer väl till uttryck i Immanuel
Kants berömda text Was ist Aufklärung, där upplysningen beskrivs i följande översvallande ordalag: "Upplysningen är mänsklighetens uppvaknande från en epok av självförvållad omyndighet."

Omyndigheten består i oförmågan att använda sitt eget förstånd utan att låta sig ledas av någon annan. Sådan omyndighet är självförvållad om den inte har sin grund i ett bristfälligt förstånd, utan i bristen på mod och beslutsamhet att använda sig av sitt förstånd utan att låta sig ledas av någon annan. Sapere aude! ha modet att använda dig av ditt förstånd! - det är upplysningens motto.

Under de senaste årtiondena har upplysningstiden på många håll kommit att omvärderas och den har ofta kritiserats for att själv ha varit starkt fördomsfull (nämligen mot tidigare historiska epoker) och utpräglat intolerant (nämligen mot den som inte ingick i dess egen tankevärld).

Men hur det nu än må vara med den saken, så uppstod i alla fall
under denna tidsepok ett karaktäristiskt nytt sätt att se på förhållandet mellan tron och förnuftet. Den ideala religionen, som några upplysningsfilosofer betecknade som en ren förnuftsreligion . Denna religionsuppfattning kom att kallas deism.

Deismen växte fram under påverkan av såväl empirismen som rationalismen, vilka båda fortsatte att vara inflytelserika filosofiska strömningar även under upplysningstiden. Deismens kärnland var England och det var där den växte fram under stark påverkan från den brittiska empirismen. Det var inte minst arvet från
John Locke som man grep tillbaka på när man utformade det nya, deistiska synsättet.

Tidiga uttryck för den deistiska uppfattningen finner vi i
boken "Christianity Not Mysterious" av John Toland. (1670-1722), liksom i boken "Christianity as Old as the Creation" av Matthew Tindal (1657-1730).

Så här skriver Toland i sitt förord:

"I hope to make it appear, that the Use of Reason is not so dangerous in Religion as it is commonly represented, and that too by such as mightily extol it, when it seems to favour 'em, yet vouchsafe it not a hearing when it makes against them, but oppose its own Authority to itself. . . . I hold nothing as an Article of my Religion but what the highest Evidence forc'd me to embrace. . . . Since Religion is calculated for reasonable Creatures, 'tis Conviction and not Authority that should bear Weight with them. . . . Truth is always and everywhere the same; and an unintelligible or absurd Proposition is to be never the more respected for being ancient or strange, for being originally written in Latin, Greek, or Hebrew. . . . The true Religion must necessarily be reasonable and intelligible.

Senare skulle man återfinna samma tankar hos franska filosofer som Voltaire (1694-1778) och Jean Jacques Rousseau (1712-1778), liksom hos de tyska filosoferna Moses Mendelssohn (1729-1786) och Gotthold Lessing (1729-1781).

Det typiska för deismen är en avpersonaliserad gudsbild, som går hand i hand med en mekanistisk och deterministisk syn på världen. Deisterna betraktade världen som en sinnrikt konstruerad apparat, där alla skeenden i naturen styrs av strikta mekaniska lagar. Bakom lagarna finns en intelligens, Gud.

Däremot var de främmande för tron på en gudomlig uppenbarelse och over huvud taget för tanken på några särskilda gudomliga ingripanden i världens gång. Man tänkte sig att Gud en gång i tidernas begynnelse skapat världen, men att han sedan lämnat den att sköta sig själv på ett förnuftigt och naturlagsmässigt sätt. Bilden av den så kallade urmakarguden var omtyckt bland deisterna. Gud som en urmakare som konstruerat världen på ungefär samma sätt som en urmakare konstruerar ett komplicerat mekaniskt urverk. Men dessutom är detta urverk moraliskt och estetiskt en förnuftig verklighet för oss som förnuftiga varelser.

Liksom naturlagarna stod för en god ordning så är moral och preferenser väl ordnade om vi klokt använder vårt sunda förnuft. Gud förväntar sig att människan skall uppskatta skapelsen och leva ett anständigt liv där hon gör kloka val för allas välfärd. Evangeliet är en klok tänkebok för ett sunt och förnutigt sätt att leva. Några konstigheter som vi inte kan göra oss klara föreställningar om - t ex himmelriket eller helvetet - ska vi inte ägna tid åt att fundera över. Synden är heller ingenting annat än tillfälliga okloka handlingar med dåliga konsekvenser. Någon arvsynd kan vi inte göra oss en sund och tydlig föreställning om och därmed kan vi lägga den idén åt sidan.

På detta sätt reducerade deismen den ena av kristendomens
båda källflöden, den gudomliga uppenbarelsen. Det enda man behöll var den del av trons innehåll som är tillgängligt för människans förnuft, den så kallade naturliga teologin. Det var en radikal filosofisk förkortning som fick genomgripande konsekvenser for uppfattningen om vad kristen tro är. Redan kyrkobyggnadernas arkitektur visade var deismen drog fram. Kyrkorna hade tidigare varit sakrala rum, fyllda med religiös konst och heliga symboler och tänkta som platser för firandet av de kristna trosmysterierna. Nu byggde man istället om kyrkorna till vitkalkade föreläsningssalar - i Sverige är det många och kallas för "Tegnér-lador" - där det predikades en upplyst förnuftig moralundervisning och anständig estetisk uppskattning av tillvaron.

Deisterna själva betraktade sin teori som en lycklig syntes mellan den religiösa tron och det mänskliga förnuftet. Allt som kunde verka anstötligt för förnuftet i den religiösa tron - Jesu lidanden, martyrierna, uppenbarelser, underverk och gudomliga ingripanden i världen - lades diskret åt sidan som tills vidare oanvändbart stoff, så att trons väsentligaste kärnpunkter kunde lyftas fram i ljuset: att Gud är världens skapare och moralens ens högsta övervakare, att ett gott liv i evangeliets anda bygger på det sunda förnuftets kunskap om det vi ser och förstår.

Men deismens frukter blev i det långa loppet andra än dess tidigaste filosofer nog hade tänkt sig. Istället för att starka relationen mellan tron och förnuftet gled de båda bara allt längre bort från
varandra. När deismen på detta sätt sekulariserade kristendomen inifrån och förvandlades den till en ren morallära framstod själva gudstanken som allt mer främmande och överflödig. Om Gud inte är en levande person som vill ha en intensiv relation med varje människa, varför skulle då människan bry sig om Gud?

Även i vår tid har somliga troende samma grundinställning som deismen. För den som lyssnar till deisternas moralpredikningar framstår världen som profan (världslig) och avsakraliserad (ingenting heligt finns i tillvaron). Gud var inte längre närvarande i världen. Deismen kom i praktiken ofta att fungera som en inledning till den framväxande ateismen som fick sin storhetstid under slutet av 1800-talet för att minska i omfattning under 1900-talet.

En idehistoriskt särskilt inflytelserik form av deism utformades av den tyske filosofen immanuel Kant (1714- 1804 ). Kantiansk deism har använts som legitimation för mycket av det som vi möter av religion i offentliga sammanhang ända in i våra dagar, till exempel att man hänvisar till Gud i många europeiska länders författningar eller i samband med avläggande av ed vid rättegångar. Utan att själv direkt vara idealist blev Kant dessutom portalfiguren för den idealistiska riktningen inom tysk 1800-talsfilosofi, en riktning sorn i viss mån kan betraktas som arvtagaren till 1600- och 1700-talens rationalism.

Liksom flertalet rationalister integrerade även de flesta idealister någon form av gudstro i sina filosofiska verklighetsuppfattningar. Vi ser det hos Fichte (1762-1814) och Friedrich Schelling (1775-1854) hos Hegel (1770-1831). Hegel, som i sin ungdom hade studerat teologi, såg i den religiösa tron den högsta utvecklingsform för den förnuftiga verkligheten. Men även om han betecknade kristendomen som den absoluta formen av religion, får man inte glömma bort att han uppfattade dess funktion och betydelse på ett nytt och mycket säreget sätt. I Hegels tänkande ingår den religiösa tron som ett viktigt moment i en sammanhängande filosofisk tolkning av verkligheten.

Hegel, som i hög grad påverkade 1900-talets filosofi, tänkte sig hela verkligheten som en andlig dynamisk utvecklingsprocess, där den gudomliga anden steg för steg växer till större kunskap och medvetande om sig själv. Mänsklighetens historia är en viktig del i den andliga utvecklingen. Särskilt sådana mänskliga aktiviteter som krig och konflikt, politik, konst, religion och filosofi är de arbetsformer som den gudomliga anden använder för sin utveckling. I historien förverkligar denna ande ett projekt: att se sig själv i universums historia. Målet är det absoluta allvetande som redan finns i Gud men som ännu inte historiskt förverkligats.

Kant är ytterligare en deist som ville förena element från såväl den empiristiska som den rationalistiska filosofin. Han hade läst verken av David Hume, som han högt, men han var också väl förtrogen med skrifter av rationalister som Gottfried Leibniz och Christian Wolff. I sitt huvudverk, Kritik av det rena förnuftet som kom i sin första utgåva 1778 , presenterar Kant den kunskapsteori som han utarbetat genom att kritiskt reflektera over dessa båda olika idetraditioner.

Medan empiristen först prövar hur någonting fungerar i praktiken och sedan reviderar sina slutsatser utifrån de gjorda rönen, försöker rationalisten redan från början studera de övergripande principerna. Rationalisterna menade att en form av kunskap ledde till en annan och att det var möjligt att nå fram till kunskapens yttersta grund.

Kant var emellertid klar över att även förnuftet hade sina begränsningar. I sitt berömda huvudverk, "Kritik av det rena förnuftet", förklarade han att verkligheten var uppdelad i två aspekter, »fenomenvärlden» (världen så som den träder fram för våra sinnen) respektive »idéernas rike» (världen sådan den egentligen är). Låter inte detta misstänkt likt... ännu en fotnot till Platon!

Kant hävdade att det fanns ett absolut och väl definierat »ting i sig», men vi kan bara lära känna det via de yttre fenomenen. Oavsett om det är atomer, bergformationer, mänskliga relationer eller samhällen vi studerar, kan vi alltid observera dessa företeelser ur en mängd skilda perspektiv.

För att ta ett enkelt exempel, titta på ett träd utanför ditt fönster. Upprepa sedan samma sak mitt i natten. Hur ser trädet ut när det regnar? Eller om du studerar det med hjälp av infraröd belysning? Föreställ dig hur samma träd kan tänkas se ut för en fladdermus, en elefant eller en människa som är färgblind. Men hur ser detta träd ut "i verkligheten"?

Kant skulle säga att trädets idé, »trädet i sig», är summan av alla möjliga observationer, plus alla ännu inte gjorda observationer. »Tinget i sig» är alltså något långt rikare, långt mer mångfasetterat och fullständigt än vad det enskilda sinnet - det träd vi ser utanför fönstret - någonsin kan erfara. Men vrt förnuft äger endast kunskap om fenomenvärlden.

"Förnuftet har emellertid ingenting att lära oss beträffande tinget i sig: Det upplyser oss endast om hur vi på bästa sätt kan utnyttja dess kapacitet på erfarenhetens vida fält. Men mer än så kan vi heller rimligtvis begära, och med detta bör vi låta oss nöja."
IMMANUEL KANT

Kants ståndpunkt gör sig ständigt påmind när vi filosoferar: Det är viktigt att hålla i minnet att vårt nuvarande sätt att betrakta en viss situation bara är en av flera möjliga tolkningar. Ju fler infallsvinklar vi skaffar oss, desto mer nyanserad och tillförlitlig blir vår bedömning.

Kant varnar oss också för att lita alltför mycket till våra kategorier och omdömen. Skälet till detta är att vi inte säkert kan avgöra huruvida dessa kategorier och omdömen verkligen utsäger något om tinget i sig, eller om de inte snarare återspeglar vårt eget sätt att tolka verkligheten. Författarinnan Anais Nin slog huvudet på spiken när hon konstaterade: »Vi uppfattar inte tingen sådana de är, utan vi uppfattar dem sådana som vi själva är.»

Kants etik har också en stor roll att spela i allt filosoferande. Inom etiken räknar man med två huvudriktningar:

1 den deontologiska (eller föreskrivande) skolan, som Kant tillhörde,

2 den teleologiska skolan (av grekiskans telos, »ändamål»). Enligt teleologerna är det handlingens konsekvenser som avgör huruvida vi har handlat rätt eller fel - blir utfallet gott, har vi handlat rätt. För teleologerna är Robin Hood ett föredöme därför att det goda syftet med hans handlingar (att ge till de fattiga) rättfärdigar de i och för sig tvivelaktiga medlen (att stjäla från de rika).

Men för deontologer som Kant finns det inget utrymme för kompromisser. En regel är en regel: att stjäla är alltid fel. Deontologen skulle utan att tveka placera den varmhjärtade Jean Valjean i Samhällets olycksbarn av Vicor Hugo (Les miserables) bakom lås och bom för stölden av den där limpan bröd, det spelar ingen roll att hans fru och barn svalt.

Styrkan i den deontologiska etiken är att man har en regelbok (det må sedan vara Bibeln, Koranen, scouthandboken eller din egen personliga vägvisare) som man kan konsultera i den händelse man tvivlar om den rätta vägen. Och det är i allmänhet lätt att enas om de grundläggande reglerna. Nackdelen är bara att det alltid finns undantag, och på den punkten är det inte alls lika lätt att komma överens. (Så gott som alla är eniga om budet »Du skall inte döda», men frågan om det är rätt eller fel att tillåta dödsstraff väcker likafullt heta känslor).

Konsekvensetikens svaga punkt är att man aldrig vet vad som är rätt eller fel förrän i efterhand, när man ser resultatet. Detta gör det svårt att planera framåt. Styrkan är dess flexibla och odogmatiska synsätt på mänskligt handlande.

Rent allmänt är det nyttigt att göra klart för sig vilken typ av etiskt system man håller sig med och vilken typ man anser föredömlig. Kant gick emellertid ett steg längre och lade till en regel vars innebörd var ovanlig för att komma från en deontolog. Han ansåg att man kan och bör pröva sina beslut i fråga om deras moral och etiska värde, och i det syftet skisserade han ett tankeexperiment kallat det kategoriska imperativet.

Inför varje handling bör vi enligt Kant ställa oss själva frågan: »Skulle jag vilja att var och en som befann sig i min situation handlade likadant?» Om svaret blir jakande, då befinner du dig på den rätta vägen. Om svaret blir nekande, ska du inte heller själv handla så. Det är till exempel lätt att tänka sig en situation där det vore till fördel för en själv att ljuga, men om man inte vill att alla andra ska ljuga, så får man också lov att själv avhålla sig från lögner.

"Jag skall aldrig handla annorlunda än så att jag kan vilja
att rättesnöret för mitt handlande upphöjs till allmän lag."
IMMANUEL KANT

Kant ansåg sig - med rätt eller orätt - ha utfört en "kopernikansk vändning" av filosofin i och med att han flyttade uppmärksamheten från de erfarna tingen i "yttervärlden" till det erfarande subjektet. Andra filosofer uppfattade denna vändning som en katastrof för filosofin.

Vad menade Kant? Med sin vändning menade han att han revolutionerat filosofin lika mycket som Kopernikus revolutionerade världsbilden på 1500-talet, då han hävdade att solen var i centrum för solsystemet och inte jorden, vilket man trott ända sedan Aristoteles dagar. Han ansåg att den som hade gjort det möjligt för honom att genomföra denna vändning var Hume, vars analys av kausaliteten hade väckt Kant ur en "dogmatisk slummer".

Kant funderar alltså inte över verkligheten som sådan, hur den egentligen är, utan över verkligheten, som vi uppfattar den - han är kunskapsteoretiker, inte ontolog. Verkligheten som sådan kallar han tinget i-sig och verkligheten som vi uppfattar den, tinget för-oss.

Kant talar om kunskap a priori, dvs. kunskap som är medfödd
alltså går före erfarenheten. Den finns i vårt förstånd och är förutsättningen för all annan kunskap. Apriorikunskapen är transcendental, vilket innebär att den föregår erfarenheten och betingar dess karaktär.

Exempel på apriorikunskap är rumsuppfattningen, alltså att vi föreställer oss verkligheten som tredimensionell med längd, bredd och djup. Ett annat exempel är tidsuppfattningen alltså att vi tänker oss en tid, ett förflutet, en nutid och en framtid

Ytterligare exempel på apriorikunskap är kausaliteten, alltsåatt vi tänker oss att varje händelse har en orsak och beror på något.

För en realistisk filosof finns verkligen rummet och tiden, orsak och verkan, men för Kant är det former för kunskap och tänkande, inte verkliga objekt - bara framträdanden. Man kan säga att Kant subjektifierar och psykologiserar verkligheten med sin kritiska idealism. Själv menade han att verkligheten dock måste framstå just som den gör och att alla människor har samma universella förnuft och förstånd och moral.

Kant talar också om en annan kunskapsform, kunskap a posteriori, sådant som vi lär oss genom ny erfarenhet men som egentligen formas av apriorikunskapen.

När vi talar om verkligheten - om den nu finns utanför subjektet - använder vi enligt Kant två sorters satser:

1 analytiska satser - vi ser direkt om de är sanna eller falska
om man förstår dem på rätt sätt

2 syntetiska satser - vi ser om de är sanna eller falska bara när vi jämför dem med sinnesintryck

Analytiska satser är säker kunskap medan syntetiska i bästa fall är sannolika. Geometriska bevis, gudsbevis, självklara sammanhang, logiska resonemang är till sin karaktär analytiska - men Kant avvisar alla metafysiska gudsbevis som effektiva för den kristna tron. Han var troende protestant och menade att tron är subjektiv och kristendomen bör vara "sola fide" - endast tro. Empiriska observationer och påstående om sinnesintryck hör till de syntetiska, de flesta naturvetenskapliga satser hör dit.

Kant är inte realist utan idealist. All vår kunskap är immanent, dvs handlar om världen för oss sådan den framträder i våra psyken och medvetanden och inte hur den är objektivt. Vi vet inget om världen "utanför" våra medvetanden.

Transcendent kunskap är enligt Kant det som vi vet utan att använda våra sinnen,det som "överskrider" sinneskunskapen, kommer före den och efter den.
Metafysik är denna grundläggande kunskap. Skulle vi endast ha sinneskunskap skulle alla sammanhang försvinna för oss. Metafysiken föregår erfarenheten och betingar dess karaktär.

1900 - talsfilosofen Wittgenstein förklarar det transcendentala med hjälp av
bilden av ögat och synfältet: ögat självt finns inte i synfältet men åstadkommer det, ögat är transcendentalt i förhållande till synfältet.Det transcendentala är aprioriskt.

Europa förblev världens drivbänk för det filosofiska tänkandet, och den unga amerikanska nationen påverkades i hög grad av strömningarna på andra sidan Atlanten. Benjamin Franklin och Thomas Jefferson, två av upphovsmännen bakom den amerikanska konstitutionen, var själva empiriska filosofer och naturforskare. De genomförde vetenskapliga experiment, gjorde uppfinningar och var ivriga samlare av naturalia.

I likhet med två andra av nationens fäder, John Adams och Thomas Paine, delade de upplysningstidens tro på förnuftet och från de stora humanisterna hade de hämtat övertygelsen om alla människors lika värde och vikten av det personliga ansvaret. Den amerikanska konstitutionen vittnar mer vältaligt än något annat dokument om tidens anda. Den unga nationen stod i stor tacksamhetsskuld till dessa grundlagsfäder - en grupp praktiskt sinnade filosofer med ett samhälleligt patos som man inte sett maken till sedan dess.

Romantikens genombrott i början av 1800-talet kan ses som en motreaktion mot upplysningsfilosofernas ensidiga tro på förnuftet och kalla fakta. Den empiriska forskningen hade förvisso givit oss säkrare kunskap, rationalismen bättre teorier, och de vetenskapliga och ingenjörsmässiga framsteg som följde ledde till ett tekniskt uppsving utan motstycke i historien. Men för romantikerna var hela den industriella revolutionen ett uttryck för nyttotänkandets och nationalitetens mörkaste sidor.

Trots att alla dessa landvinningar var ämnade att tjäna mänskligheten, såg romantikerna hur de nobla ambitionerna alltför ofta förbyttes i hänsynslös utsugning. De alltmer effektiva vapnen gjorde krigets fasor än mer obeskrivliga och slaveriet bredde ut sig i de nya kolonierna. Hemma utnyttjades kvinnor och barn som billig arbetskraft och slet ont i gruvor och fabriker. Romantikerna sökte sig bakåt och såg att deras föregångares metoder i själva verket hade gjort saker och ting värre, inte bättre. De romantiska filosoferna vände sig häftigt emot den rådande materialismen, samhällets mekanisering och synen på människan som blott och bart en utbytbar kugge i det stora maskineriet.

Svensk upplysning

Vid det sist tillkomna av stormaktstidens universitet, det i
Lund, gestaltade sig förhållandena något annorlunda. Orto-
doxins övervälde blev där aldrig lika kompakt som vid de andra
akademierna, framför allt till följd av att den tyske naturrätts-
filosofen Samuel von Pufendorf knutits till universitetet redan
vid dess öppnande 1668. Visserligen utsattes han för våldsam-
ma angrepp från teologiskt håll, men då regeringen stödde ho-
nom, ledde de inte till något nämnvärt resultat, och genom hans
verksamhet kom en fläkt av friare anda in i atmosfären. Då han
inte kan räknas till den svenska filosofins historia, får hans läror
här emellertid förbigås - någon högre grad av originalitet ut-
märkte dem för övrigt knappast.

Det är också i Lund, som vårt första större filosofiska verk
kommer till: Andreas Rydelius' "Nödiga förnuftsövningar för
all slags studerande ungdom, som vill hava sunda tankar"
( 1718-1722 med ett tillägg 1756).

Hur Rydelius ser på filosofins uppgift framgår i viss mån
redan av den tidstypiskt omständliga titeln på hans verk. Kun-
skapen är inte ett självändamål, och det gäller hans egen veten-
skap i lika hög grad som någon annan. Filosofin skall vara en dygdens tjänarinna, den skall verka till sedernas och sinnelagets förbättring - etiken är målet, det Goda är verklighetens viktigaste väsen.

Det är, som man påpekat, något sokratiskt i detta program.
I likhet med den gamle atenaren tror Rydelius, att det, åtmin-
stone i viss utsträckning, går att lära människorna att bli goda.
En väsentlig del av den moraliska förvirring, som finns i värl-
den, vållas av intellektuell oklarhet. Har förnuftet insett de
etiska principerna, så är också viljan preparerad att följa dem.
De "sunda tankarna" för till ett i moraliskt avseende sunt liv.

Descartes drar en skarp gränslinje mellan kroppsligt
och själsligt. "Cogito ergo sum" innebär att endast det rationella, det själsliga är helt säkert. Endast i andra hand är den fysiska verkligheten lika säker - vi litar på att Gud inte bedrar våra sinnen, som ju lätt kan misstag sig.

Om dock endast människan har en medveten själ blir det omöjligt att laborera med dunkla psykiska principer i övriga naturen, sådana som Aristoteles' växtsjäl, vilken antagits styra de organiska processerna. Där det inte finns något klart medvetande, där finns det inte någon själ - följaktligen måste också kroppens funktioner förklaras på mekanisk väg.

För dylika intentioner står nu Rydelius helt främmande, han
är föga intresserad av naturvetenskaperna och ser inte utan misstro på deras utveckling. Det är, menar han, klandervärt, när man bara söker utfinna, vad som är företeelsernas mekaniska orsak och inte bryr sig om att tänka på ändamålet - den finala meningen - med dem. Därigenom frestas vi att bara ytligt beundra naturens sinnrika konstruktion i stället för att känna äkta tacksamhet och vördnad för det magiska i tillvaron, den sotre Skaparens vishet.

Enligt Rydelius bör alla vetenskapers yttersta syfte vara att styrka vördnaden inför skapelsen och oss själva, fördjupa tron på Gud och förkunna hans ära. Rydelius sällar sig därmed till raden av filosofer i den kristna europeiska traditionen.

Vi har enligt Rydelius tre separata kunskapskällor:

1 sinne,
2 förnuft
3 tro

Var och en av dessa källor kommer med sin särskilda uppgift, som endast den kan utföra. Tron är förmedlare av kunskaper om det som gör naturen möjlig, det som krävs för att naturlagar ska kunna finnas. Därefter kan förnuftet studera dessa naturlagar. Och sist kan sinneskunskapen bidra med observationer och intryck för att stödja tron och förnuftet

Sinnena är av tre slag: yttre, inre och innersta. Endast de yttre
är knutna till särskilda organ - öga, öra, näsa o.s.v. - men även
de inre är beroende av själens förbindelse med kroppen. Det är
genom dessa senare vi upplever hunger och törst och de för-
medlar även förnimmelser av kroppens allmänna tillstånd.

Rydelius menar också, att det till de inre sensationerna hör en
upplevelse av utsträckningen, vilket medför, att vi, även om vi
förlorade alla yttre sinnen, likväl skulle ha en föreställning om
det rena geometriska rummet. Trots detta kan man emellertid
inte säga, att utsträckningens begrepp är medfött: det bygger
på en erfarenhet, nämligen själens erfarenhet av att vara sam-
mankopplad med det stycke utsträckning, vi kallar vår kropp.

Rydelius' menar att de "innersta sinnena" har själen till objekt. Det är genom dem som vi upplever oss själva, vår egen själ. De skulle existera, även om själen inte vore förenad
med kroppen.

På det material de "innersta sinnena" levererar, bygger våra
grundläggande ideer. Så är t.ex. ursprunget till tanken "jag existerar" själens upplevelse av sitt eget liv. Tanken "jag har fri vilja" går tillbaka på vår upplevelse av vår egen möjlighet att välja mellan olika alternativ. Tanken "Gud finns" går tillbaka på förnimmelsen av beroende av någonting utanför mig själv som orsakar mitt liv.

Till empirismens tidigare anhängare i vårt land hörde också Jakob Fredrik Neikter (1744-1803). Den utländske tänkare  som betytt mest för honom var dock inte Locke utan Montes-
quieu, vars klimatlära han bl.a. tillämpar på det estetiska området.

Daniel Boethius (1751-1810, prof. i prakt. fil. i Uppsala 1783) har framför allt blivit känd som den förste svenske filosof, vilken anslöt sig till Kant. Boethius menar att vi från moralisk synpunkt gillar vissa handlingar och ogillar andra beroende av medkänslans inverkan: vi gillar beteenden, som är ägnade att minska människors lidande, och fördömer sådana, som är ägnade att öka det.

För övrigt är sympati eller medkännande missvisande ord enligt Boethius. Eftersom vi inte direkt kan iaktta andras känslor så måste vi konstruera dem i fantasin. Vår reaktion blir inte bara ett passivt deltagande utan innehåller ett moment av aktivt skapande. Det kan t.o.m. hända, att vi tycker synd om personer, som inte lider alls - t. ex. när vi ömkar en sinnessjuk, som kanske är lycklig i sin förvirring. Därigenom får medlidandet en viss likhet med den konstnärliga verksamheten. Genom sympati och medkänsla skapar vi en mänsklig värld.

I det enskilda, konkreta tillfället känner vi naturligtvis spontant gillande eller ogillande, enligt Boethius.  Men de moraliska känslorna är
inte ursprungliga i den meningen, att de skulle vara oberoende av miljön. Tvärtom är det en nödvändig förutsättning för dem, att vi tillhör ett samhälle och att vårt liv är sammanflätat med andra människors.

En fullständigt isolerad individ skulle enligt Boethius inte ha några etiska begrepp. Detta beroende av den sociala omgivningen gör det också möjligt att förklara den variation, som moralen visar från land till land och från epok till epok och som skulle tett sig svårförståelig, om man haft att räkna med ett medfött "moraliskt sinne": miljöprodukten ändras rimligen med miljön, medan en norm som från födelsen är ingraverad i medvetandet bör vara miljöstabit.

Som många kritiker framhållit, kommer emellertid denna sociologiska moral- uppfattning hos Boethius i konflikt med hans strävan att hävda moralens verkliga giltighet - den normupplösande relativismen ligger farligt nära.

Någon osjälvständig eftersägare till den store königsbergaren Immanuel Kant blev Boethius aldrig, och på några icke oväsentliga punkter ställer han sig direkt kritisk mot denne. Sålunda vägrar han att sätta det etiska förnuftet och vår kroppsliga natur i så skarp motsats mot varandra, som Kant hade gjort på typiskt protestantiskt sätt.

Våra "lägre böjelser", dvs. begären, skall enligt Boethius underordna sig förnuftet, men det är fel att vilja utrota dem; i stället bör de förädlas, så att de blir ett stöd för förnuftet. Men Boethius ville hävda att vad som göres "endast av böjelse" inte har något moraliskt värde - och därmed fick han återigen problem med en giltig moral som naturligtvis inte medger att vissa handlingar sker "endast av böjelse" - något som skulle ursäkta en rad betänkliga handlingar och till och med brott.

Med Boethius har vi förts in i den tankekrets, som under lång
tid framåt - i själva verket under nästan hela 1800-talet -
skulle dominera den svenska filosofin.

Filosofen Carl Gustaf af Leopold (1756-1829) stod från
början på samma linje som Boethius, som han starkt beundrade. Men i motsats till denne övergav han aldrig den empiristiska filosofin.

Jämte John Locke torde David Hume ha varit den tänkare, som spelat störst roll för Leopolds teoretiska filosofi, vilken därigenom fått en viss skeptisk anstrykning. Filosofins arbetsredskap är för-
nuftet (eller förståndet, Leopold använder orden som syno-
nymer). Men detta förstånd förmår egentligen aldrig säga oss någonting annat än att A är lika med A och icke-A inte lika med A.
Därav följer, att förnuftet inte självt är i stånd att producera
någon kunskap utan endast kan dra slutsatser av det material
erfarenheten levererar.

Detta leder till att ingen kunskap är säker och inga påståenden kan egentligen säga något om verkligheten. Vi konstruerar endast en bild av verkligheten via några ursprungliga intellektuella funktionsformer, som är nödvändiga för konstruktionen av världen.

Denna skepsis mot förnuftets förmåga får konsekvenser ock-
så för etiken. Någon giltig moral kan inte finnas. Vi kan fastställa att något är medel att nå ett visst mål, mer än så kan vi inte göra.
Ändå ryggar han tillbaka inför en fullständig relativism. Som en kompromiss framför han tanken att man inom varje kulturkrets kan uppställa etiska och estetiska ideal, även om man inte kan
göra det för hela mänskligheten eller för ett folk genom alla
dess utvecklingsskeden.

 

 

Romantiken

Romantikerna framhöll att varje människa är unik, de betonade de andliga värdena kontra de materiella och de hade en stark tro på konstens makt. De satte naturen framför kulturen och känslan framför intellektet. Rousseau, som egentligen tillhör upplysningstiden, är sinnebilden för en romantiker. Hans tankar om den »ädle vilden» skulle bli vägledande för mycket av det som följde. Rousseau menade att människan i naturtillståndet var god - sitt rätta jag - medan sam- hället hade en fördärvlig inverkan.

I Tyskland gav den romantiska rörelsen upphov till den idealistiska filosofin med Hegel som främsta namn. I England fick de romantiska idéerna störst betydelse inom diktkonsten - poeter som Byron, Shelley, Keats, Wordsworth och Browning var alla romantiker.

"Till sin sköna värld Naturen förde
människosjälen som i mig brann,
men tanken på vad människor gjort varann
sorgen djupt i hjärtat rörde."
WILLIAM WORDSWORTH

Rousseau sa: »Människan är av naturen god, det är de samhälleliga institutionerna som gör henne ond», vilket står i skarp kontrast till Hobbes syn på livet utan en stark statsmakt som »ensligt, armodigt, olustigt, brutalt och kortvarigt». Sanningen ligger kanske någonstans mittemellan. Människor drivs förvisso i hög grad av egennytta, och om denna tendens får bre ut sig ohämmat kan följderna bli minst sagt obehagliga. Men det finns också goda krafter som binder oss samman. Vi kan vara generösa, rättrådiga och medkännande. De flesta människor besitter båda dessa tendenser, och vi kan påverkas i den ena eller andra riktningen, något som såväl Aristoteles som Konfucius skulle ha hållit med om.

Debatten om arv kontra miljö kan förmodligen aldrig slutgiltigt biläggas, men det är uppenbart att vår uppfostran spelar mycket intrikata melodier på de strängar som naturen försett oss med. I USA älskar man den här typen av motsatspar - Rousseau kontra Hobbes, demokrater mot republikaner, mammor som tjatar mot döttrar som hatar - men i grund och botten löser man nog ingenting med denna metod. Vi vill gärna tro att konfrontation får sanningen att träda fram tydligt, men resultatet blir ofta ännu större förvirring. Att låta åsikterna brytas mot varandra hjälper oss att slipa våra argument, men världen är sällan entydigt svart eller vit.

Hegels dialektik kommer väl till pass när stridande uppfattningar står mot varandra och man vill försöka gå bortom ett ensidigt antingen-eller-tänkande. Enligt Hegel gäller idéernas kamp, den ena idéen får motsåtnd i motsatsen och en strid uppstår tills en ny nivå uppnås. Men där fortsätter kampen. Detta gäller även individen: det pågår en kamp om vad som är förnuftigt att göra och vad vi hellre skulle ha lust att göra. De båda alternativen kämpar om segern. Kriget blir en fruktbar princip för uveckling, åtminstone i det stora hela.

Det låter kanske enkelt, men låt oss tillägga att Hegels tanke var att denna kamp mellan idéer är ett sätt att arbeta oss fram till en ny grad av utveckling. Vi kämpar uppåt och framåt, i princip för att uppnå den absoluta idén, eller den absoluta sanningen. Men även om man inte har lust att fortsätta i all evighet, kan man ändå ha nytta av att i Hegels anda utveckla sitt personliga liv. Hans filosofi ger också ett intressant perspektiv på t ex uppkomsten av städer, av sjukhus, av internet - hela tiden idéer som kämpar sig fram för att vi ska kommunicera bättre, hjälpa varandra från sjukdomar, leva kulturellt tillsammans på ett vettigt sätt.

Ett annat användbart begrepp hos Hegel är hans tankar om »transcendens». För Hegel betydde att transcendera på en och samma gång både att »upphäva» och att »bevara». Låt mig ta ett praktiskt exempel. En människas identitet kan ses som en serie koncentriska ringar. Den innersta ringen är den egna personen, sedan kommer den familj hon tillhör, därefter den stadsdel hon bor i, hennes hemort, landskap, land, planet och så vidare. Dina handlingar avgör huruvida de olika nivåerna kommer i motsatsförhållande till varandra.

Om du tjänar din hemort har du i viss mening överskridit, transcenderat, familjens nivå, men samtidigt har du bevarat den nivån på en högre samhällelig nivå. På samma sätt överskrider du din hemort när du tjänar ditt land, och ditt land när du tjänar hela mänskligheten. När du sedan uppfattar idén om en Gud som vi kan tjäna, får du ytterligare en koncentrisk ring, denna gång oändlig och absolut. Hegel menade att kristendomen var den mest utvecklade religioen, men ibland kan det varea tveksamt om han är en kristen i vanlig mening.

Realismen

Nyttofilosofin, utilitarismen, växte fram under i 1800-talet ur övertygelsen om att den industriella revolutionen hade svikit sina löften. Även om man inte kunde bortse från de kolossala framsteg som skett inom vetenskap och teknik, hävdade utilitaristerna att det stora folkflertalet, dessa landvinningar till trots, inte fått ett bättre och mer människovärdigt liv. Den utilitaristiska rörelsens slogan löd:

»Största möjliga lycka för största möjliga antal».

Frasen hade myntats av Jeremy Bentham, grundare av University College i London, det första engelska universitet som tog emot kvinnliga studerande, judar, katoliker, fritänkare och andra »socialt icke önskvärda element. Dessa jämlikhetssträvanden låg helt i linje med den utilitaristiska rörelsens arbete för social rättvisa. Lycka var både ett individuellt tillstånd av frihet från smärta, lite likt det buddhistiska idealet, och ett tillstånd i samhället som åstadkoms genom en rättvis och ändamålsenlig social fördelning.

I utilitaristernas ögon hade idealsamhället formen av ett ägg, med en bred och välmående mittsektion, snarare än dåtidens pyramid, med en liten mycket välbärgad grupp högst upp som underhölls av den breda massan av fattiga och mindre bemedlade. Även om de utilitaristiska idéerna i första hand tog sikte på samhällsordningen, har de sitt värde också när man resonerar kring relationerna i mindre grupper, till exempel inom en familj.

"Naturen har placerat tvenne suveräna härskare över människan, smärta och njutning. Det ankommerpå dem, och dem
enbart, att tala om vad vi bör göra, liksom att bestämma vad vi sedan gör." JEREMY BENTHAM

John Stuart Mill är den klart lysande stjärnan bland utilitaristerna. Han var lärjunge till Bentham men kom med tiden att överglänsa sin lärofader. Även om Mill inte formulerade sig lika snärtigt som Bentham, är hans princip för största möjliga lycka något mer konkret:

»En handling är rätt i den utsträckning som den tenderar att befrämja lycka, och fel i den utsträckning som den leder till lyckans motsats. Med lycka menas njutning och frånvaron av smärta; med olycka, smärta och förlusten av njutning.»

Mill betonade alltså betydelsen av handlingens konsekvenser medan han bortsåg från motivet. Den här ståndpunkten har sina problem, men har inte desto mindre kommit att få stort inflytande.

Mill var inte bara utilitarist utan även frihetsfilosof och jämlikhetsivrare. Han publicerade bland annat en essä där han kritiserade förtrycket av kvinnan. Här var han före sin tid, även om hans resonemang faktiskt byggde vidare på Mary Wollstoncerafts "A Vindication of the Rights of Women" (»Till försvar för kvinnans rättigheter»).

För Mill stod individens frihet i centrum, och i ett av sina främsta verk, "Om frihet", formulerar hans sin kända tes att det enda tillfälle när vi har rätt att begränsa en annan människas frihet, är för att förhindra att hon gör andra människor illa. Han gick till och med så långt som att hävda att vi är i vår fulla rätt att göra oss själva illa så länge som vi inte gör andra illa. Sup dig full varenda kväll om det är vad du vill, skulle Mill säga, se bara till att du inte kör bil berusad, inte stjäl dina barns besparingar för att köpa mer sprit eller låter ditt dåliga ölsinne gå ut över din hustru.

Den här principen får betydelse för såväl privatlivet som den politiska maktutövningen. Den har också sina givna konsekvenser för t ex läkare. Om en klient sökte upp läkaren och berättade att han hade för avsikt att göra någon illa, skulle nog läkaren vägra att ta emot honom och förmodligen göra vad han kunde för att hindra honom i hans uppsåt.

 




 


 

 

 

Ecrivez-nous
© harnostudier 2005
The moment you¡¯re chanel replica considering that it greater than, chanel replica sacks of espresso beans since forerunner inside the bean bag as anything whatsoever to consider it easy on following a long hard chanel replica day selecting espresso seems to be considered a fitting origin for the little bit of chanel replica sale residence home furniture whose attractiveness has extended chanel replica about a excellent bargain of a chanel replica sale long time.